Blogg gratis Logga in
Info
Min bild!
Om: Jag heter Jörgen Stafrin, är 42 år och bor i Sundsvall. Jag har i 20 år skrivit krönikor i radion och på webben och har sen 2006 denna blogg. Mellan 2006-2013 så var den mer fokuserad på politik och samhällskritik. Sen gjorde jag små tankeutflykter och betraktelser om vad som hände i Sverige, saker jag såg och hur vi fungerade som folk. Sen 2017 ligger denna blogg dock på is av tidsbrist. Kanske kommer jag tillbaka till den någon gång, men den kommer inte uppdateras på ett bra tag. Men gå gärna tillbaka och läs gamla artiklar om vad som hände mellan 2006-2017, och kommentera gärna, för jag svarar ändå!
Kategorier
Länkar
Internationell festivaljury är tävlingens frukt!
Stafrin | 12 Mars, 2017 20:12
Jag firar 15 år i år som melodifestivalfri. Det känns så skönt, faktiskt! Framför allt så känns det skönt att bara sitta och skrattandes skaka på huvudet åt alla skandaler som tas upp som infekterat tävlingen. Men eftersom jag en gång varit ett fan av festivlen så är det också kul att få slänga lite hånfulla åsikter då och då om det jag en gång hyllat och numera tycker är total dynga.

Med denna bakgrund, låt mig får säga en sak som jag sagt förut om tävlingen, angående den massiva kritik som vällt in efter gårdagens final:
Sverige har den melodifestival man förtjänar! Sluta gnäll!
OK, jag kan också tycka att det är helt vansinnigt att vi måste ha en internationell europeisk jury som bestämmer hälften av tävlingen. Om man tyckte att den svenska juryn förr i tiden var lite inavlad i musikbranschen, att då tro att en internationell jury ska vara bättre är bara korkat.

Men man ville ha en festival som lutade sig mer mot det skivbolagen ville ha och som var mer kommersiell och mer överensstämmande med det ungdomar lyssnar på och då är detta resultatet. I stort sätt allt som ungdomar i Sverige lyssnar på idag är styrt av stora skivbolag och anpassad för att kunna bli mångmiljonsäljare och helst också kunna exporteras utomlands. Att då tro att melodifestivalen ska vara ett undantag där svensken i lugn och ro ska kunna rösta på sin favoritlåt och sen ska alla, injklusive bolagen, vara nöjda och glada är väldigt naivt. Det är pengar och framgång som styr även melodifestivalen och dess låtar. Vill man ha en förändring, sluta titta eller kräv att festivalen blir ett mer alternativt forum.

Jag vet, jag låter nu som om jag var med och demonstrerade mot ABBA och tävlingen i Stockholm 1975. Men tävlingen går hand i hand med hur musikbranschen fungerar och låter i världen, det var det majoriteten ville ha och då är den stora musikbranschens inblandning frukten. Men, som sagt, det är bara ett råd. Jag för min del kommer 2018 att köra samma recept som varje år och jag är övertygad om att trots kritiken igår så lär inte många göra samma:
Jag ser på något helt annat i lugn och ro. Det finns trots allt gamla festivaler från the old days bevarade på Youtube, då tävlingen var två spännande succétävlingar på våren och sen levde sitt eget liv.

/JS17

Intressant?


 #
Owe Thörnqvist - festivalens bästa hopp
Stafrin | 18 Februari, 2017 12:08
Ikväll kan man ju kosta på sig att hålla en liten tumme för Owe Thörnqvist i Melodifestivalen.
"Va?! Sa HAN det? Han som kritiserat festivalen så mycket?!"
Japp, visst sa jag det. Men givetvis så bryr jag mig noll om festivalen i sig och jag kommer inte att se skiten i TV. Jag vill bara se minen på Europa, när Sverige, istället för ett hippt och trendigt popsnöre skickar en 78-årig pensionär, som hade sin karriär främst på 50- och 60-talet och som idag bakom hippa solbrillor och ett grått skägg försöker hålla liv i sin karriär.

Ibland far djävulen i mig och jag bara älskar när det mest otroliga dyker upp i en sån ultrakommersiell och låtsastrendig företeelse som "Mellon". Nu tror jag att en kamel har lättare att komma igenom ett nålsöga än att Owe Thörnqvist kommer till Ukraina, men som en kompis sa idag:
"Kan Donald Trump bli USAs president så...?!"

/JS17

Intressant?
 #
Beatles bättre än listpop hos barn
Stafrin | 13 Januari, 2017 21:18
Såg just en Youtube-film där barn av idag (amerikanska) skulle lyssna på Beatles-låtar. Självklart kan man tycka det är lite kusligt att flera av dom inte visste ens vilka Beatles var, men mest intressant måste vara att två av barnen, båda runt 10-11 årsåldern, sa att det dom fick höra var bättre än musiken idag. Och när till och med dagens ungdomar kritiserar dagens listmusik och säger att det inte finns någon talang idag så kan man fundera vad musikbranschen säger om det...? Någon som hör varningsklockor ringa?

/JS17

Intressant?
 #
LeMarc och Andersson-Wij i årets bästa program!
Stafrin | 21 Oktober, 2016 23:10
Dagens TV-tips, som jag kan ge eftersom programmet kommer två gånger till i repris, är konsertprogrammet med sångarna Tomas Andersson-Wij och Peter LeMarc. Peter LeMarc har ju sen barnsben varit en av mina stora svenska favoriter och här lockades han tillbaka till scenen en gång till efter att ha gjort sin sista officiella konsert något år tidigare.

Det var ett oerhört fint och bra program där både roligt, tänkvärt och allvarligt prat varvades med musik av LeMarc från hans karriär samt musik av Andersson-Wij, som jag inte är så bekant med men som inte alls var dålig. Plus att man fick höra ett par helt nya lysande låtar med Peter som kommer inom kort, som får i alla fall mig att längta till nya skivan! Och avslutande numret, "Little Willie John", som framkallade en hallelujastämning hos publiken värre än hos Livets Ord när de stod upp och sjöng med, var helt enormt! Ett måste-program för alla LeMarc-fans och överlägset bästa programmet SVT har visat i år!

/JS16

Intressant?
 #
Mindre wailande och mer melodier i musiken
Stafrin | 26 Mars, 2016 14:00
Jag hörde en låt från Adeles senaste platta i "Melodikrysset" och fick idén att förklara en av de stora problemen jag brottas med om dagens musik. Jag undrar åter: Varför försöker varenda artist idag, manlig som kvinnlig, att låta som Whitney Houston eller Mariah Carey, även fast de inte alls har röstförmåga för det? När sångdrottningarna kom på 80- och 90-talet så gapade alla över hur dom kunde sjunga som de gjorde. Det var få som ens vågade försöka i rädsla att göra fiasko. Idag sjunger 85 % av dagens artister med den så kallade "wailtekniken".

Att waila, vilket är ett rätt ovanligt ord för många oinvigda och jag kanske låter lite väl sångteknisk nu, men det betyder, citerat från Wikipedia: "Sjunga utdragna toner med snabbt växlande tonhöjd", alltså man växlar tonläge väldigt fort. Ovan nämnda Mariah Carey och Whitney Houston är drottningarna på det och har röster som verkligen får denna sångteknik att låta vackert. Detta är alltså inte ett sätt att kritisera deras röster, för jag gillar dom båda och dessutom gör de musik som detta passar i, oftast främst vackra ballader med innehåll!

Problemet är alltså att var och varannan artist idag försöker waila, även fast de inte alls passar för det och oavsett om de gör dansmusik, gitarrpop eller indierock. Men det är så musik låter idag, varenda röst som är med i Melodifestivalen eller Idol ska låta så och det är viktigast. Vem skulle vilja höra Mariah Carey eller Celine Dion göra en indierockballad eller dylikt? Detta eviga wailande idag gör att musiken låter så otroligt falsk och ointressant, när låten innehåller röster som inte alls passar där. Är det helt fel idag att bara sjunga en låt rakt upp och ner med en bra och stark låt?

Man kanske skulle lägga ner lite mer energi på att skriva starka låtar än att försöka få en Whitney Houston-röst när man ändå inte har just den förmågan, för själva låtarna idag är slit- och slängvaror som ingen minns från ena året till det andra.

Med dessa funderingar om dagens märkliga musikindustri så vill jag önska alla läsare en glad och trevlig påsk!

/JS16

Intressant?

 #
Skivrecensioner - ett ålderstecken
Stafrin | 17 Februari, 2016 12:06
Jag har skrivit förut om tecken på att man börjar känna sig gammal. Ett annan gång man känner sig 200 år gammal är om man läser skivrecensionerna i lokaltidningen nu för tiden. Förut så kände man igen de flesta, man kanske inte gillade alla, men man visste vilka de var, och högst upp och störst text fick den mest kända och mest säljande artisten. Artister som recenseras i dagens tidning:
- Ida Long
- Hege Brynildsen
- Billlion dollar babies
- Ron Pope & The Nighthawks
- Vera Vinter

Jag vet att jag kanske framstår som en idiot i mångas ögon nu, men jag tar risken och frågar: Vilka i hela fridens dagar är dessa, och varför borde jag bry mig om dom??? Det blir inte bättre av att den enda jag känner igen är Beach Boys Brian Wilson på en hyllningskiva till George Harrison.
Jag läste artististan ovanför för mina arbetskamrater på lunchen och en tjej, av ålder runt slutet av de 30, säger:
"Men gud, vad gammal man känner sig!"
Jag har tydligen åldrats som sitter och väntar på nya recensioner av Earth Wind & Fire, OMD, Human League och Suede.
Så tjäna, alla kärringar och gubbs!

/JS16

Intressant?

 #
50 Cents för lite...
Stafrin | 13 Juli, 2015 20:10
Jag fick en tragikomisk tanke i huvudet efter att jag läst att rapparen 50 Cent lämnat in en konkursansökan idag. Rapparen hade dömts att betala ett gigantiskt skadestånd till personer som deltagit i en privat sexfilm som han sen lagt ut på nätet utan lov. Han hade en förmögenhet på 10 miljoner dollar och nu bara skulder. Som det heter: Det är sorgligt hur de mäktiga skola falla. Men därför är det väl passande om rapparen byter artistnamn från och med nu till det mer passande Not A Penny...

/JS15

Intressant?

 #
Fel låt vann den svenska finalen
Stafrin | 23 Maj, 2015 11:27
Idag, när det är eurovisionfinal (nej, jag tänker inte se) så hörde jag ett av bidragen i den svenska uttagningen för första gången. Man kan inte anklaga mig för att vara hyperintresserad. I detta fall var det Dolly Styles låt "Hello hi" och jag fick en vision, vänner! Varför vann inte den här låten? Jag hade älskat att se minen på Europas jurygrupper/TV-tittare när Sverige representeras av tre tonårstjejer som klär sig som och tror dom är dockor och som sjunger en usel låt för treåringar med en text full med nödrim, usel engelska och serietidningsstory á la Aqua. Vem behöver Måns "Vad-han-nu-heter" då?

/JS15

Intressant?

 #
Märklig musikkrock
Stafrin | 11 April, 2015 17:49
Nu har jag banne mig hört allt! Ritchie Blackmore från Deep Purple tolkar... Rednex! Bra version av deras ballad "Wish you were here", inget snack, men det känns nåt så in i nordens bisarrt! Hårdrockens fader möter bandet som tramsade loss i "Cotton eye Joe".

https://www.youtube.com/watch?v=U9DrVMeS668

/JS15

Intressant?

 #
Melodifestivalfri i 13 år
Stafrin | 14 Mars, 2015 22:52
Jag firar 13 år i år som melodifestivalfri. 2002 såg jag min senaste nya festival och jag har inte ångrat det en minut sen dess, eftersom andelen låtar som ens varit intressanta nog att lyssna en gång på är lätträknade. Därför har jag skämtat en del och sagt att det logiska och roligaste vore om Hasse "Kvinnaböske" Andersson vann ikväll, just för att se minen på europas folk när alla andra skickar fotomodellsliknande Idol-wannabees och vi skickar en 67-årig gammal countryartist med skägg som är känd för att sjunga musik för målgruppen 60+!

Däremot var jag inte beredd på när jag hörde låten på Youtube idag, alltså "Kvinnaböskes" festival låt "Guld och gröna skogar", att den låten faktiskt var riktigt bra! Kanske den bästa låten i tävlingen på en hel evighet! Den andas klassisk svensk sommarschlager, fjärran från tävlingens glitter, glamour, ytlighet och forna Idolmuppar.
Men den kommer förstås inte vinna och gör den det så är den för bra för den stora tävlingen, för den måste förstås ändras till engelska, jag kan inte tänka mig annat, och då förlorar den sin charm och blir ganska färglös. Den är på intet sätt gångbar i någon annat land än här i Sverige, och eftersom åldersgruppen under 20 år styr musikbranschen, knappt det, och tydligen är den stora internationella marknaden A och O med tävlingen idag.
Nej, jag har nog fortfarande inget att hämta i tävlingen längre. Jag kommer förbli melodifestivalfri till dess att vi får en normal tävling igen, med riktig orkester, sång på nationella språk och en stopp på detta turnétrams. Med andra ord, jag får fortsätta drömma vid datorn...

