Blogg gratis Logga in
Info
Min bild!
Om: Jag heter Jörgen Stafrin, är 42 år och bor i Sundsvall. Jag har i 20 år skrivit krönikor i radion och på webben och har sen 2006 denna blogg. Mellan 2006-2013 så var den mer fokuserad på politik och samhällskritik. Sen gjorde jag små tankeutflykter och betraktelser om vad som hände i Sverige, saker jag såg och hur vi fungerade som folk. Sen 2017 ligger denna blogg dock på is av tidsbrist. Kanske kommer jag tillbaka till den någon gång, men den kommer inte uppdateras på ett bra tag. Men gå gärna tillbaka och läs gamla artiklar om vad som hände mellan 2006-2017, och kommentera gärna, för jag svarar ändå!
Kategorier
Länkar
Trots allt behövs Polarpriset
Stafrin | 30 Augusti, 2010 21:36
Jag tittade lite på TV4s morgonprogram och intervjun med musikjournalisten Fredrik Strage inför kvällens polarprisutdelning. OK, jag har fattat att dagens musikjournalister inte har mycket till övers för sånt som är äldre än Kents första platta eller att man inte anser att Polarpriset är så mycket värt, men att totalt såga betydelsen av Paul McCartney, Stevie Wonder och Elton John som han gjorde fick till och med programledarna Kristin Kaspersen och Anders Kraft att titta konstigt på honom i direktsändning. Nu har jag aldrig förstått mig på Fredrik Strage nånsin så jag är kanske lite färgad i åsikten, men fanns det ingen med lite vidare syn på musik att intervjua än han?
Polarpriset har alltid försökt måla upp sig som ett Nobelpris för musik och fullt i den nivån har man dock inte lyckats att pusha priset. Fast och andra sidan tror jag inte Nobelpriset ansågs som världens största pris under de första tio åren av dess existens heller och ju mindre musik betyder för människan, som jag anser att den tyvärr gör idag, ju större är chansen att man misslyckas att lansera priset som det. Det spelar ingen roll vem man ger priser till så kvällspressens musikjournalister blir nöjda, om musik bara är en pengakossa som bara används som skval på jobbet eller på festen eller en mp3-låt man hör i en månad max så kommer priset inte att bli större.
Jag tycker dock priset behövs för att hylla och lyfta fram musiker och kompositörer som gjort så mycket mer än att hamna etta på Trackslistan och spelat in miljoner till skivbolagen. Artister som gör musik som folk glömt bort betydelsen och vikten av. Att 60-talets största kan få hyllas tillsammans med klassiska mästare och jazzens storheter på detta sett är bra tycker jag och påminna oss om att det finns långt mycket mer musik än Mix Megapol.
Sen kan jag tycka att Björk inte kanske är rätt vinnare. Missförstå mig rätt, jag gillar Björk och tycker att låtar som "Play dead", "Human behaviour", "Batchelorette" och "Hidden place" är lysande! Jag äger själv med stolthet ett antal Björkplattor. Men det finns artister som jobbat längre än hon och hunnit betyda så mycket mer för musikens utveckling än just Björk. Jag har sagt det förr, att om Polarpriset konstant börjar gå till 80- och 90-talets mest säljande så kanske en yngre målgrupp tittar på programmet i TV, men priset i sig skulle sjunka enormt i status och snart likna ett till grammispris.
Men jag hoppas ändå att Polarpriset en dag får en större betydelse för det behövs som en påminnelse för dagens artister så väl som dagens skiv (ja, ja, och mp3)-köpare hur viktigt musiken egentligen är för folk och alltid har varit.

