Blogg gratis Logga in
Info
Min bild!
Om: Jag heter Jörgen Stafrin, är 42 år och bor i Sundsvall. Jag har i 20 år skrivit krönikor i radion och på webben och har sen 2006 denna blogg. Mellan 2006-2013 så var den mer fokuserad på politik och samhällskritik. Sen gjorde jag små tankeutflykter och betraktelser om vad som hände i Sverige, saker jag såg och hur vi fungerade som folk. Sen 2017 ligger denna blogg dock på is av tidsbrist. Kanske kommer jag tillbaka till den någon gång, men den kommer inte uppdateras på ett bra tag. Men gå gärna tillbaka och läs gamla artiklar om vad som hände mellan 2006-2017, och kommentera gärna, för jag svarar ändå!
Kategorier
Länkar
Stafrins Spanings årssummering 2010!
Stafrin | 31 December, 2010 13:43

Nyår igen. Nytt år igen. Hur ska man summera och samla ihop det gamla året? Alla krönikörer med självaktning gör idag sina summeringar i form av årsbästalistor. Tja, varför inte. Jo, jag gör också en längre lista över det som engagerat mig och som jag reagerat på under året. Det mesta har jag också skrivit längre artiklar om under året så håll till godo. Det här var för mig ÅRETS...

Farväl: Tracks, som efter 26 år tackade för sig. För mig, som följt programmet genom hela 80- och 90-talet och som fostrats av programmet, en bisarr och sorglig händelse som dock var förståelig.

Mysterium 1: Facebook, som jag aldrig kommer att förstå. Att ungdomar hakar på den är en sak, men att äldre, företag, kommuner och landsting nu måste ha en facebooksida och att alla plötsligt ska ha det förstår inte jag alls.

Mysterium 2:
Spotify, än mindre förstår jag att så många hellre betalar stora summor via nätet för att sitta och tillfälligt strölyssna på streamad musik istället för att se till att man kan införskaffa ett album och behålla och bevara musiken för framtiden.

Dokumentär: McDonalds, som nagelgranskades i en uppmärksammad och skrämmande dokumentär som visade att medmänsklighet och arbetsmiljöregler inte är nåt som man bryr sig så mycket om bakom diskarna på hamburgerkedjan. Tyvärr ledde det inte till nåt utan folk chockades, ryckte på axlarna och beställde sen en ny BigMac.

Bortglömda händelse(r): Regeringsskandalerna innan valet, minns nån idag att Carl Bildt var inblandad i en styrelse som begått folkrättsbrott och övergrepp för att komma åt oljan i Sudan? Eller att Sven-Otto Littorin misstänktes för att ha köpt prostituerade? I normala fall borde såna saker ha fält vilken regering som helst, allra helst om de sker precis innan ett val, men icke här.

Tidningshändelse: Prinsessbröllopet, idag vet vi ungefär allt om kronprinsessan Victoria och prins Daniel, mer än vi egentligen ville veta.

Mest överhypade: Kungaboken "Den motvillige monarken" som endast kommit till för att några nördar hittat ett lätt sätt att tjäna pengar på det som ger skvallerpressen mest rubriker. Och detta matades i tidningarna sida upp och sida ner under halva året, med festbilder på innekrogarna samt en påstådd otrohetsaffär mellan kungen och La Camilla. Allt medan jag fyllde denna blogg med saker som var betydligt viktigare att ta upp på löpsedlarna.

TV-flopp: Veckans kanin, Alex Schulmann höll sig kvar vid sina för många minuter som kändis genom att skicka en man i kanindräkt efter den kändis som Schulmann ansåg var mest korkad under veckan. Idén skrek fiasko redan innan och de förväntningarna höll i sig också.

Skandal 1: Sjukhuset i Sundsvall, 800 sköterskor och annan personal fick gå och resten fick slita ihjäl sig för att rädda människoliv, medan landstingsledningen och sjukhuspampen/direktören Sig-Björn Olofsson tjänade multum och anställde kriminella medhjälpare och ett norskt konsultföretag som inte hade koll på nånting.