/JS15

Intressant?

 #
Märklig diskussion kring Band Aid 30
Stafrin | 11 December, 2014 11:44
Det märks att tiden sprungit sin väg. Man inser det när man ser kritiken mot den nya Band Aid-singeln "Do they know it's christmas". Det är 30 år sen originalet kom och bara det känns skrämmande. Då var den låten ett under som toppade alla listor och blev en julklassiker som än idag spelas i dom flesta hem någon gång under julen. Och visst, det var för ett gott ändamål och texten var viktig!

2014 görs en ny version, som, om jag ska vara ärlig, rent musikaliskt är väldigt färglös och känns mer som en blek och ointressant kusin till originalet. Det är dock inte musiken i sig som är viktig här. Men däremot så är kritiken intressant här för på 30 år så har man nu börjat få kritik mot låten och texten, som vissa nu anser ser ner på Afrikas befolkning, vilket ingen nämner om man sätter på 1984-versionen en gång om året, och att det inte hjälper ebolaoffren ett jota om man köper singeln. En recensent skrev:
"Man blir inte mobbad till att köpa en medioker skiva när det finns många andra sätt att donera och göra ditt för att hjälpa!"
OK, jag kan hålla med om att det finns många sätt att hjälpa om man inte vill köpa singeln. Men om man tänker tillbaka på årets stora hjälpfluga: Ice Bucket Challange, där man mer eller mindre blev, om inte mobbad, så pressad till att vara med i ett kändisjippo bland folk som såg chansen till gratis reklam där man hällde isvatten över sig och skänkte en skitsumma till en sjukdom som många inte ens hört talas om innan detta året började. Alla sa i kör och med PR i ögonen:
"It's for a good cause! Let´s stop ALS!"
Det var tydligen riktig hjälp!

Då måste jag säga att köpa en skitsingel är mer värd för den är gjord av människor för nåt sorts välgörande ändamål. Och, nu känner jag ingen som har ALS och vill inte heller jämföra plågor hos människor, men jag tror att ebola är något farligare än ALS. Vi kan här titta på, vi som ännu använder det formatet, den fysiska singeln och veta att vi faktiskt bidragit till något viktigt, istället för att stå med frusen och blöt kropp framför kameran med ett flin inte ens vetande om sjukdomen man gör detta för ens kommer att nämnas nästa år.
Som sagt, jag ska inte se ner på folk som brottas med ALS, det är säkert jättejobbigt, men det är intressant att se vilka sorts metoder av välgörenhet som människan föredrar och vad som anses som passé, om man nu kan nämna det ordet om välgörenhetsmetoder!

/JS14

Intressant?

 #
Alla skivor är inte guld som glimmar
Stafrin | 28 Juni, 2014 21:44
Ett litet tips och uppmaning till alla second hand-innehavare, främst i Sundsvall, men även andra delar av Sverige: Visst, LP-skivan är på modet igen och köps av fler, men det betyder inte att ALLA LP-skivor är värdefulla! Bara för att man säljer skivor på ett ställe i sin stora butik så innebär det inte att man kan sätta priser som om man jobbar på St Eriksgatan i Stockholm. Jag är otroligt less på alla låtsasexperter som tror att man kan tjäna en otrolig hacka på detta svarta guld bara för att vinylskivorna har fått en enorm renässens, och tror att det därmed är rättfärdigat att sätta enormt höga priser på skitskivor som väldigt få köper någon annanstans.

Fyndlagret här i stan har bjudit på många skratt där man tagit 75 kronor för Pelle Karlssons skiva som alla andra kastar numera eller 50 kronor för en sliten Boney M. Men idag var jag med om något ännu värre på en annan second hand, där man tagit 50 kronor för en vinylsingel med dansbandet Drifters med Marie Arthurén från 1991 eller andra hutlösa priser för 80-talssinglar som dom flesta loppisar nästan ger bort. Ska man ta högre priser på skivor så måste man har lite koll. Svensk progg, hårdrock, Pink Floyd, Beatles eller Elvis, visst, det kan man höja, men så mycket LP-skivor köps inte att vi samlare är beredda att acceptera vad som helst för att det heter skivor! Det är väldigt oförskämt mot oss att sätta överpriser på vanliga loppisskivor och tro att vi skulle köpa det! Skärpning alla som planerar att ha second hand-affärer i sommar!

/JS14

Intressant?

 #
Hårdrockens stora mysterium!
Stafrin | 12 Juni, 2014 17:25
Vad är det med svensken... eller ska jag säga människan, för detta fenomen är ju utbrett, nej, jag undrar om inte svensken är extremast, SVENSKEN och hårdrock? Vad är det som gör att det precis överallt finns folk som älskar Metallica eller Iron Maiden. När jag gick i mellanstadiet på Nackstaskolan så rådde den berömda fejden mellan synthare och hårdrockare. Jag tror att alla som följt mina bloggar förstår i vilket läger jag hörde hemma. Hårdrockare var dom där farliga typerna med långt hår, jeansjacka med nitar på, Iron Maiden-tröja och en lite hotfull stil. Dom som gick fram till en och frågade med en lite drogad och släpig röst:
"ÖH! Ha'ru hööört 'Maidens senaste?"

Jag blev erbjuden en gång att spela in ett kassettband med hårdrock från P3s radioprogram för älskare av denna genre, "Rockbox" med Per Fontander till ett par kompisar. Jag skulle få ett annat kassettband i utbyte. Det var ett experiment, vill jag lova. Det var Dio, Judas Priest och Helix, elgitarrer och hårda trummor som dundrade på, och sångare som fick Kakmonstret i Sesame Street att framstå som en gossopran. Och detta skulle jag stå ut med så jag fick ihop ett 90-minuters kassettband?! Till råga på allt så blev mina kompisar sura när jag väl tragglat mig igenom allt och återlämnat kassetten. Hårdrocken på bandet hade varit för mesig! Nej, aldrig mer hårdrock! Gary Moore och Deep Purple, inte en ton längre!

Nu är alla dessa hårdrockare vuxna, men troligen har dom inte släppt hårdrocken, eftersom många i min ålder tycks ha kvar Iron Maiden-tröjan. Efter Lordis seger i Melodifestivalen så har hårdrocken blivit folkkär på nåt vis och idag så hör man överallt folk som älskar att lyssna på metall och hårdrock, även om namnen idag också inkluderar nyare namn som Sabathon och Hammerfall. Vad är det med denna musik som lockar? Varför är det coolt med nitar och läder, distade gitarrer, ett dunkande med trummor, skrikande och ett sound som låter som om det var producerat i helvetet? Jag förstår att det är en smaksak förstås och att många hårdrockare idag har ett bredare register än så och jag ska inte leka Siwert Öholm och skrika mig hes, men jag blir alltid nyfiken på vad det är som lockar och som jag inte förstår. Själv tycker jag det räcker med Guns N Roses som sjunger stillsamt om "November rain", men så fort det ändras till "Welcome to the jungle" åker radion av! Men för all del, den svenska musiken ska vara bred så jag antar att jag borde säga: rock on... eller nåt...

/JS14

Intressant?

 #
Så mycket äldre av "Så mycket bättre"
Stafrin | 25 April, 2014 13:41
Nyss fick jag det ultimata beviset på hur fetborta (måste använda det uttrycket för att känna mig lite yngre) jag är på ny musik. Jag kände mig så mycket äldre när jag slötittar på text-TV och ser dom sista namnen till "Så mycket bättre": Love Antell och electroartisten Familjen, och undrar med frågetecken kring huvudet vilka i herrans namn dessa är? När blev dessa folkkära personer i svenskt musikliv i samma paritet som Orup och Carola? Har jag missat så mycket de senaste åren? Nu följer jag inte detta program så det är kanske inga stora frågor för den sakens skull, men om man är musiknörd som jag så är det ett skrämmande ålderstecken.

/JS14

Intressant?

 #
Topplistor är numera en parodi
Stafrin | 16 April, 2014 14:42

Jag måste säga att musikbranschen nuförtiden är rätt bisarr. En gång i tiden var det tvunget att en låt lät som en riktig melodi för att det skulle sälja och skulle vara runt 3-4 minuter lång och ha en slagkraftig refräng som alla kunde gnola på för att någon skulle vara intresserad.
Etta på försäljningslistan, eller vad man nu ska kalla den nu när det bara handlar om mest nedladdade låtarna, är en reklamsång för Djurgården som är knappt 1.17 minut lång. Låtarna behöver alltså inte ens vara vettigt långa eller ge något, bara X antal djurgårdare har köpt den till sina ipods.

Detta kan man också koppla till en text jag skrev för ca fem år sen, att en artist (då Veronica Maggio) också kan ha alla sina låtar på en platta på topplistan numera, bara tillräckligt många köpt filerna till sina telefoner. Det känns därmed onekligen som att denna idé med att mäta vilken låt, artist eller musik som svenska folket lyssnar på mest håller på att bli en parodi på sig själv som ingen längre tar på allvar. Självklart ska man inte ta topplistor på blodigt allvar heller, men man kan ju lika gärna lägga ner företeelsen om det numera är en reklamlåt som är till och med hälften i längd av vad melodifestivallåtarna får vara som säljer mest.

/JS14

Intressant?


 #
En nostalgisk flashback man saknat...
Stafrin | 08 Mars, 2014 18:46
Jag fick en sån härlig flashbackkänsla idag. Jag var på Fyndlagret och köpte lite vinylsinglar. Jag mindes 90-talets början när man hörde en bra låt i Tracks och tänkte "den där ska jag köpa". Sen gick man ner till antingen Åhléns, Forum eller Thylins skivaffär på Storgatan och köpte singeln.

Den senaste tiden har jag plöjt igenom en hel del avsnitt från 1978 av det klassiska radioprogrammet "Poporama" med Kaj Kindwall och i flera program där har man spelat bra 70-talshits, bland annat en skön discostänkare av Supercharge kallad "I think i'm gonna fall in love" och jag tänkte åter "den måste jag skaffa". Och idag såg gick jag på Fyndlagret och gjorde det. Musiken är förvisso begagnad och låten inte hyperaktuell, men känslan att köpa singeln av en låt man nyss upptäckt i ett program man lyssnar flitigt på var tillfälligt tillbaka. En märklig, men skön känsla, som jag aldrig trodde jag skulle få känna igen i Mp3-tider.

/JS14

Intressant?

 #
Tidens tankar - en märklig sak
Stafrin | 10 Januari, 2014 20:46
Det är märkligt hur något som man en gång såg som så coolt och bra idag kan beskrivas med mindre positiva ord. Häromdagen hörde jag en gammal 90-talslåt i radion på en Subway-bar; Six Was Nine med "Drop dead beautiful". Jag minns när den kom på sommaren 1994 hur jag speciellt gillade textraden innan refrängen:
"We're gonna be arrested by the police of love, but i can see in your eyes that we're commiting no crime"
Yeah, en passionerad och häftig text! Jag tyckte den satt bra i munnen och lät kittlande cool på nåt vis.

Idag, 2014, när samma textrad passerade i radion så tänkte jag:
"Jösses, vilken fånig text. Nåt så otroligt klyschig och patetisk..."
Med ens kände jag hur jag förvandlades till en av dom där "förstå-sig-på"-arna som sitter och tycker och leker musikexperter i radio. Dom som jag normalt inte alls förstår mig på. Det är märkligt hur smak och tankar kan ändras så radikalt på 20 år...

/JS14

Intressant?

 #
Ofrivilligt med i traditionen?
Stafrin | 27 December, 2013 12:17
Det vore kul och veta hur gruppen Just D känner sig, när deras jullåt "Jul igen" numera blivit en del av den jultradition man säger sig ogilla och driver med i själva låten.

/JS13

Intressant?

 #
Tillfälligheternas spel i musiklivet
Stafrin | 08 December, 2013 14:15
Jag sitter och lyssnar på en radiodokumentär om Elvis Presley från 1980 och hör om hur Elvis upptäcktes. Hur han egentligen bara skulle göra ett par privatinspelningar till sin mamma och hur skivproducenten Sam Phillips sekreterare tryckt igång en bandspelare för att visa stjärnproducenten vilken talang denne lastbilschaufför var. Det slår mig då plötsligt, hur hade musikbranschen sett ut om bandet trasslat in sig, eller dylikt? Det är dom här små tillfälligheterna som skapat stor musikhistoria.

