Blogg gratis Logga in
Info
Min bild!
Om: Jag heter Jörgen Stafrin, är 42 år och bor i Sundsvall. Jag har i 20 år skrivit krönikor i radion och på webben och har sen 2006 denna blogg. Mellan 2006-2013 så var den mer fokuserad på politik och samhällskritik. Sen gjorde jag små tankeutflykter och betraktelser om vad som hände i Sverige, saker jag såg och hur vi fungerade som folk. Sen 2017 ligger denna blogg dock på is av tidsbrist. Kanske kommer jag tillbaka till den någon gång, men den kommer inte uppdateras på ett bra tag. Men gå gärna tillbaka och läs gamla artiklar om vad som hände mellan 2006-2017, och kommentera gärna, för jag svarar ändå!
Kategorier
Länkar
Tankar till bortglömda musiker som lämnat oss
Stafrin | 31 December, 2016 13:00
2016 har ju varit något av ett manfall vad gäller artister som har dött. Det har väl mer eller mindre satts ett nytt rekord vad gäller kända personer som under ett och samma år lämnat jordelivet. Vissa har ju fått stor uppmärksamhet av medierna, också på mina sidor, främst då min andra blogg om skivor, Stafrins Skivguide. David Bowie, Prince och nu nyligen George Michael är väl rätt kända exempel. Legender som vågade gå sin egen väg och samtidigt gjorde musik som var genialisk.

Många har debatterat om vad det beror på att så många dött just 2016 och just det lämnar jag där hän. Men man ska också komma ihåg att det är många artister som också haft ett gediget långt liv av missbruk av diverse droger, äldre människor som varit väldigt sjuka eller sen tidigare haft kända sjukldomsfall. Det är inte direkt artister av idag, som Justin Bieber, Taylor Swift eller Justin Timberlake, som strukit med.

Det som snarare gör detta till tragiskt hos många är att det är många artister som funnits där alltid, som gjort några av musikvärldens idag mest legendariska verk och som varit ett alternativ för många av oss som inte bryr sig längre om musiken på hitlistorna. Och framför allt, artister som varit en del av vår generations barndom och/eller uppväxt. Bevis på att musikvärlden är kanske något av de hårdaste av branscher.

Som sagt så har många nämnts om och om och om igen i medierna så låt mig hylla några artister som gått bort i år som passerat väldigt obemärkt förbi i den svenska pressen, men som i mitt tycke förtjänas att nämnas, eftersom de också gjort mycket bra för musiken.
- Colonnel Abrahams, hade några riktigt lysande soulhits i mitten av 80-talet.
- Mose Allison, en originell och riktigt skön jazzpianist och sångare.
- Kay Starr, sångerska från storbandseran på 30-40-talet som hamnade i skuggan av de stora.
- Billy Paul, legendarisk och skön soulstjärna, känd för hiten "Me and Mrs Jones".
- Black, Colin Vearncombe, som hade flera sköna hits på 80-talet, bland annat "Wonderful life".
- Pete Burns, omskriven och legendarisk sångare i bandet Dead Or Alive, som hade flera discohits på 80-talet
- Carina Jarnaek, dansbands- och schlagersångerska som gjorde en riktigt bra melodifestivallåt 1990, "Varje natt".

Tack för det ni har gjort och vila i frid! Med dessa ord så ber jag att få önska alla läsare av denna blogg
ett gott nytt år!

/JS16

Intressant?
 #
Kalle Anka på julafton - både märkligt och normalt
Stafrin | 25 December, 2016 13:10
Kalle Anka på julafton förbryllar mig ibland. Ett av de saker som är både märkligt och normalt på samma gång. Missförstå mig inte, jag är ett Disneyfan och en jultraditionalist och kräver min Kalle klockan 15.00, precis som många andra! Men om man försöker att titta på detta fenomen i ett vidare perspektiv så kan våran tradition se väldigt märklig ut för en utomstående från ett annat land. Om jag någon gång skulle få en amerikansk flickvän så är jag lite brydd på hur hon skulle reagera på att klockan 15.00 varje år på samma dag, julafton så:
- Samlas hela familjen vid TVn för att titta på tecknade Disney-kortisar med Kalle Anka, Musse Pigg och Långben.
- Dessutom inkluderar det ett flertal småklipp från långfilmer, alltså inte hela filmen utan bara någon kort typ sångdel. Det måste ju lite vara som att se en trailer för en film som kom för cirka 70 år sen.
- Flera av filmerna har inte ens julanknytning. Musse, Kalle och Långben kampar, Djungelboken, Tjuren Ferdinand, Kalle Anka fotograferar i djungeln, Robin Hood, för att inte tala om de numera obligatoriska nya filmerna, och så vidare.
- Filmerna är i flera fall taffligt dubbade av en äldre herre helt utan skådespelaranknytning (Bengt Feldtreich), som dessutom sjunger fruktansvärt i några rader på slutet.
- Och framför allt, det är SAMMA filmer år efter år efter år efter år.
Jag vet, programmet i sig är förstås amerikanskt och inte ihopklippt av SVT, men det betyder inte att den i USA har i närheten av samma traditionsstämpel som den har här och visas varje år vid samma tillfälle.

