Blogg gratis Logga in
Info
Min bild!
Om: Jag heter Jörgen Stafrin, är 42 år och bor i Sundsvall. Jag har i 20 år skrivit krönikor i radion och på webben och har sen 2006 denna blogg. Mellan 2006-2013 så var den mer fokuserad på politik och samhällskritik. Sen gjorde jag små tankeutflykter och betraktelser om vad som hände i Sverige, saker jag såg och hur vi fungerade som folk. Sen 2017 ligger denna blogg dock på is av tidsbrist. Kanske kommer jag tillbaka till den någon gång, men den kommer inte uppdateras på ett bra tag. Men gå gärna tillbaka och läs gamla artiklar om vad som hände mellan 2006-2017, och kommentera gärna, för jag svarar ändå!
Kategorier
Länkar
Tillbakablickar genom 10 år VIII - Facebook
Stafrin | 14 Juni, 2017 14:45
Här är det befogat med en liten uppdatering om saker jag skrev under de år jag haft denna plogg, främst eftersom saker ändrats drastiskt. Den 25 oktober 2007 och 17 mars 2010 så skrev jag två rätt kritiska inlägg om Facebook och bedömde det väl mer eller mindre som djävulens avkomma. Idag kan det för de som känner mig te sig rätt märkligt att jag då skrev bland annat:

Facebook - medaljens baksida
Facebook är ytterligare ett sätt i mediabruset idag att få synas. Ja, det finns säkert andra anledningar också för en del. Men addar man det med dagens ständiga krav och metoder på att få synas så får jag fram några rader ut TV-serien "Fame" på 80-talet. Ni minns väl signaturen där musiken plötsligt tonas ner och man hör den tuffa dansläraren Miss Grant (Debbie Allen) som säger:
"You want fame? Well, fame costs. And right now you´ll start paying with sweat!"
Hade "Fame" gått idag, 2007, så hade Miss Grant sagt:
"You want fame? Well, fame costs. And right now you´ll start paying with your integrity!"

(Originaltext: http://stafrin.bloggsite.se/post/362/10303)

Eller i den senare artikeln:
Facebook - livets märkliga mysterium
Och i viss mån gammalmodig som jag alltid är så vägrar jag Facebook. Jag var medlem i Lunarstorm under fem år, främst för att några bekanta som jag inte hade kontakt med i levande livet hade den servicen. Men jag hade ingen egentlig användning av den, mer än att skriva av sig lite i olika halvdöda diskussionsforum som ingen mer än ett handfull 15-åringar skrev i.
(Originaltext: http://stafrin.bloggsite.se/post/362/10303)

OK, det går alltid att vara efterklok. Jag varnade för Facebook, jag gick på alla varningsartiklar och var med i klubben VVF, Våga Vägra Facebook! Nu sedan ett par veckor sedan är jag med där själv. Det var främst för att få kontakt med mina vänner över världen som är med i Youtubes "Vinyl Community". Trots allt är det lättare att hålla kontakten där än att skriva i kommentatorsraden på en Youtubefilm gång efter annan. Visst, lite som en Judas kanske man kände sig först och det kändes väldigt märkligt! Bland de som kände mig så tycks jag ha skapat året chock och förvåning, vilket i och för sig är kul!

Men jag tar på mig skämsmössan, viftar med vit flagg och erkänner: OK, jag hade fel! Jag har lärt mig att använda Facebook med förnuft och klokhet efter mitt huvud och kan använda dess fördelar, alltså att ta kontakt med folk jag inte hade samma möjlighet till annars. Sen finns det givetvis en massa nackdelar också, som med allt annat. Man får framför allt inte låta Facebook ta över handen så att den blir viktigare än att träffas på riktigt, ansikte mot ansikte! Precis som med internet överlag så är det ett redskap och underhållningsform, men inte livet självt.

Jag skrev nu också om twitter i 2010-artikeln:
Sak samma med det ännu mer märkliga fenomen som heter Twitter där man prompt måste meddela alla hur man mår idag, vad man gör i detta nu och vad man tycker precis i denna sekund, fast inte får skriva längre än en tidningsingress.
Nej, jag ser fortfarande ingen mening med twitter och planerar inte skaffa det. Men jag har ju som sagt sagt så förr...