Samma tankar kan man leka med när det gäller den svenska musikhistorien. När Per Gessle 1986 skrivit en svensk låt som han trodde på, "Svarta glas", och ville ge den till Pernilla Wahlgren så hade hon nobbat den. Gessle var inte på toppen av sin karriär efter Gyllene Tider. Men Per trodde stenhårt på sin låt och valde att översätta den till engelska under titeln "Neverending love" och gjorde låten med kompisen Marie Fredriksson och Roxette var född. Hur hade den svenska musikbranschen sett ut om Pernilla Wahlgren hade sagt ja till Gessles låt?

/JS13

Intressant?

 #
Dr Alban - gammal eller fattig?
Stafrin | 28 November, 2013 13:23

Det märks att det inte går jättebra för Dr Alban. Efter att han 1992, när han hade sin stora popularitetstopp, gav två av sina dansare sparken för att de dansat i Melodifestivalen, så är han nu själv med i tävlingen. Det kan ju vara så att fan blir religiös när han blir gammal också.

/JS13

Intressant?


 #
Råd till medias musikexperter
Stafrin | 21 November, 2013 15:20
Jag följer, som skivsamlare jag är, diverse filmer på Youtube där samlare visar skivor för varandra (eller "Vinyl Community" som det heter) och i en sa en samlare en mening som många borde anamma och själv säga flera gånger:
"There's no such thing as bad music, there's only music that i don't like"
Det finns ingen dålig musik, det finns bara musik jag inte gillar. En hälsning till Per Bjurman, Marcus Larsson och alla andra låtsasexperter i kvällspressen!

/JS13

Intressant?


 #

Popvärldens viktiga frågor?
Stafrin | 12 November, 2013 23:28
Vad säger räven, frågar man sig i en aktuell hitlåt idag, men en ännu viktigare fråga måste ju vara: Hur mycket, och vad, har grabbarna i gruppen Ylvis tankat i sig för att komma på en sån blixtrande korkad text?

/JS13

Intressant?

 #
En känsla digital musik inte kan ge...
Stafrin | 01 November, 2013 20:19
Igår var en lite vemodig dag. Jag besökte stans enda skivaffär, Harvest Records, för sista gången. Den stängde igen för gott och nu är det loppisar som gäller om man vill handla skivor. Det är lätt att sitta och gapa över skivutvecklingen, men jag hävdar att det inte bara är skivbranschen som är orsaken till Harvest nedläggning. Men den diskussionen spar jag till en annan gång. Jag skulle kunna sitta och hålla ännu ett brandtal om vikten att få bevara den musik man lyssnar på istället för att ha 200 strölåtar som ligger på en mobiltelefon, vars användning är helt styrd av skivbolagen. Men det har jag gjort så mycket på den här bloggen. Jag är inte säker på att det skulle ändra något ändå.
Jag skulle också kunna hålla en nostalgisk essä över skivaffärerna jag besökt i stan genom åren, men ärligt talat, vem skulle vilja läsa det? Så jag nöjer mig med att beskriva en av min uppväxts skönaste känslor.

På 80-talet så fanns det en skivaffär på stora torget här i Sundsvall som hette Thylins. Det var en bra och stor affär med nya LP-skivor av alla smaker. Madonnas musik var något som jag först rynkade lite på näsan åt. Jag var ju en synthare, alternativt nyblivet jazzfreak, inte lyssnade jag på tjejmusik som det där. Men jag upptäckte 1988 att det fanns ju några bra låtar med popdrottningen, bland annat filmballaden "Live to tell". Den fanns på plattan "True blue" och snabbt som bara den på hösten så sprang jag ner på Thylins och hittade skivan, med den låten på. Jag betalade den glatt och gick ut ur butiken och stod på torget och kände över den stora skivan i eftermiddagsmörkret. Den kändes så fräsch och ny och spännande och omslaget var stort och fint! Jag tog bussen hem igen och spelade skivan. När jag tog ur den ur fodralet så kände man hur den lena svarta skivan gav i från sig sprakade lite ljud av statisk elektricitet innan man la den på skivtallriken och därmed var jag konverterad till att gilla Madonnas musik istället. Jag kan lova att den känslan som jag hade då, och många andra gånger med när jag handlade nya LP-skivor på Thylins, kan man inte få genom en ipod med en låt på mp3-fil eller en streamad melodi på Spotify. Tänk på det! Dom bästa musikminnena har man oftast av saker man jobbar lite för och kan känna och/eller titta på.

/JS13

Intressant?

 #
Trance Dance – comeback eller bluff?
Stafrin | 09 September, 2013 19:31
Låt mig presentera en av årets sämsta PR-kupper, möjligen i konkurrens med Tommy Nilssons "Black"-kampanj. Under 80-talet var Trance Dance ett av Sveriges största band, bakom Roxette och Europe, med jättehits som "You're gonna get it", "River of love" och "Don't say go". 1989 dog intresset totalt och trots flera omstöpningar av sättningen så återkom aldrig publiken och efter 1991 hördes inte ett ljud. Bandet gick olika vägar i livet och Trance Dance har snarare fått en töntstämpel på sig i medierna och diverse musikkritiker, vilket i och för sig drabbar alla artister från 80-talet (och bara det är en debatt i sig). För drygt 10 år sen sa sångaren Ben Marlene, numera talangscout på Per Gessles bolag Jimmy Fun Music, i någon intervju att "han aldrig skulle återbilda Trance Dance".

2013 kommer så äntligen en ny singel (förlåt, "låt", jag lär mig aldrig dagens musikbransch), jag säger äntligen, för trots allt jag här skriver så gillar jag bandets musik starkt. Pressreleasen av den är följande: Låten släpps som en påminnelse om att allt var bättre förr och att bandet nu officiellt har splittrats. Så under dessa mer än 20 år som bandet inte gjort ett jota så har bandet existerat, om nu någon mer än vi 80-talsnördar tänkt på att engagera oss i frågan. Fanns det nån som trodde på allvar att Trance Dance fanns ännu? Ingen har brytt sig eller frågat efter dom, förrän möjligen nu, och då låter det så pampigt med en "avskedssingel" och en fejkad tack-och-farväl-föreställning. Tyvärr låter det väldigt skrattretande ihåligt också! Men det är kul med såna här skott i stoplen.

Låten då? Ja, den heter "Do U Wanna" och är en klassisk Trance Dance, som lyssnat på Depeche Modes "Personal Jesus" på repeat några veckor. En hel OK låt dock, som förtjänar bli en stor framgång för dess musikaliska kvalitet, men som troligen kommer bli något idiotförklarad tack vare en mindre intelligent PR-kampanj. Återföreningstanken var god, i alla fall...

/JS13

Intressant?

 #
En tänkvärd textrad till musikbranschen
Stafrin | 10 Maj, 2013 17:45
Jag läste på biblioteket i dag i Håkan Laghers och Lasse Ermalms bok "De legendariska åren - Metronome records". En intressant läsning, inte minst om skivbolagets jazzår i 50-talets början. Något som fastnade hos mig var texten om Quincy Jones spelningar i Sverige under dessa år. Man gav ut en hel del, lysande, inspelningar från dessa där Quincy är tillsammans med svenska musiker. En av Metronomes ägare, Börje Ekberg, säger där något som någonstans känns som en helt annan tid i musikbranschens historia:
"Vi gjorde inte skivorna för att tjäna pengar, utan för att dokumentera musiken."
Tänk om någon av dagens moderna trendputtar i den numera ultrakommersiella musikbranschen och i mediebranschen kunde tänka på det idag också. Att göra skivor, inte för att tjäna pengar, men för att dokumentera det man åstadkommer. Tvärtemot dagens mp3-samhälle, men mycket mer viktigt än vad många tror.

/JS13

Intressant?

 #
Tommy "Black" Nilsson - en höjdarkupp
Stafrin | 19 Mars, 2013 13:58
Om Filip & Fredrik någon gång skulle få för sig att göra ännu en omgång av "100 höjdare", á la Säsong 1, där dom listade Sveriges roligaste ögonblick, så är ju ett givet tips på en sak att lägga på listan Tommy Nilssons PR-kupp om att byta namn. Tydligen skulle han kallas "Black". Vet ju inte om det hade varit ett bra namn, med tanke på att den förre artisten med det namnet fick en hit och sen aldrig hördes till (någon som minns "Wonderful life" 1987?). Och jag erkänner, jag köpte det. Jag trodde att karln hade blivit galen. Men i vår stereotypiska värld är det kul med såna här nästan urkorkade PR-kupper som sen blir ihågkomna. Det kanske inte direkt förbättrar Tommy Nilssons karriär, men det gör Sverige lite gladare.

/JS12

Intressant?

 #
En uggla i konstig combo...
Stafrin | 13 Oktober, 2012 10:58
Jag lyssnade på Melodikrysset och hörde Magnus Ugglas låt tillsammans med Carola, som jag inte visste om existerade. I vår serie lätt bisarra korsbefruktningar...
Det fick mig att fundera: Det vore kul och höra vad Magnus Uggla modell 1979 hade sagt om någon sagt till honom: "Du, 2012 kommer du göra plastig disco med en frireligiös schlagerdiva".

/JS12

Intressant?
 #
Min konstiga upptäckt av The Prodigy
Stafrin | 09 September, 2012 20:45
Ibland tar ens musikaliska intresse märkliga vägar. Framförallt när ett band man ogillat genom en viss period av ens liv plötsligt förvandlas till ett band man gillar väldigt mycket. Under deras glansdagar i mitten av 90-talet hade jag väldigt svårt för The Prodigy. Jag tyckte det var väldigt stökig musik som inte hade någon röd tråd eller tanke bakom. Det var musik att dansa till om man var extremt berusad eller påtänd på sin höjd och att detta sålde och var hippt förstod jag inte alls. Inte ens när jag upptäckte liknande artister i samma genre, Fatboy Slim och Chemical Brothers, så kunde jag förmå mig till att lyssna på detta. "No good (start the dance)" och "Smack my bitch up" var framför allt mina absoluta hatlåtar med Kieth Flint och hans mannar.

Sen gick ett antal år då jag inte hörde dom någonstans i radio eller TV och jag glömde nästan bort dom. Nu, 2012, fick jag plötsligt höra samma "No good (start the dance)" och fick se mig slagen. Jag insåg att detta var ju faktiskt en kanonbra låt. Vilket urskönt sound, vilket känns jättemärkligt att säga om en låt man hatade konstant när den kom! Och även om jag inte gillar texten till den så får jag erkänna att "Smack my bitch up" har ett grymt gung i låten! Och lyssnar man på nya låtar med The Prodigy, för bandet finns fortfarande, så inser man att bandet är ett av få band idag som ännu vågar experimentera och göra nåt udda med sin musik bland allt slätstruket som finns idag.
Så numera går jag och lyssnar på The Prodigy som en tok, nytt som gammalt. Jag har en hel del att ta igen på 20 år. Som sagt, ibland är det roligt och märkligt att vara musiknörd och skivsamlare!

/JS12

Intressant?

 #
Det säkraste ålderstecknet
Stafrin | 10 Juli, 2012 18:11
Jag har blivit gammal! Jag antar att det är bara att inse det när man tittar igenom artistlistan på Sundsvalls gatufest och känner endast igen ca 20 % av artisterna och är intresserad av endast en av dom. Det är ett ålderstecken...

/JS12

Intressant?

 #
Loreen är inte större än ABBA
Stafrin | 27 Maj, 2012 12:29
Jag ska inte förta Loreens seger i Eurovision på nåt sätt eller framstå som en bitter stofil. Det är bara att gratulera. Tjejen är ju helnykterist, om inte annat! Och jag ska med ens erkänna: Jag såg inte tävlingen och jag gillar inte alls låten. "Euphopria" lämnar mig helt likgiltig som det mesta i den tävlingen och när den spelades i Melodikrysset för ett tag sen, som jag löser med en kompis i Helsingborg via MSN, så skrev jag skämtsamt att den "Suck-suck-suck-suck-sux!". Med detta sagt vill jag bara informera om förutsättningarna för denna spaning. Att jag inte gillar låten har inget med det att göra nu.

