Blogg gratis Logga in
Info
Min bild!
Om: Jag heter Jörgen Stafrin, är 42 år och bor i Sundsvall. Jag har i 20 år skrivit krönikor i radion och på webben och har sen 2006 denna blogg. Mellan 2006-2013 så var den mer fokuserad på politik och samhällskritik. Sen gjorde jag små tankeutflykter och betraktelser om vad som hände i Sverige, saker jag såg och hur vi fungerade som folk. Sen 2017 ligger denna blogg dock på is av tidsbrist. Kanske kommer jag tillbaka till den någon gång, men den kommer inte uppdateras på ett bra tag. Men gå gärna tillbaka och läs gamla artiklar om vad som hände mellan 2006-2017, och kommentera gärna, för jag svarar ändå!
Kategorier
Länkar
Pirate Bays försäljning – en vältimad kupp
Stafrin | 30 Juni, 2009 20:00
”If you can´t beat ´em, join ´em” är ett ordspråk som passar bra när det gäller försäljningen av Pirate Bay till softwareföretaget Global Gaming Factory, nästa kapitel i den följetång som kallas nedladdningskriget. Ur personlig vinkel skiter jag i vem Pirate Bay ägs av. Jag köper min musik på second hand. Däremot så har jag en viss förståelse för dom ungdomar som byggt upp förtroende för Pirate Bay som ett sorts rebeller som slåss mot maktens män och som nu mer chockad blick ser samma män vandra skrattandes hela vägen till banken. För Global Gaming Factorys mål om att ”man ska få betalt för att ladda upp” låter inte trovärdigt för fem öre. Låter lite som att snarare försöka muta folk att bli lagliga och köpa filer.
De mest vanda nedladdarna och männen som står närmast Pirate Bay-gänget står och försöker få det att låta som att ”detta var nog bäst”, ”tack för er kamp, grabbar” och ”det kommer nog att ordna sig”, men likväl så kan man inte komma fram till annat att än att det var en s k ”sell out”. Allt har sitt pris. Timingen var också perfekt. Nu vet jag att det är sagt att pengarna ska gå till en fond som ska ”hjälpa projekt med yttrandefrihet”, men precis när man dömts till 30 miljoner i böter och halva rätten sitter i knät på branschen så säljer man Pirate Bay. Ingen ska få mig att tro att det inte är väl planerat sätt att försöka smita ut genom bakdörren. Att dessutom sälja det till ett börsnoterat företag som redan från start flaggar att ”man ska göra Pirate Bay lagligt” och där skivbranschen och antipiratbyrån redan börjar le från öra till öra gör ju det hela inte mindre misstänkt. Pirate Bay kommer att bli en betalsite och då helt rasa ihop. Även om man tror att man kan locka folk med pengar så har många dragits till siten för en sorts ideologi, vare sig man vill/gillar det eller inte. Peter Sunde från Pirate Bay har på rekordtid kovänt från att ”kämpa för att vi gör nåt som är rätt och som vi står för” till att ”det är förlegat med att länka till torrentsidor och det behövs nytt”, ett uttalande som skriker att han försöker på desperataste nivå försöka lugna den mobb som nu troligen kommer att följa gänget till hovrätten.
Piratpartiet har nu en chans att bre på med sin framgång. Går man ut och protesterar mot försäljningen så kan man lätt locka över besvikna nedladdare. Håller man däremot käft så kan man framstås som samma skrot och korn som Pirate Bay.
Men om någon tror att detta stoppar nedladdning på nätet så är man nog grymt fel ute. Nedladdningsindustrin har överlevt Napsters egen ”sell out” och DCs allt mer tappade popularitet. Snarare så gör det nog alla pirater än argare och det intressanta blir att följa fortsättningen av denna såpa.

/JS09

Bloggtoppen.se
 #
Skivhandel 1985 vs 2009
Stafrin | 29 Juni, 2009 17:52
Det är intressant att ibland att jämföra dagens skivindustri med 80-talets. Tänk om det här med systemet kring laglig nedladdning hade funnits på 80-talet. Tänk att det är 1985. Du går till en av dom två skivaffärer som finns och köper en vinylsingel med Wham! Dom båda affärerna har olika sätt att handha skivorna. I ena affären får du bara spela skivan på en enda grammofon. I den andra affären får du med en Jiffypåse, där du ska skicka tillbaka skivan till skivbolaget efter en månad.