/JS17

Intressant?
 #
Tillbakablick genom 10 år VII - Melodifestivalen och Loreen
Stafrin | 05 Mars, 2017 17:50

Jag lovade när bloggen fyllde 10 år att jag skulle fortsätta att blicka tillbaka och följa upp spaningar som varit och hur det utvecklats sen dess. Jag har väl lyckats sisådär med det, jag vet. Men bättre sent än aldrig. Det var dessutom så passande när jag kastade en glimt på framsidan av Aftonbladet och såg hur det stod med stora rubriker:
"Loreens superfiasko!"
Tydligen så lyckades inte den forna Eurovision-vinnaren att ta sig vidare till finalen från andra chansen (jag såg förstås inte "andra chansen" igår). Att Loreen inte lyckats med karriären efter segern med "Euphoria" behöver man ingen hjälp för att inse. Det är hela fem år sen hon vann och lika många år sen jag skrev min bloggartikel om det.
Sen tog det inte mer än två år innan hon gjorde klädreklam i TV för ett märke och fem år innan hon, som bortglömd stjärna, såg festivalen åter som sin sista chans och åkte ut med buller och brak. Och mediakåren skrattar pekandes skadeglatt, typ:
"Där fick du, din föredetting!"

Vad man redan har glömt och ignorerat är att detta också är ett misslyckande för Aftonbladet själv, för det var en viss Markus Larsson som direkt efter segern, upptagen med sin egen "euphoria", skrev att:
"Loreen är större än ABBA!"
Säger du det? Större än ABBA? Jag vill inte slå på egen trumma för mycket, men jag skrev då:

Loreen är inte större än ABBA
Den genre som "Euphoria" representerar, eurodiscomusiken, är också en genre som oftast handlar mycket mer om en slagkraftig låt på dansgolven än vem som gör den. Om man nu inte som Leila K eller flera modernare dansartister klär av sig eller skapar kaos för sin succé förstås, men det tvivlar jag på att Loreen gör om man ska tro den image hon skapat hittills. Risken är alltså att inom ett par år så minns man förstås att Sverige vann, men låten nynnar folk lika lite på som man nynnar på "Take me to your heaven" idag.
(Originaltext: http://stafrin.bloggsite.se/post/362/20674)

Den musik hon gjorde då är för mycket av slit- och slängvara för att ens komma i närheten av legendstatus som de tidigare vinnarna i festivalen. Jag vet ju att kasta sten i glashus är typ det enda Aftonbladet är bra på, men Loreen kanske kan vara en tanke till alla som tror att "mellon" är en genväg till en stor karriär. Musikbranschen idag funkar inte så lätt längre, inte när vi knappt får behålla den musik vi förväntas nynna på året ut...

/JS17

Intressant?


 #
Tillbakablick genom 10 år VI - Sundsvalls byggplaner
Stafrin | 23 April, 2016 13:56
Genom åren så har Sundsvalls socialdemokraters olika vansinnighetsprojekt varit väldigt tacksam att skriva om och driva med. Mellan de första fyra åren, 2006-2010, under Anita Bdouis ledning, så kom den ena idiotidén after den andra upp och ofta försökte man med hot och fjäsk att locka Sundsvallsborna i fällan. Scenhusfrågan var den mest uppblåsta frågan, regionsfrågan var en annan och frågan om bron en tredje. Det talades om ett nytt scenhus som liknade en krabba och ett nytt bostadsområde nedanför Skönsberg med stor galleria. Om jag ska referera från alla saker jag har skrivit i dessa lokala frågor under dessa 10 år så skulle detta bli en väldigt lång text.

Men ibland överträffar verkligheten fiktionen. Den tanken for i mig i fredags när jag läste om det senaste i den långa raden av helkorkade förslag. Den 2 november 2010 skrev jag så här i en text när Alliansen hade tagit över i Sundsvall och jag undrade vad detta skulle innebära för stan:

Vad innebär Alliansstyret för Sundsvall
Det finns mycket att glädjas åt här för sossarna har skött stan som om det vore ett egostyrt Disneyland dom regerade över. Efter att ha sett ständiga byggnadsplaner av det ena monumentet efter det andra, där snart bara en frihetsgudinna, ett kaknästorn och en skyskrapa inte fanns med i socialdemokraternas byggnasplaner, allt medan skolor lades ner en efter en, ungdomsgårdar skrotades, pensionärerna fick det allt sämre och de protesterande mot detta försattes med munkavle, så är jag inte direkt ledsen över detta beslut.
(Originaltext: http://stafrin.bloggsite.se/post/362/19078)

Det är inte ofta jag gläds åt något som styrs av Alliansen, men just då var jag bara glad åt att det kanske var slut med alla luftslott och skrytbyggen på ett tag.

