Blogg gratis Logga in
Info
Min bild!
Om: Jag heter Jörgen Stafrin, är 42 år och bor i Sundsvall. Jag har i 20 år skrivit krönikor i radion och på webben och har sen 2006 denna blogg. Mellan 2006-2013 så var den mer fokuserad på politik och samhällskritik. Sen gjorde jag små tankeutflykter och betraktelser om vad som hände i Sverige, saker jag såg och hur vi fungerade som folk. Sen 2017 ligger denna blogg dock på is av tidsbrist. Kanske kommer jag tillbaka till den någon gång, men den kommer inte uppdateras på ett bra tag. Men gå gärna tillbaka och läs gamla artiklar om vad som hände mellan 2006-2017, och kommentera gärna, för jag svarar ändå!
Kategorier
Länkar
Stafrins spanings årssummering 2011
Stafrin | 31 December, 2011 13:01
Precis som förra året så tänkte jag dela ut lite utmärkelser till dom som under året förtjänat det. Alla naturkatastrofer i år, med jordbävningen och kärnkraftsolyckan i Japan som toppen på allt, kommer jag inte att nämna nåt nämvärt. Känns lite fel att ge utmärkelser till nåt som inte går att förhindra och som skapat så mycket tragedi!
Även i år så har, enligt mig, girighet och bristande medmänsklighet dominerat, men det roliga är att i år har faktiskt den lilla människan börjat slå tillbaka och ställa sig upp och kräva mer. Samtidigt har politiker och makthavare börjat bli oroliga över det och frågan är hur en makthavare med en klump i magen arbetar bäst? Det blir intressant och se hur världen utvecklas 2012! Detta kan framstås som lite av en dystopi, men det har hänt en hel del detta år, både roliga, skrämmande, intressanta och bra saker! Här är 2011, enligt mig!

Farväl:
Två av dom roligaste och ärligaste komikerna i vår tid gick ur tiden detta år, Lena Nyman och Lasse Eriksson. Lena Nyman gjorde några av dom mest klassiska kvinnliga komiedikaraktärerna på scen som ”Lantlollan” och mamman som ska köpa en kulpåse i ”I sportaffären”. För att inte tala om den frihetskämpande Frida i ”Släpp fångarne loss” eller parodin på kronprinsessan Victoria i ”Sopor”.
Lasse Eriksson stod upp för Norrland och vågade skämta om vår samtid och hur människan fungerade på ett både galet och förnuftigt sätt. Dessutom gärna med en eftertanke i allt. Två komiker med humorstilar som få behärskar idag är borta!

Humor: Christer Sjögren drog på sig discoskorna, tog med sig några snygga danserskor helt utan koreografi och vräkte på med Lady Gagas ”Bad romance” i TV 4s ”Sommarkrysset”. Vikingarna goes eurodisco! Yeah! Roliga fyra minuter var det under alla omständigheter!

Bortglömda händelse(r): Sigbjörn Olofsson, mannen som ville utnämna sig själv till ”Årets Västernorrlänning”, fick till slut gå. Ett helt län gjorde vågen och firade och jublade över att mannen som gav Sundsvalls sjukhus och Västernorrlands sjukvård en inte allt för positiv bild nu var bortpoleterad. Men bättre sjukvård vete gudarna om det har blivit. Skillnaden är att nya direktören Karin Rapp arbetar i det tysta och är smidigare än elefanten Olofsson. Och plötsligt så är det ingen som skriker. Snarare så tycks alla har gett upp. Syns inte problemen i tidningarna så finns dom tydligen inte.

Tidningshändelse: 2011 var året då Håkan Juholt kom, sågs och sågs igen… och sågs igen. Och Juholtaffären var mums för ett antal tidningar som inget hellre vill än att ta på sig credit för att ha sänkt en politikers karriär. Att flera av dom dessutom politiskt sympatiserar med alliansen kan ju knappast försvåra jobbet.

