Blogg gratis Logga in
Info
Min bild!
Om: Jag heter Jörgen Stafrin, är 42 år och bor i Sundsvall. Jag har i 20 år skrivit krönikor i radion och på webben och har sen 2006 denna blogg. Mellan 2006-2013 så var den mer fokuserad på politik och samhällskritik. Sen gjorde jag små tankeutflykter och betraktelser om vad som hände i Sverige, saker jag såg och hur vi fungerade som folk. Sen 2017 ligger denna blogg dock på is av tidsbrist. Kanske kommer jag tillbaka till den någon gång, men den kommer inte uppdateras på ett bra tag. Men gå gärna tillbaka och läs gamla artiklar om vad som hände mellan 2006-2017, och kommentera gärna, för jag svarar ändå!
Kategorier
Länkar
Var min uppväxts skidintresse en lögn?
Stafrin | 27 Februari, 2013 16:49
Jag är ju inte den mest idrottstokiga personen som finns numera kanske, men jag har varit det en gång. Det var under gymnasiet som jag följde allt från rally och fotbollsallsvenskan till elitserien, friidrott, längdåkning och utförsåkning. Detta dog med tiden, ju mer pengar som håvades in i idrotten, men det är en annan historia. Kvar har blivit friidrott och längdåkning, som jag ännu tycker är spännande sporter, även om jag är dålig på att se dom på TV. Men minnet från den tiden då man med spänning satt vid TV-rutan och lärde sig alla dom klassiska namnen sitter i än. Då man fascinerades av idrottsmännens uthållighet och kampvilja! Och fortfarande ger Torgny Morgrens guld på femmilen i Faluns skid-VM 1993 mig, som Gunde säger, ståpäls! Därför är det med visst intresse och besvikelse som jag följer Uppdrag Gransknings nyhet om hur flera av dom stjärnor jag såg på den tiden hade onormalt höga blodvärden. Dähli, Smirnov, Silvio Fauner... som hela min idrottsfanatiska uppväxt var en stor lögn!

Nu finns det två sätt att lösa detta. Antingen lägga locket på. Trots allt var det bra många år sen, reglerna för bloddoping har ändrats en hel del sen dess och dagens idrottsmän är med största sannolikhet smartare. Och dom gamla stjärnorna kan ju inte straffas för att ha brytit mot regler som inte var satta då.
Eller så gör man en ordentligt koll i vad som hände, om inte annat för att på djupet granska så man inte riskerar att hamna i samma sits igen. Det handlar trots allt om längdåkningens anseende. Den som efter den finska EPO-skandalen för mer än 10 år sen har putsats upp något och som nu riskerar att hamna nere på noll igen. Inte minst om det skulle visa sig att Internationella Skidförbundet skulle ha mer än ett finger med i det hela. Då är det nattsvart för hela idrotten!

Doping är, som jag har sagt förut, barn av den idrottsvärld som finns idag. Vi lever i en tid då idrott inte längre är den folkrörelse och trevliga fritidssysselsättning den än gång var. Numera är idrott en pengakossa, PR-jippo för länderna som idrottsmännen kommer ifrån och ett sätt att skaffa sig kändisskap och ekonomisk oberoendeskap om du är riktigt duktig! Det skapar press, både från förbunden, från media och från folket/fansen. Men det skapar förstås också girighet. Långt borta är den tiden då man kunde säga som idrottsutövare, proffs eller amatör: Jag gör så gott jag kan. Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl. Den andan var redan riktigt på glid under 90-talet, även om pengarna inte var i riktigt samma nivå, men tillräckligt! Då kommer doping som ett alternativ för vissa. Det som dopingskandaler som detta lockar fram är dessa virrhjärnor som säger:
"Det är lika bra att släppa dopingen fri! Alla dopar sig ändå!"
Förutom att doping är skadligt för kroppen så är det samma som att säga till sina barn:
"Det är ingen idé att du försöker bli duktig! Du måste fuska och ta till olika medel för att bli bra!"

Men sen ger såna här skandaler också lite humor, inte minst när alla mina gamla klassiska favoriter ska sitta och försöka förklara på de mest krystade sätt. Jag skrattade ganska gott när jag hörde på länsnyheterna på Radio Västernorrland där man intervjuade Sundsvalls stora skidstjärna, Vladimir Smirnov, som är en av dom som är listade med högst blodvärden under 90-talet. Han vinner ett VM-guld i alla fall, helt odopad, den som den flummigaste försvarstalaren. Eller vad sägs om:
"Tala om att jag var dopad det är lite för tidigt att säga eftersom vi måste titta vilka uppgifter och detaljer som kommer in i bilden. Var och en kan själv avgöra vad det var."
Eller:
"Det kan inte bekräfta eller dementera att det är mitt blod. Måste man vänta 18 år för att presentera blodvärde. Det kan bli vad som helst."
Sen ledsnar reporten lite och ställer frågan rakt ut: Har du dopat dig eller inte?
Smirnov trampar vidare:
"Jo, men som jag sa, den tydliga diskussionen kommer efteråt. Jag kommer att delta i programmet (SVTs "Debatt"), debatten."
Och det är tydligt att den tydliga diskussionen inte kommer att hållas av Smirnov.
Jag hoppas vid gud att det finns logiska förklaringar, för annars får man med skakande och hängande huvud säga som i USA:
"It's so sad how the mighty will fall..."