Numera är socialdemokraterna tillbaka i toppen och allt är som vanligt igen. Och när jag skrev denna text så nämnde jag meningen "en frihetsgudinna, ett kaknästorn och en skyskrapa" som ett skämt. Det var ett försök till grov ironi och satir. Men om ingen i fullmäktige kommer att protestera så kan vi ha just en skyskrapa på SUNDSVALLS TORG! Mitt ibland alla stenhus och antika kåkar från Sundsvallsbranden 1888 så ska vi nu ha ett 110 meter högt torn, med galleria i bottenvåningen och svindyra antar jag hyreshus ovanför, som vräker sig upp mitt på torget. Hade detta varit 1 april hade jag sagt, kul! Årets april skämt i Sundsvalls tidning var ju riktigt fantasifull. Men tyvärr är det verklighet!

Nu hade detta varit en sak som kanske hade kunnat tas lätt på om Sundsvallsborna hade gått man ur huse och protesterat vilt mot ett hjärndött förslag, men denna fråga delar Sundsvallsborna i två läger, de som är emot och det som anser att detta skulle sätta lite fart på den annars "så tråkiga stan". Sundsvall måste i så fall vara en riktig helveteshåla, om vi måste förstöra stan med ett gigantiskt huskoloss bara för att vi ska vara märkvärdiga som "Norrlands huvudstad".

Under ett par somrar nu har jag under ett par dagar besökt två relativt angränsande städer, Gävle och Hudiksvall. Gävle, en fin stad, kanske inte så händelserik, men väldigt vacker, med alléer, blommor, en riktigt vacker å och en vacker gammal stadsdel i Gamla Gefle.
Hudiksvall, där man har bevarat det gamla med fina gamla hus i allsköns färger och med en vacker blomsterprakt och fina statyer. Det var verkligen rofyllt att bara sätta sig vid kyrkan en sommardag och titta på de gamla husen, och himmel vilken hamn sen!
Sundsvall, vi bygger hela tiden. Det är byggnadsställningar och åter byggnadsställningar överallt, samt avstängda vägar till förbannelse. Jag väntar bara på att vi ska sätta upp en skylt vid stadsgränsen där det står:
"Ursäkta röran! Vi bygger om!"
Nu måste vi bräcka alla andra städer med att ha en skyskrapa, mitt på torget. Dessutom har vi debatterat om och om igen var folk som handlar i stan ska parkera. Detta är en av anledningarna till att alla affärer flyttar till Birsta nuförtiden. Hur ska vi lösa det? Vi kanske ska riva stadshuset för att bygga en parkering där... förlåt, det kanske inte värt jag säger något mer för då kanske det blir verklighet också. Jag slutar istället med att bara säga, inspirerad av Jack Killian i 80-tals-serien "En röst i natten":
Godnatt, Sundsvall, whereever you are! Detta förslag är nattsvart!

/JS16

Intressant?

 #
Tillbakablick genom 10 år V - Dawit Isaak
Stafrin | 18 April, 2016 21:34
I min serie om tillbakablickar och uppföljningar av gamla spaningar så har turen kommit till en av de mer beklagliga. Den 14 mars 2007 skrev jag en artikel om den fängslade eritreansk-svenske journalisten Dawit Isaak och undrade om det låg dolda rasistiska motiv av dåvarande regeringen att inte göra något. Jag skrev bland annat:

Vad krävs för att agera för Dawit Isaak?
En människa 2007 ska inte behöva sitta i över 6 år i fängelse utan att få en chans att försvara sig och utan att en svensk politiker ens ids åka ner och försöka få personen släppt! Det ska inte heller behöva vara så att var och varannan invandrare ska behöva riskera att ständigt åka illa ut i detta land utan att någon makthavare törs ta i frågan. Som sagt vad krävs för att få se ett agerande från den svenska regeringen och vad krävs innan man kan kalla den nuvarande politiken för rasism?
(Originaltext: http://stafrin.bloggsite.se/post/362/6790)