Mest överhypade: Socialdemokraternas ordförande Håkan Juholt har gjort idel misstag i år, men det som kom precis efter att han tillträtt, då det kom fram att hans sambo gjorts sig skyldig till förskingring och att detta skulle påverka Juholts partiledarskap måste vara årets mest överdrivna diskussion. Framför allt eftersom sambon Åsa Lindgren redan avtjänat sitt straff. Hade detta något med att göra med att Juholt låg lite mer till vänster i sina åsikter, var några av spekualtionerna. Jösses *suck*…

Kamp: Som sagt så har 2011 främst varit året då den lilla människan världen över har försökt i allt större utsträckning kämpa till sig demokrati. Det började i Egypten, fortsatte i Libyen och vandrade till slut på till Syrien. Och i Egyptens och Libyens fall så lyckades det och man blev av med sina plågoandar, även om Egypten ännu har en bit kvar till demokrati.
På Wallstreet och världen över så demonstrerade man för en rättvisare ekonomi. I Rom kastade man sten och på Sundsvalls torg höll man picknick i betongen, men dock, viljan fanns där! Efter det pajasartade valet i Ryssland så gick folket även man ur huse i Moskva och protesterade. För att inte tala om i Grekland. DET ger hopp för framtiden, att det finns krafter som har tröttnat och vill ha ett vettigt liv med demokrati och rätten till att få yttra sig, välja och få sin röst hörd!

TV-flopp: SVT försökte kombinera ungdomens TV-format, dokusåpor, med de äldres kultur, klassisk musik, och toppa med Sveriges just nu kanske populäraste programledare, Kristian Luuk i fiaskot ”Maestro”. Bjud in Marit Bergman, Claes Elfsberg, Ola Rapace och Petra Mede att lära sig dirigera en kör på bästa sändningstid i en realityserie. OK, lite överraskande att Claes Elfsberg ställde upp på ett sånt här program, men mer spännande var det inte. Dom enda som hade roligt var musikerna som inte kunde hålla sig för skratt åt deltagarnas bristande kunskap.

Sell-Out: Jag vet inte, det är klart att ett stort TV-program som ”Så mycket bättre” med bästa sändningstid kan hjälpa att sprida en artists musik till en ny generation, men jag kan inte låta bli att tycka att Mikael Wiehe som ställer upp i en realityserie och sjunger egna versioner av E-types och Lena Philipssons låtar känns lite som en sell-out. Inte för att jag är så mycket för proggeran och deras ideal, men det är inte vad jag hade förväntat mig riktigt…

Skandal: Utan tvekan Caremas vårdfiasko. Om man ska bedriva en verksamhet som handlar om att hjälpa människor som har det svårt så ska man göra det med ett hjärta för det man gör. Man ska gilla att ta hand om och göra livet lättare för sin medmänniskor. Men för Carema var det bara en affär. Spara pengar på livsviktiga saker så klarar man budgeten lätt och får en nätt liten vinst. Folk som dött framför TVn, gamla människor som vanvårdas, blöjor som vägs och mat som dras in är bara några exempel som kommit fram i artiklar där medierna faktiskt gjort ett bra jobb att visa på den negativa sidan med privat vård.

Övertramp: Chris Lindahl i tidningen Gaffa gick ut i augusti och sågade Takidas nya platta längs fotknölarna, jämförde med Downs Syndrom och undrade vad straffet för överlagt mord är. Att man inte gillar en artists musik och har åsikter om den är en sak, men när man allvarligt går ut och hotar denne artist till livet för att musiken inte passar ens smak och de andra journalisterna i Sverige står och applåderar så undrar i alla fall jag hur långt över gränsen man får trampa egentligen!
Intressantaste kommentaren från Lindahl i detta ämne kom när han svarade på en kritiker på sin blogg:
Signaturen Sarah:”Får man skriva att Jennifer Lopez senaste album är så kasst så man vill våldta henne med en batong?”
Lindahl: "Ja man får skriva det om Jennifer Lopez, får jag citera det där om hon släpper ny skiva?"

Vem sa att retoriken var död?

Klavertramp:Ja, vart ska jag börja…?! Vi är alltså tillbaka hos Håkan Juholt igen. Han började bra som ett troligt hot mot Alliansen, Håkan Juholt, men gick sen i den ena fällan efter den andra, som kulminerades i att han inte hade koll på vad som gällde för att få bostadsbidrag som riksdagsman. Och detta hade ju räckt som klavertramp där mer eller mindre alla inblandade i historien spelade en hel pianokonsert för sex fötter på klaveret. Men jag berörde ju den redan ovan så jag tar ett annat klavertramp, när Juholt plötsligt skulle leka martyr och hotade bojkotta SVT för att dom ville placera Sverigedemokraterna bredvid de rödgröna i TV-debatterna. Det bästa sättet att få sin vilja igenom är inte alltid att sätta armarna i kors sur och vägra leka. Snarare är risken att dom andra leker vidare och man står ensam där med sina åsikter, om man inte tar upp om dom…