Men den enorma segerpoängen till trots så kommer inte "Euphoria" bli ihåg kommen i framtiden än för just det, poängkrossen. Tittar man på en del av kommentarerna till Markus Larssons nästan löjligt segerrusiga krönika på Aftonbladets hemsida så är det många som gäspandes skakar på huvudet när han säger att Loreens seger är långt större än de fyra tidigare gångerna. Tittar man på omröstningen om bästa schlagervinnaren så röstar hela 70 % på nåt annat än Loreen, detta inte ens 24 timmar efter segern.
Att jämföra ABBAs seger med Loreen är bara löjligt eftersom det är två helt skilda tävlingar och helt skilda röstningssystem. Samt ca 10 fler länder som är med idag. ABBA fick 26 poäng eftersom man då bara gav max 5 poäng. Men ABBA ansågs på sin tid stå för nåt helt nytt i festivalen. Detta i en tid då låtarna också gavs ut i fysisk form och folk behöll musiken för framtiden. Och tävlingen då var fortfarande nåt enormt stort att bygga sin karriär på.
Loreen vinner med en låt som låter som det gör idag, på både listorna och i tävlingen. Detta i en tid då vi ska köpa en fil (om man nu ska följa den lagliga vägen) på datorn/mobilen/ipoden som glöms bort efter ett tag bland 500 andra låtar, alternativt raderas bort. Tävlingen i sig ses fortfarande av en gigantisk publik, men att tro att den ger en skjuts upp i karriären på samma sätt för en artist idag är för mycket begärt. Vinnarna dom senaste åren, trots att det är folket som röstar, har alla glömts bort med tiden.
Musik är idag mycket mer slit och släng än 1974 och därigenom så tror jag att Loreen knappast kan räkna med att få en Carola- eller ABBA-liknande karriär, om hon nu inte blir känd för nåt annat än bara sin musik.
Den genre som "Euphoria" representerar, eurodiscomusiken, är också en genre som oftast handlar mycket mer om en slagkraftig låt på dansgolven än vem som gör den. Om man nu inte som Leila K eller flera modernare dansartister klär av sig eller skapar kaos för sin succé förstås, men det tvivlar jag på att Loreen gör om man ska tro den image hon skapat hittills. Risken är alltså att inom ett par år så minns man förstås att Sverige vann, men låten nynnar folk lika lite på som man nynnar på "Take me to your heaven" idag.

Så, grattis, Loreen. Du lyckades med det nåt som inte The Ark, ett av Sveriges mest säljande och hyllade band någonsin, eller Charlotte Perelli och Carola, två av dom före detta vinnarna, lyckades med. Men du har i mina ögon på ett sätt en mycket brantare backe uppför till en megastjärnstatus idag än vad ABBA hade då. Visst finns det fler medier världen över idag som kan spela "Euphoria", men det krävs så mycket mer av en artist 2012.

/JS12

Intressant?

 #
Jakob Hellman - en mystiskt helgon
Stafrin | 28 April, 2012 17:12
Jakob Hellman var i stan igår och det fick mig att fundera lite. Missförstå mig inte nu, jag tycker hans "... och det stora havet" är en bra platta och "Vara vänner" och "Hon har ett sätt" är lysande pophits. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att Jakob Hellman är en av våra mest upphausade artister. Nu vet jag att han blivit en sorts myt som släppte en platta som alla gillade och sen la av direkt, men jag kan ändå tycka att den helgonförklaring han har fått är milt uttryckt överdriven. Han åker land och rike runt nu och sjunger låtar från sin enda platta och får kanonrecensioner och när han uppträdde 2010 på 80-talsturnén "Forever young" med på 80-talet numret större säljande band som Ultravox, Human League och Howard Jones så hyllades han som nästan det enda positiva. Han har släppt en enda platta och även om den sålde bra så snackar vi inte Michael Jacksons "Thriller" i försäljningsiffror direkt. Alltså förstår jag inte riktigt glorifieringen av Jakob Hellman. En normal artist som gör en bra säljande platta och sen försvinner skulle ha fallit i glömska sen länge. Medias ständiga förmåga att förstöra och skapa en karriär är alltid intressant. Men Jakob Hellman är smart. Han inser att det finns en del att tjäna på sin 23 år gamla platta och åker runt och sjunger den gärna. Och jag har inget emot det. Men han är inte Jesus för det. SÅ stort är inte det stora havet.

/JS12

Intressant?

 #
Hyckleri kring Ranelid-debatt
Stafrin | 13 Mars, 2012 22:53
Måste säga att jag så här några dar efter melodifestivalsfinalen, som jag givetvis inte såg, är väldigt intresserad av en sak. Inte av Loreens vinnare, för jag kunde inte bry mig mindre om vem som vinner, utan av rubrikerna kring Björn Ranelids bidrag. Folk kallar medias hån av honom för mobbing! Fy, att sånt får förekomma i media! Dumma jante-Sverige!
Jag har inte hört Ranelids bidrag så jag ska inte ens försöka bedöma den. Jag ska inte heller varken säga bu eller bä om Ranelids deltagande, även om jag tycker det är löjligt effektsökeri av SVT att desperat hitta en massmedial udda kändis att sätta på en musikscen för att få tittarsiffror.
Jag stödjer ABSOLUT inte mobbing på nåt sätt! Jag om någon vägrar göra det! Men det jag är intresserad över är vidden av denna kritik. Maken till hyckleri tror jag inte jag har hört på länge. Man får tydligen inte behandla Ranelid hur som helst.
"Det Ranelid drabbas av är också mobbning, att han är kändis rättfärdigar inte det", skrevs det på en kommentar till en krönika i ämnet. Det har jag i och för sig sagt ett par tusen gånger om alla satirprogram och komiker som alla samtidigt har samma kändisar som man häcklar på en och samma gång. Då kallas det för "humor" och det ska en kändis tydligen tåla. Men det som är intressant och inte så lite tvetydigt är att samtidigt så har det under alla år varit helt OK med "Idol" där man sitter och asgarvar åt hur häftigt det är när juryn sitter alla samtidigt och tävlar i att häckla och kasta glåpord på unga människor som ska testa sina vingar i musikbranschen. Mobbing-TV sa några av oss redan från början, en del också kändisar, och fick till svar av en stor del av våra vänner att dom fick skylla sig själva, oavsett hur mycket dom bröt ihop bakom scenen eller inte. Och "Idol", med en jury med knytpiska, blev hela Sveriges favoritprogram som även barnen älskade och härmade. Men dom som ställde upp var inte kändisar och inte alls vana med mediavärlden, men dom fick istället höra: "Dom har själva sökt, dom borde veta hur dåliga dom är och då får dom tåla det!"
Björn Ranelid däremot klappar vi på huvudet och blir upprörda för. Han är det synd om! Det är mobbing! Och han sökte då inte till festivalen frivilligt, eller? Dock är mobbing, som sagt, aldrig acceptabelt, men det gäller oavsett om det är en ung människa med usel sångröst i en auditionsåpa eller Björn Ranelid!
Nu borde folk veta bättre än att sitta och bli upprörda över vad som skrivs i kvällspressen och dylika publikationer om melodifestivalen, för kritik, skandaler och feta rubriker, oavsett om det är "mobbing" av en artist eller smågräl, är en del av den PR som festivalen, och artisterna som ställer upp i den, lever på. Patetiskt och värd att kritisera, ja visst, men likväl. Och jag är absolut säker på att Björn Ranelid är precis lika införstådd med dom reglerna som Loreen eller Danny.

/JS12

Intressant?

 #
Whitney Houston – en legend är borta!
Stafrin | 12 Februari, 2012 12:24
En av världens största röster har tystnat! Whitney Houston hittades död på ett hotellrum endast 48 år gammal. Det tragiska är, för att dra paralleller med Michael Jacksons död, att hon, liksom han, är en artist som alltid funnits där på nåt sätt sen barndomen. Även om hon de senaste tio åren inte varit känd för nåt positivt och hennes drogproblem haft mest fokus så har hennes namn alltid funnits där som en av de största och nånstans så har väl alla önskat att drogproblemen skulle ta slut. Och även om många en sån här dag står och kastar sten på maken Bobby Brown och hävdar att han drog henne i fördärvet så är det att göra allt lite väl lätt för sig. Det är tydligt bevisat hos många artister att många inte klarar av det liv som dagens övermänskliga underhållnings- och -musikbransch kräver och den har krävt sina offer. En del har klarat upp sina problem till det bättre, som Mariah Carey och Britney Spears, en del faller offer för den, som Whitney.

Första gången jag hörde Whitney var i ett Tracks från hösten 1985 då man testade hennes ”Saving all my love for you”. Låten passerade egentligen förbi helt obemärkt förbi eftersom den aldrig blev någon hit här i Sverige, men redan då så insåg jag att hon ändå hade något speciellt. En röst av guds nåde! När hon sen ett halvår senare fick sitt genombrott även i Sverige så tyckte jag att låtarna var en berg- och- dalbana i kvalitet. Lysande låtar som ”Greatest love of all” och ”I wanna dance with somebody” blandades med, som jag tyckte då, trista ballader som OS-låten ”One moment in time” och ”Where do broken hearts go” . Men, vad kan jag säga, jag var en inbiten synth-dsicofreak som ännu inte till fullo upptäckt soulmusiken. Men min fascination och beundran för den rösten fanns alltid där. Hon blev någonstans en måttstock i musikvärlden över hur en bra sångröst ska låta, en måttstock som endast en sångerska, Mariah Carey, kunde nå upp till.
Min favoritplatta med Whitney är dock av senare datum för när Whitneys röst och känsla för soulmusiken blandades med det geniala soulsoundet hos LA Reid & Babyface på plattan ”I´m your baby tonight” så stod höstkvällarna 1990 stilla! Här, om inte förr, föddes mitt soulintresse på allvar!
Bästa minnet med Whitney kom dock två år senare. Jag sov över hos en kompis natten mot nyårsafton 1992 och vi hade spelat TV-spel till sent och jag sov i en gästsäng och halv sju på morgonen så vaknade jag bryskt av att Whitney sjöng ”I will always love you” en trappa ner. Min kompis mamma hade gått upp tidigt för att baka och gjorde det med radion på högsta volym så den bara skorrade. Visst kan man vakna sämre än till Whitney Houston, men inte halv sju på morgonen, för jag kunde förstås inte somna om mer sen!

Det var tragiskt att se henne sen under 2000-talet. Speciellt minns jag en artikel i tidningen där man såg en utmärglad, trasig och nerdrogad Whitney som höll om ett barn, som var hennes eget, och tidningarna talade om att hon var på väg mot döden om drogberoendet inte slutade. Det var absolut skrämmande att se hur en sån stolt och fantastisk musikalisk legend nu var i en helt annan värld och tillstånd! Så även om alla hade hoppats att hon hade lyckats ta tag i hennes liv så var hennes död inte förvånande. Men likväl sorgligt! Ännu en legend är död! Såna det inte finns så många av längre i den slit-och-släng-värld som musikbranschen är idag. Och med en sån röst. För oavsett hur illa däran hon var så levde hennes musik vidare och höll den musikaliska vetskapen hos henne levande i folk minne!

/JS12

Intressant?

 #
För mycket covers, för lite kvalitet
Stafrin | 25 November, 2011 21:59
Jag har ju tidigare irriterat mig över att mycket idag verkar vara av sorten kvantitet och kvalitet är idag samma sak, inte minst inom musikbranchen. En av dom mest irriterande sakerna jag minns var i början av året sen då Veronica Maggios platta "Satan i gatan" hade kommit. Jag brukar kolla i tidningarna efter listan över de mest sålda singlarna/låtarna/mp3-filerna/stremade låtarna/albumen eller vad man mäter musik efter nuförtiden. Allt för att kanske snappa upp nån eventuell låttitel som verkar intressant att spana in. Även om mitt intresse för ny musik är nånstans nere i skoskaften så kan det vara kul att ändå försöka hitta nåt nytt bra och hitlistor är en av de bästa metoderna när man inte vill spendera fem timmar vid Rix FM eller P3. Men döm av min irritation när listan bestod av... låtar från Veronica Maggio på 13 av de 20 platserna. OK, jag har verkligen inget emot Veronica Maggio, hon är en av de få nya artister som funkar idag, men detta var banne mig löjligt. Är det nån som är intresserad av att veta vilka låtar säljs mest om samma artist innehar 90 % av platserna på listan? Sen tänker jag inte starta nån debatt om itunes och om musikvärlden blivit bättre eller sämre av det.