För min egen så var den artikeln rätt lyckad. Den citerades till och med på SVTs Agendas hemsida (att bli titulerad "Krönikören Jörgen Stafrin" av SVT var ändå rätt coolt). Sen följde ett par artiklar där jag försökte måla upp några förhoppningar kring Isaak, eftersom medierna snabbt hakade på och försökte pressa lite grann. 9 mars 2009 gjorde jag något så ovanligt som att hylla tidningarna för sina kampanjer:

Bra kampanj för Dawit Isaak!
Det är till min stora glädje som det börjar hända nåt i frågan om den fängslade Dawit Isaak. Fyra tidningar, Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, gör gemensam aktion i en kampanj för att få honom frigiven. Det är sällan jag hyllar våra tidningar men här gör dom ett bra jobb!
(originaltext: http://stafrin.bloggsite.se/post/362/16651)

Nu är det snart 10 år sen min första artikel och det har praktiskt taget hänt... inte ett jota och det är med en viss pinsamhet jag skriver det för jag hade hoppats att något skulle ha hänt på ett decennium. Men Isaak sitter där han sitter och kan numera fira 15 år i sin lilla bunker och eritreanska regeringen räcker lång näsa åt oss.
Här rycker vi på axlarna och frågan har, om inte glömts bort, för det förekommer kampanjer för att han ska friges fortfarande, så ändå bleknat något. Trots att till och med artister som Bruce Springsteen och Madonna har krävts hans frigivande så verkar det som att det ligger långt ner på alla politikers dagordningar att se till att han friges.

Jag ska inte säga att svenska politiker i detta fall är rasistiska, men jag säger det åter: Det har funnits svenskar som har suttit fängslade betydligt kortare tid och där regeringarna har engagerat sig bra mycket hårdare. Det är dags att börja ta detta på allvar igen och för politikerna och även media igen att lyfta frågan och se till att Isaak till sist får komma hem och rättvisa får skipas! Det finns en gräns för hur man får behandla folk, även bland svenskar!

/JS16

Intressant?

 #
Tillbakablick genom 10 år IV - Melodifestivalen och Frans
Stafrin | 13 Mars, 2016 20:41
Igår var det melodifestivalfinal, vilket också helt plötsligt förvandlas till en uppföljning av en tidigare spaning. Den 28 maj 2006 skrev jag så här om det årets inofficiella fotbolls-VM-låt, Elias & Franz "Who's da man":

Recept på förlorade VM-låtar (28 maj 2006)
Den populäraste VM-låten i år blir nog den sämsta också. Den där 7-årige Elias och Franz till sömngångarreggae sjunger: "I love you! Ich liebe dich! Zlatan Ibrahimovitch!"
(Originaltext: http://stafrin.bloggsite.se/post/362/1803)

Idag har den lille pojken som alla tanter och mammor charmades av vuxit upp och tio år senare vunnit Melodifestivalen. Så det kan gå här i världen. Nu handlar inte detta om Franz i sig, för jag har inte hört låten, sett finalen och jag kunde egentligen inte bry mig mindre heller. Jag firar i snart 15-årsjubileum som Melodifestivalfri, där jag under 80- och 90-talet hyllade tävlingen i alla väder och efter 2002 inte har sett någonting. Därför borde jag inte heller engagera mig när Christer Björkman går ut och dödförklarar schlagern. Men själva utspelet känns så desperat och patetiskt, min typ av favorituttalande, när munnen går och hjärnan den står. Samma uttalande "Schlagern är död" hörde jag i exakt alla medier under nästan hela 00-talet och till idag. Man klargjorde med övertydlighet:
"Det heter inte schlagerfestival längre utan det är MELODIFESTIVAL!"
Nu är det kanske mil mellan det jag kallar schlager och det som sen dess kallats för detta genre namn, men det är ändå intressant och se hur man som chef för hela spektaklet kan dödförklara något som alla hävdat varit död i 15 år.
Här är det förstås också på sin plats en liten tillbakablick på de gånger då jag i början av bloggens historia massakrerade och hånade tävlingen. En av de på den tiden mest lästa artiklarna hette "Doin' the omoralisk schlagerfästival":

