Blogg gratis Logga in
Info
Min bild!
Om: Jag heter Jörgen Stafrin, är 42 år och bor i Sundsvall. Jag har i 20 år skrivit krönikor i radion och på webben och har sen 2006 denna blogg. Mellan 2006-2013 så var den mer fokuserad på politik och samhällskritik. Sen gjorde jag små tankeutflykter och betraktelser om vad som hände i Sverige, saker jag såg och hur vi fungerade som folk. Sen 2017 ligger denna blogg dock på is av tidsbrist. Kanske kommer jag tillbaka till den någon gång, men den kommer inte uppdateras på ett bra tag. Men gå gärna tillbaka och läs gamla artiklar om vad som hände mellan 2006-2017, och kommentera gärna, för jag svarar ändå!
Kategorier
Länkar
Den desperata konsten att undgå Youtubepolisen...
Stafrin | 28 Maj, 2016 18:51
Man kan inte annat än skratta åt alla personers försök att hindra Youtubes poliser från att spärra och komma åt en när man lägger upp upphovsrättsskyddat material på "tuben", så länge det inte är något man själv inte är intresserad av vill säga för då kan det hända att man sitter där och svär istället.
"Få se, om jag vänder hela filmen spegelvänt, pitchar rösterna på filmen OCH lägger en gratis musikslinga i bakgrunden, DÅ kommer Youtube inte åt mig!", tänker datanörden.

Men frågan är exakt hur många kommer att kunna njuta av filmen istället. Jag vet inte hur andra är, men när jag ser en film, vilken det än vara må, om det ska gå någon musik i bakgrunden och rösterna går i slowmotion så är min filmupplevelse inte på långa vägar tillfredsställd. Exakt hur desperat att dela med sig av en film är man inte om man gör filmen i det närmaste otittbar bara för att man ska lägga upp den på Youtube? Om man är så rädd att förlora sitt Youtubekonto så är det väl lättare att strunta i att lägga upp klippet istället.

/JS16

Intressant?

 #
Youtubes textning - en källa till märklig humor...
Stafrin | 23 Maj, 2016 18:44
På Youtube kan man numera, för de som inte upptäckt det, få videon textad på endera språket. En jättebra idé, men allt som oftast så undrar man om man inte borde lägga lite mer energi på att få textningen rätt för till och med när man ska texta en engelskspråkig film på engelska så kan det bli de mest bisarra textraderna.

Idag så kollade jag på en två minuters video där en amerikansk skivsamlare skulle åka på en lokal skivmässa. Eftersom jag tittade på jobbet så satte jag på textningen för att inte störa arbetskamraterna allt för mycket. Samlaren sitter i sin bil och säger i kameran:
"Got another video. We're going to be going to a record fair around town"
Det fick Youtube, som inte heller kan läsa av skiljetecken, till detta:
"Grandmother on video here we're going to be going to iraq attacks air around town"
Hur mycket har man rökt på om man kan få "Got another video" till "Grandmother on video" och "We're going to be going to a record fair" till "We're going to be going to Iraq attacks air"?!?!?! Man kanske borde ha på textningen lite oftare för livet blir så mycket roligare då.

/JS16

Intressant?

 #
Plötsligt är hela världens musik mycket närmare...
Stafrin | 22 Maj, 2016 19:04
Det är rätt intressant när man sitter på Youtube och hittar en massa låtar med dansmusik på en väldigt massa språk, andra än de mer vanliga engelska, tyska, franska och svenska alltså. Tänk att det fanns en tid när jag växte upp när man var tvungen och ha ett speciellt program en gång i veckan för att få musik från andra kulturer än de vanliga musikländerna i radion. De hette både Radio Europa och Transit och där var en av få ställen i medierna där musik på grekiska, ryska, rumänska, turkiska eller liknande språk fick plats (utanför Eurovision Song Contest då förstås). Jag lyssnade någon gång på Radio Europa på 80-talet och det var så udda och spännande på något vis. Synthpop... på grekiska?!?! Finns det där???

Stenåldersexemplet finns på radiogodis.se (länk bredvid), ett radioprogram från 1976 som var ett önskeprogram för invandrare som hette "Det vill jag höra". Där önskades musik från de främmande nationerna, i en tid då många svenskar inte varit ute lika mycket, och svaret från presentatören som läste breven blev i 70 % det samma:
"Tyvärr har vi inte kunnat hitta den låten eller artisten i vårt skivarkiv, men vi hittade den här låten från förra årets eurovisionsfinal..."
Alltså, världen var mycket längre bort!