/JS10

Bloggtoppen.se
 #
Monas dilemma - att synas
Stafrin | 23 Augusti, 2010 20:40
Ja, det är spännande, så här en månad innan valet. Opinionsmätningarna talar om ömsom jämt, ömsom Alliansen drar ifrån. Medierna försöker förbrilt piska upp stämningen genom att hitta den minsta skandal som finns. Dagens rubrik i Aftonbladet klår väl allt: "Thomas Bodström nobbar drogtest!", allt för att se om regeringsalternativens båda justitietalesmän har rent mjöl i påsen, där Beatrice Ask accepterade medan Bodström tyckte det var för intigritetskränkande. Och intresseklubben antecknar så pennorna glöder!
Men jag hade tänkt ta upp en sak som jag kommer att ta upp några gånger, och som jag nämnt nån gång tidigare. För de flesta medierna har det gemensamt att ingen av dom ger nåt högt betyg till Mona Sahlin. Hon är tydligen den svaga länken i partiet! Medierna agerar som om Socialdemokraterna lever på en enda sak: Alliansens ignorerande av de svagaste i samhället. Och förmodligen är det så också. Mona Sahlin och Socialdemokraterna har en sak som enligt min åsikt är den stora anledningen till att man inte lyckas nåt nämvärt att skapa en WOW-känsla för partiet hos väljarna: Man syns inte! Och det är inte bara Monas fel, för en del av detta skedde redan under den period efter valet 2006 då Göran Persson fortfarande satt som ledare. Ett oppositionsparti ska vara som en igel på regeringen, kritisera hårt varje förslag som kommer och inte låta medierna och de styrande missa nåt av vad dom tycker! Vart var Socialdemokraterna under A-kassedebatten? Eller under FRA-debatten, där motståndet utgjordes av ungdomsförbunden i första hand, INTE oppositionen som mer eller mindre satt och himlade i taket. Eller under IPRED-debatten? Eller under de riktigt heta diskussionerna om de nya sjukförsäkringsreglerna? Det är trots allt många av partiets arbetarväljare som har råkat illa ut. Sjukförsäkringen och A-kassan är två saker man använder NU i debatterna och på valaffischerna, men varför protesterade man inte DÅ när det hände? Det räcker inte att skicka fram Thomas Östros som hyttar lite med pekfingret i tidningarna och säger: "Dumma er!". Då vinner man inget förtroende!
Sen kommer Mona Sahlin in som partiledare. En kontroversiell politiker som har ett förflutet som är än mer omdiskuterat. Man försöker, men många har inte glömt Tobleronen 1995, eller timeouten eller problemen med svarta dagmammor och obetalda TV-licenser. Jag försöker nu inte dra upp gamla lik. Som ren politiker så har Mona många bra sidor, hennes kamp mot främlingsfientlighet till exempel, samtidigt som hon även har många ytterst tvivelaktiga sidor, så jag har inget egentligt emot henne. Men hon har en liten stämpel på sig än, även om glorian putsats upp något finare under de 15 år som gått. För att få bort det skulle hon behövt synas själv i de ovannämnda debatterna, skrika och protestera och visa sig kompetent att driva sitt antika arbetarparti. Hade hon gjort det så hade nog många ändrat sin syn på henne. Men hon gör inte det! Som Brasse Brännström sa på 70-talet: FEL, FEL, FEL! Hon gömmer sig, skickar åter fram Östros för en liten tidningsblänkare och ställer sig och hoppas att ett och annat samlat tal med allmänt gnäll nånstans på ett torg ska räcka. Men det gör det inte och folk anser att Mona är en svag ledare med ett skumt förflutet. Mediesituationen idag gör att man måste synas för att finnas, man måste visa att man är emot regeringens politik som opposition och man måste kritisera offentligt. Hon är partiets ansikte utåt, trots allt.
Jag är tämligen övertygad om att detta val är Mona Sahlins enda chans att visa sig kompetent som partiordförande. Missar hon makten efter 19 september så tror jag att partiet kommer att kräva en ny och starkare ledare, vem det nu ska bli, med tanke på hur svårt det var att få nån att ställa upp efter Göran Persson.
Så om det inte ska bli fyra år till med Allianskvartetten så måste man omedelbart ändra strategi och lyfta fram Mona som en politiker som vill nåt och som protesterar och vågar något. Ge henne en, även om det inom politiken är ett hemskt ord, image som visar upp en tuff och slagkraftig kvinnlig politiker. Annars är hon förevigt bara en omdiskuterad fotnot i partiets långa och brokiga historia.

