Blogg gratis Logga in
Info
Min bild!
Om: Jag heter Jörgen Stafrin, är 42 år och bor i Sundsvall. Jag har i 20 år skrivit krönikor i radion och på webben och har sen 2006 denna blogg. Mellan 2006-2013 så var den mer fokuserad på politik och samhällskritik. Sen gjorde jag små tankeutflykter och betraktelser om vad som hände i Sverige, saker jag såg och hur vi fungerade som folk. Sen 2017 ligger denna blogg dock på is av tidsbrist. Kanske kommer jag tillbaka till den någon gång, men den kommer inte uppdateras på ett bra tag. Men gå gärna tillbaka och läs gamla artiklar om vad som hände mellan 2006-2017, och kommentera gärna, för jag svarar ändå!
Kategorier
Länkar
Mindre wailande och mer melodier i musiken
Stafrin | 26 Mars, 2016 14:00
Jag hörde en låt från Adeles senaste platta i "Melodikrysset" och fick idén att förklara en av de stora problemen jag brottas med om dagens musik. Jag undrar åter: Varför försöker varenda artist idag, manlig som kvinnlig, att låta som Whitney Houston eller Mariah Carey, även fast de inte alls har röstförmåga för det? När sångdrottningarna kom på 80- och 90-talet så gapade alla över hur dom kunde sjunga som de gjorde. Det var få som ens vågade försöka i rädsla att göra fiasko. Idag sjunger 85 % av dagens artister med den så kallade "wailtekniken".

Att waila, vilket är ett rätt ovanligt ord för många oinvigda och jag kanske låter lite väl sångteknisk nu, men det betyder, citerat från Wikipedia: "Sjunga utdragna toner med snabbt växlande tonhöjd", alltså man växlar tonläge väldigt fort. Ovan nämnda Mariah Carey och Whitney Houston är drottningarna på det och har röster som verkligen får denna sångteknik att låta vackert. Detta är alltså inte ett sätt att kritisera deras röster, för jag gillar dom båda och dessutom gör de musik som detta passar i, oftast främst vackra ballader med innehåll!

Problemet är alltså att var och varannan artist idag försöker waila, även fast de inte alls passar för det och oavsett om de gör dansmusik, gitarrpop eller indierock. Men det är så musik låter idag, varenda röst som är med i Melodifestivalen eller Idol ska låta så och det är viktigast. Vem skulle vilja höra Mariah Carey eller Celine Dion göra en indierockballad eller dylikt? Detta eviga wailande idag gör att musiken låter så otroligt falsk och ointressant, när låten innehåller röster som inte alls passar där. Är det helt fel idag att bara sjunga en låt rakt upp och ner med en bra och stark låt?

Man kanske skulle lägga ner lite mer energi på att skriva starka låtar än att försöka få en Whitney Houston-röst när man ändå inte har just den förmågan, för själva låtarna idag är slit- och slängvaror som ingen minns från ena året till det andra.

Med dessa funderingar om dagens märkliga musikindustri så vill jag önska alla läsare en glad och trevlig påsk!

/JS16

Intressant?

 #
Tillbakablick genom 10 år IV - Melodifestivalen och Frans
Stafrin | 13 Mars, 2016 20:41
Igår var det melodifestivalfinal, vilket också helt plötsligt förvandlas till en uppföljning av en tidigare spaning. Den 28 maj 2006 skrev jag så här om det årets inofficiella fotbolls-VM-låt, Elias & Franz "Who's da man":

Recept på förlorade VM-låtar (28 maj 2006)
Den populäraste VM-låten i år blir nog den sämsta också. Den där 7-årige Elias och Franz till sömngångarreggae sjunger: "I love you! Ich liebe dich! Zlatan Ibrahimovitch!"
(Originaltext: http://stafrin.bloggsite.se/post/362/1803)