Intressant?

 #
Magnus Sjödins avhopp bara början?
Stafrin | 26 Februari, 2013 23:05
Sundsvalls Kommunalråd Magnus Sjödin avgår. Pressen var inte riktigt vad han ville och jag hade nog gett upp ännu tidigare i samma sits. Jag ska väl inte totalsåga hans insatser fullständigt, men som ni minns kommer vi från en ledarskap här uppe med Anita Bdoui, där pengarna rullade mellan luftslott till luftslott. Bra har det inte varit, men det kunde varit ännu värre, enligt mig. Och, japp, det är jag som sitter och inte totalsågar en Allianspolitiker.

Ersätter gör Folkpartiets gruppledare Lars Persson, som under Bdoui-eran hade riktigt vettiga åsikter ibland. Men nu är situationen annorlundare. Är bytet vad stan behöver och kommer det märkas någon skillnad? Eller är detta bara första steget mot det som komma skall...? Vill man vara elak kan detta vara ett bevis på Alliansens makt i Sundsvall är på väg att blekna bort allt mer.

/JS13

Intressant?

 #
REVA är kränkande människosyn
Stafrin | 22 Februari, 2013 16:57
Välkommen till Bengtsson-Sverige! Bengtsson är alltså Vera Bengtsson, om ni minns henne? Yvonne Schaloskes sadistiska säkerhetschef i ”Rederiet” som alltid frågade alla utländska eller invandrade passagerare:
”Har han där uppehållstillstånd?!”
Hade den karaktären funnits på riktigt så hade hon varit Stockholmsprojektet REVAs största fan och medarbetare. För det är ett sånt samhälle vi är på väg mot. REVA är alltså polis- och migrationsmyndigheternas effektiviserade arbete för att verkställa utvisningar av personer som har fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Hur kollar man det då? Enklast är tydligen att göra stickprov på X antal människor med utländskt utseende i tunnelbanan, vilket man nu gör. Man kräver ID-handlingar av personer som kan se ut att kunna vara en papperslös. Debatterna har varit höga mot detta och med all rätta! Vad är det för samhälle vi har fått? I mina ögon är detta självklart en främlingsfientlig handling som leder till ett väldigt starkt vi- och dom-samhälle! Det spär på den redan irriterade stämningen som är mellan infödda svenskar och invandrare och det får den senare att framstå som en skurk för att denne inte är infödd svensk. Det gör att den självkänsla som den personen har efter att ha försökt komma in i och anpassa sig i det svenska samhället bryts ner ganska fort!
Men vad bryr sig makthavare och polisen? Dom skyller på varandra. Politikerna börjar anse att det har gått för långt, förutom Sverigedemokraterna förstås.
”Men vi följer bara politikerdirektiv”, säger polisen själva.

Med tanke på dom skandalfall med utvisningsbeslut som kommit de senaste åren, Ångefamiljerna Danelian och El Koreh, blinda och dementa Ganna Chyzhevska, dödssjuka Assar Khan, 2-åriga Haddile och nu senast familjen Zakir så kan man undra hur detta kommer att sluta. Jag skrev det nu senast och det tål att upprepas: Vi kommer att få ett samhälle där folk går och är rädda. Det fungerar inte att säga:
”Har man inget att dölja är det väl inget farligt!”
För bara att vara misstänkt, att bara för att man inte är född i Sverige måste visa ID av polisen helt öppet, är kränkande och gör människor otrygga. Vi får en polisstat där vi går och misstänker folk hela tiden, för en enda anledning: Han ser inte ut som vi och han KANSKE kan vara här olagligt. REVA-projektet har fått diverse protestlistor, tyvärr ligger flera av dom på facebook, som jag inte har, så jag kan inte länka till någon av dom, men dom borde inte vara så svår att hitta till. Målet är gemensamt för alla, detta måste stoppas! Istället för att pressa oskyldiga människor och desperat jaga människor som flyr från mängder av de problem som finns överallt i världen, se till att människor kan få känna sig trygga här och hjälp dom! Och detta säger jag till alla, oavsett om det är politiker eller poliser! Medmänsklighet har aldrig kostat mycket, men cynisk invandrarpolitik kostar väldigt mycket och det är dom små människorna av utländsk härkomst så får betala! Läs även gärna detta upprop från SKV!

