Blogg gratis Logga in
Info
Min bild!
Om: Jag heter Jörgen Stafrin, är 42 år och bor i Sundsvall. Jag har i 20 år skrivit krönikor i radion och på webben och har sen 2006 denna blogg. Mellan 2006-2013 så var den mer fokuserad på politik och samhällskritik. Sen gjorde jag små tankeutflykter och betraktelser om vad som hände i Sverige, saker jag såg och hur vi fungerade som folk. Sen 2017 ligger denna blogg dock på is av tidsbrist. Kanske kommer jag tillbaka till den någon gång, men den kommer inte uppdateras på ett bra tag. Men gå gärna tillbaka och läs gamla artiklar om vad som hände mellan 2006-2017, och kommentera gärna, för jag svarar ändå!
Kategorier
Länkar
Hora – ett monster vi själva skapat
Stafrin | 12 Juni, 2006 22:20
Idag när jag åt middag på balkongen så utspelade sig ett gräl mellan två barn, den ena pojken knappt 7 år, den andra flickan ungefär 9 år. Det hela började med att 7-åringen kallade sin äldre kamrat för hora. Redan i den åldern kallar pojkar flickor för hora. Man kan säga vad man vill om det. Givetvis är det inte bra att vi kallar varandra för kränkande saker som detta, speciellt skrämmande är det när barn i den åldern inte fått mer uppfostran än så. Tyvärr är det dock ett monster vi själva ha skapat. Ordet är, i detta sammanhang, importerad från hiphopen och den amerikanska gatuvärlden där ord som ”bitch”, ”ho”, ”hooker” eller ”hore” är förekommer mellan människor. Sen har detta vandrat vidare till de ballaste och mest censurerade hiphopartisterna i USA, som numera är nästan rumsrena av skivbolag och media. Och vi svenskar, som hoppar på varje trend som finns utan att ta reda på vad det innebär, har sen försvenskat den stilen. ”Bitch”, ”ho”, ”hooker” och ”hore” är lika med ”hora” i Sverige. Ibland stämmer ordspråket ”har man tagit djävulen i båten så får man ro honom i hamn” alltför väl. Det enda botemedlet är föräldrar, men tyvärr så har vi en allt mer fri uppväxtvärld där barnen får nästan göra, säga och se vad som helst utan nån form av information från någon vad allt betyder. Så antingen börjar vi uppfostra barnen på ett helt annat sätt, och då riskerar barnen att få mindre frihet. Eller så fortsätter vi som vi gör nu, och då ger barnen varandra mindre självkänsla och värdighet. Frågan är vilket som är viktigast? Jag vet min ståndpunkt i alla fall.

/JS06

 #