Men det som är ett annat bevis på att kvantitet och kvalitet är lika idag är att en stor del av listan och radions spellistor upptas numera av låtar från TV 4s "Stjärnorna på slottet"-variant "Så mycket bättre". Och min fråga är: Är det bara jag som börjar bli en så otroligt trött på alla låtar därifrån som plötsligt invaderar varenda kanal och spellista innan programmet ens slutat? Jag ska inte förneka att det kommer en del småroliga versioner på originalen, E-types version av Eva Dahlgrens "Jag är gud" är bland de bättre låtarna som kommit i år, men det blir en grav melodifestivalvarning på det. Det ska inte gå att missa nånstans att detta program finns för låtarna ska spelas varenda minut, i varenda kanal, hela tiden till nästa säsong börjar. Och då har denna säsong bara börjat och fler versioner kommer att svämma över under de kommande veckorna. Det sorgliga är att övervägande av artisterna som är med också är tillräckligt bra för att kunna spotta ur sig nya bra låtar som spelas relativt ofta, men inte räckligt ofta som när man har en stor TV-kanal och en TV-serie bakom sig. Ny musik idag är inte intressant, gör som de alltid gör i TV numera, veva gamla uttjatade hitlåtar om och om igen i ny tappning.
Sen kan jag förstå att detta program är bra för en falnande karriär eller för en artist som Mikael Wiehe eller förra säsongens Christer Sandelin som knappt spelas i radio idag. Men likväl så börjar jag bli dötrött på att höra dessa covers överallt och tycker det är synd att dessa duktiga artister inte kan komma med nåt nytt och eget utan att vi ska veva TV-covers om och om och om igen dagarna i ända. Visst, det finns en avstägningsknapp och jag inser att detta är ju en smaksak, men är detta bra för musikbranschen eller den svenska musikhistorien? Tveksamt. Jag lyssnar gärna på covers, men det måste ju finnas lagoma doser även i den genren.

/JS11

Intressant?
 #
Skrattretande deltagare i Melodifestivalen
Stafrin | 09 November, 2011 15:05
Normalt bryr jag mig noll om vilka som är med i Melodifestivalen eller inte men tävlingen börjar nu framstå som mer skrattretande komik än Parlamentet. Ju mer skruvade namn som möjligt desto mer tittare åt SVT. I tävlingen 2012 ser vi:
Thorsten Flinck
Sean Banan
Björn Ranelid
Thomas DiLeva
Christer Sjögren & Lotta Engberg
Afrodite
Charlotte Pirelli

Yeah, mot toppen! Så satsar man seriöst, Christer! ABBA och Carola, who?

Intressant?
 #
LP-skivan kryper ner i åldrarna!
Stafrin | 06 Oktober, 2011 21:42
Jag var på skivmässa i helgen, som vanligt ett lysande arrangemang av Pipeline. Men den var bara ett bevis i år på att återväxten vad gäller vinylskivsamlande är stark i dessa mp3-tider! På skivmässan i våras kom många yngre tjejer och killar och rotade bland skivhögarna. Men åldersrekordet slogs inte där. Tidigare under min semester besökte jag en Röda Korset-butik i närheten och hittade en 12-årig grabb i fullfärd med att gräva efter hårdrocksskivor på LP och kolla kvaliteten på dessa som en riktig skivsamlare och på skivmässan fick jag av en kompis höra om följande: En 10-årig flicka går fram till en skivförsäljare och frågar efter en LP med Guns ´n Roses! Bara det är anmärkningsvärt. När hon hittar sina skivor tar hon fram en skiva och frågar om detta är första pressningen! Kompisens haka var ner i skoskaften och jag tänker bara lyckligt "YES!!! framtiden är räddad!!!". Visst är skivsamlande underbart, alltid fullt av överraskningar! Nu väntar jag på att mitt 7-åriga kusinbarn ska vandra in på en antikaffär och fråga efter stenkakor med Benny Goodman så är mitt år fulländat!

/JS11

Intressant?
 #
Musiken är viktig - för vem?
Stafrin | 28 Augusti, 2011 20:34
Nu under sommaren så skrev jag en bloggartikel som gäst på en annan bloggsida. Jag skrev då om att jag saknade alla sommarplågor som vi drogs med under 90-talet och som vi hatade med tiden, men nånstans innerst inne ändå alltid älskade i smyg. Jag fick efter det en liten intressant diskussion med en person som kommenterade artikeln. Jag har ju hävdat vid ett flertal tillfällen, bland annat i artiklar här, att musik idag inte är värt ett jota hos folk. Eller värt, man älskar förstås musik, men fler lägger noll energi på vad man lyssnar, bara det låter. Denne person som kommenterade min bloggartikel skrev: "Vad finns det för kick i nånting som man inte behöver längta lite till eller att jobba lite för?"
Jag tror att den som klickat på mina hemsidelänkar här nedanför eller som läst artiklarna här, eller den som känner mig, har förstått att musik för mig är bland det viktigaste som finns. Den har alltid funnits där när man inte mått så bra och den har i mångt och mycket också format mig till den jag är idag. Så för mig är detta en viktig fråga: Vart är musiken i samhället på väg någonstans?
Jag minns på 80-talet då jag satt vid radion, lyssnade på önskeprogrammen som "Måndagsbiten" eller "Upp till 13", eller "Tracks", nervöst med fingret på inspelningsknappen på bandspelaren och väntandes på att få spela in sin favoritlåt/favoritlåtar. Man fick jaga låten i radio, sen köpa den i en affär och kunde på så sätt skryta och prata om det för kompisarna. Men väntandet och jagandet på den musik man gillade gjorde det man gillade värt nånting! Du kände dig exklusiv på nåt sätt för att du hade den låten! Musiken var nåt viktigt för alla!
Sen minns jag också 90-talet, då musikintresset blev seriöst och man mer noggrant studerade och sorterade ut det man lyssnade på. Jag kunde lyssna på musikprogram som "Musikjournalen" eller "Singel", eller sitta och lyssna på dom nya låtarna i "Tracks", höra en låt man blev totalfrälst i och tyckte "detta var så otroligt häftigt". Sen sprang man ner till Åhléns och köpte singeln för 25 kronor, och senare artistens platta. Åter fick man kämpa sig till musiken genom att invänta programmet och sen köpa singeln och känna sig stolt över att ha sin låt i sin samling.
Men vad betyder musik idag? Du behöver, 2011, inte kämpa dig till nånting. Du kan gå ut på iTunes eller Spotify och ha den i din spellista. Och vill du inte använda dom tjänsterna så finns det gratisvarianter på samma sidor också. All musik finns tillgänglig överallt, när du vill och ofta också gratis. Du kan till och med se videon precis när du vill på Youtube. Dom kommersiella radiokanalerna vevar låtarna om och om och om igen till leda så ingen ska behöva nånsin missa dom. Jag har tidigare sagt i en artikel att musik ska vara tillgänglig för alla och det håller jag ännu med om. Men idag har kvantiteten blivit det samma som kvalitet. Ju mer ställen på nätet det finns att lyssna på, ju bättre är musiken. Och det är långt ifrån sanningen. Vi kan gå tillbaka till min bloggdebattörs ord i början: "Vad finns det för kick i nånting som man inte behöver längta lite till eller att jobba lite för?". Hur engagerad blir man i nåt som man i praktiken bara behöver sträcka ut handen och plocka? Vem bryr sig aktivt om en låt blir stor eller hur intressant den är när du ändå kan få den när du vill och ha den i din samling bland 500 andra låtar på din mobiltelefon? Speciellt när radion har plockat bort de lilla som fanns kvar att kunna kämpa sig till. Hitlistor, som ändå gav både ny musik och samtidigt var ett minne från den tiden då man fick med spänning fick vänta på sin favoritlåt, är mer eller mindre borta ur P3. Tracks är nedlagd och den tveksamma, men dock, inrättning som kallas Digilistan är borttagen efter en konflikt med leverantörerna av listan. Önskeprogrammen är en sak som numera är anpassade för P4s äldre lyssnare. Eller så kan man genom de kommesiella kanalerna önska dom låtar som finns i kanalens spellistor och som du hört fem gånger bara den dan, inget mer.
Under 90-talet slut fasade journalister och musikexperter för Absolut Musics enorma försäljningssiffror eftersom det innebar att folk inte lyssnade aktivt utan skvalmusiken tog över och idag kan man säga att så har skett. Vi får inga hits som folk kommer ihåg, sommarhits/plågor uteblir och ingen minns vem som sjöng vad, om man nu inte har varit med i Idol eller Melodifestivalen. Eller så är det artisterna man minns, för att bli kändis är idag långt viktigare än vad man blir kändis för, men låten som man blev känd för har man oftast glömt ett år senare, om inte långt tidigare.
Musiken är idag viktig för skivbolagen så deras ekonomi går runt, och förstås artisterna, men för de flesta av lyssnarna är det bara skval numera där man har sina favoritlåtar överallt omkring sig och inte behöver lägga nån energi på det man lyssnar på. Låttiteln står ju på displayen på spelaren, det räcker. Utvecklingen är sorglig. Kalla mig gammalmodig och bakåtsträvare, och det är möjligt att jag är i fel generation idag, men jag vill ha tillbaka när musiken var så viktig att man kunde bli lycklig över att ha hittat sin favoritlåt i radion, med perfekt timing spelat in den och sen sprungit till skivaffären och skaffat singeln. Var finns samma känsla idag? Det kanske är smidigare idag, men knappast roligare.

/JS11

Intressant?
 #
Disco-Christer ser Lady Gagas storhet
Stafrin | 17 Juli, 2011 12:39
Hörde just dansbandskungen Christer Sjögren go eurodisco och ravandes tolka Lady Gagas "Bad romance"! Innan dess intervjuades han och uttryckte hur han gillade Lady Gaga och jämförde henne med Madonna. Det finns gånger då man allvarligt funderar om det är nåt fel på en själv och en sån måste vara när till och med Christer Sjögren ser en storhet i Lady Gaga och inte jag.

/JS11

Intressant?
 #
Bra skivmässa i bra lokaler!
Stafrin | 08 Maj, 2011 21:22
Låt mig åter berömma Pipeline här i Sundsvall för en ny riktigt bra skivmässa i bra lokaler som var plan och hade inga trappor som hindrade handikappade utan utställarna stod på rad. Det jag blev glad över igår var att det fanns så många yngre som var där och handlade, både killar och tjejer, vilket ger hopp för framtiden för oss som vill bevara musik i fysisk form. Återväxten verkade vara god!
För min del så blev det en hel del engelsk new wavesynth och tidig svensk rock i form av två skivor med engelska Japan samt svenska Commando M Pigg och Lolita Pop. Dessutom livejazz med Andy Kirks bortglömda men riktigt bra storband Andy Kirk & His Clouds Of Joy och svenska Seymour Österwalls orkester. Samt lite vinylsinglar med Blancmange, housedisco med Hithouse, Style samt den riktigt kultstämplade singeln utgiven av tidningen OKEJ med Janne Berlin (ett bevis på att musik också ska vara rolig, även om det inte alltid är menat så).
Alltså tummen upp för en fin och trevlig mässa som kommer igen i höst. Hatten av för Tomas Lundmark som lägger ner så mycket energi på detta i dessa digitala tider!

/JS11

Bloggtoppen.se
 #
"Flickorna på TV 2" avslöjar Gessle
Stafrin | 30 November, 2010 21:06
En liten udda fundering. Jag satt och hörde på en radiokanal på jobbet som heter Radio Guld och som spelar gamla hits från förr. Där spelades Gyllene Tiders "Flickorna på TV 2". Förstå mig rätt, jag gillar faktiskt Per Gessle och tycker att han är en fantastisk bra popkompositör, men här måste jag börja nagelfara texten för den ger lite konstiga tankar ibland.
Man kan kasta en liten frågande blick på Gessles sexuella preferenser när man hör låtens text. Han trånar alltså efter hallåorna på TV 2 från när låten kom/skrevs, alltså 1980. Vi snackar alltså inte någorlunda yngre hallåor som Justine Kirk eller Sonja Björk, som är SVT-halloår idag. Vi snackar kvinnor runt 50 med gigantiska glasögon, tantkrull och total robotfierad likgiltig röst som helt utan leende sa att det var dags för "Rapport". Ingela Aagard var hallåa runt denna tid, om jag minns rätt. Och där satt en 18-årig Per Gessle vid TVn med putande läppar och drägglade. Jösses! Gå och fiska, Per...