Doin' the omoralisk schlagerfästival (17 maj 2006)
Däremot så har jag varit ett gigantiskt fan av melodifestivalen, men jag är en av få i denna värld (verkar det som) som föredrar en festival med live orkester där man sjunger på sina respektive modersmål. Festivalen är som den är idag för att blidka skivbolagen och locka unga tittare. Jag har på några få år gått från en som i ur och skur försvara tävlingen till en som kan stå vid sidan av Nationalteatern och sjunga "Doing the omoralisk schlagerfästival". Surrealistiskt, faktiskt!
(Originaltext: http://stafrin.bloggsite.se/post/362/1597)

2008 var det kalabalik efter att ännu ett östblocksland vunnit och The Ark hamnat nästan sist. Jag skrev då detta:

Europa har den melodifestival man förtjänar! (13 maj 2008)
Men det är så här: Europa har den Melodifestival man förtjänar. Som jag skrev i spaningen för en månad sen om Lasse Brandeby, man ville ha telefonomröstning då är detta resultatet. Man ville ha en kommersiell tävling och har man fått det. Man kan inte å ena sidan sitta och önska att tittarna ska få vara med och sen tro att alla 100 miljoner som ser tävlingen ska vara lika duktiga eller intresserade av att utse den bästa låten i en tävling där artisterna försöker locka röster genom kommersiella kupper. Då får man folk som mest på skoj röstar på de mest utflippade bidragen. Och man får länder som kompisröstar.
(Originaltext: http://stafrin.bloggsite.se/post/362/7482)


Jag kollade i tidningarna vilka som skulle vara med i finalen i år och, förutom Franz, så hade jag hört talas om en, Ace Wilder. Resten var helt okända före detta Idol-deltagare som hittat "Mellon" som sin andra chans till berömmelse med en låt som exakt ingen kommer ihåg till nästa år, ingen som är över 15 år i alla fall. Bert Karlsson, som i normala fall yttrar sig i festivalen baserat på hur hans låtar klarar sig eller inte, gick ut i motangrepp på Björkman och menade att det är schlagergeneralen själv som dödat genren.

Det intressanta är att förra året slutade Hasse Andersson fyra i finalen och fick en jättehit med en låt som var så långt ifrån Idol och Rix FM som det gick. Den var gammaldags, hade fiol i sig och påminde om gammal musik, och i år har man HELT ignorerat möjligheten att rida på vågen för att ge tävlingen mer kredit. Istället har Björkman än mer desperat försökt att locka Rix FM-publiken, därför det är på det sättet man tror sig kunna tjäna pengar idag, för Rix FM-tonåringarna är den köpstarka e-generationen! Utan att ha sett en enda deltagare kan jag säga att årets tävling var Christer Björkmans slutliga långfinger i ansiktet på de äldre tittarna som är kvar, så jag kan för en gångs skull i mitt liv hålla med Bert om att det var Björkman själv, inte tittarna, som dödade schlagern och enligt mig gjorde han det redan för 15 år sen. Men nu är det så också att jag lever efter några ord som jag läste i en musikbok som ung. Där skrev man:
"Inga musikstilar kommer någonsin att dö! En del kanske kommer att tappa i popularitet, men det kommer alltid finnas folk som lyssnar på jazz, dansband eller folkmusik!"
Eller i detta fall schlager.

Det intressanta är att "Mellon" själv kommer inte heller att dö, vad det verkar, eftersom hur mycket folket klagar och säger sig bara se tävlingen för kläder/man måste/komiskt/det är en tradition/struntar i musiken och hellre minns Carola, Lena Philipsson och ABBA än Sanna Nielsen, Robin Stjernberg och Loreen så kommer samma människor att 2017 bänka sig igen och se skiten från deltävling 1 till europafinalen, med samma åsikter igen. Det är då det är skönt att finns vinylskivor med Earth, Wind & Fire och Stan Getz att koppla av till...

/JS16

Intressant?

 #
Tillbakablick genom 10 år III - MTV och dess betydelse
Stafrin | 08 Mars, 2016 12:56
Dags för del 3 av uppföljningsserien av gamla bloggar. I september för 10 år sen så fyllde MTV 25 år och följaktligen kan man räkna ut att kanalen fyller 35 år i år. 16 september skrev jag bland annat:

Visst har MTV haft betydelse (16 september 2006)

Sen har tillkomsten av internet och en allt mer utbredd ungdomskultur i medierna tvingat MTV att ändra riktning för att fortfarande ha ett syfte och tyvärr inte till det roligare. Numera är det viktigaste för kanalen att vara en ungdomskanal som vågar flippa ur, festar 24 timmar om dygnet och har mer attityd och kaos än innehåll på sina program. Och det som då var spännande, att se utländsk musik och utländsk TV, är idag borta då MTV har en svensk gren som sänder program på svenska och ser mer ut som ett röjigare ZTV. Och andelen musikvideor, som byggde denna kanal en gång, har minskat väsentligt.

