Blogg gratis Logga in
Info
Min bild!
Om: Jag heter Jörgen Stafrin, är 42 år och bor i Sundsvall. Jag har i 20 år skrivit krönikor i radion och på webben och har sen 2006 denna blogg. Mellan 2006-2013 så var den mer fokuserad på politik och samhällskritik. Sen gjorde jag små tankeutflykter och betraktelser om vad som hände i Sverige, saker jag såg och hur vi fungerade som folk. Sen 2017 ligger denna blogg dock på is av tidsbrist. Kanske kommer jag tillbaka till den någon gång, men den kommer inte uppdateras på ett bra tag. Men gå gärna tillbaka och läs gamla artiklar om vad som hände mellan 2006-2017, och kommentera gärna, för jag svarar ändå!
Kategorier
Länkar
Musiken är viktig - för vem?
Stafrin | 28 Augusti, 2011 20:34
Nu under sommaren så skrev jag en bloggartikel som gäst på en annan bloggsida. Jag skrev då om att jag saknade alla sommarplågor som vi drogs med under 90-talet och som vi hatade med tiden, men nånstans innerst inne ändå alltid älskade i smyg. Jag fick efter det en liten intressant diskussion med en person som kommenterade artikeln. Jag har ju hävdat vid ett flertal tillfällen, bland annat i artiklar här, att musik idag inte är värt ett jota hos folk. Eller värt, man älskar förstås musik, men fler lägger noll energi på vad man lyssnar, bara det låter. Denne person som kommenterade min bloggartikel skrev: "Vad finns det för kick i nånting som man inte behöver längta lite till eller att jobba lite för?"
Jag tror att den som klickat på mina hemsidelänkar här nedanför eller som läst artiklarna här, eller den som känner mig, har förstått att musik för mig är bland det viktigaste som finns. Den har alltid funnits där när man inte mått så bra och den har i mångt och mycket också format mig till den jag är idag. Så för mig är detta en viktig fråga: Vart är musiken i samhället på väg någonstans?
Jag minns på 80-talet då jag satt vid radion, lyssnade på önskeprogrammen som "Måndagsbiten" eller "Upp till 13", eller "Tracks", nervöst med fingret på inspelningsknappen på bandspelaren och väntandes på att få spela in sin favoritlåt/favoritlåtar. Man fick jaga låten i radio, sen köpa den i en affär och kunde på så sätt skryta och prata om det för kompisarna. Men väntandet och jagandet på den musik man gillade gjorde det man gillade värt nånting! Du kände dig exklusiv på nåt sätt för att du hade den låten! Musiken var nåt viktigt för alla!
Sen minns jag också 90-talet, då musikintresset blev seriöst och man mer noggrant studerade och sorterade ut det man lyssnade på. Jag kunde lyssna på musikprogram som "Musikjournalen" eller "Singel", eller sitta och lyssna på dom nya låtarna i "Tracks", höra en låt man blev totalfrälst i och tyckte "detta var så otroligt häftigt". Sen sprang man ner till Åhléns och köpte singeln för 25 kronor, och senare artistens platta. Åter fick man kämpa sig till musiken genom att invänta programmet och sen köpa singeln och känna sig stolt över att ha sin låt i sin samling.
Men vad betyder musik idag? Du behöver, 2011, inte kämpa dig till nånting. Du kan gå ut på iTunes eller Spotify och ha den i din spellista. Och vill du inte använda dom tjänsterna så finns det gratisvarianter på samma sidor också. All musik finns tillgänglig överallt, när du vill och ofta också gratis. Du kan till och med se videon precis när du vill på Youtube. Dom kommersiella radiokanalerna vevar låtarna om och om och om igen till leda så ingen ska behöva nånsin missa dom. Jag har tidigare sagt i en artikel att musik ska vara tillgänglig för alla och det håller jag ännu med om. Men idag har kvantiteten blivit det samma som kvalitet. Ju mer ställen på nätet det finns att lyssna på, ju bättre är musiken. Och det är långt ifrån sanningen. Vi kan gå tillbaka till min bloggdebattörs ord i början: "Vad finns det för kick i nånting som man inte behöver längta lite till eller att jobba lite för?". Hur engagerad blir man i nåt som man i praktiken bara behöver sträcka ut handen och plocka? Vem bryr sig aktivt om en låt blir stor eller hur intressant den är när du ändå kan få den när du vill och ha den i din samling bland 500 andra låtar på din mobiltelefon? Speciellt när radion har plockat bort de lilla som fanns kvar att kunna kämpa sig till. Hitlistor, som ändå gav både ny musik och samtidigt var ett minne från den tiden då man fick med spänning fick vänta på sin favoritlåt, är mer eller mindre borta ur P3. Tracks är nedlagd och den tveksamma, men dock, inrättning som kallas Digilistan är borttagen efter en konflikt med leverantörerna av listan. Önskeprogrammen är en sak som numera är anpassade för P4s äldre lyssnare. Eller så kan man genom de kommesiella kanalerna önska dom låtar som finns i kanalens spellistor och som du hört fem gånger bara den dan, inget mer.
Under 90-talet slut fasade journalister och musikexperter för Absolut Musics enorma försäljningssiffror eftersom det innebar att folk inte lyssnade aktivt utan skvalmusiken tog över och idag kan man säga att så har skett. Vi får inga hits som folk kommer ihåg, sommarhits/plågor uteblir och ingen minns vem som sjöng vad, om man nu inte har varit med i Idol eller Melodifestivalen. Eller så är det artisterna man minns, för att bli kändis är idag långt viktigare än vad man blir kändis för, men låten som man blev känd för har man oftast glömt ett år senare, om inte långt tidigare.
Musiken är idag viktig för skivbolagen så deras ekonomi går runt, och förstås artisterna, men för de flesta av lyssnarna är det bara skval numera där man har sina favoritlåtar överallt omkring sig och inte behöver lägga nån energi på det man lyssnar på. Låttiteln står ju på displayen på spelaren, det räcker. Utvecklingen är sorglig. Kalla mig gammalmodig och bakåtsträvare, och det är möjligt att jag är i fel generation idag, men jag vill ha tillbaka när musiken var så viktig att man kunde bli lycklig över att ha hittat sin favoritlåt i radion, med perfekt timing spelat in den och sen sprungit till skivaffären och skaffat singeln. Var finns samma känsla idag? Det kanske är smidigare idag, men knappast roligare.

