Blogg gratis Logga in
Info
Min bild!
Om: Jag heter Jörgen Stafrin, är 42 år och bor i Sundsvall. Jag har i 20 år skrivit krönikor i radion och på webben och har sen 2006 denna blogg. Mellan 2006-2013 så var den mer fokuserad på politik och samhällskritik. Sen gjorde jag små tankeutflykter och betraktelser om vad som hände i Sverige, saker jag såg och hur vi fungerade som folk. Sen 2017 ligger denna blogg dock på is av tidsbrist. Kanske kommer jag tillbaka till den någon gång, men den kommer inte uppdateras på ett bra tag. Men gå gärna tillbaka och läs gamla artiklar om vad som hände mellan 2006-2017, och kommentera gärna, för jag svarar ändå!
Kategorier
Länkar
Affärsplanen – S rätta ansikte
Stafrin | 25 September, 2012 17:49
Sötebrödsmånaderna är över för Stefan Löfwén. Efter att ha suttit och fått väljare genom att titta på Alliansens diverse bakslag måste han nu själv visa sig på styva linan som politiker och presentera nåt konstruktivt. Framför allt visa vilken väg han vill ta socialdemokraterna. Och till ingens förvåning blev det ett fortsatt roendes åt höger med vänsteråran. Rädslan att bli klassat som ett bidragsparti av alla högerväljare får honom tillsammans med Carin Jämtin, Mikael Damberg och Magdalena Andersson att släppa ”Affärsplan för Sverige”. ”Affärsplan”!?! Namnet som alla intresserat sig för. Så påpassligt och smart namn i en allt mer kommersiell och ekonomisk dominerad värld. Men så långt ifrån arbetarrörelsen som det går. Sverige är en ekonomisk marknad och vi är dess kunder och då är en affärsplan viktig. Namnet är väldigt cyniskt och kallt och ett mer desperat försök att locka fel sorts väljare till partiet än att komma med nåt socialdemokratiskt.

Och planen i sig då? Den presenterades i en debattartikel i DN och innehåller mycket som sätter hjärnan i vilda funderingar gällande socialdemokraterna. Den har fem punkter som tar upp frågor kring jobb och utbildning och av dom väljer jag att fokusera på ett par. I punkt ett vill man höja Sveriges kompetens till en världsledande nivå och kritiken mot Sveriges nuvarande utbildningsproblem kan jag hålla med om. Däremot är jag något emot detta att någonstans försöka lägga skulden på i bara eleven när det gäller betygen. Obligatorisk sommarundervisning för dom som riskerar att halka efter. Men som vanligt vill jag också att man tar reda på varför en del elever halkar efter. Många av dom som har problem i skolan har det på grund av en problematisk hemmasituation eller dylikt och jag tvivlar på att dom mår bättre eller gör bättre resultat av en knytpiska. Jag förnekar inte att dom måste komma i kapp på något viss, självklart är det så, men det finns alltid en anledning till varje problem. Om inte dessa beaktas och eleverna får den hjälp dom behöver med anledningen till de dåliga resultaten så tror inte jag att det kommer bli så mycket skillnad.

Sen kan jag också skratta åt planen mot ungdomsarbetslösheten. Arbetssökande ungdomar utan gymnasiekompetens ska erbjudas ett utbildningskontrakt där man kan kombinera praktik/jobb med gymnasiestudier. Jag antar att detta sker om det trots allt inte går så bra i sommarutbildningen heller. Knytpiskan är framme igen, genom att detta ska vara obligatoriskt om man vill behålla
a-kassan, vilket många ungdomar utan gymnasiekompetens tycks ha. OK, man vill att det ska finnas skydd för eleverna hela vägen i utbildningen, men frågan är om man hjälper eleverna/de arbetslösa ungdomarna eller pressar dom.
Det roliga i det hela är att man börjar punkten med att konstatera att ”ungdomsarbetslösheten är som störst bland dom som saknar gymnasiekompetens” vilket man ska bota med att pressa dom, och längre ner i punkt 3 ” arbetslösheten i Sverige är rekordhög och en hel generation ungdomar vill inget hellre än att jobba”. I min värld känns det lite som två motsägelsefulla påståenden.