/JS09

Bloggtoppen.se
 #
Michael Jackson har alltid funnits där!
Stafrin | 26 Juni, 2009 13:21
Det känns overkligt! Fruktansvärt surrealistiskt! Inte minst igår, när man gick in på Aftonbladets hemsida och krigsrubrikerna lyste:
”MICHAEL JACKSON DÖD!”
Det blev en chock. Genom min uppväxt under hela 80- och 90-talet så har han alltid funnits där i någon form. Jag minns än hur jag åkte på en klassresa 1984 och när vi åkte genom den mörka natten i minibussen med klassen så spelade läraren som körde Michael Jacksons platta ”Thriller”, vilket gjorde ett oerhört intryck på mig. Genom alla år så dök det sen alltid upp ny Jacksonmusik i radion som man skulle ta ställning till. Är detta lika bra som ”Thriller” eller ”Bad”? Ibland blev svaret ja, kanske. Oftast blev svaret nej, men inte illa ändå. Men han fanns ändå alltid där. Om inte annat i alla medier. Nu lyser plötsligt rubrikerna:
”MICHAEL JACKSON DÖD!”
Så vad ska jag skriva om Jackos plötsligt död? En sak är säker, jag tänker skriva om hans musik, för det är så jag vill minnas Michael Jackson, inte för alla skumma rubriker och påhitt han gjorde privat. Problemet är att tre månader tidigare, i mars, så skrev jag om Michael Jacksons planerade avskedsturné ”This is it”. Redan då summerade jag Jacksons karriär, så det är ju redan gjort. Och skriva om hur mycket han har betytt för popmusikens utveckling har exakt varenda nöjeskrönikör med självaktning redan gjort. Man kan fundera hur musikvärlden hade sett ut om inte Michael hade funnits. Hur den amerikanska soulbranschen hade fungerat om det inte dykt upp en liten 11-årig kille tillsammans med sina bröder och sjungit om ”ABC”, ”I want you back” eller ”I´ll be there” som vilken vuxen rhythm ’n bluessångare som helst. Hemska tanke! Så jag tror att, oavsett om man inser det eller inte, oavsett alla rubriker eller inte, så har musikvärlden OERHÖRT mycket att tacka Michael för. Och frågan är om vi nånsin kommer att få någon i en avlägsen framtid som gör nåt i närheten av det Michael har gjort, eftersom musik idag, till skillnad från när Michael Jackson var som störst, bara är en slit-och-släng-vara som är till för att tjäna pengar på?
Om man bläddrar lite i hur Jacksons död har tagits emot på tidningarna så verkar man vara en aning konfunderade bland musikkrönikörerna. Att Michael har haft betydelse är det ingen som tvekar på, men hur hans musik ska tolkas för eftervärlden är det däremot tveksamheter om. Alla är överens om att från ”Thriller” och bakåt var hans storhetsperiod. Därefter så är det ytterst få som tycker att han var bra, men blir tvungen att inse att ”Bad” och ”Dangerous” och alla eventuella hitar därefter ändå var stora succéer. Jag tycker, som jag skrev redan i mars, att man är lite orättvis mot Michaels låtar efter ”Bad”. Han har gjort kanonbra låtar efter 1987 också. ”Leave me alone” och den tillhörande videon som sågade alla mediers skriverier om honom är ett mästerverk. Likadant är hans samarbete med soulgurun Teddy Reiley på ”Remember the time” lysande! För att inte tala om hans sköna duett med syster Janet i ”Scream” med sin rekorddyra video. Men, OK, hur man än vänder på det så kommer även jag fram till att ”Thriller” står i en klass för sig som en av tidernas bästa och mest genomarbetade plattor! Och att hans soul på 70- och det tidiga 80-talet är Michael som bäst. Min favoritlåt med Michael är ett lite udda val, en bortglömd duett han gjorde med brorsan Jermaine 1984 som heter ”Tell me i´m not dreaming”! Skön amerikansk soul som allra bäst. Men det är väl det som är skönheten med Michael Jackson. Att vi alla har nåt minne av honom, på gott eller på ont. Att vi alla har en åsikt om honom. Och att det inte finns nån människa på denna jord som inte hört minst en eller två Michael Jackson-låtar. Kusligt nog så heter en av hans låtar också ”Gone too soon”…
Så jag instämmer i kören; Tack för musiken och underhållningen, Michael, och må du nu få vila i frid!