Idag har den lille pojken som alla tanter och mammor charmades av vuxit upp och tio år senare vunnit Melodifestivalen. Så det kan gå här i världen. Nu handlar inte detta om Franz i sig, för jag har inte hört låten, sett finalen och jag kunde egentligen inte bry mig mindre heller. Jag firar i snart 15-årsjubileum som Melodifestivalfri, där jag under 80- och 90-talet hyllade tävlingen i alla väder och efter 2002 inte har sett någonting. Därför borde jag inte heller engagera mig när Christer Björkman går ut och dödförklarar schlagern. Men själva utspelet känns så desperat och patetiskt, min typ av favorituttalande, när munnen går och hjärnan den står. Samma uttalande "Schlagern är död" hörde jag i exakt alla medier under nästan hela 00-talet och till idag. Man klargjorde med övertydlighet:
"Det heter inte schlagerfestival längre utan det är MELODIFESTIVAL!"
Nu är det kanske mil mellan det jag kallar schlager och det som sen dess kallats för detta genre namn, men det är ändå intressant och se hur man som chef för hela spektaklet kan dödförklara något som alla hävdat varit död i 15 år.
Här är det förstås också på sin plats en liten tillbakablick på de gånger då jag i början av bloggens historia massakrerade och hånade tävlingen. En av de på den tiden mest lästa artiklarna hette "Doin' the omoralisk schlagerfästival":

Doin' the omoralisk schlagerfästival (17 maj 2006)
Däremot så har jag varit ett gigantiskt fan av melodifestivalen, men jag är en av få i denna värld (verkar det som) som föredrar en festival med live orkester där man sjunger på sina respektive modersmål. Festivalen är som den är idag för att blidka skivbolagen och locka unga tittare. Jag har på några få år gått från en som i ur och skur försvara tävlingen till en som kan stå vid sidan av Nationalteatern och sjunga "Doing the omoralisk schlagerfästival". Surrealistiskt, faktiskt!
(Originaltext: http://stafrin.bloggsite.se/post/362/1597)

2008 var det kalabalik efter att ännu ett östblocksland vunnit och The Ark hamnat nästan sist. Jag skrev då detta:

Europa har den melodifestival man förtjänar! (13 maj 2008)
Men det är så här: Europa har den Melodifestival man förtjänar. Som jag skrev i spaningen för en månad sen om Lasse Brandeby, man ville ha telefonomröstning då är detta resultatet. Man ville ha en kommersiell tävling och har man fått det. Man kan inte å ena sidan sitta och önska att tittarna ska få vara med och sen tro att alla 100 miljoner som ser tävlingen ska vara lika duktiga eller intresserade av att utse den bästa låten i en tävling där artisterna försöker locka röster genom kommersiella kupper. Då får man folk som mest på skoj röstar på de mest utflippade bidragen. Och man får länder som kompisröstar.
(Originaltext: http://stafrin.bloggsite.se/post/362/7482)


Jag kollade i tidningarna vilka som skulle vara med i finalen i år och, förutom Franz, så hade jag hört talas om en, Ace Wilder. Resten var helt okända före detta Idol-deltagare som hittat "Mellon" som sin andra chans till berömmelse med en låt som exakt ingen kommer ihåg till nästa år, ingen som är över 15 år i alla fall. Bert Karlsson, som i normala fall yttrar sig i festivalen baserat på hur hans låtar klarar sig eller inte, gick ut i motangrepp på Björkman och menade att det är schlagergeneralen själv som dödat genren.

Det intressanta är att förra året slutade Hasse Andersson fyra i finalen och fick en jättehit med en låt som var så långt ifrån Idol och Rix FM som det gick. Den var gammaldags, hade fiol i sig och påminde om gammal musik, och i år har man HELT ignorerat möjligheten att rida på vågen för att ge tävlingen mer kredit. Istället har Björkman än mer desperat försökt att locka Rix FM-publiken, därför det är på det sättet man tror sig kunna tjäna pengar idag, för Rix FM-tonåringarna är den köpstarka e-generationen! Utan att ha sett en enda deltagare kan jag säga att årets tävling var Christer Björkmans slutliga långfinger i ansiktet på de äldre tittarna som är kvar, så jag kan för en gångs skull i mitt liv hålla med Bert om att det var Björkman själv, inte tittarna, som dödade schlagern och enligt mig gjorde han det redan för 15 år sen. Men nu är det så också att jag lever efter några ord som jag läste i en musikbok som ung. Där skrev man:
"Inga musikstilar kommer någonsin att dö! En del kanske kommer att tappa i popularitet, men det kommer alltid finnas folk som lyssnar på jazz, dansband eller folkmusik!"
Eller i detta fall schlager.