När jag läste företagsekonomi för ett par år sen så frågade jag en amerikansksvenska som vi hade i klassen vad hon egentligen tyckte om det hela, men hon hade snabbt accepterat det. Men jag kan ändå inte låta bli och fundera på hur en amerikan som för första gången ska fira en svensk jul reagerar på detta maniska att varje år vid samma tid under en timme se samma tecknade filmer i en långrad om och om och om igen. Men, som sagt, jag är redan förstörd sen barnsben!

För majoriteten av oss svenskar är detta helt normalt och något vi kräver för att julaftonen ska vara fullbordad, jag likaså. Jag känner hur barndomens jular och julstämningen flödar i mig, hur grönt det än är ute på backen, när jag ser tomten hålla upp säcken för sina marcherande leksaker, när ser Kalle bli tokig efter att ha tampats med den galna Aracuan, när jag ser Lady & Lufsen vandra iväg i månskenet till tonerna av "Bella Notte" eller när Cliff Edwards som Benjamin Syrsa sjunger "When you wish upon a star" och stearinet rinner nerför ljuset. Då ryser jag av välbehag som vilken annan svensk som helst. Och när det kommer ständiga hot om att ta bort Kalle Anka på julaftonen så blir även jag rädd för att julen ska förstöras.

Jag har egentligen bara en sak som irriterar mig och det är dessa nya filmer som inte alls passar in numera. Att mitt ibland denna helt fantastiska tecknarfröjd som Disney en gång var, jag menar bilden där Lady & Lufsen sitter på kullen och tittar ut över landskapet är så vacker att jag får gåshud, att endast då av PR-mässiga skäl skohorna in en bit av en dataanimerad film som just släppts och som skiljer sig totalt från allt det andra känns inte kul! Jag skulle faktiskt ha kunnat tänka mig att i år avvara promon på "Vaiana" eller det meningslösa billoppet ur "Bilar" och ersätta det mot till exempel den Oscarsnominerade klassikern "Toy tinkers" där Kalle och Piff & Puff krigar med julnötter.

Se där, så äktsvensk jag är. Man försöker förnya Kalle Anka på julaftonen med nya filmer och jag vill ha det som jag alltid har haft det. "Rör inte min Kalle" skulle kunna bli min paroll också, för julens traditioner är lika helig för mig som för alla andra. En eventuell amerikansk, eller av annan nationalitet, flickvän får nog finna sig i det även här. Det kanske det som är absolut integration...?

/JS16

Intressant?
 #
En smattrande jultanke...
Stafrin | 24 December, 2016 11:49
Det ösregnar på julafton! Finns det något som mer förtar julstämningen som att titta på regn på julafton? Revbensspjäll, Kalle Anka och Karl-Bertil, samt prasslandet av julklappspapper i takt med smattrandet på fönsterbläcket. Men låt mig ändå göra det bästa av situationen och önska alla läsare av denna blogg
en riktigt god jul!

Intressant?
 #
Ålderstecken deluxe
Stafrin | 21 December, 2016 09:38
Man vet att en tonårstidning är gammal när veckans idolbild är på dansbandet Sven-Erics.

Intressant?
 #
Skiten sitter i fläkten - igen...
Stafrin | 18 December, 2016 10:43
Jag hörde just nu på morgonen ett gammalt avsnitt av "Eldorado" med Kjell Alinge från 1981. Ja, jag lyssnar på gamla radioprogram. Om jag samlar dom så lyssnar jag ju också på dom. Man upptäcker mycket spännande ny musik som man inte upptäckt tidigare och man får också nya insikter, så vandra vidare. I detta program sa Kjell en sak som fick mig att leende nicka instämmande. Han beskrev kultur, nöjes- och mediabilden 1981 med en mening som var riktigt kul:
"Hela skiten har fastnat i fläkten!"