/JS09

Bloggtoppen.se
 #
Musik och musikjournalistik – vem har rätt?
Stafrin | 25 Juni, 2009 21:19
Så här års så är ju andelen nyheter att skriva om inte så stor så man får göra funderingarna själv istället för att få allt serverat. Jag och en bekant satt idag och hade en mycket intressant diskussion om musikjournalister och musikjournalistik. Detta är ett kapitel för sig som jag alltid har funnit väldigt intressant att fundera kring. Att musikjournalistik finns till för att visa upp alternativ kultur och musik till det kommersiella skval som spelas i reklamkanalerna tycker jag är helt OK. Det fanns många intressanta såna program på 90-talet. Jag skulle önska att det fanns mer sånt nuförtiden som vågade bredda musikbranschen mer i dessa tider. Men problemet är att kvällspressen har fått alltför stort utrymme att leka någon form av musikprofeter där man ska bestämma åt folket vad som är bra musik. Har Per Bjurman sagt att Håkan Hellström eller Mando Diao är bra så är dom det och tycker man nåt annat är man underlig. Per Bjurman är för övrigt mitt favoritexempel på en journalist som under sin tid som musikjournalist verkade leva mer på att leka åsiktskung än komma med fakta och god journalistik. Men så blev han belönad som en av 90-talets ”viktigaste och kunnigaste musikjournalister”. Detta genom att komma med så seriösa påståenden som:
”Jag vet inte vilka som är dummast, bandet eller dom som går på denna konsert!” (Sagt i en Bloodhound Gang-recension)
Eller genom att 1998 uppta en hel sida i tidningen för att uppmana till bojkott av ”dagismusik” (Drömhus, Modern Talking, Dr Bombay och annan disco som var storaktuell den sommaren) bara för att HAN inte gillade det. Om man blir musikjournalist genom att spendera X antal år i högskola och sen sitta och recensera och bara idiotförklara alla som inte delar min åsikt så borde vägen till berömmelse vara rätt utstakad. Problemet är att i min värld så kan man inte utbilda sig i tycke och smak. Det kommer av sig själv och musik för mig handlar till största delen om tycke och smak.
Är man riktigt stort medium så har man också makt att skapa karriärer om man mjölkar dessa hos folk tillräckligt länge. Jag har alltid hävdat att artister som Kent och Håkan Hellström (även om jag nu gillar Kent) aldrig hade varit så stora som de är idag om inte de haft sina närmaste vänner i medierna som har vevat låtarna om och om igen i P3, alltid gett deras skivor fem plus oavsett vad de gör och alltid hyllat dom i alla krönikor. Samtidigt finns det artister som man lyckats trycka ner i skorna så mycket i krönikor, artiklar och recensioner att folket tar avstånd från dom. Detta har dock mildrats med åren när internet kom och gjorde det möjligt för folk att själva få vara sina egna musikjournalister.
Ett annat sätt att visa sin musikaliska makt inom musiken är inte vilja att folket ska få bestämma om musik. Ett exempel är Melodifestivalen 1999, som var det första året då folket på allvar fick vara med och bestämma festivalens utgång (1993 var bara ett test, anser jag).
”Nu kommer RÄTT LÅT vinna!”, stod det med stora bokstäver på löpsedlarna innan tävlingen eftersom det nu var folket själva som valde vinnaren. Charlotte Nilsson ställde upp med ”Tusen och en natt”, en dansbandsschlager som lät som melodifestivalen alltid låtit. Jag minns att låten sågades längst fotknölarna av festivalrecensenterna och stämplades som gammalmodig och att det skulle bli mycket modernare toner nu när folket bestämde. Men lång näsa blev det när Charlotte Nilsson ändå vann, hos både jury och folk. Nu blev tonerna helt annorlundare. Trots att folket röstat på Charlotte så sågade media vinnarlåten. Fel låt hade vunnit! Folket hade inte rätt. Detta kan vi inte skicka till EM. Och P3 vägrade spela låten i radio. Vad reaktionerna blev när Charlotte Nilsson sen vann hela EM läste jag faktiskt inte.
Och när grammisgalan 2007 skulle få en del av sina kategorier bestämda av folket så satte alla journalister i halsen, minus Aftonbladet för en gång skull eftersom dom ju då har Rockbjörnen som framröstas av folket, och protesterade högljutt. Grammisgalan skulle påverkas av Rix FM och de andra kanalerna. Artister som inte förtjänat en grammis och som inte gjort nåt musikaliskt mästerverk skulle få ett pris. Men vänta – är inte grammisgalan skivbranschens pris, och folket är dom som ska köpa skivorna, borde inte skivköparna då få bestämma om vilka som varit bäst bland det man köpt?! Nej, för nånstans så har en samlad journalistkår kommit överens om att musiksmak är något som man har mer kunskap i och behörighet att tycka om i fall man jobbar på ett stort medium och har utbildning där efter. Vi som konsumerar ska bara gapa, svälja och vara nöjda – ja, och betala förstås. Har musikjournalisterna sagt att Ace Of Base är skit då är det skit och kommer det någon och säger nått annat så kan han inget om musik. Och musik är förstås inte unikt, det är likadant med andra kulturyttringar, det erkänner jag. Så här skrev den ofta så kloke Groucho Marx i sin biografi ”Groucho & jag” om sin syn på hur teaterrecensenter skrev om 30-talets musikalvärld:
"Jag har grunnat på kritikerkåren i många år. En pjäs anses vara skriven för publiken, men om kritikerna gör tummen ner får publiken aldrig chansen att se den. Vem var det som från början hittade på att kritikernas uppgift är att "fostra" publiken? Om premiärpubliken gillar en föreställning och vill ha den, varför skulle då inte resten av teaterpubliken få se den"
Nu är det lätt för mig att sitta och kritisera skivrecensenter i tidningarna, eftersom jag själv recenserar skivor på min hemsida Retrogalaxen. Men likväl så vill jag se recensioner som är skrivna utifrån att läsekretsen inte har hört skivan. Dom bör få sin chans att på ett så korrekt sätt få veta vad den skivan innehåller och sen få ett omdöme som är så sakligt och konstruktivt som möjligt. Inte som många recensenter skriver idag; en geting i Expressen och kommentaren:
”Detta är skit. Köp den inte!”
Samt kanske en liten kommentar att den inte låter tillräckligt trendig.
När jag flyttade hemifrån så slutade jag helt att läsa papperstidningen av både Expressen och Aftonbladet. Jag var trött på att tidningen skulle lägga sina åsikter i min mun och försöka vara ett sorts folkets megafon även när folket inte tyckte som tidningen. Och det är lite det som jag tycker är så skönt nu för tiden, när nu tidningarna då ska ägna sig åt att ”fostra oss”. Jag har inget emot att läsa andras åsikter om en skiva eller film, men inte förrän jag själv har fått bilda mig en uppfattning om det, för det är min hjärna som ska fundera ut åsikten. Det är jag som ska leva med det jag konsumerar. Inte Per Bjurman eller Markus Larsson.