Det intressanta är att "Mellon" själv kommer inte heller att dö, vad det verkar, eftersom hur mycket folket klagar och säger sig bara se tävlingen för kläder/man måste/komiskt/det är en tradition/struntar i musiken och hellre minns Carola, Lena Philipsson och ABBA än Sanna Nielsen, Robin Stjernberg och Loreen så kommer samma människor att 2017 bänka sig igen och se skiten från deltävling 1 till europafinalen, med samma åsikter igen. Det är då det är skönt att finns vinylskivor med Earth, Wind & Fire och Stan Getz att koppla av till...

/JS16

Intressant?

 #
Tillbakablick genom 10 år III - MTV och dess betydelse
Stafrin | 08 Mars, 2016 12:56
Dags för del 3 av uppföljningsserien av gamla bloggar. I september för 10 år sen så fyllde MTV 25 år och följaktligen kan man räkna ut att kanalen fyller 35 år i år. 16 september skrev jag bland annat:

Visst har MTV haft betydelse (16 september 2006)

Sen har tillkomsten av internet och en allt mer utbredd ungdomskultur i medierna tvingat MTV att ändra riktning för att fortfarande ha ett syfte och tyvärr inte till det roligare. Numera är det viktigaste för kanalen att vara en ungdomskanal som vågar flippa ur, festar 24 timmar om dygnet och har mer attityd och kaos än innehåll på sina program. Och det som då var spännande, att se utländsk musik och utländsk TV, är idag borta då MTV har en svensk gren som sänder program på svenska och ser mer ut som ett röjigare ZTV. Och andelen musikvideor, som byggde denna kanal en gång, har minskat väsentligt.

Men optimistiskt så lade jag ändå till:

Så även om jag tycker kanalen är värdelös idag så har den haft betydelse en gång för musikbranschen i en tid då Sverige var fattig på musikvideor och information om musik utanför landet. Trots allt, grattis MTV!
(Originaltext: stafrin.bloggsite.se/post/362/3621)

Idag 2016 så tror jag aldrig att MTV har betytt mindre i sin långa karriär. En gång i tiden var kanalen bland det viktigaste som fanns för oss ungdomar, det står jag fast vid. Mycket av det jag gillar idag hade jag aldrig upptäckt om jag inte haft MTV som min närmaste informationskälla innan internet kom in våra liv.
Men idag så visas det knappt musik utan kanalen har blivit ett mediefenomen som överöses med usla, och i flera fall fejkade, dokusåpor för amerikanska tonåringar. Om hur 16-åringar klarar av att bli mamma, hur 16-åringar festar, hur 16-åringar shoppar kläder och andra väldigt intressanta ämnen.

Musikvideon i överhuvudtaget för en rätt tynande tillvaro där artisterna nu använder Youtube som sin främsta källa och allt fler hellre använder sig av fenoment att till låtens bakgrund lägga ut låttexten i rullande form. Jag står för att jag gillar formen rockvideor, just för att det är underhållande och se hur man lyckats att ta en 3-4minuter lång låt och göra en sorts film till det. Det är rätt imponerande i sin form om man tänker efter, bortanför den kommersiella tanken. Men med Youtubes framgångar så finns egentligen inte plats för rena musikvideokanaler på TVn och frågan är om MTVs inflytande på ungdomar idag är mindre än den någonsin har varit eller om alla dokusåpor räddat kanalen från sin död. 35 år fyller alltså kanalen, men jag tvivlar på att så många, i alla fall svenskar, bryr sig idag.

/JS16

Intressant?

 #
Palmemordet 30 år - jubileumet som inte borde finnas
Stafrin | 01 Mars, 2016 18:31
1986 satt jag i mitt hem, relativt nyss uppstigen, och satt vid TVn och väntade på "God morgon Sverige". Istället stod det att programmet var inställt och att det var Extra Aktuellt. Jag blev besviken över det uteblivna programmet och ännu mer över att Tracks var inställt i radion på eftermiddagen. Jag var 11 år då och kanske inte riktigt såg vidden av detta. Däremot så var jag med mina föräldrar på Hyresgästföreningen och lekte med en jämnårig lekkamrat istället sen, precis som om inget hade hänt.