Jag var sju år 1981 så jag tänkte lämna det året i detta fall, för meningen passar lika bra 2016 om man tittar noggrant. Kjell menade att så mycket av det som var kommersiellt dåligt har spridit sig överallt och det kan man ju säga idag. OK, undantag finns förstås alltid, men om man ser så här: Artister som inte varit aktuella på länge gör musik som passar för 2016, enstaka moderna dansbeats på Mauro Scoccos nya hits, Håkan Hellström-gitarrer eller Veronica Maggio-house på kända svenska artister, Whitney Houston-wailande på artister som inte har rösterna, de mest lyssnade radiokanalerna idag måste spela de moderna hitsen för att överleva och TV-program inspirerade av dokusåpatänkande, "Osbournes" och "Stjärnorna på slottet". Tänk inte utanför ramarna ett dyft och var så ytlig och glamourös du kan för hela skiten har fastnat i fläkten!
Jag saknar nyskapande och eget kreativt tänk idag, folk som går sin egen väg och struntar i hur mycket det säljer. De finns säkert, men syns inte och syns du inte så finns du inte, som det heter i medierna.

Nu kanske en del reagerar och säger:
"Men så har det väl alltid varit i alla tider?!"
Jo, det stämmer, om man tänker efter. Vad som är skit är förstås tycke och smak, jag är medveten om det. Jag har säkert haft min beskärda del av skit på mig också en gång. Det har vi nog alla haft någon gång i livet! På 80-talet så kapitulerade även de mest trogna rockartisterna och la till en trendig kommersiell synth och en slagkraftig refräng på sina hits och även de artister som svurit att aldrig vara med i lekprogrammen ställde till slut upp och lekte i "24 Karat" med Harald Treutiger. Självklart är detta lite tvetydigt, eftersom alla som känner vet hur mycket jag vurmar för det 80-tal där enligt många fläkten hade gått varm.

Men jag kan ju då bara tala för den tid vi lever i nu och den smak jag har idag och Kjell Alinge hade rätt:
"Hela skiten har fastnat i fläkten".
Och det verkar inte bli mycket renare än på ett tag...

Intressant?
 #
En tanke i halkkaoset i Sundsvall...
Stafrin | 13 December, 2016 18:11
Jag tror att det säkraste sättet om man vill ha en smäll på käften, idag när det är kaos med underkylt regn, inställda bussar och halka, är att gå fram till en lastbil, knacka på dörren och säga åt chauffören:
"Du, det är faktiskt olagligt att köra så här långsamt på vägarna..."
Möjligen i konkurrens med:
"Du, det är parkering förbjuden här!"

Intressant?
 #
Nobelmiddagen är ingen grammisgala
Stafrin | 11 December, 2016 17:56
Jan-Olov Anderssons krönika i Aftonbladets TV-bilaga fick mig lite skrattful. Han mer eller mindre sågade nobelfestligheterna för att Bob Dylan inte var där och till exempel kunde framföra en ny låt. Nackdelen med att välja en popstjärna som litteraturpristagare; Nobelpriset blir starstruck! Jag håller med om att Bob Dylans namn skapar intresse för en tillställning som jag personligen inte kunde bry mig mindre om, men att tro att han skulle kunna rädda hela nobelmiddagen är väl något löjeväckande.

Intressant är också att Andersson drar upp hur folk inte minns vinnarna idag i jämförelse med Einstein, Marie Currie, Röntgen och så vidare. Jag håller med, jag är glad om jag minns vinnarna efter att jag läst namnen på text-TV efter att pristagarna annonserats. Men likväl så gjorde nyss nämnda vetenskapsikoner revolutionerande upptäckter, vilket Bob Dylan trots allt inte gjort på 40 år. Nobelpriset är ingen grammisgala där rockjournalisterna ska kunna dräggla över att sina favoritartister ska få bli uppmärksammade igen. Så om idén med att Dylan skulle få litteraturpriset var uppmärksamhet till nobelfestligheterna så har man snubblat på mållinjen.

Intressant?
 #