/JS09

Bloggtoppen.se
 #
Lär av ungdomarna, Mona!
Stafrin | 23 Juni, 2009 21:08
I senaste numret av Ordfront så kan man läsa en väldigt intressant recension av SSU-antologin "Snart går vi utan er", en bok där 21 medlemmar i SSU tröttnat på toppens allt mer vandring åt höger och vill att man ska återgå till den ideologi som en gång var socialdemokraterna. Om sossetopparna kommer att läsa den vete gudarna, men detta ger en spännande bild för framtiden, hur socialdemokraterna kommer att se ut. Antingen vandrar man som nu lydigt efter utan att säga nåt, med Mona Sahlin och Thomas Östros och ett gäng helt anonyma politiker i spetsen, eller så tar dom yngre helt över och partiet klär sig i sin normala dräkt igen. För den politiska diskussionen och demokratins bästa så tror jag att det är klokt om Mona Sahlin läser boken. Det behövs två alternativ i politiken igen! Det visar inte bara på att man vill ge ett alternativ till folk, det visar också på en sundhet inom politiken och att man har egna idéer och värderingar att komma med. Inte som nu, en Allians som sitter i toppen och tittar på och ett alternativ som sitter med sina allierade bakom en buske och rycker på axlarna. Ingen tjänar på det, mer än möjligen Alliansen. Oftast är det ungdomarna som har dessa idéer och den viljan. Det har jag sett både på första maj och på diverse debatter. Dom borde släppas fram oftare för flera av dom talar utan manus och vågar stå för sina åsikter. Detta kan kopplas samman med en annan artikel i senaste Ordfront, där man skriver om småpartiernas välde idag. Besvikna ungdomar som ingen toppolitiker lyssnar på går ganska snart till dessa småpartier, många med bara en agenda på dagordningen. Den artikeln, om småpartierna, som skriven av Gissur Ó Erlingsson, är för övrigt också läsbar och finns att läsa på Ordfronts hemsida.