Tittade man på hitlistorna på 80-talet så tyckte man att det var väldigt udda och spännande när det dök upp franska hits, som Indochine under syntheran eller France Galls "Ella el'la" sommaren 1988. Wow, så internationella listorna plötsligt blev!

Men numera hittar man musik på alla de möjliga språk. Vi snackar alltså musik på dom nationella språken, inte dagens Eurovision där man ändå måste sjunga på engelska för att få en jättehit Europa över. Och den musiken är inte svårare att hitta än att man kan söka upp dessa på Youtube eller ratta in en internationell webradiokanal. Ni yngre kanske tycker att jag är konstig som mässar om detta nu, numera är det ju vardagsmat, men det är kul att se hur det hela har utvecklat sig genom åren och hur bredare musikbranschen har tvingats bli tack vare internet. Sen kanske inte dessa låtar når den svenska digilistans första plats direkt, men frågan är om någon bryr sig om det längre. Jag har gnällt mycket på musik via internet, men om det ska prisas för något så är det att om man vill höra främmande musik så behöver man inte göra som på 70-talet, skriva till ett konstigt önskeprogram som ändå inte har låtarna utan man får nöja sig med den bortglömda låten från mellon. Världen är plötsligt närmare än man tror.

/JS16

Intressant?


 #
Eurovision-tanke - fast ändå inte...
Stafrin | 14 Maj, 2016 11:01
Sitter och löser på Melodikrysset och Carolas "Främling" spelas på finska. Tanken flyger i mig: Undra om den här låten hade lyckats lika bra 1983 om den hade tävlat för just Finland istället för Sverige? Det är såna tankar som jag sitter och funderar på i dessa Eurovision-tider, vilket säger rätt mycket om hur stort mitt intresse för Franz och det som sker i Stockholm ikväll är.

/JS16

Intressant?


 #
Stafrins Spaning 10 år - Jubileumskrönika!
Stafrin | 13 Maj, 2016 21:17
"Du, det här med blogg, måste det vara en dagbok eller kan man skriva vad man vill?", frågade jag 2006 en klasskamrat på Datorteket på vägen hem.
"Nej, du kan ju skriva vad du vill. Det är många som skriver om andra saker...", blev svaret.
Jag hade sen länge brottats med våndan över hur jag skulle kunna skriva mina åsikter och krönikor om vad jag tyckte om samhället och medierna utan att behöva skriva rekordlånga krönikor varje vecka. Dessa passade när jag sände närradio, men på webben, på en personlig hemsida som jag inte ens lanserat vettigt ännu, kändes dessa bara sega att skriva.

Blogg som fenomen hade jag sågat lite först, eftersom så många handlade just om att försöka göra sig ett namn genom att skriva om exakt inget och vad man hade gjort under dagen. Men så hade jag fått idén om att en blogg kanske skulle kunna användas till att skriva små krönikor och åsikter på. Klasskamraten tyckte detta var en bra idé och så gick jag in på Google, sökte på "Gratis bloggar" och landade på bloggsite.se. Den fick duga gott, tänkte jag, och skapade "Stafrins spaning". "Veckans spaning" hette mina krönikor i radion så det var rätt naturligt att fortsätta på samma väg i namnval och den 12 maj 2006 kom första artikeln, om ZTV som jubilerade.

Detta var alltså 10 år sen, min blogg firar alltså nu decennium! Vill jag kan jag slänga in att jag dessutom skrivit precis 1020 artiklar sen starten. Jag ska inte förneka, jag är rätt stolt över att ha lyckats hålla denna sida vid liv i 10 år, vilket få bloggar på internet får uppleva. Oftast skriver man ett par år och sen får sidan självdö, sörjd av ingen. Men jag har ändå lojalt känt att jag vill hålla detta vid liv så länge jag har åsikter och tycker om att uttrycka dessa.
Bloggen startade med liv och entusiasm att totalsåga dom politiska partierna, främlingsfientlighet, arbetslöshetspolitik, kommunal politik, melodifestivaler, musikbranschen, mediafenomen, George W Bush och andra vanligt förekommande saker under åren. Jag har funderat över vad som har förekommit mest under åren och jag tror att jag har skrivit mest om arbetslöshetspolitik, följt av Alliansen och Sundsvalls kommun, ibland med alla dessa i samma artikel. Ibland lyckades jag få medierna att notera vad jag hade skrivit, Kaj Kindvall promotade den i P4s "Popsmart", SVTs "Agenda" på sin hemsida och även i Sundsvalls Tidning fick jag med en länk.