/JS13

Intressant?


 #
Låt Hinok och hans familj stanna!
Stafrin | 15 Februari, 2013 19:58
Migrationsverket gör det igen. Hinok, Josef och Yonas Zakir och deras familj här i Sundsvall ska utvisas fast dom bott i Sverige i tio år. Hinok är nio, Josef är sex och Yonas är ett och är alltså födda i Sverige. Dom ska utvisas från ett land där de är födda, har vänner och har byggt upp den lilla trygga värld de lever i till ett land dom aldrig varit i med sämre levnadsstandard.

Välkommen till Sverige, det trygga landet i norr, där vi inte ens tycks ens vilja ge våra medmänniskor trygghet. Låt dom bygga upp sitt liv här tillräckligt länge, trots att dom inte fått besked om dom får vara kvar, så dom tror dom är säkra. Och sen ut med dom bara, oavsett förutsättningar! Bara idén att man låter dom vänta tio år på att få ett besked är vansinnig! Det vore kul att veta från migrationsverket: När är man egentligen svensk medborgare, eller redo att bli det? Beror det på varifrån man kommer? Hur länge man bott här? Eller vem man är? Det kan ju inte bero på varför man vill bo här, för de senaste åren har visat på ett stort antal fall där det inte spelat ett dugg roll. I mina ögon är det ett diskriminerande synsätt som man har på migrationsverket i flera av dom fall som tagits upp, och som även jag beskrivit här flera gånger. Detta måste ändras, annars kommer vi få en skrämmande ohållbar situation med rädda människor som inte är ett dugg tryggare här än hemma i sitt hemland. Oavsett om man far illa far illa fysiskt eller psykiskt så är smärtan lika illa! Låt familjen Zakir och deras barn få stanna!

/JS12

Intressant?
 #
Länge leve den glada amatören
Stafrin | 11 Februari, 2013 13:16

Nyligen läste jag en intressant bok, ”K-märkta ord” av Staffan Bengtsson och Göran Willis, en bok där man på ett trivsamt, roligt och nostalgiskt sätt beskriver några av dom mest minnesrika modeorden i vår tid och hur dom uppkom. Ett ord som jag fastnade vid i boken var ordet ”amatör”, ett ord som idag är förknippad med att något är dåligt och inte bra gjort. Jag skulle vilja ta tillfället i akt och säga att vi bör återupprätta ordet ”amatör”. En utdöende företeelse som i kommersialismens tidevarv inte fungerar praktiskt längre för dom stora elefanterna, men som för den sakens skull inte får innebära att det är dåligt eller inte får existera. Jag citerar ur boken:
”Vi lever i proffsens epok. Specialisternas epok. Titta på idrottsarenorna. Hjärtat får ingen plats där.”


Därför finns (eller fanns, vilket man nu vill) program som ”Idol” där det är kul att se hur amatörer gör bort sig. Det är klart att det måste vara proffsigt. Det är ju PENGAR det handlar om.
Titta på fotoföreningarna, eller vilka hobbyinriktade föreningar som helst, där man numera helst ska tävla sins emellan. Fotoföreningarna ser helst att man gör bättre och bättre bilder hela tiden så man kan tävla med andra fotografer. Numera kan man ju inte nöja sig med att jämföra varandras bilder och beundra dom. Du ska på ett proffsigt sätt sälja dom och vara bäst på det du gör. Det är väldigt svårt att idag hitta en intresseförening där man kan få syssla med sin hobby bara för att det är kul.
Idrottsföreningarna är också ett intressant exempel. Till och med i barnföreningarna så ska man helst vara så proffsig som möjlig. Fotbollsklubben Vasalund delar upp sina femåriga spelare i bättre och sämre grupper, en idé inte helt olik den som diskuterats länge inom skolan.
Musikbranschen har ju sen länge jobbat med modellen att allt ska låta lika för att det ska vara så kommersiellt proffsigt som möjligt. ”Köppebävisan” är inget mästerverk, men det är en bild av en tid då en amatörmässig inspelning gjord av en lärare och hans elever kunde hamna högst upp på listorna.