Desperataste: Hösten har bestått av fyra saker, Carema, kungens eventuella kriminella kontakter, SAAB och EUs ekonomiska problem. Carema har jag redan tagit upp, kungen orkar jag inte ens engagera mig och SAAB kommer senare, så det går till EU. Och det hela startade i Grekland, som varit ett land i samma ställning som ett JAS-plan på en vattenfestival. Rakt utför. EU drog åt svångremmen på grekerna, livrädda att hålen i deras EMU-båt skulle bli för synliga, och tvingade dom att acceptera räddningsplanen. Men när dåvarande premiärminister Giorgos Papandreou plötsligt flaggade för att det genom hela året vilt demonstrerande grekiska folket skulle få säga sitt i en folkomröstning blev EU likblek och hotade med hårda repressalier om man inte gjorde som man sa. Papandreou gick och en ny ”papa” kom, Papademos, en robot utan barndom som var inställd på att lyda EU.

Svåraste: Årets svåraste måste ha varit att få ihop nåt sätt att få SAAB att leva vidare. Hela hösten har det kommit bud efter bud efter bud från kinseserna och GM har varenda gång satt stopptecken och skakat på huvudet. Eller så har det svåraste varit att få nån lön till de som ännu vågar jobba på företaget. Det lär visst vara lättare att få julklappar av jultomten än att få nån lön från SAAB numera. Kort sagt, SAAB var den svåraste nöten att knäcka i år!

Bästa val: Som sagt, när Håkan Juholt tillträdde som socialdemokraternas partiledare så verkade han har koll på allt, utom möjligen vilken partipolitik partiet skulle ha. Men han började med att ta Fas 3-frågan till riksdagen och den röstade ett rungande NEJ till den fascistiska arbetsmarknadsåtgärden, och även senare också sjukförsäkringsreglerna, vilket för mig var årets klart bästa val! Sen är det upp till politikerna att hitta på ett bra sätt att få de arbetslösa att få jobb och nåt vettigare att göra när Fas 3 försvinner. Men med tanke på att man inte verkade ha nån aning om vad Fas 3 skulle innehålla ens när det presenterades för allmänheten 2007 är väl inte oddsen så stora att man ska ha nån plan klar nu för nåt nytt. Men jag antar den dagen den sorgen.

Sämsta val: Ett bevis på hur ett val inte ska gå till. Med mygel och bluff så såg Putin till att han hade fortsatt grepp om makten fast varenda en visste att det inte gick rätt till. Fast det är ändå kul att man ändå reagerar nu, med tanke på att Putin mer eller mindre haft kontroll av medier och röster på samma sätt länge utan att nån riktigt brytt sig. Det är ju ändå ett steg i rätt riktning, så förhoppningsvis är nästa steg att Putin inser sin impopularitet och lyssnar på det protesterande folket.

Dilemma: Uusama Bin Laden dödades i maj och man verkar inte riktigt veta hur man ska förhålla sig till det. USA mer eller mindre mördade den skäggprydde videobandsmannen kallblodigt vilket är en sida av det hela. Samtidigt så är Bin Laden en av världens farligaste män som begått ett brott som är ett av de mest avskyvärda i vår historia. Är ett regelrätt mord rättfärdigat om det görs på en man som är så farlig och som kan göra samma sak igen? Jag säger nej. Många svenskar och människor världen över säger nej. Men USA är ett land med en helt annan kultur när det gäller öga för öga.

Osynligaste: Jag berömde valet av Gustav Fridolin som språkrör för att Miljöpartiet nu hade en ledare som garanterat skulle göra väsen av sig och vara ett namn som kunde lyfta partiet högt. I alla fall fylla tomrummet efter Maria Wetterstrand. Och kanske göra politik intressant för ungdomar. Och visst, opinionssiffrorna kan partiet inte klaga över, men Fridolin själv har inte varit den som synts mest i medierna och varit drag hjälpen. Mesta dels har den kvinnliga och mer kända kollegan Åsa Romson som gjort kommentarerna och synts i debatter.