/JS10

Bloggtoppen.se
 #
Bengtzing - ingen politiker...
Stafrin | 19 Augusti, 2010 20:50
Man kan ju inte annat än skaka på huvudet åt detta när artister ska vara draghjälp åt partiernas olika valturnéer. Jag lever fortfarande i den rätt antika tron att politikernas åsikter är vad som gäller. Då är det skönt att ha en artist som Linda Bengtzing, som inte tycks ha en susning om hur det går till i det underliga samarbetet mellan politik och musik. Hon var bokad att vara med på LOs familjedag i Gävle, men passade på innan dess att vara allsångsledare för Centern på deras turné. LO, som ju numera då är sosserött, såg också rött och avbokade henne fort.
"Jag ska inte hålla nåt brandtal, jag ska underhålla", säger hon till sitt försvar. Hon kanske är miljöpartist, för dom brukar ju vara bra på att åtminstone försöka ha en fot i varje läger. Nånstans gillar jag Bengtzings tilltag. Lagom bimbofierat, rätt okunnig i hur det går till i branschen samtidigt som man inte behöver vara rädd för att hon ska bli en protestantisk politikartist som kämpar stenhårt för en ideoligi, mer än möjligen "ta pengarna och sjung, oavsett för vem...".

/JS10

Bloggtoppen.se
 #
Tankar en månad innan valet...
Stafrin | 12 Augusti, 2010 21:49
Om en vecka är det en månad kvar till valet. Är det bara jag som tycker det är kusligt lugnt i valrörelsen så här långt? Små utspel här och där, men inga storslagna debatter, stora gräl eller sensationella löften. Det jag i och för sig kan skratta mest åt är Folkpartiets eviga pushande på skolan som utgår ifrån ungefär att barnen ska veta hut. Burka ska förbjudas enligt lag och jag kanske må vara norrlänning och inte har sett lika mycket, men jag kan ändå säga att jag har sett väldigt få ungdomar under 18 år med burka på skolgårdarna. Och om det skulle dyka upp så kan rektorn redan idag tvinga denna person att ta den av sig så därför känns detta lite som desperat röstfiske. Sak samma med idén om att föräldrar ska kunna tvingas att delta på sitt bråkiga och stökiga barns skollektioner. Mums mums alltså för alla som vrålar på mer ordning i skolan och det är säkert bra och behövligt, men som vanligt så skickar man ut medicin utan att ta reda på sjukdomen. Min erfarenhet från skolan där jag gick är att övervägande av alla stökiga elever har problem med just sina föräldrar eller hemförhållanden och att dom då också ska behöva dras med det på skoltid är inte förnuftigt i mina ögon och hjälper inte eleven alls. Kan kanske han/hon blir lugn den dagen föräldrarna är där, men inget säger att det är lugnt sen.
Förslagen kring betygen i skolan bara orkar jag inte dra igenom en gång till där barnen allt mer ska vara små vuxna fast i modern version.

Vänsterpartiet prånglar ut reklamspottar i reklamradion och miljöpartiet kommer med småutspel då och då, men socialdemokraterna är det tyst om, ovanligt tyst från ett parti som har som mål att ta över nästa mandatperiod från en regering som, enligt dom själva, driver en helt annan och mer kränkande politik. Jag hade tänkt belysa detta närmare valet, men Mona Sahlin gör helt fel som oppositionsledare. Varför syns inte den alternativa statsministerkandidaten mer och kommenterar allt regeringen lägger fram utan skickar bara fram nån medarbetare som hytter lite med fingret? Jag tror det är en av anledningarna till att Alliansen sakta men säkert drar om de rödgröna, trots Littorinskandalen.