Skandal 2: De nya sjukskrivningsreglerna som gjorde att människor som är sjuka, till och med svårt sjuka, blev tvugna att antingen söka jobb eller socialbidrag. Politikerna sätter näsan i vädret och låtsas som det regnar och medmänskligheten har aldrig varit längre bort!

Desperataste: Socialdemokraterna i Sundsvall innan valet, som upptäckte vart hän det barkade opinionsmässigt efter sjukhusskandaler och annat att man lovade både Domsaga och Norra Bergets företag att få vara kvar, bara en månad efter att man sagt att dessa skulle läggas ner.

Svåraste:
Fredrik Reinfeldt, som inte kunde säga socialbidrag i SVTs partiledarutfrågning när han fick frågan på hur de sjukskrivna som utförsäkrats skulle klara sig utan lyfte fram bostadsbidrag som plånbokens räddare i nöden.

Bästa val:
Kalifornien, som sa nej till marijana och insåg att man inte kan släppa alla droger fria och skylla på medicin och vård.

Sämsta val: Ekonomipriset, som gavs till två amerikaner som stadsfäste för alla att det är de arbetslösas eget fel att de är arbetslösa.

Modigaste val:
Norska nobelkommittén, som gav fredspriset till Liu Xiabo, trots att man visste att han inte skulle komma och hämta det och trots att man visste att Kina skulle bli galna. Detta följde man upp med att under ceremonin göra en lysande protest genom att lägga priset på en tom stol.

Dilemma:
S vägval, en av anledningarna som kostade dom valsegern. Är man ett nyliberalt och högerinriktat parti eller ett traditionellt arbetarparti? Den frågan vet man inte än, topparna har en åsikt och gräsrötterna en annan.

Osynligaste: Mona Sahlin, som under valrörelsen och flera viktiga beslut under året lyste med sin frånvaro i debatterna utan skällde lite på torgmötena. Inte det bästa sätt att skaka av sig ett dåligt ryckte och försöka göra sig hörd i valrörelsen. Detta gav också en av de blekaste valrörelserna i modern tid.

Skräck 1: Terrordådet i Stockholm, som fick oss att unisont tro att Uusama Bin Laden hade lagt sin hand över oss. Och frågan är fortfarande aktuell, hur ska vi bemöta invandrare och muslimer?

Skräck 2: Wikileaks, som genom den ena skandalrubriken efter den andra fick hela världens politiker och ledare att skaka i brallorna och kjolarna och försöka hitta på mer eller mindre oetiska metoder att tysta dom.

Skräck 3: Sverigedemokraterna, som väckte invandrarfrågan på nytt igen, i alla fall hos befolkningen, och kom in i riksdagen. När partiet sen kom in i de mäktigast sal så försattes hela landet i en obegriplig fasa över vad detta skulle leda till.

Kommentar:
Sjukhusdirektören Sigbjörn Olofssons när han kommenterade att han anmält sig själv till SR Radio Västernorrlands tävling om "Årets Västernorrlänning". Bara den idén, efter det han gjort under året med sjukhuset och alla skandalerna känns ju som ett stort skämt och roligare blev det när han sen förklarade det hela med:
"Annars hade ingen annan gjort det".
No kidding? Det är väl första gången han sagt något så rätt...

till sist lite privata saker...
Händelse: Vårens skivmässa på Galleria In! Ett stort utrymme som gav massor med utställare och den bästa mässan på bra länge! Enda nackdelen var timingen då den krockade med Vårmässan i Nordichallen.

Besvikelse: "Stargate Universe", som inte alls lyckades skapa samma nerv och spänning som sina föregångare.

Låt 1: Robyn "Dancing on my own", jag har sagt det förr och jag säger det igen, Robyn och Kent är de enda i pop-Sverige, eftersom Cardigans ligger på is, som kan göra musik 2010 och Robyn bevisade sitt med råge i år med sina TRE plattor med skön elektrostil. "Dancing on my own" var årets sommarhit för mig!

Låt 2: Duck Sauce "Barbara Streisand", jag kan inte välja i år så jag vill ge ett litet hederomnämnande till Arman Van Heldens projekt Duck Sauce för denna underbara låt som gav oss det som jag saknat mest, en helt udda låt som sticker ut fullständigt från det skval som omger oss hela dagarna. Ett skönt dansbeat och där enda textraden är en röst som säger: "Barbara Streisand". Galet, crazy och välkommet!