Skräck 1: I slutet av juli åker en norsk psykopat ut till en norsk ö med ett vapen och kallblodigt mejar ner 60 oskyldiga ungdomar som alla har en sak gemensamt; dom är med i ett politisk ungdomsparti, vars moderparti han anser är för snäll mot invandrare. Jag vet, kanske inte världens lättbegripligaste motiv, men dock en skräck! Ett barn låg bakom en sten med sina föräldrar i sin mobiltelefon, som skräckslagna var tvungen att stå med luren i handen och höra hur kulorna ven precis där deras barn befann sig. Skräck stavades Anders Behring Breivik och frågan var om man hade tagit för lätt på högerextrimistism? Tyvärr befarades de farhågor jag uppmålade i min spaning då. Breijvik bevisades vara så psykisk sjuk som det gick och i och med att han där med inte sades vara representativ för Framskrittspartiet så kunde vi tydligen sluta att diskutera främlingsfientliga åsikter som ett hot och fortsätta se invandringen som det större hotet. Man fortfarande var väl Breijvik rasist och dessa åsikter kan bevisligen på fel person utlösa ett hot mot oskyldiga människor. Och det bästa sättet att stoppa rasism är att diskutera ämnet rasism och främlingsfientlighet! Men tydligen verkar det inte vara läget just nu, utan Utöyatragedin verkar inte leda till nåt annat än bli ett skrämmande minne ut norsk kriminalhistoria.

Skräck 2: Hela året har man kunnat fundera på vart medmänskligheten egentligen är på väg i världen. Men kulmen på det måste ha nåts mot slutet av året när familjerna Danelian och El Koreh i Ånge skulle kastas ut efter 5 och 10 år i Sverige, när en blinda och dementa Ganna Chyzhevska, 90-år skulle kastas ut ur Sverige och dödssjuka Assar Khan utvisas dit han troligast skulle dö innan han ens landat på flygplatsen. Och när Migrationsverkets presschef Johan Rahm inte anser att en dödsjuk är en tillräckligt ömmande omständighet för att få stanna så blir man smått rädd för Sverige.

Kommentar 1: Kajsa Ekis-Ekman beskrev lysande projektet EMU i DN 8 augusti: "Man kan jämföra valutor med klädesplagg. Varje land har tidigare haft det klädesplagg som passat det. Länderna har kunnat sy in och lägga ut det efter behov. Till exempel devalvera vid kris, eller höja och sänka räntan efter behov.
Men när euron infördes skulle alla länder med ens ta på sig samma kläder. Det var bara det att måtten syddes för att passa vissa länder – som Tyskland och Frankrike. För andra länder, som Grekland, passar kostymen dåligt.”
’Nough said!

Kommentar 2: Uppsalas kommunalråd Stefan Hannas, centern, gick ut på sin blogg, likt en Don Quixote och fäktades med alla svaga i samhället. Vi skulle införa höjd skatt på överviktiga och att bidragsfuskare skulle bära hyenakläder. Dessutom var pensionssystemet helt åt skogen, och då syftade han inte på att satsa pengarna på börsen. I en artikel, helt befriad från bokstäverna Å, Ä och Ö, samt intelligens, skrev han: ”Det generella pensionssystemet ar uppbyggt pa att de som nu jobbar betalar pensionerna till de som ar pensionarer.”
Intressant. Skattebetalarna betalar också de tredubbelt så höga pensionerna till de riksdagsmän som INTE är pensionärer och inte hör man dom klaga alltför mycket. Så frågan är om Hannas skrattar hela vägen till banken efter 65, eller om han envist nobbar pengarna.

till sist lite privata saker...
Händelse: Ur mitt eget liv så har det varit rätt rörigt med mediaframträdanden nästan hela året i alla former, radio, tidningar och TV. Oftast har det handlat om Fas 3 och mina åsikter om det. Men roligast tyckte jag ändå var när Dagbladet ville göra ett reportage om mitt skivsamlande och gjorde ett riktigt bra reportage om min hobby med bilder på valda delar ur samlingen. Normalt är jag ingen mediekåt person, jag tycker det är kul att dra mitt strå till stacken för en bättre värld, men detta var en riktigt kul sak!

Tabbe: Sundsvall Elnät klippte strömmen för mig i februari. Med frågetecken i huvudet och helt oförstående då jag bevisligen betalt mina räkningar så levde jag i mörker i ett dygn och fick se hur maten i frysen förstördes. Det visade sig att dom knäppt av strömmen för FEL PERSON! Well done, duh!