Mest kul har det varit att skriva om alla dessa saker som man redan på förhand kunde förutsäga skulle floppa, men som media tydligen bara måste testa, som TV-program som "Veckans kanin" (minns någon den idag?), megafloppen "Bingo Royale", TV4s magplask "Poker fejs" eller Peter Settmans "Settman på plats".
Eller uppfinningar som vagina-öl, tjejsemla eller alla andra miljoner bisarra semlesorter, eller sånt som får löjligt stor uppmärksamhet i pressen, som vem som blir nästa "Ica-Stig", att det inte finns någon "Fru Gårman" vid övergångsställerna eller den konstiga föreningen kallad "Bara bröst".
Eller personer som jag inte riktigt begriper storheten med, men som fått en stor kändisstämpel på sig, som Alex Schulmann, Charlotte Pirelli eller Håkan Hellström. Dessa är saker som jag trivts väldigt bra med att skriva om och som ligger mig varmt om hjärtat när det gäller humor, sånt som är så dåligt redan i planeringsstadiet att man bara måste få fråga sig, varför tyckte någon att detta skulle göras på riktigt...?

Däremot så höll bloggen på att inte bli 10 år vid ett tillfälle, 2013 när jag stod vid ett vägskäl. När man som jag skrivit spaltmetrar om och om och om igen om hur dålig Fas 3 är, hur dålig vi är på att motta och integrera invandrare i det svenska samhället, hur medmänskligheten sen länge varit på väg ut och Alliansens alla märkliga påfund och skandaler så känns det till slut att man blir en parodi på sig själv. Hur viktigt det än är att dryfta dessa frågor så kändes det till sist som att jag hade skrivit samma saker hela tiden och mina ord och min motivation var slut. Hur skulle jag gå vidare? Därför blev det att antingen lägga ner eller förändra och eftersom jag kände att jag behövde ett klotterplank att skriva av mig på så ändrade jag bloggen något till att handla mer om just de saker jag nämnde ovan: Märkliga saker i vårt samhället som jag ser och hur vi svenskar egentligen fungerar. Och ibland när andan föll på en längre artikel om något aktuellt, som mina traditionsenliga betraktelser på 1 maj (som uteblev i år eftersom jag tyvärr var upptagen 1 maj detta år och inte kunde vara på torget).

Allra roligast har förstås varit de som kommenterar och har läst genom åren. Kontakten med de som läser är givetvis roligast, från han som sågade mina åsikter om sprututbyte i en debatt på ca 13 svar, till bloggsite.se's administratör Jari och diverse rätt kända personer, som radiopersonligheterna Rolf Arsenius och Olle Dahlquist, artisten Ida Long och, jo faktiskt, Miljöpartiets nuvarande språkrör Gustav Fridolin. Samt folk jag känner personligen som tagit sig tid att läsa mina åsikter och kommentera. Ett stort tack till er alla!

Hur länge denna blogg orkar hänga vidare vet jag inte. Just nu har jag också en skivblogg där jag skriver om skivor samt en Youtubekanal som jag filmar till och sköter om regelbundet och dessa tar mycket tid och därför blir vissa av mina saker rätt lidande, som lite denna blogg. Jag känner att jag inte hinner skriva fullt lika mycket som förut, men försöker ändå skriva åtminstone med 1-1 1/2 veckas mellanrum, ibland oftare om det kliar extra i fingrarna. Men ytterligare 10 år tror jag inte på, men jag tar ändå en dag i taget. En sak är säker: Skulle jag lägga ner så kommer jag att meddela det och inte bara sluta tvärt. Men för nu lever bloggen vidare och låt mig få tacka bloggsite.se för deras plats under dessa 10 år! Då så, då rullar vi vidare ut det galna och vrickade som kallas samhället. Jag kommer bland annat att fortsätta följa upp diverse saker jag skrivit om under dessa 10 år! Keep on blogging och grattis på mig, antar jag...!

/JS16

Intressant?


 #
En fundering kring MP-krisen...
Stafrin | 06 Maj, 2016 17:06
En intressant tanke apropå Miljöpartiet; jag ska inte förta klumpigheten i de saker Åsa Romson sagt eller saker som hänt i partiet den senaste tiden. Men om man tittar på vidden av allt detta så är det intressanta vilken massmedial uppståndelse det blev när Mehmet Kaplan visade sig ha diverse kopplingar med antisemiter och extremister.

Men när diverse Sverigedemokrater ertappas med att befinna sig på öppet rasistiska sidor och grupper på facebook så blir det inte ens hälften av den uppståndelse. Miljöpartiet rasar i mätningarna, medan Sverigedemokraternas stjärna steg allt mer under den tiden. Vad man drar för slutsatser av det får man fundera på själv, men det är en sak som får åtminstone mig att fundera på vad som är viktigast i Sverige idag.

/JS16

Intressant?

 #