Album: Trinity "Paris eyes". Trinity är en jazztrio som använder en hammondorgel som främsta instrument och som jag hörde första gången i år i Radions "Spanarna". På sin platta "Paris eyes" skapar man ett sånt sväng att man skakar av lycka. Det närmaste Jimmy Smith Sverige hört! Detta fullbordades sen med att jag fick se Trinity live på Jazzklubben i oktober, årets näst bästa och skönaste konsert efter...

Konsert: Lisa Nilsson på Gatufesten i Sundsvall i år. En vacker kvinna, en vacker röst och en vacker sommarkväll, kan man begära mer? Vår soulsister bjöd på en stämning som var enorm med låtar och versioner av dessa som åtminstone jag var trollbunden av!

Det finns mycket jag inte tagit med och som kanske förtjänas att nämnas, så har jag glömt nåt så sätter jag in det under titeln "Årets övrigt". Jag tycker inte 2010 har visat mycket på en förändring i attityd och vilja att kämpa för medmänsklighet. Girigheten råder över alla läger och dom som inte vill haka på lämnas utanför. En dyster summering, men tyvärr verklig. Men för att sluta detta år lite positivt så hoppas jag att vi till 2011 kan samlas och försöka visa lite gemenskap och respekt för varandra och våra olikheter och egenskaper. Vi vinner mycket då och bekämpar många krig och problem då. Gott nytt år allihopa!

/JS10 - imorgon JS11

Bloggtoppen.se
 #
Skamligt "Big Brother" för barn
Stafrin | 30 December, 2010 19:26
TV till varje pris har fått en ny innebörd. Nu kommer programmet "Föräldrafritt" till Sverige och Kanal 5, ett milt uttryckt omdiskuterat program där barnen ska låsas in utan föräldrar i ett hus med kameror i två veckor, alltså "Big brother" för barn. Och givetvis är barnen noga utplockade för att få bästa tittarsiffrorna, också i enlighet med den vuxna förlagan. Kritiken har inte låtit vänta på sig, men tydligen inte tillräckligt för det räckte för att 2,5 miljoner engelsmän skulle bänka sig vid Channel 4. Enligt producenterna bakom programmet är idén att visa om barn skulle kunna "skapa en bättre värld" och Kanal 5s anledning till att visa det är att skapa reaktion. Jag tror att förklaringarna talar för sig själv.
Det intressanta är att titta på utvecklingen på 20 år. 1989 så tävlade 9-åriga Nathalie Paque för Frankrike i Melodifestivalen. Folk chockades över hur man kunde tillåta en sån ung människa att tävla i musik på en sån här nivå med allt vad det skulle föra med sig och mycket riktigt så bröt flickan ihop också när hennes låt hamnade långt ner i resultatet. Efter det så ändrade EBU reglerna och satte en 15-årsgräns. Idag, 20 år senare, så låter vi barnen i samma ålder att tävla i "Big Brother" och låsa in dom i ett hus med kameror runt om.
I Sverige så har kommentarerna varit minst sagt hårda bland de som kommenterat artiklar om programmet, så det finns hopp än. Men jag räknar med att publiciteten kring detta program gör att trots kritik så kommer folk att titta. Jag brukar inte försöka påverka folks åsikter, men mitt råd är SE INTE DENNA SKIT! Det är trots allt barn vi talar om. Jag är hård när det gäller detta och tycker att barn inte har nåt med den kändisglorifierade dokusåpavärlden att göra och att ett program som "Wild kids" är gränsfall. Och detta måste vara ett av de absolut mest korkade övertramp nån TV-station gjort. Vem plockar upp spillrorna av barnen sen när de kommer ut, TV-producenterna som gnuggar händerna till banken eller föräldrarna som tillåtit barnen att ställa upp? Var ska denna patetiska jakt på kändisskap och tittarsiffror sluta? Åter, det är vi som bestämmer framtiden för denna form av underhållning, genom att titta eller inte titta. Tänk på det när "Föräldrarfritt" börjar i TV.