Som vanligt talas det mycket om motståndarnas brist på arbetslöshetspolitik, men att presentera konkreta förslag, framför allt för dom arbetslösa som inte tillhör ungdomskategorin, till hur detta ska lösas gör man förstås inte. Mer än att ”människor som är mellan jobb behöver stärkas – inte gömmas undan i passiva åtgärder”, något jag tror att många väntar andlöst på. Speciellt från Socialdemokraterna.

Som sagt, problembeskrivningarna kan dom flesta av oss vara överens om, men åtgärderna, i den mån några konkreta åtgärder finns, känns inte så vettiga och många arbetslösa grupper sitter fortfarande och undrar vad dom ska göra. Och namnet ”Affärsplan” känns inte värmande i höstkylan. Detta är ett parti som gör det jag var rädd för, försöker norpa åt sig de väljargrupper som aldrig skulle komma på tanken att rösta åt nåt annat håll än högerut. Sina egna normala arbetarväljare har inte så mycket att komma med här, som vanligt. Men OK, i sista punkten säger man att ingen tjänar på orättvisor och inkomstklyftor så man får väl läsa mellan raderna och plocka en liten tuva av hopp. Läs även denna utmärkta ledare av DNs Robert Sundberg den 25 september.

/JS12

Intressant?

 #
Märklig människosyn kring Haddile
Stafrin | 24 September, 2012 13:17
Man kan ju fundera vad Migrationsverket egentligen fyller för funktion. Jag har ju sen tidigare skrivit om diverse skräckexempel på fall där människor utvisas som egentligen en blind byfåne borde fatta att det inte är på sin plats och 2-åriga Haddile är ytterligare ett märkligt exempel. Nu har hon förvisso fått tillstånd att stanna medan man letar efter flickans föräldrar. Det låter så fint, man ska hitta barnets biologiska föräldrar, som redan övergett henne och som man inte vet var dom är. Vilken fin insats med tanke på att barnet redan kan få en familj här som bryr sig om henne!

Till och med Sverigedemokraterna verkar ha mer hjärta i frågan än Migrationsverket, eftersom dom också gått ut och kritiserat fallet. Det säger en del. Så jag säger som jag brukar vara; NÄR ska invandrarfrågor handla mer om mänsklighet och respekt istället för hur mycket landet kan tjäna på respektive invandrare?

/JS12

Intressant?

 #
Var finns respekten i karikatyrdebatten?
Stafrin | 20 September, 2012 19:51
Måste säga att religionsfejden den senaste månaden mellan västvärldens medier och mediemänniskor och arabvärldens muslimer lämnar mig brydd. Jag ska på intet sätt ta någon i försvar som dödar ambassadörer och går bärsärkagång på ambassadsbyggnader. Den typen av missnöjesyttringar är förstås oacceptabla. Men samtidigt så undrar jag vem som gav den kristna (ja, oftast i alla fall) västvärlden rätt att tro att vi är någon sorts rättesnöre för hela världens befolkning. Jo, jag vet att många muslimer har samma inställning, men likväl, varför måste man sitta och provocera fram bråk bara för att man kan. Franska veckotidningen Charlie Hebdo tänker nu publicera en muhammedkarikatyr för DET är det absolut mest provocerande och kontroversiella man kan göra och sånt ger PENGAAAAR! Detta inte långt efter den minst sagt omtalade amerikanska nidfilmen om Muhammed. Och Lars Wilks dåd är fortfarande inte över. Sen kan man ju förstås inte säga det rakt ut i tidningarna utan hittar på nåt svepskäl. Yttrandefriheten är en bra sak att skylla på för det sväljer alla direkt och hakar på. Människan idag har ju någon sorts praxis att kan man göra det och har man rättigheten till det så ska vi göra det, oavsett var någon annan säger, så länge man kan tjäna på det.