/JS10

Bloggtoppen.se
 #
Trots allt behövs Polarpriset
Stafrin | 30 Augusti, 2010 21:36
Jag tittade lite på TV4s morgonprogram och intervjun med musikjournalisten Fredrik Strage inför kvällens polarprisutdelning. OK, jag har fattat att dagens musikjournalister inte har mycket till övers för sånt som är äldre än Kents första platta eller att man inte anser att Polarpriset är så mycket värt, men att totalt såga betydelsen av Paul McCartney, Stevie Wonder och Elton John som han gjorde fick till och med programledarna Kristin Kaspersen och Anders Kraft att titta konstigt på honom i direktsändning. Nu har jag aldrig förstått mig på Fredrik Strage nånsin så jag är kanske lite färgad i åsikten, men fanns det ingen med lite vidare syn på musik att intervjua än han?
Polarpriset har alltid försökt måla upp sig som ett Nobelpris för musik och fullt i den nivån har man dock inte lyckats att pusha priset. Fast och andra sidan tror jag inte Nobelpriset ansågs som världens största pris under de första tio åren av dess existens heller och ju mindre musik betyder för människan, som jag anser att den tyvärr gör idag, ju större är chansen att man misslyckas att lansera priset som det. Det spelar ingen roll vem man ger priser till så kvällspressens musikjournalister blir nöjda, om musik bara är en pengakossa som bara används som skval på jobbet eller på festen eller en mp3-låt man hör i en månad max så kommer priset inte att bli större.
Jag tycker dock priset behövs för att hylla och lyfta fram musiker och kompositörer som gjort så mycket mer än att hamna etta på Trackslistan och spelat in miljoner till skivbolagen. Artister som gör musik som folk glömt bort betydelsen och vikten av. Att 60-talets största kan få hyllas tillsammans med klassiska mästare och jazzens storheter på detta sett är bra tycker jag och påminna oss om att det finns långt mycket mer musik än Mix Megapol.
Sen kan jag tycka att Björk inte kanske är rätt vinnare. Missförstå mig rätt, jag gillar Björk och tycker att låtar som "Play dead", "Human behaviour", "Batchelorette" och "Hidden place" är lysande! Jag äger själv med stolthet ett antal Björkplattor. Men det finns artister som jobbat längre än hon och hunnit betyda så mycket mer för musikens utveckling än just Björk. Jag har sagt det förr, att om Polarpriset konstant börjar gå till 80- och 90-talets mest säljande så kanske en yngre målgrupp tittar på programmet i TV, men priset i sig skulle sjunka enormt i status och snart likna ett till grammispris.
Men jag hoppas ändå att Polarpriset en dag får en större betydelse för det behövs som en påminnelse för dagens artister så väl som dagens skiv (ja, ja, och mp3)-köpare hur viktigt musiken egentligen är för folk och alltid har varit.

/JS10

Bloggtoppen.se
 #
Bengtzing - ingen politiker...
Stafrin | 19 Augusti, 2010 20:50
Man kan ju inte annat än skaka på huvudet åt detta när artister ska vara draghjälp åt partiernas olika valturnéer. Jag lever fortfarande i den rätt antika tron att politikernas åsikter är vad som gäller. Då är det skönt att ha en artist som Linda Bengtzing, som inte tycks ha en susning om hur det går till i det underliga samarbetet mellan politik och musik. Hon var bokad att vara med på LOs familjedag i Gävle, men passade på innan dess att vara allsångsledare för Centern på deras turné. LO, som ju numera då är sosserött, såg också rött och avbokade henne fort.
"Jag ska inte hålla nåt brandtal, jag ska underhålla", säger hon till sitt försvar. Hon kanske är miljöpartist, för dom brukar ju vara bra på att åtminstone försöka ha en fot i varje läger. Nånstans gillar jag Bengtzings tilltag. Lagom bimbofierat, rätt okunnig i hur det går till i branschen samtidigt som man inte behöver vara rädd för att hon ska bli en protestantisk politikartist som kämpar stenhårt för en ideoligi, mer än möjligen "ta pengarna och sjung, oavsett för vem...".

/JS10

Bloggtoppen.se
 #
Musiken blev Hultsfredsfestivalens död!
Stafrin | 30 Juni, 2010 16:48
Tidningarnas nöjes- och musikkrönikörer fäller en tår och hänger med huvuderna. Hultsfedtsfestivalen är död! Festivalen läggs ner. Jag ska verkligen inte säga att jag kommer att sörja, för den musiken som spelats på Hultsfred och den musik jag gillar har aldrig varit samma. Hultsfred för mig har varit en flumrocksfest där fullast har det roligast, men det är förstås min syn för att jag aldrig varit där. Mina främsta minnen från alla Hultsfreds rubriker och reportage är dels när man lockade dit Electric Banana Band och fick ungdomar med tuppkam och nitar att stå och göra pirayadansen till "Min piraya". Eller när Sven-Ingvars röjde där och samma ungdomar sjöng om hur "det blåser i träa idag". Och under 90-talet så var det nästan krig mellan Aftonbladets musikrecensenter Håkan Steen och Per Bjurman och Expressens Anders Nunstedt att skriva spaltmetrar och hylla band som spelade där som jag normalt stänger av radion för. Som sagt, jag skriver inte detta för att hylla en nu död ikon i musik-Sverige.
Vad man däremot kan belysa är VARFÖR Hultsfred gått i graven och varför festivalen bara rasat mer och mer för varje år och problemet (ja, eller en av de stora problemen) är förmodligen just musiken. I Sverige idag så kan man tyvärr inte nischa sig allt för mycket som festival och samtidigt räkna sig som en av de stora. Det funkade på 80- och tidiga 90-talet då festivaler var nåt helt nytt och Sverige hade ca fem festivaler att välja mellan på sommaren. Där stod Hultsfred ut med sin mer råare rockmusik. Sån musik ansågs vara nyskapande och som var ett andningshål för dom som inte bara ville höra senaste Trackshitsen. Kommersiella radiokanaler lyste med sin frånvaro så man spydde inte ut den kommersiella musiken i samma utsträckning som idag.
2010 är den musikaliska kartan helt omritad. Mer än nånsin spelar pengar in i musikbranschen och numera så kan man inte göra sig för udda mot vad som spelas i medierna. Jag har tidigare sagt att i medierna idag så har du snart tre saker att välja mellan att höra, Rix FM-blask med musik från Idol och Melodifestivalen, sega Håkan Hellströmkopior i P3 eller hiphop. Kort sagt, skvalmusiken dominerar. Och de flesta av dessa artister är redan uppbokade på alla andra 100 festivaler som sen glansdagarna poppat upp i varje stad. Hultsfred har sen fått köpa ner sig och bjuda in ett flertal av dom till sin festival, där hiphop av de tre radioanpassade genrerna anses som tuffast, men inte är det sånt en normal Hultsfredbesökare vill höra.
Se bara på Stockholms Jazzfestival som har huvudet knappt över vattenytan varje år och som fått sälja sig genom att bjuda in hiphopartister för att förhoppningsvis locka en yngre publik som lyssnar på reklamradio och ser på MTV. Men jazzfestival är det inte och då sviker publiken.
Det är för mycket gatufestivaler och för lite musikalisk variation i dagens kommersiella musik-Sverige. Då kan man inte nischa sin festival hur mycket som helst utan att det påverkar antalet besökare. Och anpassar man sig i ledet så sviker de trogna fansen.
Eller så kan försöka nischa sig, men locka en mycket mindre publik och hoppas på att man i framtiden dragit sitt till stacken att göra en bredare musikkarta, vilket många nyare festivaler gör, för nåt som sticker ut behövs, men det krävs också att man vet riskerna. Hultsfred stack ut på sin tid som företeelse, men lyckades inte hålla den ställningen. Jag kommer, som sagt, inte sakna Hultsfredsfestivalen, men jag förstår de som gör det och vad jag än tycker om musiken och festivalens röjarrykte så hade den kunnat sticka ut mot Ola Svensson, EMD och The Ark och alla andra som spelar på alla gatufester och sånt behövs i dagens musikbransch!

/JS10

Bloggtoppen.se
 #
Fiaskot är inte Björkmans fel
Stafrin | 28 Maj, 2010 22:08
Reaktionen hos folket är alltid lika skrattretande när det går dåligt för oss i Melodifestivalen. Vilt slungar man en yxa om kring sig och försöker desperat hitta en syndabock att halshugga. Är det Anna Bergendahl? Eller Christer Björkman? Eller är det den utländska juryn? Eller är det dom som röstade? Skickade vi fel låt? Eller skickade vi fel artist? Eller är det öststaternas fel? Eller är det tävlingens fel i sig? Vems fel det än är så behöver kvällstidningarna inte kämpa hårt för att hitta en löpsedel som lyser bra i majsolen. Krigsrubriken "Lägg ner skiten" har tidningarna nämligen haft framme varje år nu i 15 års tid. Än mer skrattretande är det när man tänker på att Eurovisions Song Contest på 50-talet skapades för att förena Europas länder i musikalisk förbrödring. Ha ha ha! Lägga ner tävlingen har jag dock, trots mitt eget bristande intresse, aldrig tänkt på. Jag har ingen rätt att kräva nedlägning av nåt som ca 3 miljoner svenskar ser bara för att jag inte gillar musiken. Det enda jag kräver är lite rim och reson och att den bantas och att annan musik nån gång ska få komma fram i etern runt denna tid.
Jag har X antal gånger förr sagt att telefonomröstningen i dess form det är nu inte funkar så det tänker jag inte gå in på igen. OK, jag gjorde visst det ändå. Att sitta och gnälla på Christer Björkman, festivalbossen, är minst sagt löjligt. Det är inte hans fel att vi har en tävling som numera inte ens är en meloditävling. Tävlingen idag kunde byta namn till Eurovision Show Contest eftersom alla länder numera måste showa arslet av sig för att tittaren = jurymedlemmen ska komma ihåg låten. I värsta fall tar man till med nakenchocker.
Spelar det sen verkligen nån roll vilken artist vi skickar? Jag sa i artikeln före att Anna Bergendahls låt var bland det blekaste vi skickat, och när jag som inte följt spektaklet på åtta år kan höra det så är den blek. Vem vi skulle ha skickat har jag inte en aning om eftersom jag inte såg nån av deltävlingarna. Men likväl var det folket som röstade som ville ha låten. Det är inte heller Christer Björkmans fel. Artistvalet spelar ingen roll. Vi skickade The Ark för ett par år sen, ett gigantiskt stort namn med en låt som var så långt i från svensk schlagerfestival som det gick, och den hamnade nästan sist. Och hur mycket man än hoppas så kommer varken Robyn, The Cardigans, Kent, Mando Diao, Soundtrack Of Our Lives eller Roxette att ställa upp i melodifestivalen bara för att Christer Björkman byts ut. Tävlingen i sig måste bli en meloditävling igen, oavsett om skivbolagen kan tjäna miljoner eller inte och oavsett om låtarna blir Sveriges biljett till exportmarknaden eller inte. Dessutom funkar det inte att ha hela nio tävlingar, sex svenska och tre internationella! Nånstans finns det en gräns. Och telefonomröstningarna håller bevisligen inte. Jag har sagt det förr och säger det igen: Det är ni som tittar (ja, dom som tar åt sig) som är skulden. Ni röstar, ni ville ha den här typen av festival som den är och då blir detta resultatet.

/JS10

Bloggtoppen.se
 #
Väntat schlagerfiasko
Stafrin | 27 Maj, 2010 23:27
Jag ska verkligen inte försöka analysera det Schlagerfestival... förlåt SVT, Melodifestivalspektakel som pågår just nu för jag är verkligen fel person, eftersom jag inte sett eländet sen 2002 (och planerar inte att bryta den trenden direkt), men Anna Bergendahls fiasko ikväll där hon inte lyckades ta sig till final var väl inte så oväntad. Hennes låt räknas väl inte till det starkaste bidraget vi skickat till tävlingen? I en tid då var bidrag helst ska vara en halv cirkus på scenen så skickar vi en 18-åring med släpig röst som sjunger en snäll poplåt som låter som baksidan på Natalie Imbruglias "Torn" från 1998. Lite felberäknat kanske. Vi borde absolut ha skickat Electric Banana Band istället!

/JS10

Bloggtoppen.se
 #
Sundsvalls skivmässa är på rätt väg!
Stafrin | 24 April, 2010 19:33
Skivmässa våren 2010 i Sundsvall är över och jag blev positivt överraskad. Om det i höstas var en fattig mässa med bara ett 10-talutställare så var det fler utställare nu, troligen för att flera av dom i morgon sen ska till Umeå. Jag fick det till nästan 20 st montrar så bara det var en stor tumme upp! Sen vet jag inte om det var taktiskt riktigt att samtidigt krocka med Sundsvalls Vårmässa i Nordichallen, som gick samtidigt, som är ett arrangemang som normalt är numret större som familjeunderhållning än skivmässan för dom tog nog en del besökare. Jag tyckte det var OK antal folk där, men jag vet inte om arrangörerna Pipeline håller med mig. Mässan var lagd på IN-gallerian mitt i stan som var ur utrymmes- och lägessynpunkt en förbättring, även om jag inte vill tänka på vilken hyra Pipeline fick betala för den platsen. Däremot lär man få lite kritik när det gäller handikappanpassning för det var mycket trappor där de som gick med rullator och åkte rullstol fick ledas ner för av utställare och personal. Men arrangörsmässigt sätt en helt OK mässa, i alla fall om man jämför med i höstas.
För min del hittade jag förstås en del, även om jag hade svårt att hitta nåt som verkligen stod ut eller kändes som nåt man letat år efter. Det blev bara vinyl denna gång och bara 80-tal eller jazz, med artister som XTC, Jimmy Smith, Eighth Wonder, Wax, Yazoo, Roxy Music och David Bowie.