/JS11

Intressant?
 #
Noterat om kronprinsessans barn!
Stafrin | 18 Augusti, 2011 17:08
Apropå kronprinsessan Victorias och prins Daniels ankommande barn så kan jag inte låta bli att skratta åt en av rubrikerna:
"Det är ett kärleksbarn!"
Nähä?! Gjorde dom verkligen barnet av kärlek? Oddsen för att nåt hemskare skulle ha skett på slottet sjönk plötsligt som ett JAS-plan!

/JS11

Intressant?
 #
Framtidssynen har utvecklats, men inte Sverige
Stafrin | 15 Augusti, 2011 21:32
Lite spännande tankar om hur vi människor har utvecklats på 30 år. Hittade ett avsnitt av det gamla samhällsradioprogrammet "Nya Linje 19" med Metropolarna Niklas Levy och Ingvar Storm. Programmet var från 1980, då 80-talet var en vecka gammal och man skulle måla upp hur 80-talet skulle kunna tänkas bli. Med hjälp av experter, journalister, tjänstemän och Per Garthon, då avhoppad regeringsman, så skulle man förutspå det splitter nya decenniet. Och det gjorde man... med det dystraste penslar som gick. Det var krigshot mellan Sovjet och USA, ett ja till kärnkraften i folkomröstningen skulle innebära problem, demokratin hotades allt mer, politikerföraktet ökade, barnen blev mer isolerade ju mer teknik som invaderade Sverige och miljön var ett stort problem. 80-talet kunde, med allt detta, bli ett bekymrens och mörkrets decennium. Det var en dystopi utan dess like som måste ha fått lyssnarna att bäva för framtiden och undra vem som skulle bygga tidsmaskinen.
Jämför detta med när 2000-talet skulle komma och ett nytt millenium skulle komma med snabba steg. Den framtida nya tekniken var helt fantastisk och alla bara gick och hoppade rusiga i väntan på tidernas häftigaste nyårsafton och den framtid som man bara drömt om. Framtiden, förutsatt att internet överlevde Y2K, innebar möjligheter!
Det är alltid kul att hitta jämförelser på hur vi människor förändrats i vår syn på den tid som gått.
Man kan nu vara kvick och säga att allt man sa inför 80-talet, utom möjligen ett eventuellt krig mellan USA och Sovjet, ju hände. Och andra sidan är det i så fall inte heller nån skillnad om man jämför med hur det ser ut idag. Mycket av det ovan nämnda stämmer in på 2011 också. Kärnkraften har inneburit en del problem med åren, demokratin har hotats flera gånger, miljön är ännu sämre nu, politikerföraktet ökar allt mer och den nya tekniken har gjort oss än mer isolerade. Och ersätt bara Sovjet med valfritt land.
Så vår syn på framtiden har förändrats onekligen. Från skeptiker som var oroliga inför framtiden, tittandes på hur världsbilden såg ut vid den tiden, till glada optimister som älskar allt nytt och längtade till den nya tiden. Men själva landet har inte förändrats så mycket egentligen. Sverige är fantastiskt!