/JS09

Bloggtoppen.se
 #
Vem vinner på nya skollagen?
Stafrin | 16 Juni, 2009 21:41
Jan Björklund slår till igen. Den nya skollagen som vår ärade skolminister har lagt fram har fått både ris och ros. Från lärare och, givetvis, opposition har det blivit ris medan överraskande många som jag känner och som jag läst på diskussionsforum har gett tummen upp till nya lagen. Och, OK, ett få tal delar kan jag gå med på. Att friskolor ska ha hårdare krav och att elever med problem ska få bättre stöd. Men det som fått mest uppmärksamhet är enligt mig inte godkänt. Dels elitklasserna, som jag berört tidigare. En form där vi skapar klyftor mellan ungdomar och där jag undrar hur framtiden blir. Vilka får jobb först vid en anställningsintervju? De som gått en elitklass eller de som hamnat efter? Eller tror Björklund att en arbetsgivare tänker gå efter erfarenhet? Snacket om att ta tillvara på kompetens och varför en elev som ligger så långt fram i kunskap inte ska få chansen att utvecklas i sin takt köper jag inte. Snarare kan man fråga varför inte en kunnig elev inte snarare kan vara en tillgång för klassen och klasskamraterna.
Den andra biten är detta om att skärpa kraven för att komma in på KOMVUX. Numera ska bara de som misslyckats att få godkänt betyg få komma in. Dom som fått godkänt, men inte är nöjda får likväl vara nöjda. Man kan säga vad man vill om att det är slöseri med resurser att låta dom som bevisligen klarat gymnasiet få gå om det igen eller att det finns gymnasieelever som utnyttjar detta till att sova bort gymnasiet och sen söka KOMVUX efter studenten. Men likväl så är det ändå fullkomligt vansinnigt om man ser på hur allt annat i skolväsendet ser ut. Likväl så finns det elever som inte har det lätt i skolan, men som ändå på näppen klarar sig i gymnasiet. Dessa elever har för dåligt betyg för att komma in på en högskola eller för att klara ett högskoleprov. Samtidigt har dom för bra betyg för att få läsa upp till ett högskoleprov. Hur hade man tänkt då? Är dessa brända för livet då? Tro mig, jag vet vad jag talar om för jag gick KOMVUX själv på 90-talet för att läsa upp mina betyg, fast jag hade godkänt i alla ämnen och inte medvetet försökte att maska i min utbildning. Nu säger kanske en del att det inte alls är kört, det står att man kan få prövning för att tenta och läsa upp kurserna hemma, men det räknar inte jag som en riktig undervisning. En riktig undervisning för mig är att få en lärare som hjälper en och få möjlighet att få den hjälp man behöver för att klara sin utbildning. Inte sitta ensam hemma och förtvivlat försöka klara sig så gått det går.
Samtidigt så är då den officiella anledningen till att detta förslag tas att man vill ge större möjlighet för de som behöver KOMVUX att få komma dit, vilket rimmar dåligt med tanke på att regeringen sen tidigare skurit ner på KOMVUX kurser och ekonomi. I mina ögon så bör man istället satsa på KOMVUX och ge det mer utbildningar och kurser men det vågar man inte Björklund göra för det vore ju att göra en helomvändning, vilket är en dödsynd i politiken.
Dessutom tror jag också det skulle underlätta om man försökte förhindra alla skolnedläggningar i kommunerna, för utan dessa blir det inga klasser alls, vare sig elitklasser eller vanliga klasser.
Med andra ord så är vi tillbaka på ruta ett, där elever som det går bra för belönas med en elitklass och de som det går sämre för, vart den gränsen nu än går, bestraffas och de som har riktiga problem får en liten livlina. Det är möjligt att det blir mindre flumskola, men om det ersätts med en skola där vissa favoriseras och dom andra får problem i framtiden, vem har vunnit då?

/JS09

Bloggtoppen.se
 #
Vart är studentsången?
Stafrin | 11 Juni, 2009 20:34
Jag var och tittade på ett studentfirande idag och blev rätt paff. Det säkraste tecknet att sommaren är här för mig är att höra studentsången, alltså "Sjung om studentens lyckliga dag, låtom oss fröjdas i ungdomens vår!". Men jag såg ca 15 klasser som gick ut på Hedbergska gymnasiet här i Sundsvall och bara två av dom sjöng studentsången. Min fråga är nu: Är studentsången på utdöende? Har den helt ersatts på trapporna av "EEEEE3BBBBB (insätt valfri klass) TJAAAAALLLAAALLAAALLAAALLAAALLAAAA!!!!"?
Med risk att låta 90 år gammal så hoppas jag inte det. För studenterna så är det säkert lättare att bara vråla än att lära sig en hel sångtext. Men traditionsbunden som jag är så hör jag nog hellre på den hederliga studentsången än på vad som kan betecknas som traditionellt fylleskrål. Ett kulturarv är på väg att försvinna. Boney M har tagit över studenten. Men OK, jag kanske inte ska vara girig... grattis ändå studenter.