Vad hände med den tiden då man kunde göra saker för sitt höga nöjes skull, inte nödvändigtvis det snyggaste man sett, men ändå gjort med en känsla och glädje för det man gör? Borta är den charmiga tiden då man kunde ha riktigt kul med sin hobby, gärna inflikandes små effekter för att på ett roligt sätt försöka låta som det verkliga, men där det ändå är gjort med mycket charm och värme. Det fick mer än gärna vara snyggt, men det behövde inte vara nobelpriskvalitet på det.
Arne ”Rosen” Quick fick en fråga i en intervju jag såg för några år sen, när han skulle släppa sin nya platta, vilken skillnad det är på denna platta och det han gjort förut. Han sa med stolt blick:
”Jo, ser du, den största skillnaden är att jag på den här skivan... har steelguitar!”
Här ser vi en man utan några som helst krav på det nya eller det proffsiga.
Närradion, som jag själv sysslade med i nästan 10-årstid, är ju en kul sak som håller helt på dö ut. Att få göra radioprogram och låta sina fantasier om att få skapa kul radio som på P3, fast ändå på sitt eget amatörmässiga sätt, löpa fritt. Det hade aldrig varit roligare att sända radio! Här i Sundsvall är närradion nerlagd sen många år tillbaka.

Jag citerar vidare ur Bengtsson och Willis bok ”K-märkt”:
”Vi saknar de gröna amatörernas dagar. När pappa kunde gå ut i sommaren med en kamera kring halsen och med ett enda motiv för ögonen: att fotografera sommarhärligheterna! Ingen ironi, utan ren och osökt fotoglädje. Romantiker? Självklart. Älskare är vi också. Och amatörer ut i fingerspetsarna.”
Länge leve den glada amatören. Den äkta amatören, han som vill ha kul och avslutar sitt jobb med ett stort leende och frid i sinnet. Han kanske varken säljer eller tjänar miljoner, men han har det väldigt roligt!

/JS13

Intressant?
 #
Politisk lojalitet - vart går gränsen?
Stafrin | 05 Februari, 2013 18:48
Jag skulle vilja ägna några tankar åt en fråga som alltid poppar upp i politiska partier förr eller senare: lojalitetsfrågan. Detta är en het potatis här i Sundsvall sen Ingrid Möller nu blivit utesluten ur Miljöpartiet efter att hon sänkt ett nytt försök till en borgerlig budget i kommunalfullmäktige, som då Miljöpartiet här uppe stödjer. Ingrid Möller blev lite av rikskändis sen hon 2010 valde att inte stödja MPs plötsliga byte av block efter valet. Hon fick enorma bannor av de egna i toppen, men samtidigt mycket ryggdunk från partiets väljare. Den som vill ha en rekapitulering i härvan kan läsa min spaning från då.
Nu har MP-historien fått en vändning till efter att språkröret här uppe, Roy Resare, samtidigt skickat ut ett mail där han vill bryta allianssamarbetet efter valet 2014 och ha en samarbete mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet istället. Därefter tog han sitt pick och pack och lämnade språkrörsposten. Ingen kan i alla fall anklaga Miljöpartiet för att vara betonghäckar...

Men jag skulle ändå vilja utvidga frågan Ingrid Möller, för hon är ju inte den enda i sitt slag. Se bara på Camilla Lindberg och Fredrick Federley i FRA-debatten. För att inte tala om socialdemokraternas EU-diskussion för några år sen. Måste man rösta som sitt parti och stödja partitoppens beslut i vått och torrt? Vart går gränsen mellan lojalitet och ren politisk hjärntvätt? I mina ögon så är det rent omöjligt att begära av en väljare att man ska vara överens med sitt parti i alla frågor och rösta enligt dess topps vilja jämt. Man kan aldrig vara 100 % överens med sitt parti i alla frågor. Det måste finnas ett visst demokratiskt utrymme att kunna rösta enligt eget huvud, framför allt när det gäller MP som man inte vet från år till år vilket block dom väljer att stödja. Sen kan man ju diskutera hur mycket man kan rösta emot sitt parti och fortfarande känna någon gemenskap med partiet och dess ideologi, men det är ju också var och ens egen åsikt. Det är möjligt att det Miljöparti som Ingrid Möller en gång blev medlem i inte finns längre, men huruvida hon borde lämna det eller inte är hennes eget val och åsikt. För åsikter är mycket det som politik handlar om och förmågan att ha en sådan om hur man vill att samhället ska vara. Väljarna valde in Ingrid Möller i kommunalfullmäktige på samhällsfrågor som dom ansåg att hon hade rätt i och som dom trodde hon skulle kunna genomföra. Totalt är alltså en uteslutning av en partimedlem för att denne utnyttjat sin demokratiska rätt att rösta enligt dennes egen åsikt förkastligt. Sen kan man ju diskutera om Ingrid Möller fortfarande hade blivit utesluten om det ändå blivit en majoritet för borgarnas budgetproposition och den gått igenom. En inte så liten bitterhet märks ganska klart i beslutet. Och det är en annan fråga - om personlig bitterhet har på den politiska agendan att göra.

/JS13

Intressant?
 #