/JS10

Bloggtoppen.se
 #
Utan musikintresse dör Grammisgalan!
Stafrin | 17 Januari, 2010 13:35
Jag läser lite intresserat Markus Larssons krönika i Aftonbladet om grammisgalan som gick i veckan. Krönikan kan man läsa här och i den säger han att grammis inte betyder nånting längre, vilket låter som om han återpublicerat en av Per Bjurmans gamla krönikor från 1994. Aftonbladet har sagt samma sak nu i snart 15 år, och det är extra starkt att säga det i år med tanke på att man själv fått ställa in sin egen gala, Rockbjörnen, som man tidigare kunnat vifta i ansiktet på musikbranschens firmafest. Men för en gångs skull har tidningen rätt. En gång i tiden visades grammisgalan i TV på bästa sändningstid från festplatser som Berns. Numera sänds inte galan alls i TV och den hålls i Münchenbryggeriet.
Att skylla på nedladdningstider är lätt, men oavsett om folk laddar ner, köper downloads eller köper skivor så är ju dessa musikpriser inte en belöning till den mest säljande artisten utan man belönar åsikter om vad som har varit bäst och dessa lär man väl ha ändå. Jag har sen tidigare pekat på det faktum att det har varit på tok för många musikgalor. Det som på 90-talet bara var grammisgalan med Rockbjörnen ständigt hånandes dom för att man inte lät folket rösta blev till slut en musikgala för alla medier. P3 Guld, NRG Awards och Nickelodeons musikgala tillkom och så rullade det på. DÅ kan man tala om att en musikgala plötsligt inte betyder nåt. Dock tycker jag att det är intressant med Markus Larssons recept på grammisgalans framtid; "Samtliga vinnare borde silas fram av en kvalificerad expertjury. Då hade utgången blivit mer oviss och spännande och omdiskuterad". Oväntat av en representant för en tidning som alltid skrytit med att man låter folket rösta på deras pris. Expertjuryer har jag alltid tyckt varit korkat. Som alltid tror branschen och media att man kan vara en expert på musikaliska åsikter och att dessa vet mer än folket som köper skivorna. Samtidigt så måste man ordna med hur detta med folkröstningar ska lösas för det är inte vettigt att man ska sitta och ringa in under programmet för då får man representanter för bolagen och artisternas mostrar och fastrar som ringer in, lite som Svensktoppen på 80-talet då man fick ändra röstningsreglerna för att skivbolagen och dansbandens managers massröstade via telefon. Och då kan jag också förstå om Grammisgalan förlorar i betydelse.
Att dessutom försöka hålla en musikgala som nån ska bry sig om i skvalmusikens tidevarv kan inte heller vara lätt. I en tid då musik som företeelse degraderats till nåt som bara ska spelas bland 500 andra låtar på en ipod, som skval i Mix Megapol eller på en fest då alla är upptagna att mingla, skrika och prata så är det inte lätt att få folket att engagera sig i vilken artist som gjort den och den låten. Framför allt inte om nästan den enda gången man får se artisten framföra låtarna i TV och promota den är i Bingolotto eller i Sommarkrysset på sommarloven. Idag har P3 nästan monopol på att göra musikprogram i medierna. Då Grammisgalan var som störst så brydde man sig om musik på ett helt annat sätt. Artisterna fick vara med och sjunga i TVs underhållningsprogram, man såg skivorna lysa från skivaffärernas fönster och man verkligen visste vad man gillade och ville ha. Idag ska du, som jag tidigare sagt, gilla tre saker, Idoldiscoschlager, r ´n b eller Hultsfredsliknande flumrock annars är du bakåtsträvare. Gör musik till nåt som i över huvudtaget betyder nåt idag så tror jag att intresset för musikgalor ökar också.
Jag ska inte ge mig på att summera årets grammisgala allt för mycket eftersom mitt intresse för vinnarna Amanda Jensen, Erik Hassle och Lars Winnerbäck är lika med noll, Thåström har sin bästa karriär bakom sig och att Kent skulle vinna kunde till och med en tondöv lista ut, även om Eskilstunabandet förtjänade det. 80-talsinspirerade Fibes Oh Fibes var väl det enda intressanta namnet bland vinnarna. Grammisgalan är alltså en gäspning och ska det bli nåt annat får det alltså också finnas ett intresse för musik i Sverige som mer än bara en ströupplevelse och pengakossa. Annars kommer nog den också att kasta in handduken till 2011.

/JS10

Bloggtoppen.se
 #
Europe 2009 - ett ålderstecken
Stafrin | 07 November, 2009 19:49
Det finns olika former av ålderstecken. För mig är det inte i huvudsak att fylla år, som jag gjorde för några dar sen. Snarare så var ett ålderstecken när jag hörde en trailer för en livekonsert med Europe i radion. För ca 20 år sen var Europe och Joey Tempest det hippaste som fanns bland unga och dom spelades jämt i P3. "The final countdown" blev årets låt på Tracks 1986! Nu, 2009, spelar Europe live i radion... i P4, kanalen som är till för "de äldre". Då börjar man känna sig något äldre och inse vad åren egentligen har gått! Den dan Europe börjar spelas live i P2 så får man väl en allvarlig ålderskris...

/JS09

Bloggtoppen.se
 #
En ton - en märklig uppfinning
Stafrin | 25 Juli, 2009 20:34
Nåt som jag alltid förundras över när jag hör en bra låt är; tänk vad en sån enkel sak som en ton har åstadkommit. En enda liten ton har man genom årens lopp vridit och vänt på så att den blivit den jättelika flora av låtar och miljardindustri som kallas musikbranschen. Rätt märkligt egentligen. Tänk om den som först kom på att det gick att göra låtar av en ton hade tänkt på det...

/JS09

Bloggtoppen.se
 #
STIM tystar musik - inte hjälper!
Stafrin | 07 Juli, 2009 21:54
En sak är säker, man kan inte klaga på effektiviteten hos STIM när det gäller att skramla in pengar. Snart kan du inte låta dig underhållas av musik på din arbetsplats ur en radioapparat längre för då kommer STIM och kräver dig på pengar. Nu ska man dra åt svångremmen ännu mer. OK, det är en sak att det finns en förening som ser till att upphovsmännen får pengar på det dom har gjort. Idén med upphovsrätt är det inget fel på, men det har gått övergränsen då det inte längre handlar om kamp om rättigheter. Girigheten och ytligheten är över alla gränser 2009 och numera uppträder STIM som påtända fanatiska kronofogdar som ska försöka pressa pengar av allt som går. Snart kan man inte gå och vissla en sång på stan utan att en STIM-fogde sätter efter en med block och penna. När man inte ens ska kunna leva ett normalt liv utan att man ska behöva titta över axeln så har man tappat greppet. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Musik är inte längre en kulturyttring som ska glädja folk, det är numera bara en kassakossa som så många som möjligt sak tjäna pengar på och där vi förväntas gapa, svälja och hålla käft. Det är en utveckling som är sorglig för musik är viktigt för folk. För mig personligen har det varit bland det viktigaste som finns. Lite tragikomiskt så går Michael Jacksons minnesstund i TV4 i bakgrunden och stjärna efter stjärna går upp och talar om hur glad folk blev av hans musik och hur viktig den var. Själva företeelsen MUSIK gör människor glada. Och det är trots allt för oss som man gör musik, inte för STIM eller för skivbolagen.
Jag vet inte vilken musik som dom som jobbar på STIM lyssnar på på arbetstid, om man nu har råd med det. Man lyssnar i alla fall inte på Lill Lindfors "Musik ska byggas utav glädje", för den låten är det snart ingen som tror på. Vad man borde lyssna på är The Hooters "Give the music back" för den texten stämmer snart med musikbranschen idag, fast den gjordes redan 1990. STIM uppmuntrar inte folk att lyssna på musik, STIM inte ens hjälper artisterna. STIM tystar musiken!

/JS09

Bloggtoppen.se
 #
Skivhandel 1985 vs 2009
Stafrin | 29 Juni, 2009 17:52
Det är intressant att ibland att jämföra dagens skivindustri med 80-talets. Tänk om det här med systemet kring laglig nedladdning hade funnits på 80-talet. Tänk att det är 1985. Du går till en av dom två skivaffärer som finns och köper en vinylsingel med Wham! Dom båda affärerna har olika sätt att handha skivorna. I ena affären får du bara spela skivan på en enda grammofon. I den andra affären får du med en Jiffypåse, där du ska skicka tillbaka skivan till skivbolaget efter en månad.

/JS09

Bloggtoppen.se
 #
Michael Jackson har alltid funnits där!
Stafrin | 26 Juni, 2009 13:21
Det känns overkligt! Fruktansvärt surrealistiskt! Inte minst igår, när man gick in på Aftonbladets hemsida och krigsrubrikerna lyste:
”MICHAEL JACKSON DÖD!”
Det blev en chock. Genom min uppväxt under hela 80- och 90-talet så har han alltid funnits där i någon form. Jag minns än hur jag åkte på en klassresa 1984 och när vi åkte genom den mörka natten i minibussen med klassen så spelade läraren som körde Michael Jacksons platta ”Thriller”, vilket gjorde ett oerhört intryck på mig. Genom alla år så dök det sen alltid upp ny Jacksonmusik i radion som man skulle ta ställning till. Är detta lika bra som ”Thriller” eller ”Bad”? Ibland blev svaret ja, kanske. Oftast blev svaret nej, men inte illa ändå. Men han fanns ändå alltid där. Om inte annat i alla medier. Nu lyser plötsligt rubrikerna:
”MICHAEL JACKSON DÖD!”
Så vad ska jag skriva om Jackos plötsligt död? En sak är säker, jag tänker skriva om hans musik, för det är så jag vill minnas Michael Jackson, inte för alla skumma rubriker och påhitt han gjorde privat. Problemet är att tre månader tidigare, i mars, så skrev jag om Michael Jacksons planerade avskedsturné ”This is it”. Redan då summerade jag Jacksons karriär, så det är ju redan gjort. Och skriva om hur mycket han har betytt för popmusikens utveckling har exakt varenda nöjeskrönikör med självaktning redan gjort. Man kan fundera hur musikvärlden hade sett ut om inte Michael hade funnits. Hur den amerikanska soulbranschen hade fungerat om det inte dykt upp en liten 11-årig kille tillsammans med sina bröder och sjungit om ”ABC”, ”I want you back” eller ”I´ll be there” som vilken vuxen rhythm ’n bluessångare som helst. Hemska tanke! Så jag tror att, oavsett om man inser det eller inte, oavsett alla rubriker eller inte, så har musikvärlden OERHÖRT mycket att tacka Michael för. Och frågan är om vi nånsin kommer att få någon i en avlägsen framtid som gör nåt i närheten av det Michael har gjort, eftersom musik idag, till skillnad från när Michael Jackson var som störst, bara är en slit-och-släng-vara som är till för att tjäna pengar på?
Om man bläddrar lite i hur Jacksons död har tagits emot på tidningarna så verkar man vara en aning konfunderade bland musikkrönikörerna. Att Michael har haft betydelse är det ingen som tvekar på, men hur hans musik ska tolkas för eftervärlden är det däremot tveksamheter om. Alla är överens om att från ”Thriller” och bakåt var hans storhetsperiod. Därefter så är det ytterst få som tycker att han var bra, men blir tvungen att inse att ”Bad” och ”Dangerous” och alla eventuella hitar därefter ändå var stora succéer. Jag tycker, som jag skrev redan i mars, att man är lite orättvis mot Michaels låtar efter ”Bad”. Han har gjort kanonbra låtar efter 1987 också. ”Leave me alone” och den tillhörande videon som sågade alla mediers skriverier om honom är ett mästerverk. Likadant är hans samarbete med soulgurun Teddy Reiley på ”Remember the time” lysande! För att inte tala om hans sköna duett med syster Janet i ”Scream” med sin rekorddyra video. Men, OK, hur man än vänder på det så kommer även jag fram till att ”Thriller” står i en klass för sig som en av tidernas bästa och mest genomarbetade plattor! Och att hans soul på 70- och det tidiga 80-talet är Michael som bäst. Min favoritlåt med Michael är ett lite udda val, en bortglömd duett han gjorde med brorsan Jermaine 1984 som heter ”Tell me i´m not dreaming”! Skön amerikansk soul som allra bäst. Men det är väl det som är skönheten med Michael Jackson. Att vi alla har nåt minne av honom, på gott eller på ont. Att vi alla har en åsikt om honom. Och att det inte finns nån människa på denna jord som inte hört minst en eller två Michael Jackson-låtar. Kusligt nog så heter en av hans låtar också ”Gone too soon”…
Så jag instämmer i kören; Tack för musiken och underhållningen, Michael, och må du nu få vila i frid!