/JS09

Bloggtoppen.se
 #
En uppmaning till Sundsvalls politiker!
Stafrin | 10 Juni, 2009 11:43
En uppmaning till de ledande politikerna i Sundsvalls kommun: Läs denna artikel i Sundsvalls tidning om kommande nedläggningar av badhus och bibliotek i stan, eller rättare sagt läs kommentarerna till artikeln under! Inse då att majoriteten av Sundsvalls befolkning inte längre vill ha något äventyrsbad eller scenhus. Ett intressant bevis på det sågs på Nationaldagen då man presenterade namnet på det kommande äventyrsbadet, "Himlabadet" (över 2000 namnförslag från folket och DET var det bästa? Man längtar inte lite på att då få se resten av listan...). Vänsterpartiets Kim Ottosson, ordförande i kulturnämnden, presenterade det vinnande förslaget och frågade glatt och hurtigt folkhavet nedanför stora scenen:
"Och nu kommer ni väl och badar när Himlabadet öppnar 2010?"
Knäpptyst. Inte en människa sa nåt. Man kunde nästan höra en knappnål falla. Förmodligen för att många ville ha nåt annat. Dom vill ha trygghet. Majoriteten borde väl i så fall ha rätt - i en demokrati. Och om ett år är det dessutom kommunalval...
Sen kan ju nån också förklara för mig logiken i att inte kunna lägga ner äventyrsbadsplanerna och lägga pengarna på viktigare kommunal verksamhet därför att "dom ligger i skilda budgetar", men ändå kunna lägga ner andra badhus för viktigare kommunal verksamhet. Har alla kommunala projekt och badhus var sin budget?

/JS09

Bloggtoppen.se
 #
Kritiken mot EU finns där - trots valresultatet!
Stafrin | 08 Juni, 2009 00:52
Business as usual. Så sammanfattar jag dagens EU-val. De stora partierna tappar stort, men inte mer än att skillnaden mellan dom är nästan samma som för fem år sen. De små partierna går framåt, men inte tillräckligt för att det ska göra nån skillnad. Med andra ord så kommer det inte hända ett dugg egentligen i EU de närmaste åren. Men frågan tycker jag är; betyder dagens EU-val nåt i över huvudtaget? För oavsett hur mycket partierna sitter i TV i vardera lands nyhetsvakor och säger sig vilja analysera sitt resultat så kommer man fortsätta i Bryssel att vandra på och trampa över folk. En man i England som man intervjuade struntade i att rösta för att han ansåg:
”Dom gör ju som dom vill i alla fall!”
Och han är nog typisk för engelsmannen idag. En ung människa som lämnade sin kommentar på internet som man spelade upp i SVTs valvaka sa att EU är bara ett projekt som är till för de rika och undrade vad man skulle göra för att få politikerna att fatta det.
I förra EU-valet när Junilistan och EU-kritiska partier kom stort så talade man så varmt om att man skulle börja lyssna på folk och att man fått sig en tankeställare. Under året har dom helt struntat i folkets vilja. Det nya EU-fördraget är ett bevis på det, där man inte vill acceptera Europas folks nej till det i diverse länders folkomröstningar utan gör en ny omröstning i varje land där de EU-positiva regeringarna tvingar igenom fördraget överhuvudena på folk i alla fall. När ett land nu ändå säger nej så tänker man inte finna sig i det regler man själv byggt upp utan man väntar ilsket tills landet ställt sig i ledet. Och så säger man att EU är ett projekt som är bra för demokratin! Det ökade stödet för EU-positiva partier och kollapsen för de EU-kritiska satte förstås genast igång hånskratten hos de etablerade partierna samt medierna som genast målade upp det som om svenskarna nu till sist var EUs största fans. Ett ökat valdeltagande i Sverige kanske är anmärkningsvärt, men sitt banne mig inte och hylla en större EU-medvetenhet. De EU-kritiska partierna kanske har tappat, vilket i stora delar av Europa förmodligen beror på att EU-positiva medier tystar ner EU-kritiker och dom EU-kritiska väljarna numera finns bland den allt större delen röstskolkare, men kritiken finns där även om den inte finns på en röstsedel den 7 juni. Bara för att partier med en allt mer EU-vänligare politik går framåt så ska man verkligen inte blunda för verkligheten, där många är så less att man inte orkar bry sig ens.
Man försökte titt som tätt i dagens vaka att peka lite löst på det faktum att folket och politikerna är för långt ifrån varandra, men det dämpades ganska fort för man vet nog innerst inne att inget kommer att ske ändå. Men faktum kvarstår, vad blir EU om ytterligare fem år om man inte börjar att lyssna mer på befolkningen i länderna och följa mer vad de vill istället för vad näringslivets och politikernas egen ekonomi vill?
Piratpartiets framgång var ju rätt väntad. Grattis får man kanske säga och tack för att ni lyckades förhindra att Sverigedemokraterna kom in. Men om ni tror att ni kommer att kunna påverka särskilt mycket där nere med ert mandat så blir ni nog besvikna. Jag tror, liksom experterna i dagens vaka, att Piratpartiet om fem år åker ur, främst eftersom jag tror att upphovsrättsfrågan och nedladdningsfrågan redan är utredd till dess. Jag kan inte heller riktigt förstå framgången. Jag kan acceptera kampen för integritetsfrågan i samband med FRA och IPRED-lagarna. Men att i tider när företag på företag rasar, arbetslösheten skjuter i höjden, skolor och sjukhus läggs ner och ekonomin totaldyker tycka att den viktigaste frågan är huruvida man ska få tanka hem filer film och musik eller inte känns lite ytligt.
Att Junilistan åker ur är inte heller nån överraskning. Partiet har varit relativt osynligt i medierna under större delen av mandatperioden och när partiets starkaste kort, Nils Lundgren, lämnade partiet och ersattes av två ledare som inte ens kunde enas om partiets inriktning så var det dömt att misslyckas.
Men som sagt, i det stora hela spelar det nog ingen roll. För nere i Bryssel så kommer man att vandra på som vanligt, oavsett vad vi röstar på. Någon tankeställare tror tyvärr jag inte på längre. Man har fem år på sig nere i Bryssel att bevisa mig fel...