Låt: Detta är en rättmissvisande titel att ge, för mitt intresse för ny musik har genom hela året varit långt under skoskaften. Dessutom kritiserade jag fenomenet ”Så mycket bättre” i november, och dessa åsikter, att musiken i det programmet tar fokus från ny musik och dessutom blir söndertjatad i radio, står jag för. Men jag står också för att E-types version av Eva Dahlgrens ”Jag är gud” är årets skönaste låt! Stort, pampigt, skönt producerat och så eget!

Skivköp: Jag har inte ens brytt mig om vilka nya skivor som har kommit i år så jag listar vilket som är mitt bästa skivköp i år och det kom i Stockholm i oktober då jag på skivaffären Andra Jazz, som är en affär med bara jazzplattor hittade en skiva med den helt bortglömde storbandsledaren Boyd Raeburn. En skiva med låtar jag som mycket ung jazzfreak 1988 låg och spelade luftsaxofon till i familjehemmet i Sundsvall och som jag efter nästan 25 år till sist hittade! Skivan, betitlad ”Rare 1944-46 Broadcast perfomances”, var årets härligaste njutning för både sinne och öron!

Konsert: När jag var i Stockholm så gick jag också på en kulturnatt som Hedvig Eleonora Kyrka arrangerade och fick höra en fantastisk konsert med Vox Archangeli, en grupp som sjunger gregorianska sånger till musik som påminner om Enyas låtar. Och med den akustiken som var i den kyrkan så kändes musiken som bland det bästa jag nånsin hört i mitt liv!

Ett riktigt gott nytt år!

/JS11 – imorgon JS12

Intressant?
 #
Granska noggrannare i vårddjungeln!
Stafrin | 24 December, 2011 10:27
Årets jultanke för mig tillbaka till min förra bloggartikel där jag vill nämna om en annan sida av dagens fullständiga brist på medmänsklighet av svaga människor. Jag tror att inte nån har missat alla miljoner artiklar om vårdföretaget Carema. Nu är det lätt att säga att Carema endast är ett galet puckat företag som fått hybris, men faktum är att privatisering och kommersialisering av vården leder till att såna här företag får komma fram. Nu ska jag på intet sätt ta Carema i nån form av försvar. Jag anser att det företaget inte har nåt existensberättigande som man behandlar människor. Och jag ska inte heller hacka på alla företag som ger privat vård. Jag är väl medveten om att det finns seriösa företag. Jag har under hösten själv fått en del tänder lagade på ett privat tandvårdsföretag som var ljusår mycket bättre i sin service och sätt att laga än vad folktandvården nånsin varit. Men man måste vara mer aktsam med denna form än vad man är. Privatisering innebär inte bara en lyckans fröjd att alla nu får välja vad man vill och får den vård man tycker är bäst. Jag tror många ser med tunnelseende på fenomenet privat vård och tror att det bara är en djungel där man kan välja bland de finaste banansorterna. Men förutom att den är dyrare för vanligt folk så innebär det från politikernas och samhällets sida också ett ansvar att detta efterlevs, att man följer upp och granskar seriositeten hos företaget och att man ser till att alla likväl har råd med den vård man har rätt till. Och att de som väljer denna vårdform ställer krav och iakttar vad som händer. Vård måste göras med någon form av känsla för att hjälpa andra människor och kunskap för det man håller på med, inte bara för att håva in pengar och få sig ett stolt namn.


Det som nu sker inom Carema får inte ske inom företag, eller stalig form av vård, och det bästa sättet att slippa det är att börja kolla upp och rensa i vårdträsket och se till att de bästa företagen blir kvar och att det görs med någon form av känsla för det man gör. En svår uppgift kan tyckas när det handlar om att tjäna pengar, men det måste skötas om formen privat vård ska användas. Det är trots allt människoliv som det handlar om.

Läs även denna artikel från Dagbladet igår om hur privat vård mottas här i Sundsvall när nu vården har lagts ut på försäljning. Det ser inte allt för ljus ut.

Med denna lilla varning och tanke så vill jag önska alla läsare EN RIKTIGT GOD JUL!!!