/JS11

Intressant?
 #
Takidas recension - vart går mediegränsen?
Stafrin | 06 Augusti, 2011 20:02
Det finns vissa gånger då man blir rädd för utvecklingen av det svenska mediesamhället och hur långt man har gått från forntid till nutid. Idag får man säga precis vad man vill i tidingarna. Du har yttrandefrihet och den ska utnyttjas till max. Du får förstås inte GÖRA vad du vill i praktiken, men du får alltså skriva och berätta om det. Och man ska tåla det, för vi har yttrandefrihet. Du får alltså till och med mordhota artister i en recension och det anses helt korrekt. Gör artisten enligt recensenten dålig musik får han skylla sig själv.
1989 blev det rabbalder när Lasse Anrell i Aftonbladet jämförde en julskiva som var producerad av Secret Servicemedlemmen Tim Norell med att det var som att slakta en gris. Norell blev heligt förbannad, skällde ut Anrell i Ulf Elfwings "Efter tre" och uppmanade folk att byta tidning. På den tiden var det bland det grövsta man kunde skriva. Sen fick vi 90-talet då det räckte att Per Bjurman satte en etta i betyg och skrev på en rad: "Detta är otrendigt skit! Köp inte!" vilket var snällare, men inte hjälpte läsaren ett dyft utan man förväntades inse att Per Bjurman med sina års på journalistskolan hade bättre musiksmak än du själv. 00-talet, du får säga alltså vad du vill. Peter Swartling sitter i "Idol" och säger att en sångare där är så dålig att hon endast passar att sjunga på ett sjunkande Estonia och då flockas folket skrattande och applåderande runt TV-soffan. 2011, Chris Lindahl på tidningen Gaffa som recenserar bandet Takidas senaste platta skriver att bandets sångare låter som han hade Downs Syndrom och undrar vad straffet för överlagt mord är. Och när Takida reagerar och polisanmäler saken så får dom bannor och skäll av journalister och av folk på olika diskussionsforum som tycker att dom är divor och inte kan ta kritik. Då undrar åtminstone jag vad nästa steg i utvecklingen är?
De mesta av den kritik som finns mot recensionen är mer riktad mot orden om Downs Syndrom, vilket är lite intressant. Jag förstår inte riktigt hur folk tänker som stödjer Chris Lindahls recension eller bara ber honom be om ursäkt till alla med Downs Syndrom. Självklart är det ett hån mot folk med den sjukdomen, det säger jag inget om, men jag tänker ändå hålla mig till själva hotdelen av recensionen, som sen fort som bara den redigerades bort av Gaffa i nätdelen, men inte i tidningsdelen. Det är ju där det stora skrämmande i utvecklingen ligger.
Jag ska erkänna. Rent musikaliskt så är jag så långt i från ett Takidafan som det går. Den typen av flummig rockmusik lämnar mig helt likgilltig och ointresserad och jag stänger av. Men att sitta och säga rakt ut att man borde ta livet av sångaren, är det OK för det? För mig är det helt oväsentligt här huruvuda man gillar Takidas skiva eller inte. Det är fullständigt oviktigt! Här handlar det om hur pass mycket man kan kränka en människa eller inte och hur långt man får gå i att uttrycka sin ogillande när man har en penna/tangentbord i sin hand. I mina öron är detta ett hot och ett grovt övertramp som gör mig mer illamående än Takidas musik, men som vanligt när nån ifrågasätter vad man får säga eller inte så blir landets journalister och mediamänniskor skräckslagna och gömmer sig huttrande bakom stora plåtsköldar där det står yttrandefriheten på. I detta fall är det Sundsvalls Tidnings redaktör Janne Hallman, som jag tills nu hade en ganska hygglig respekt för, som får stå för denna del av journalistkåren. Så OK, man får tydligen säga vad man vill, men det betyder inte att allt BÖR sägas. Men gissa vad detta kommer att sälja ex av tidningen Gaffa så recensenten har nåt sitt mål, oavsett om Takida vinner i fallet mot recensenten eller inte.
Jag skulle vilja citera Groucho Marx som i sin biografi "Groucho & jag" skrev följande om recensenterna som på 30-talet sågade bröderna Marx teaterpjäser:
"En pjäs anses vara skriven för publiken, men om kritikerna gör tummen ner får publiken aldrig chansen att se den. Vem var det som från början hittade på att kritikernas uppgift är att "fostra" publiken?"

/JS11

Intressant?
 #
Tänkvärt av Everdahl i "Spanarna"
Stafrin | 03 Augusti, 2011 14:11
En träffsäker spaning av Göran Everdahl i P1-programmet "Spanarna" från vårens sista program 24 juni (podversion av programmet här). Han talar om hur allt vi idag gör skräddarsys åt oss och hur vi till slut blir inskränkta varelser som inte tittar utåt världen utan bara på oss själva. För att citera Jonas Hallberg i programmet:
"Det betyder att vi tittar i en spegel och inte i en kikare..."
Att lyssna, koppla av och begrunda!

/JS11

Intressant?
 #