Debatten har gått höga gällande Sverigedemokraterna och inte minst deras vara eller inte vara i SVTs slutdebatt där SVT valt att dom inte ska få vara med och jag stödjer SVTs beslut. Sverigedemokraterna ska inte särbehandlas bara för att dom kanske kan ta en riksdagsplats och för att man ska provocera eventuella motståndare. Det är riksdagspartierna som ska debattera i slutdebatten. Sen kan man ta en extra debatt före dess om man vill där man bjuder in Sverigedemokraterna, FI, SPI, Junilistan och/eller Piratpartiet.

Jag brukar ju när jag skriver politik försöka vara så partipolitiskt obunden som det går och en riktig genomgång av vad jag hoppas på inför valet kommer jag att skriva om närmare valdagen, men det kommer onekligen att vara allt svårare detta år att försöka vara helt neutral. Men ändå kan jag säga att årets val är ett ödesval av vilken väg Sverige ska gå, åt ett något mer medmänskligare samhälle eller fortsätta på samma klassklyfteväg, där dom som har det sämst ställt bevisligen inte har mycket att hämta. Fast egentligen skulle jag vilja komma med samma uppmaning som inför förra valet, om man får drömma lite. Jag vill se ett helt nytt parti som kommer in och rör om och då snackar jag inte någon av de nischpartier som knackar på varje val. Jag vill se ett parti som står på folkets sida, den vanliga och/eller lilla människans sida och som INTE blir klassad som råkommunistiskt vid första debatten. Medan De rödgröna och Alliansen slåss om makten och vem som ska styra vem, ljuger för folket och lever mer för näringslivet än väljarnas så är det ingen egentligen som står på de som har det sämsts sida, de arbetslösas, invandrarnas, barnens, pensionärernas eller den vanliga mamman på ICAs sida. All politik sker numera på en allt högre nivå som hellre rör näringslivet, ekonomin och de som kan ge mest pengar tillbaka till samhället, även från dagens vänsterhåll märk väl. Sen ger man löften till resten, men om det betyder nåt vete gudarna. Man snackar väldigt mycket, efter hotet från Sverigedemokraterna, om invandrarpolitiken för Sverige, men är det nån som snackar om hur invandrarna mår egentligen? Man hör Folkpartiet kommer med det ena förslaget efter det andra om hur skolbarnen ska göra och inte, men bryr sig någon politiker om hur skolbarnen mår och vad dom vill? Man försöker hitta på den ena underliga åtgärden efter den andra för de arbetslösa och kalla det för nytt, men är det nån som ser hur de arbetslösa har det? Ett folkdemokratiskt parti som lyssnar på befolkningen och som försöker hjälpa dom som behöver det saknar jag, men ett sånt parti skulle alltså direkt kallas för populisiska vänsterkommunister. En politiker får idag inte lyssna allt för mycket på väljarna och låta dom göra sig hörda utan att de blir populister eller vara för medmänsklig och hjälpsam mot de svaga utan att vara för mycket åt vänster. Idag tycker jag att det inte finns nåt parti som riktig klassar i den kategorin, inte ens bland de utanför riksdagen utomstående partierna, som nästan alla är nischpartier. Ett sånt parti skulle inte bara vara en står tillgång politiskt, ett sånt parti skulle röra om ordentligt i grytan i ett samhälle där politik i allt mindre utsträckning ses som seriös och i en valrörelse där de torra och intetsägande personerna bakom partiet är viktigare än själva politiken. För det är inte kommunistiskt att vara medmänsklig i politiken eller att lyssna på vad väljarna EGENTLIGEN vill!
Men till dess att detta sker så kommer det ett val om en månad och jag kommer att återkomma närmare med sianden och åsikter om valrörelsen. Det blir nog hetare bara om någon vecka...

/JS10

Bloggtoppen.se
 #