/JS11

Intressant?
 #

Skrämmande politik mot invandrare och svaga!
Stafrin | 16 December, 2011 21:42
Vad i helskotta har hänt med medmänskligheten i samhället idag. Jag skulle kunna skriva om Carmeras vårdfiasko som dundrat hela hösten och fortsatt med alla uppmärksammade floppar för SOS Alarm att skicka hjälp till dom som behöver det för att ta en sväng kring svensk sjukvård och landstingen som helt har havererat Sverige över för att avsluta vid alla ungdomar som mår uselt med stress, huvudvärk, psykiska besvär och i slutändan självmordstankar. Sjukförsäkringspolitiken behöver väl ingen närmare presentation vid det här laget. Gemensamt är att ingen politiker eller ansvarig bryr sig nåt nämvärt. Det är svaga människor som det handlar om i alla fallen som man inte kan tjäna så mycket pengar på. Bara den starkaste överlever som Darwin sa och rensningen tycks ha börjat nu.

Men jag hade tänkt att främst beröra invandrarna och asylproblemen som fullkomligt blossat upp det senaste halvåret. Här kan man verkligen snacka om att sparka på dom som redan ligger ner - och det riktigt hårt! Först 90-åriga Ganna Chyzhevska, dement, hjärtsjuk och nästan blind som ändå ska kastas ut till Ukraina trots att hon inte har nån familj där.
Sen familjerna Danelian och El Koreh i Ånge, en ort nära dar jag bor, som efter mer än 10 år respektive 5 år kastas ut ur Sverige. Här har en solidaritet och kampvilja i nästan osvensk stil visats upp där nästan hela Ånge unisont ställt sig upp och protesterat. Jag hörde en diskussion i fallet i Radio Västernorrland i eftermiddags mellan Moderaten Eva Lohman och Vänsterpartiets Christina Höj-Larsen där Lohman höll VM i att hitta så många hål i sanden som möjligt att sticka ner huvudet i. Och här är det logik på hög nivå som gäller: Politikerna säger att man inte kan bestämma över Migrationsverkets beslut och Migrationsverket säger att det är politikerna som bestämmer. Bill och Bull pekar på varandra med oskyldiga och arroganta ansikten. Att man i över huvudtaget låter människor, och framför allt barn, få rota sig här, få kompisar och känna sig trygga för att sen bara ta tag i dom och kasta ut dom i det okända är så bisarrt att man mår illa.
Nästa fall, Assar Khan är dödssjuk i en dödlig lungsjukdom och överlever inte utan syrgasen och blir allt sämre. Han ska utvisas till Bangladesh där han inte få den vård han behöver för att ens överleva resan. Och här är Migrationsverkets kommentar på nivån där man inte vet om man ska skratta eller gråta. På frågan från Dagbladets Leif Johansson om man tar hänsyn till sjukdom vid asylbeslut säger Migrationsverkets presschef Johan Rahm:
"Ja, men bara om det finns synnerligen ömmande omständigheter", var på han sen gladeligen berättar att man kastat ut både en aidssjuk dit det inte finns bromsmedicin och en blodsjuk man till Kosovo där medicinen är väldigt dyr.
Det vore intressant, med den beskrivningen och med Ganna Chyzhevska och Assar Khan som exempel, att veta hur dom omständigheterna ser ut. Om nu inte ens en dödsjuk man med dödlig lungsjukdom som knappt ens överlever resan till utvisningslandet får stanna, när är man så sjuk att man får stanna?

Detta är alltså Sverige 2011! Vi kastar ut sjuka invandrare, barn och familjer som väntat i över 10 år på ett besked ur Sverige helt utan anledning, medan vi plockar in arbetskraftsinvandring, för dessa drar ju trots allt in pengar till landet och företagen, medan man tydligen ser Ganna, Assar och familjerna Danelian och El Koreh som en ekonomisk belastning. Sen när dessa arbetskraftsinvandrare förlorat jobben kastas dom ut förstås, även om dom rotat sig i landet i 10 år. Jag måste säga att man inte bara skäms över att vara svensk, man blir också rädd över att vara svensk och vad nästa steg är i samhället. Både för dom som ska få vård av företag som Carmera, dom som behöver sjukhusvård i sjukhus och läkarinstanser som knappt har pengar eller sjuka invandrare som knappt kan ta hand om sig själv. Vem drabbas här näst och vem överlever?

/JS11

Intressant?
 #
Intressant medieprioritering vid dödsfall
Stafrin | 13 December, 2011 19:13
Intressanta proportioner! När sångaren Alf Robertson dog 2008 så nämndes det knappt i tidningarna, trots att han har hjälpt fattiga, hemlösa, gamla och sjuka mesta delen av sitt liv och försökt skriva låtar som visar upp en sida av Sverige som inte kommer fram annars.
Däremot när Ingvar Kamprads fru dör så är det krigsrubriker och stora löpsedlar. Stora framsidor på både Aftonbladet och Expressen! Det är förstås tråkigt för Kamprad, men det är ett exempel på en ganska snedvriden prioritering av vad som är viktigt i Sverige i media.