Men optimistiskt så lade jag ändå till:

Så även om jag tycker kanalen är värdelös idag så har den haft betydelse en gång för musikbranschen i en tid då Sverige var fattig på musikvideor och information om musik utanför landet. Trots allt, grattis MTV!
(Originaltext: stafrin.bloggsite.se/post/362/3621)

Idag 2016 så tror jag aldrig att MTV har betytt mindre i sin långa karriär. En gång i tiden var kanalen bland det viktigaste som fanns för oss ungdomar, det står jag fast vid. Mycket av det jag gillar idag hade jag aldrig upptäckt om jag inte haft MTV som min närmaste informationskälla innan internet kom in våra liv.
Men idag så visas det knappt musik utan kanalen har blivit ett mediefenomen som överöses med usla, och i flera fall fejkade, dokusåpor för amerikanska tonåringar. Om hur 16-åringar klarar av att bli mamma, hur 16-åringar festar, hur 16-åringar shoppar kläder och andra väldigt intressanta ämnen.

Musikvideon i överhuvudtaget för en rätt tynande tillvaro där artisterna nu använder Youtube som sin främsta källa och allt fler hellre använder sig av fenoment att till låtens bakgrund lägga ut låttexten i rullande form. Jag står för att jag gillar formen rockvideor, just för att det är underhållande och se hur man lyckats att ta en 3-4minuter lång låt och göra en sorts film till det. Det är rätt imponerande i sin form om man tänker efter, bortanför den kommersiella tanken. Men med Youtubes framgångar så finns egentligen inte plats för rena musikvideokanaler på TVn och frågan är om MTVs inflytande på ungdomar idag är mindre än den någonsin har varit eller om alla dokusåpor räddat kanalen från sin död. 35 år fyller alltså kanalen, men jag tvivlar på att så många, i alla fall svenskar, bryr sig idag.

/JS16

Intressant?

 #
Tillbakablick genom 10 år II - Sven-Otto Littorin
Stafrin | 24 Februari, 2016 10:53

Del 2 i min uppföljningsserie på bloggartiklar från 10 år tillbaka, allt inför att min blogg i april fyller decennium, handlar om en man som verkligen var i fokus från det att han tillträdde som minister till dess att han avgick 2010. Få ministrar har jag skrivit och klagat på som Sven-Otto Littorin, före detta arbetsmarknadsminister. Hans medmänsklighet när det gällde de arbetslösa och hur hela Fas 3-cirkusen sköttes var verkligen värd att diskuteras och till slut så blev kritiken för mycket när det kom fram att han "FÖRMODLIGEN" haft lite "hum-hum" med en prostituerad. Här är lite citat från gamla artiklar om Littorin.

Anställningslogik enligt Littorin (17 november 2006)
Men Littorin får nu frågan ”Hur många jobb ger det här förslaget” (alltså a-kasseförslaget) och han svarar: ”Jag kan inte lova några nya jobb. Det är inte jag som anställer, men totaliteten i alla förslag leder till att fler kommer i arbete”. Han kan alltså inte lova jobb, men att fler blir anställda. Logik var ordet, sa Bull.
(Originaltext: stafrin.bloggsite.se/post/362/4459)


Skillnaden mellan Brandeby och Littorin... (18 mars 2007)
Apropå att nye socialdemokratledaren Mona Sahlin (har ännu svårt att säga det) kallade arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin för moderaternas svar på Lasse Brandeby så vore det dessutom ännu roligare om Littorin också var lika angelägen om att sluta sitt uppdrag som Brandeby var i "Let´s dance". Fast här är det tvärtom, juryn vill ha honom kvar, men inte tittarna.
(Originaltext: stafrin.bloggsite.se/post/362/6578)