/JS09

Bloggtoppen.se
 #
Nationaldagsfirandet behöver nytänkande!
Stafrin | 06 Juni, 2009 17:56
Det är femårsjubileum för nationaldagen som röd dag och som allmän folkfest på stan här i Sundsvall och frågan är, när jag nu bevittnat årets upplaga, om denna fest har någon större framtid i dess nuvarande form. I Sundsvall firas den genom att föreningar får visa upp sig längst hela stan, man har ett nationaldagståg samt uppträdanden på torget. Tidigare har man även uppträtt på andra delar i stan som hamnen, men det är numera borta, troligast av ekonomiska skäl för att kommunen har insett att plånboken trots allt har en botten också. Jag tänker inte lägga någon stor aspekt på uppträdandet på Stora Scenen. Man har dragit åt svångremmen vilket gör att Sven-Bertil Taube, kronprinsessan Victoria och Loa Falkman har ersatts av ungdomar, hemmaartisten Anna Stadling och mindre kända operasångaren Mats Karlsson samt tonvis med stipendieutdelanden . Jag gör vågen bara åt det! Om sen folk vill se det eller inte är en annan sak…
Och jag är för att man visar upp vårt föreningsliv, jag är ju trots allt en del av det. Om man ska peka på någon fördel med denna krystade folkfest så är det just att man låter föreningarna visa upp sig. Men om man ska ha några föreningar som står där och utgör 70 % av firandet så måste man visa att man bryr sig under årets övriga 364 dagar också. Det går inte att strunta i att ge föreningarna bidrag och pengar och låta dom klara sig själv och sen när det är nationaldag fråga om de vill vara med och visa upp sig. Andelen föreningar som stod där i år var rekordlåg och för att fylla ut hade Sundsvalls gymnasium fått stå längst halva Storgatan. Andelen besökare var väl inte lika många som tidigare heller och de som var där gick planlöst fram och tillbaka längst Storgatan och väntade på Stora Scenens aktiviteter på eftermiddagen. Om detta håller i sig så finns det inga föreningar kvar som står där och inget att visa upp på nationaldagen.
Nationaldagståget, Sveriges desperat krystade försök att likna norrmännen, tycker jag är höjden av humor och komik och i år var man mer rolig än nånsin. Det ultimata beviset på hur fel det kan bli trots att man nånstans vill rätt. För aldrig nånstans så möts man av likgiltigare och mer oengagerade ansikten än hos de som går i tåget. I Norge skiner varenda tågdeltagare från öra till öra. I Sverige vandrar man pliktskyldigast med en flagga i handen med stelt och trött ansikte, inte för Sverige i första hand utan för att visa upp sin förening. OK, man ville visa att vi svenskar också kan fira och hylla vårt land, men jag tvivlar att planen när man kläckte idén om ett eget nationaldagståg var att det mer skulle likna ett begravningståg som masar sig igenom stan.
Att sen orkestern i tåget väljer att marschera till Lipps Incs discohit ”Funky town” gör det hela ännu mer komisk. Hur tänkte man där?
”Vi måste spela det mest passande som går på nationaldagen, nåt som vi förknippar Sverige med!”
”Ja, vi spelar ”Funky town”!”
Nej, jag ska inte bara gnälla. Jag ger en eloge till ett gäng av duktiga ungdomar som uppträdde längst gatorna. Kulturskolans jazzorkestrar spelade kanonbra musik och Flora Big Band är ett av stans bästa storband! Synd att dom fick spela på en undangömd scen längst bort på Storgatan, men ändå.
Men jag har aldrig fattat, och gör så inte än, VARFÖR vi inte kommer med ett eget koncept om vi nu ska fira nationaldagen som en folkfest utan måste göra en show plagierad och hämtad från vad andra länder gör. Det var säkert spännande de första åren, men i år verkade det i Sundsvall i alla fall som om nyhetens behag runnit ut och man nu gick mest för att det händer nåt på stan. Alla andra reser bort denna dag. Det är åtminstone här i Sundsvall dags för nytänkande – igen.