/JS11

Intressant?

 #
Vem bestämmer Sundsvalls utseende?
Stafrin | 05 December, 2011 20:53
Nu är vevmaskinen igång igen om hur Sundsvall ska förändras till nåt med kommersiellt och turistmässigt gångbart, ja, det är inte så dom säger, men det är väl det som är meningen. Allt bakas runt diskussionens verkliga dilemma, den stora statyn av Gustaf II Adolf som står mitt på torget och som blivit något av Sundsvall centrums kännemärke. Ett antal stora artister har tydligen nobbat Gatufesten för att man inte gillar att spela på stora scenen som står mitt framför statyn. Katastrof, tydligen, och Gatufest generalen Jerry Thåström skrev livrädd till politikerna och vädjade att kungen skulle flyttas.

Det finns ju två frågeställningar i detta fallet, dels om statyn ska flyttas i överhuvudtaget och om man därmed ska förändra stadsbilden. Om detta kan man träta lång tid. Det är ju trots allt bra om var stadskärna eller centrum har nåt som är utmärkande för staden och kungastatyn har blivit Sundsvalls stads märke, hur många Himlabad och stadsparker man än må bygga. Dessutom, som jag alltid försöker påpeka men som ingen politiker tycks fatta, man måste mätta mun efter matsäcken. Hur ska man ha råd att bygga om i stadskärnan när man knappt har råd att ha skolor i stan?
Dels finns den andra problematiken, som jag tycker är nästan viktigare; hur kan några halvdiviga popstjärnor från södra Sverige, som knappt vet vart Sundsvall ligger, sitta och bestämma hur vårt torg ska se ut för att det ska passa dom att komma hit och spela?! Och varför sitter politiker och Gatufestpampar och bockar och fjäskar med? Gatufesten är onekligen kommunens och stans kassakossa och gyllene gås, men exakt hur helig för stan är den? Det intressanta är att övervägande av stans innevånare är inte alls intresserade av att flytta statyn till förmån för Gatufesten. Men i det fallet så är det väl som vanligt: Kommunen, likt de tre asiatiska aporna, ser inget, hör inget, säger inte så går allt över. Om nu statyn prompt måste flyttas, vilket jag har exakt noll förståelse för, så gör det då, men gör det inte för att tillgodo se Gatufesten. Vi kan bygga vår stad själv utan hjälp från megaartister som endast passerar förbi en gång.

/JS11

Intressant?
 #
Löjeveckande hetsjakt på Juholt
Stafrin | 03 December, 2011 20:35
Jag står vid min åsikt att jag tycker att Håkan Juholt har gjort en del tabbar under sin karriär som partiledare som inte alls gynnar socialdemokraterna. Men däremot så tycker jag att det börjar bli minst sagt patetiskt från medias sida med denna fullkomliga hetsjakt och sågning av exakt allt han gör. Leta upp minsta lilla yttrande från partikamraterna som kan vridas och/eller tolkas till hans nackdel, fortsätt att hitta minsta lilla tabbe han kan ha gjort som kan bygga på hans bostadsaffär i somras och avsluta med att visa upp förtroendesiffror från SIFO och Demoskop på löpsedeln. Och som efterrätt kan man ideligen låta Lena Melin och KG Bergström påminna folket om vilken katastrof det vore för partiet att byta partiledare nu! Allt dag ut och dag in! Undra varför socialdemokraterna har så usla opinionssiffror?! Idag uttalade sig Juholt om att göra nåt åt privata vinster inom vården och kunde äntligen få börja försöka prata politik och säga saker som är vettiga. Men om Sverige fortfarande ska kallas för en demokrati så måste även Juholt själv, lika mycket som Alliansen, få komma till tals och få tala om sitt partis politik. Det är inte demokrati i min mening att ständigt trycka ner politikern i skoskaften och tiga ihjäl det som väljarna ska rösta på 2014! Att granska politiker och ge läsarna fakta är jag för, men de senaste veckorna har svensk politik och svensk journalistik varit nere i en löjeveckande buskisnivå som inte ens Åsa-Nisse når ner i.

/JS11

Intressant?
 #