Men hur ska två religioner kunna samsas om man medvetet samtidigt gör allt för att kränka den andre? Respekt måste komma från båda håll, vilket gäller kristna, judar, buddister och muslimer. Just därför kan jag inte finna dessa nidbilder, karikatyrer och filmer speciellt roande. Yttrandefrihet, javisst, vi har det. Men om det nu finns X antal människor som inte gillar det, har vi då rätt att sitta och ändå provocera in dessa bilder i ansiktet på folk bara för att vi har rätt till det? Nej, lika lite som muslimer har rätt till att misshandla och terrorisera kristna personer från de inblandade länderna. Det måste finnas lite respekt i allt detta, annars kommer våldsspiralen att fortsätta att öka.

/JS12

Intressant?

 #
Barrosos dröm - en mardröm
Stafrin | 12 September, 2012 18:00
Vi var några stycken, eller snarare rätt många, som från 1994 och framåt genom EU-val, EMU-omröstningar och kontroversiella beslut, skallade och sa att EU bara var ett enda stort projekt för att skapa Europas förenta stater. Oh nej, sa eliten. Vi drömmer, är paranoida och annat, sa man, och hävdade bestämt att det var bara ett fredsprojekt. Åter igen så står man där och erkänner öppet att vi hade rätt, men tyvärr, sånt är livet. José Manuel Barroso erkänner öppet nu att EU måste bli en europeisk federation. Självklart kan man använda den ekonomiska krisen som en anledning till att gå ut med det, men med tanke på hur EU utvecklats under åren så borde det väl inte vara någon tvekan om att detta egentligen var planerat sen länge.

Och det intressanta är vad som skulle kunna förhindra Barrosos vision eftersom folket som bekant egentligen inte har något att säga till om och de länder som tvekar likt Irland blir intvingade i ett hörn och blir meddragna i alla fall. Och jag beklagar den ekonomiska kris som euron är i, men det är ju inte direkt den europeiska befolkningens fel att den existerar och redan från början var dömd att misslyckas. Därför hoppas jag att den svenska riksdagen inser hur dumt detta är och sätter ner foten i marken. Ett Europas förenta stater och en ny stormakt är absolut inte vad vi behöver. Barrosos dröm behöver krossas, euro eller inte.

/JS12

Intressant?

 #
Min konstiga upptäckt av The Prodigy
Stafrin | 09 September, 2012 20:45
Ibland tar ens musikaliska intresse märkliga vägar. Framförallt när ett band man ogillat genom en viss period av ens liv plötsligt förvandlas till ett band man gillar väldigt mycket. Under deras glansdagar i mitten av 90-talet hade jag väldigt svårt för The Prodigy. Jag tyckte det var väldigt stökig musik som inte hade någon röd tråd eller tanke bakom. Det var musik att dansa till om man var extremt berusad eller påtänd på sin höjd och att detta sålde och var hippt förstod jag inte alls. Inte ens när jag upptäckte liknande artister i samma genre, Fatboy Slim och Chemical Brothers, så kunde jag förmå mig till att lyssna på detta. "No good (start the dance)" och "Smack my bitch up" var framför allt mina absoluta hatlåtar med Kieth Flint och hans mannar.

Sen gick ett antal år då jag inte hörde dom någonstans i radio eller TV och jag glömde nästan bort dom. Nu, 2012, fick jag plötsligt höra samma "No good (start the dance)" och fick se mig slagen. Jag insåg att detta var ju faktiskt en kanonbra låt. Vilket urskönt sound, vilket känns jättemärkligt att säga om en låt man hatade konstant när den kom! Och även om jag inte gillar texten till den så får jag erkänna att "Smack my bitch up" har ett grymt gung i låten! Och lyssnar man på nya låtar med The Prodigy, för bandet finns fortfarande, så inser man att bandet är ett av få band idag som ännu vågar experimentera och göra nåt udda med sin musik bland allt slätstruket som finns idag.
Så numera går jag och lyssnar på The Prodigy som en tok, nytt som gammalt. Jag har en hel del att ta igen på 20 år. Som sagt, ibland är det roligt och märkligt att vara musiknörd och skivsamlare!

/JS12

Intressant?

 #