/JS10

Bloggtoppen.se
 #
Jultanke kring jante
Stafrin | 25 December, 2010 10:23
Lite sent kanske, men här kommer en traditionsenlig jultanke. Jag har tänkt lite på det här med jantelagen. Nu ska jag inte lägga nån värdering på själva företeelsen. Men det som jag tycker är intressant är att det ordet är så avskräckande hos alla. Ordet är lika populärt som restskatt idag. Varför? Det är ju ingen som tror på den ändå, vad jag förstår. Jag har bara mött och hört folk som vill arbeta ner den. Överallt hör man:
"Den där hemska jantelagen gör att vi svenskar..."
Men om alla nu säger så och ingen i så fall följer den längre så har vi väl inget att frukta av jantelagen, eller?
God jul från eder vänlige kvartersspanare.

/JS10

Bloggtoppen.se
 #
Ingrid Möllers avhopp inte oväntat
Stafrin | 22 December, 2010 14:36
Sundsvalls politiska värld svänger fort. Plötsligt riskerar den nya koallisionen mellan miljöpartiet och alliansen hamna i minoritet, på grund av att partiets motvalstant i stan, Ingrid Möller, inte kommer att rösta som sina lokala partikamrater och därmed borga för att Socialdemokraterna tillsammans med Sverigedemokraterna kan rösta ner kommunledningens beslut. Nu lyckades man rösta igenom budgetförslaget, men Möller själv la ner sin röst och valde hoppa av samarbetet. Möller har dock sen tidigare varit mest emot att partiet plötsligt hoppade över ån efter alliansen så det kan ju inte ha kommit som nån jättesensation. Men det finns två sidor av detta, dels vad det innebär att Sverigedemokraterna plötsligt kan få makt, fast om alliansen ledigt kunde få igenom budgeten så tror jag inte att det är fullt så oroligt i det borgerliga lägret som medierna vill lyfta fram. Nu lade sossarna ner rösterna, men ändå.
Sen finns förstås den andra aspekten, Ingrid Möllers agerande som fått stan splittrad. OK, hon sviker sina partikamrater när dom behöver henne som mest, men och andra sidan så välkomnar även jag politiker som röstar efter sin egen vilja, inte efter partipiskans. Även om partiet nu tagit ett beslut så tycker inte jag att det ska betyda att man, i den värld som kanske mest styrs av personliga åsikter, ska tvingas till konvertering av nåt man inte tror på, speciellt inte i det speciella fallet som detta är och i dessa tider när alla politiska grundideologier plötsligt ska ifrågasättas. Miljöpartiet valde efter valet att plötsligt hoppa över ån där gräset tydligen var grönare och smakade bättre med diverse svepförklaringar. Självklart kommer medlemmar som inte köper detta alls, framför allt i ett parti som trots allt genom alla år ändå, trots att man säger sig vara blockobunden, ändå har en sån tydligt vänsterstämpel på sig. Politik handlar trots allt på den lägre nivån mer om övertygelse och engagemang för egna värderingar än om att desperat kasta sina åsikter bara för att få makten, eller i alla fall borde den göra det. Jag tror inte kaoset i Sundsvalls kommun blir fullt så stort som medierna vill få det till, men det blir alltid intressant när en tung medlem av ett parti går sin egen väg och se om det blir efter följare i både det partiet och andra partier.