/JS09

Bloggtoppen.se
 #
Sval debatt inför EU-valet
Stafrin | 04 Juni, 2009 23:00
Halvt oengagerande och flummig är mitt första intryck av den slutdebatt inför EU-valet som SVTs ”Agenda” hade ikväll där toppnamnen i varje parti möttes. Även om det uppstod heta debatter och programledaren Karin Hübinette fick sära på flera politiker som talade i munnen på varandra så kändes den rätt ljummen. Har till exempel Marit Paulsen nånsin varit så tystlåten och tillbakadragen i TV att programledaren fått dra ur henne en motivering?
Moderaternas Gunnar Hökmark satt lojt tillbakalutad och lyssnade medan Vänsterns Eva-Britt Svensson satt och slog sig på bröstet å sitt partis vägnar. Bäst i debatten tyckte jag Marita Ulvskog kändes som var engagerad och svarade snabbt och utnyttjade tiden rätt. Och engagerad får man väl också säga att Kristdemokraternas Ella Bohlin var.
Klockrenaste citatet stod Gunnar Hökmark för i frågan om EUs framtida makt och vad EU ska bestämma:
”De frågor som passar bäst för centralt ska beslutas där och de frågor som är inhemska och lokala ska bestämmas här!”
Klok som en bok! Jag kunde inte ha sagt det bättre själv, även om det inte säger ett jota om vilka frågor som det är. Samma kan man undra hans logik när han försvarade att moderaterna som enda parti inte vill sänka införselkvoten på sprit med att det inte ska börja brännas hemma igen. Jag vill inte verka tråkig men om man börjar anställa poliser så kan man både sänka kvoten och stoppa svartspriten samtidigt. Fiffigt, va? Men då skulle förstås det bli svårt för de vinproducerade medlemmarna i EU att få betalt för sina varor.
Härligt också att se debatten om huruvida Försäkringskassan ska ge tillstånd innan man får vård i ett annat EU-land. Alla borgarna var mot och Centerns Lena Ek tänkte på den stackars redan hårt pressade personalen på Försäkringskassan som i så fall ska ha ännu en börda att tänka på, vilket är intressant eftersom det är Alliansen själva som varit med och sett till att Försäkringskassan är hårt pressade.
Borgarna var inte heller sen att titt som tätt pika de fyra på vänstersidan för att alla var EU-kritiker. Intressant att Miljöpartiet, som nyss tagit bort sitt utträdeskrav, Socialdemokraterna, som varit EU-positiva sen starten och Junilistan, som säger sig vara kritiska men vill vara kvar i EU, representeras av tre personer som alla egentligen inte alls vill vara med i EU (Carl Schlüter, Marita Ulvskog och Sören Wibe).
Marit Paulsens klokaste inlägg var när hon sa att EU ska ta emot fler flyktingar och inte bli en fästning Europa. För övrigt tycker jag att Karin Hübinette var lite väl snabb att låta frågan, som egentligen handlade om hur man ska stoppa högerextremismens frammarsch i Europa, övergå i EUs eventuella invandrarpolitik. Det hade varit kul att höra mer om hur man egentligen har planerat att hantera det faktum att var och vartannat land i Europa numera har ett främlingsfientligt parti i sina riksdagar.
Slutorden från Sören Wibe och Carl Schlüter är kanske det viktigaste. Wibe hävdade att när det närmar sig EU-val blir alla EU-kritiker, vilket i och för sig också kan bero på att TV ställer frågan utifrån det perspektivet (vad man nu än tycker om det). Däremot gillade jag när han sa att alla de andra i själva verket fört över makten till EU. Och nio gånger av tio röstar de på samma sätt. Åter tycker jag att det är intressant att det finns de som hävdar att man kan påverka inom EU när man är EU-kritiker.
Som sagt, debatten var rätt sval i mina ögon och gav inte så mycket informationsmässigt. Men så går den väl i linje med hela EU-valet detta år, som också är svalt och innehåller ännu mindre informationsmässigt.

/JS09

Bloggtoppen.se

 #