Efter Littorin - vart slutar medias jakt? (7 juli 2010)
Jag antar att jag borde göra som Gert Fylking, ställa mig på en offentlig plats och bara vråla: "Äntligen!". Sven-Otto Littorin avgår! Som jag har längtat! Bland bloggare och kommentarer till alla artiklar i tidningarna så skämtas det hej vilt numera om vad Littorin borde göra som "arbetslös" och hur hans inkomst borde se ut när han nu "sagt upp sig från sitt jobb". Jag borde delta i den skadeglädjen, men det tänker jag inte göra. Vad tjänar det för syfte? Han ersätts vid en eventuell ny Alliansseger av en annan tomte med samma politik och retorik.
(Originaltext: stafrin.bloggsite.se/post/362/18755)


Littorin hamnade i blåsväder 2012 igen när han satte sig i styrelsen för Wiking Mineral vars största ägare hade nazistiska kopplingar. För att gottgöra sig och samtidigt förmodligen tjäna lite på det så tänker han nu starta ett asylboende, Serio Care. Nu säger jag inte att Littorin är vare sig nazist eller främlingsfientlig, men det verkar som att för en del av dessa privata aktörer som äger asylboende som handlar detta mer om att försöka tvätta sitt ansikte samt fylla sin plånbok, mer än välvilja (hej, Bert Karlsson!).

Tanken med Serio Care är att de asylsökande ska bo i inhyrda modulbostäder och tidigt få undervisning i svenska. De asylsökande ska också få ”jobbcoaching” och hjälp med att validera sina tidigare kunskaper. Modulbostäder är lite av fågelholkar på rad och jobbcoachingstanken är han ju van vid och det har ju inte visat sig speciellt funktionsdugligt förr. Men, jag kan ju ge honom en chans att visa vad han går för, för om idén sköts rätt så är det en kul tanke att någon är beredd att låta asylsökanden få använda sina tidigare kunskaper istället för att de måste gå om exakt hela sin utbildning i ett helt annat land. Så jag kan väl bara säga:
Lycka till, Littorin! Du lär behöva det...

/JS16


Intressant?

 #
NYHET! Tillbakablickar genom bloggens 10 år!
Stafrin | 02 Februari, 2016 14:59
Den 12 maj i år fyller Stafrins Spaning 10 år! Det känns rätt overkligt, för det är inte ofta en blogg tillåts leva så länge. Men för att fira detta så kommer jag titt som tätt fram till 12 maj att publicera minnesrika spaningar från de gångna tio åren, alternativt utdrag ur dom om texten är allt för lång i sitt original, samt framför allt att följa upp hur det har gått efter det, gällande det jag skrivit om i texten.

Jag börjar förstås från början, med min allra första text 12 maj 2006. Bakgrunden till denna blogg tänkte jag skriva lite mer om på 10 års-dagen, men min allra första bloggtext handlade om något som idag kan ses som rätt avlägset, en TV-kanal som heter ZTV:

ZTV blir en ungdomskanal...jahapp?
Efter TV6 gigantiska entré på TV-marknaden (läs ironin mellan raderna) så är det sagt att ZTV ska gå tillbaka till att vara en ungdomskanal. Hrrrm...och på vilket sätt menar de att ZTV var vuxet för en vecka sen?

När det gäller ZTV efter detta så är svaret enkelt: 2010 gick kanalen i graven. Jag tror helt enkelt att när Youtube tog över som musikvideodistrubitör och MTV blev mer realityseriekanal så fanns det ingen marknad för ZTV och deras community Playahead skåpades ut av Lunarstorm och senare Facebook. ZTV var en kanal som det spottades ganska mycket på efter att kanalens mest kända namn, som Henrik Schyffert, Knesset-gänget, Rob 'N Raz och Per Sinding-Larsen försvunnit till de större kanalerna och jobben. Man visade B-serier och musikvideor, även fast jag ändå tyckte att det senare var det som var ZTVs styrka. I en tid då Youtube inte utvecklats än var ZTV den kanal som visade mest svenska musikvideor, vilket på sin tid var rätt viktigt för den svenska musikbranschen. Dock fyllde nog kanalen inte någon större funktion vad gällde underhållningen i övrigt, så ZTV kanske är saknad av de som är uppväxta med "Knesset" och all galenskap som kom i början av kanalens karriär, men för oss andra är den bara en kanal i mängden som passerade revy.

/JS16

Intressant?

 #