/JS10

Bloggtoppen.se
 #
Låt inte terrorskräcken övergå i hat!
Stafrin | 12 December, 2010 20:46
Självmordsbombare i Stockholm, Sverige. Visst låter det overkligt, men är sen igår verkligt. Detta kan kommenteras på många olika sätt. Ett självklart vidrigt dåd som slutade långt bättre än vad det kunde ha blivit. Spännande att FRA också tycks fungera i praktiken. Man lagslår att försvaret ska få kolla alla svenskars mail för att förhindra att terrordåd ska få ske och en person i Tranås kan ledigt maila TT och hota om både det ena och det andra innan bomben briserar. Givetvis är det många tankar som surrar efter detta, regeringens tafatta agerande, varför det kunde ske osv, men jag väljer att lägga tyngdpunkten på vad följden kan bli av detta om vi inte börjar tänka i andra banor. Detta dåd är något som kommer med största sannolikhet att hjälpa Sverigedemokraterna. Redan har vissa börjat snacka om "vad var det jag sa?" och jag hoppas att vi svenskar tänker längre än så för ett sånt tänkande är minst lika farligt. Redan efter 11 september så blev muslimer ett folk som man fruktade och började titta snett på, fast det inte fanns nån anledning. Invandrare hamnade i knipa till höger och vänster för att man trodde att dom hade samröre med, i det fallet, Al-Qaida. Hur kommer vi svenskar att reagera nu då, när dådet ligger långt närmare oss? Att rädslan för terrorism är stor har jag stor förståelse för, men den rädslan får absolut inte övergå i hat mot en grupp människor som inte har med detta att göra. För hat övergår snart till mer hat och hat är inte det vi behöver.
Jag försvarar naturligtvis på inte sett nånsin såna här aktioner eller tankar på att skada människor eller det öppna samhället och yttrande friheten, men jag tror att om vi människor tittade med lite andra ögon på andra kulturer och religioner och var mer accepterande så skulle andelen såna här terrordåd bli något färre. Om nu Lars Wilks rondellbilder var en av orsakerna till detta, enligt hotbrevet till TT, så kunde detta ha förhindrats, eftersom det nu var många som blev illa berörda. Inte så att Lars Wilks inte har rättighet att rita Muhammed som rondellhund, vi har yttrandefrihet, men var det tvunget att ske om man vet att detta kommer att uppröra många? Är provokation av nån alltid ett måste om man vet att denne tar illa upp? Det öppna samhället är en viktig del, liksom yttrandefriheten. Men som jag sa för en vecka sen när jag skrev om Wikileaks, med allt större kraft följer ett allt större ansvar. Har man kraft att yttra sig om vad man vill så har man också ett ansvar mot att det man säger inte behöver drabba andra människor. För att man har rätt att yttra om vad man vill betyder inte det att man måste göra det i alla situationer. Vi lever i en tid när ordet medmänsklighet är på väg att stämplas som nåt fult och det är det som är farligt.
Och med tanke på att alla som var emot en amerikansk invasion i Afghanistan och Irak efter 11 september blev kallade för "terroristsympatisörer" så blir det intressant och se vad dom som är emot att de svenska trupperna i Irak och Afghanistan ska stanna kvar kommer att kallas.
Jag tror alltså att det kommer att bli en nära framtid där vi kommer att titta med konstiga blickar på varandra för våra religioners skull, för våra åsikters skull och för våran ursprungs skull och detta behöver verkligen inte ske om vi stannar upp, besinner oss, tänker och lyssnar istället för att känna med hjärtat, nerverna och stoltheten. Jag tror att oavsett om man är flykting från Irak, Sosse, Moderat eller medelsvensson så vill ingen ha terrorism, visa det tillsammans istället för att paranoid söka framtida eventuella terrorister bland oskyldigt människor. För mig är det öppenhet och leder till klart mindre risk för fler terroroperationer.