1996 så fick jag i uppdrag av min journalistlärare på den mediautbildning jag gick på Härnösands folkhögskola att skriva en krönika om det då 10 års-jubilerande Palmemordet. Då skämtade jag rätt friskt om att mordet inte var löst än och sa att mördarna nog var ambulansförarna.

Nu, 2016, när jag skriver en ny krönika om Palmemordet så är det 30 år sen mordet skedde och det är fortfarande inte löst. Jag ska inte försöka komma med några teorier om vem jag tror har gjort det eller försöka spä på alla konspirationsteoretiker som tror att det var insiderjobb eller att det var ett terrordåd från en främmande nation. Däremot så kan man ju spekulera i varför det inte har lösts och det är ju rätt anmärkningsvärt. Det är alltså Sveriges statsminister som mördas på öppen gata och 30 år senare har man inte en susning om vem som gjorde det. Det tog FBI fem röda att gripa Kennedy-mördaren, och till och med mördaren av Kennedy-mördaren. Jag kan ju hålla med om att det inte är utan att det låter väldigt pinsamt.

Det roliga är att i programmet "Veckans brott" så har Leif GW Persson ideligen pekat på hur man måste kolla upp alla ledtrådar och personer som är kopplad till offret och detta kan man inte direkt anklagat polisen för att ha gjort här. Jag tror att Palmegruppen helt enkelt finns till numera för att den måste finnas, för det vore väl än mer pinsamt för nationen om man gick ut och annonserade:
"Vi ger upp! Vi kan inte hitta den som mördade Sveriges statsminister, beklagar!"
Men hur mycket man går ut i "Veckans brott" och försöker hålla hoppet uppe så tror jag inte att ens Palmespanarna tror på att de någonsin kommer att ta mördaren. Om han nu är en ensam galning så tror jag näppeligen att vederbörande är kvar i landet. Om du mördar ditt lands högste ledare, stannar du då kvar där och fortsätter leva ett Svensson-liv? Därmed har jag uteslutit Christer Pettersson, även om jag vet att ordet "Svensson-liv" inte är direkt det första man tänker på när man nämner hans namn. Men jag tror helt enkelt inte att en nerdekad och söndersupen alkoholist har vare sig fysik eller intresse av att skjuta Palme och sen fly som en skållad råtta därifrån.
Men jag medger att han ändå var smartare än vad vi alla trodde hela tiden. Han får en gigantisk summa pengar av Expressen för att ta på sig mordet många år senare. Självklart nappar Christer Pettersson och med hjälp av Gert Fylking går ut i medierna och erkänner allt. När han sen fått pengarna och polisen sitter som bäst och kliar sina huvuden så räcker han lång näsa till Expressen, tackar för pengarna och tar tillbaka allting. Det måste vara en av Expressens mest pinsamma ögonblick.

Det mest märkliga tipset, om jag nu ska ta upp Palmemordsminnen vi minns under dessa 30 år, var nog ändå Pelle Svenssons teori om att bombmannen Lars Tingström hade anlitat Christer Pettersson, eftersom Tingström hade ett gigantiskt hat mot allt var myndighetspersoner hette. Men nu var alltså Lars Tingström bombexpert som skickade brevbomber till höger och vänster. Men inte nu, utan som omväxling så anlitar han Christer Pettersson istället för att skjuta Palme, vilket jag tycker låter lite märkligt och långsökt.

Frågan är vad man säger vid såna här till fällen. Grattis på födelsedagen... eller "Trevligt jubileum"? Med största sannolikhet så får vi anledning att säga det igen 2026, för mördaren kan nog fortsätta känna sig rätt trygg, var personen än befinner sig just nu. Om jag vore nationen Sverige så kanske jag inte skulle dra på med minnesprogram av själva mordet i alla medier, eftersom det ju inte direkt är något att ståta med att man inte lyckats gripa landets högste ledare efter 30 år.

/JS16


Intressant?

 #