/JS10

Bloggtoppen.se
 #
Tack för allt, Kaj Kindvall!
Stafrin | 11 December, 2010 20:51
Lördagen den 11 december går till historien som en av de mest surrealistiska dagarna i mitt liv. Det känns overkligt. Tracks läggs ner. Programmet har funnits varje vecka i mitt liv sen september 1985, även om mitt intresse för programmets innehåll varit minst sagt lågt under nästan hela 2000-talet, men det är inte Tracks fel i första hand, utan för att musikbranschen inte är bättre just nu.
Det var en fritidsfröken på mitt gamla fritids här i Sundsvall som frågade mig i april 1985, när hon upptäckt att jag redan då var musiknörd och satt i uppehållsrummet och spelade in från radion:
”Har du hört på Tracks som går på onsdagskvällar mellan 18 och 20?”
Jag hade inte det förstås, men testade programmet en gång då, men eftersom det gick samma dag och tid som jag var bunden vid TVn så fick det vara till hösten, då programmet flyttade till lördagseftermiddagarna och jag började lyssna på allvar. Mitt intresse för popmusiken var skyhögt och både musiken och Kajs kunnande var min drivkraft att lyssna varje vecka på programmet. Så flöt det på genom hela 80-talet och de tidiga 90-talet och varje lördag längtade jag till Tracks för att få höra mina favoritlåtar och favoritartister och vart på listan de låg! Och musikfakta presenterat på ett så seriöst och trovärdigt sätt som bara Kaj Kindvall kunde.
1994 ebbade intresset ut en del, främst för att jag tyckte musiken blev sämre och genrer som jag då inte gillade, punken och eurodiscon, tog över. Så i september 1994 så var jag med i ett radioprogram i P3 som hette ”Minnesluckan” där man kunde önska bitar ur gamla radioprogram. Jag önskade att få höra en bit ur Tracks föregångare ”Poporama” var på Kaj intervjuades efter åt. Jag tänkte inte mycket mer på det efteråt förrän Kaj Kindvall själv ringde mig en dag hemma och bad mig vara med och tävla i Trackskunskap när programmet firade 10 år. Självklart tackade jag ja till frågan och tävlade mot en annan kille på jubileumsprogrammet. Detta är jag faktiskt ganska stolt över, trots att jag förlorade, dock med bara två poäng.
Jag fortsatte dock att följa programmet så ofta jag kunde fram till 2001 då musiken blev för dålig och jag följde programmet allt mindre till dess att jag endast nöjde mig med att kolla listan och utmanarna på hemsidan för att hitta eventuella nya musikinfluenser. Men fortfarande blir jag lycklig när artister som aldrig tidigare fått ligga där, men som försökt under lång tid, får komma in med en låt. Eller när udda artister kommer in, nåt som avtagit tyvärr allt mer sen P3 delades i två kanaler 1993. Som när en gammal artist som Sylvia Vrethammar i år fick ligga på listan (med Kristian Antilla). Hade nån sagt det till mig bara fem år tidigare hade jag skrattat. Eller när gamla Kraftwerk för några år sen till sist komma in med en låt, även om den försvann veckan efter. Och jag ler skönt när jag följer Kent och Robyns framgångar på listan år efter år, eftersom det är artister jag ännu gillar.
Tracks gav mig mitt musikintresse som det ser ut idag, det inspirerade mig till mitt skivsamlande, det lärde mig den kunskap kring artister, branschen och låtar som jag har idag och det fick mig att själv börja syssla med radio. Därför känns det märkligt att Tracks inte längre kommer att finnas där varje lördag längre, fast jag inte lyssnar aktivt längre.
Jag kan förstå dock varför det läggs ner. Som Kaj säger så håller inte programmet som musikvärlden ser ut idag. När Takida kan ligga ett helt år med en låt och när var och varannan låt ligger mer än 15 veckor (betänk att rekordet på listan under fem år på 80-talet var 14 veckor) så håller det inte. Samtidigt så har Tracks ännu idag varit den enda lilla koll på ny musik jag har, genom att kolla på Tracks hemsida och få titlar och namn som verkar intressanta och sen höra på låten där. Och där kan man också få koll på artister och låtar som inte alltid ligger högst upp på topplistan. Ska man hitta en låt som man kanske inte får höra så många gånger till, men ändå tycker är bra, så har det varit Tracks hemsida man ska vända sig till.
Och självklart, trots att Tracks är ett program som bara handlar om att spela musik och prata, så finns det många minnen med programmet som alltid kommer att vara där. Så jag lyfter på hatten efter 26 år och säger till Kaj Kindvall, tack för allt! Tack för minnena, tack för musiken, tack för inspirationen och tack för all musikalisk information! Tracks kommer att vara saknad och lördagarna kommer aldrig att bli det samma igen!
(Läs gärna denna krönika som jag skrev till min hemsida Retrogalaxen 2004, när Tracks fyllde 20 år)

/JS10

Bloggtoppen.se
 #
Sahlins rådstal ett svaghetsbevis
Stafrin | 06 December, 2010 20:56
Inte så smart Mona, att i en av dina sista insatser som partiledare, på mötet med sossarnas förtroenderåd ge ett tal som till och med får moderaterna att jubla och entusiastiskt börja leta efter värvar blocket. Inte bara är hennes tal en kovändning mot vad hon talat om sen hon tillträdde, det är också en enorm svaghetsbevis från socialdemokraterna. Det visar mer på ett parti som med en vit flagga tvingas ner på knä inför motståndarna för avbön. Jag tror många väljare som hoppas på partiets ideologi, inklusive många arbetslösa, förvånade skakar besviket på huvudet. Hur ska ett sånt parti kunna trovärdigt bli ett hot och ett alternativ? Läs denna utmärkta ledare från Sundsvalls tidningen Dagbladet idag 6 december av Svante Säwén.

/JS10

Bloggtoppen.se
 #
Makt och desperation efter Wikileaks
Stafrin | 05 December, 2010 21:00
Åter igen är det ordet på tapeten; yttrandefrihet. Nu mer än nånsin och orsaken heter Wikileaks. Wikipedia är inte längre det mest sökta ordet på nätet, utan Wikileaks. När det gäller Wikileaks så erkänner jag att jag är lite splittrad. Och ena sidan så är det ytterst viktiga dokument som visas fram. Jag förstår att världens makthavare känner sig hotade, för sanningen gör ont. Till och med i seriernas värld, i Spindelmannen, får barnen lära sig att med allt större krafter följer ett allt större ansvar, vilket de vuxna inte har koll på. Och visst kan vi sitta och skratta åt att den ena politikern efter den andra avslöjas av en hemlig makt med rumpan bar, men faktum kvarstår att detta är viktigare än så. Det är alltså politiker som leker med vanligt folk över deras huvuden och spelar monopol med landet, mer eller mindre. Självklart är det bra att sånt avslöjas, men händer inget utan detta fortsätter från politikernas sida så är detta ett bevis på att man struntar befolkningen helt och bara vill ha makten för maktens skull och kan mer eller mindre göra vad man vill. Och detta skrämmer och har inget med demokrati att göra. Ur detta kommer organisationer som Wikileaks, av människor som är less på lögner och att kontrolleras av regeringar och riksdagar som försöker för egen vinnings skull ta beslut som gagnar dom själva, inte medborgarna.
Det mest skrämmande måste självklart vara alla sätt att tysta Wikileaks på, för därmed så visar man sin skräck och desperation att göra exakt allt för att behålla sin makt för maktens skull och för makt kan man göra vad man vill om man har metoden och materialet. Att flera Wikileaksarbetare samt ledaren Julian Assange själv får gå under jorden och leva under hot för att man försöker visa upp de orättvisor som maktens män och kvinnor begår mot vanligt folk är en utveckling som är minst sagt skrämmande. Jag ska inte säga att Julian Assange är oskyldig till våldtäcktsanklagelserna för jag var inte där så jag vet inte, han kan alltså vara skyldig, men det är inte heller nån konst för en desperat hotad amerikansk supermakt att för att få tyst på läckan plantera en anklagelse. Betänk det.
Det är alltså viktigt för demokratin, yttrandefriheten och för mänskligheten att sånt här kommer fram, samtidigt som det blir uddlöst om inget görs i praktiken av dom som man avslöjar. Hur följs dessa avslöjanden upp? För samtidigt å andra sidan så kan jag känna att Wikileaks i sin nuvarande form har lite mycket stämpel att vilja bli kända som antihjältar över sig. Målet för Wikileaks är en bättre värld, men frågan är om det blir det av att formligen vräka ut det ena dokumentet efter det andra på en och samma gång. Visst, sanningen kommer fram, men vad hinner hända och hur hinner folket reagera innan nästa chocknyhet kommer… och nästa… och nästa. Likt en elefant i en porslinsaffär så välter man ner det ena efter det andra utan att se vem eller vad som faller. Wikileaks lever mer på den uppståndelse som medierna ger dom än på att deras läsare går ut och kräver förändring och jag tror inte att just DET leder till en förbättring. Den information som kommer ut ska tas på allvar och inte tystas ner, yttrandefriheten är mycket viktig, men själva budbärarna börjar kännas lika desperata som makthavarna själva och frågan är om det verkligen är bra. Läs för övrigt denna intressanta krönika i Metro i torsdags av Sofia Mirjamsdotter. Även om man inte till 100 % håller med allt som skrivs så borde den ge lite tankar.

/JS10

Bloggtoppen.se
 #