/JS09

Bloggtoppen.se
 #
Musik och musikjournalistik – vem har rätt?
Stafrin | 25 Juni, 2009 21:19
Så här års så är ju andelen nyheter att skriva om inte så stor så man får göra funderingarna själv istället för att få allt serverat. Jag och en bekant satt idag och hade en mycket intressant diskussion om musikjournalister och musikjournalistik. Detta är ett kapitel för sig som jag alltid har funnit väldigt intressant att fundera kring. Att musikjournalistik finns till för att visa upp alternativ kultur och musik till det kommersiella skval som spelas i reklamkanalerna tycker jag är helt OK. Det fanns många intressanta såna program på 90-talet. Jag skulle önska att det fanns mer sånt nuförtiden som vågade bredda musikbranschen mer i dessa tider. Men problemet är att kvällspressen har fått alltför stort utrymme att leka någon form av musikprofeter där man ska bestämma åt folket vad som är bra musik. Har Per Bjurman sagt att Håkan Hellström eller Mando Diao är bra så är dom det och tycker man nåt annat är man underlig. Per Bjurman är för övrigt mitt favoritexempel på en journalist som under sin tid som musikjournalist verkade leva mer på att leka åsiktskung än komma med fakta och god journalistik. Men så blev han belönad som en av 90-talets ”viktigaste och kunnigaste musikjournalister”. Detta genom att komma med så seriösa påståenden som:
”Jag vet inte vilka som är dummast, bandet eller dom som går på denna konsert!” (Sagt i en Bloodhound Gang-recension)
Eller genom att 1998 uppta en hel sida i tidningen för att uppmana till bojkott av ”dagismusik” (Drömhus, Modern Talking, Dr Bombay och annan disco som var storaktuell den sommaren) bara för att HAN inte gillade det. Om man blir musikjournalist genom att spendera X antal år i högskola och sen sitta och recensera och bara idiotförklara alla som inte delar min åsikt så borde vägen till berömmelse vara rätt utstakad. Problemet är att i min värld så kan man inte utbilda sig i tycke och smak. Det kommer av sig själv och musik för mig handlar till största delen om tycke och smak.
Är man riktigt stort medium så har man också makt att skapa karriärer om man mjölkar dessa hos folk tillräckligt länge. Jag har alltid hävdat att artister som Kent och Håkan Hellström (även om jag nu gillar Kent) aldrig hade varit så stora som de är idag om inte de haft sina närmaste vänner i medierna som har vevat låtarna om och om igen i P3, alltid gett deras skivor fem plus oavsett vad de gör och alltid hyllat dom i alla krönikor. Samtidigt finns det artister som man lyckats trycka ner i skorna så mycket i krönikor, artiklar och recensioner att folket tar avstånd från dom. Detta har dock mildrats med åren när internet kom och gjorde det möjligt för folk att själva få vara sina egna musikjournalister.
Ett annat sätt att visa sin musikaliska makt inom musiken är inte vilja att folket ska få bestämma om musik. Ett exempel är Melodifestivalen 1999, som var det första året då folket på allvar fick vara med och bestämma festivalens utgång (1993 var bara ett test, anser jag).
”Nu kommer RÄTT LÅT vinna!”, stod det med stora bokstäver på löpsedlarna innan tävlingen eftersom det nu var folket själva som valde vinnaren. Charlotte Nilsson ställde upp med ”Tusen och en natt”, en dansbandsschlager som lät som melodifestivalen alltid låtit. Jag minns att låten sågades längst fotknölarna av festivalrecensenterna och stämplades som gammalmodig och att det skulle bli mycket modernare toner nu när folket bestämde. Men lång näsa blev det när Charlotte Nilsson ändå vann, hos både jury och folk. Nu blev tonerna helt annorlundare. Trots att folket röstat på Charlotte så sågade media vinnarlåten. Fel låt hade vunnit! Folket hade inte rätt. Detta kan vi inte skicka till EM. Och P3 vägrade spela låten i radio. Vad reaktionerna blev när Charlotte Nilsson sen vann hela EM läste jag faktiskt inte.
Och när grammisgalan 2007 skulle få en del av sina kategorier bestämda av folket så satte alla journalister i halsen, minus Aftonbladet för en gång skull eftersom dom ju då har Rockbjörnen som framröstas av folket, och protesterade högljutt. Grammisgalan skulle påverkas av Rix FM och de andra kanalerna. Artister som inte förtjänat en grammis och som inte gjort nåt musikaliskt mästerverk skulle få ett pris. Men vänta – är inte grammisgalan skivbranschens pris, och folket är dom som ska köpa skivorna, borde inte skivköparna då få bestämma om vilka som varit bäst bland det man köpt?! Nej, för nånstans så har en samlad journalistkår kommit överens om att musiksmak är något som man har mer kunskap i och behörighet att tycka om i fall man jobbar på ett stort medium och har utbildning där efter. Vi som konsumerar ska bara gapa, svälja och vara nöjda – ja, och betala förstås. Har musikjournalisterna sagt att Ace Of Base är skit då är det skit och kommer det någon och säger nått annat så kan han inget om musik. Och musik är förstås inte unikt, det är likadant med andra kulturyttringar, det erkänner jag. Så här skrev den ofta så kloke Groucho Marx i sin biografi ”Groucho & jag” om sin syn på hur teaterrecensenter skrev om 30-talets musikalvärld:
"Jag har grunnat på kritikerkåren i många år. En pjäs anses vara skriven för publiken, men om kritikerna gör tummen ner får publiken aldrig chansen att se den. Vem var det som från början hittade på att kritikernas uppgift är att "fostra" publiken? Om premiärpubliken gillar en föreställning och vill ha den, varför skulle då inte resten av teaterpubliken få se den"
Nu är det lätt för mig att sitta och kritisera skivrecensenter i tidningarna, eftersom jag själv recenserar skivor på min hemsida Retrogalaxen. Men likväl så vill jag se recensioner som är skrivna utifrån att läsekretsen inte har hört skivan. Dom bör få sin chans att på ett så korrekt sätt få veta vad den skivan innehåller och sen få ett omdöme som är så sakligt och konstruktivt som möjligt. Inte som många recensenter skriver idag; en geting i Expressen och kommentaren:
”Detta är skit. Köp den inte!”
Samt kanske en liten kommentar att den inte låter tillräckligt trendig.
När jag flyttade hemifrån så slutade jag helt att läsa papperstidningen av både Expressen och Aftonbladet. Jag var trött på att tidningen skulle lägga sina åsikter i min mun och försöka vara ett sorts folkets megafon även när folket inte tyckte som tidningen. Och det är lite det som jag tycker är så skönt nu för tiden, när nu tidningarna då ska ägna sig åt att ”fostra oss”. Jag har inget emot att läsa andras åsikter om en skiva eller film, men inte förrän jag själv har fått bilda mig en uppfattning om det, för det är min hjärna som ska fundera ut åsikten. Det är jag som ska leva med det jag konsumerar. Inte Per Bjurman eller Markus Larsson.

/JS09

Bloggtoppen.se
 #
90-talet - mitt försvarstal
Stafrin | 29 Maj, 2009 00:44
Jag tänkte göra en liten allmän tankeutflykt som jag gör då och då, för ibland kan man få funderingar efter exakt vad som helst. Jag har just avslutat en slötittning på slutet av Henrik Schyfferts ”The 90s – ett försvarstal” på TV och jag började tänka på detta decennium. För mig känns 90-talet inte alls långt borta. Att det snart har gott 10 år sen 90-talet slutade känns för mig helt främmande. Men så är årtal, trender och decennier något som är för mig helt främmande. Årtal är en siffra och alla siffror har något bra och något dåligt i sig, som allt i världen. Schyffert rabblade upp mycket som han tyckte var skit och kallade 90-talet för ytligt. Jösses, exakt vad ska man kalla 2000-talet då?! Fast det jag funderar ofta på är hur jag själv har utvecklats i mitt musikaliska intresse sen dess. Under 90-talets första hälft så lyssnade jag på tre saker nästan bara, 80-talspop, jazz och amerikansk soul. Kanske med några ögon ut mot den klassiska musiken. Och gissa om jag ansågs som ute då…
1994, då eurodiscomusiken och powerpopen var som allra störst, då 2 Unlimited, DJ Bobo, Suede och Oasis låg högst på hitlistorna, så spydde jag galla på det som såldes. Eurodisco, att stå och sälja miljoner genom att rappa:
”Get up on that floor and move your body up and down from side to side!!!”
När Oasis och Suede fick fem plus av Per Bjurman så fattade jag noll. Överskattad journalistpop för Hultsfredsnördarna tänkte jag och la suckandes på en Tears for Fears-LP eller en CD med Luther Vandross. Hade Henrik Schyffert gjort denna show 1994 så hade jag hållit med honom i varenda stavelse. Sen började jag 1995 en folkhögskola i Härnösand och lärde mig där att både gilla både Oasis och Suede av en tjejkompis. Och jag lyssnade allt mer på de eurolåtar som testades i Tracks och blev på bara ett år ett gigantiskt fan av all sorts eurodisco, även de låtar jag spydde galla på bara två år tidigare. Märk hur efter min tid jag alltid är för lagom till dess jag började lyssna på 2 Unlimited och Culture Beat så var det så stenute att jag nästan fick be om ursäkt för att jag gillade det. Ibland tar ens musikaliska liv märkliga turer.
Idag är 90-talet ett viktigt decennium, det decennium då jag upptäckte mig själv och det jag står för idag. Och ja, jag lyssnar än på Oasis, 2 Unlimited, men även soul, jazz och 80-tal. Det som oroar mig är om jag var så sen att acceptera hur bra 90-talets musikaliska värld egentligen var, hur lång tid tar det innan jag sitter och gladeligen diggar Darin, Justin Timberlake, Alcazar eller Sahara Hotnights, artister som jag idag inte vill ta i med tång ens? Över min döda kropp säger jag idag. Men hade någon sagt till mig när jag var 12 år att jag 20 år senare gladeligen sätter på en visplatta av Evert Taube så hade jag stirrat ut den personen.
Som sagt, det är givetvis en del av livets utveckling, men det är märkligt ändå hur ens intressen och musikaliska banor kan ta underliga vägar. Och så länge jag slipper bli Rix FMs eller P3s största fan när jag är 40 så gärna för mig. Så, Henrik Schyffert, 90-talet var faktiskt viktigare än man kan tro. Inte riktigt på samma sätt som 80-talet, jag skulle nog inte göra en hemsida om 90-talet, men jag gillar 90-talets musik och det står jag för! Åtminstone fram till 1997. Pojkbandspopen och Aqua därefter kan jag leva utan.

/JS09

Bloggtoppen.se

 #
Michael Jackson – ett musikaliskt geni, trots allt...
Stafrin | 14 Mars, 2009 20:31
Michael Jackson tänker till sist ta farväl med en avskedsturné som kallas ”This is it”. Det känns som om han på nåt sätt försökt ta farväl från karriären förr. Och som att det inte skulle hålla så värst länge. Men det återstår förstås att se. Han gör dock helt rätt som går i pension, rent affärsmässigt sett alltså. Nya låtar med Jacko passerar förbi helt obemärkt numera. Det folk vill höra är hitsen från 80- och 90-talet. Gärna någon dessförinnan också. Då är det nog dags att kliva av medan grytan ännu är varm. Men Michael Jackson är utan tvekan ett fenomen i branschen. Han är lite som Carola här hemma. Det spelar ingen roll vilka skandaler som han råkar utför, inget fastnar utan som en tamaguchi startar han bara om igen. Problemet med Michael är hans skandaler gör att man ändå glömmer det som ändå är hans styrka, musiken. Att han privat är en mysko person med egenheter som ibland för en att backa är en sak, att han dock är en av världens bästa och mest professionella soulartister är en annan. Frågan är vad Michael Jackson blir ihågkommen som i framtiden, i den mån man idag ska komma ihåg någon artist. Som en lysande pop- och soulartist eller som en pedofilmisstänkt freak med operationsdränkt ansikte? I den frågan så tycker jag att man ska, utan att på nåt sätt försvara hans alla underliga påfund, lyssna på musiken och därigenom bestämma sig och inte låta pressen avgöra. Förvisso är flera av låtarna så sönderspelade att man kräks (”Bad”, ”Black or white”) och övervägande av hans låtar om fred på jorden och ren miljö amerikansk smörblask när den är som segast (”Earthsong”, ”Heal the world”, ”They don´t care about us”). Men jag vidhåller fortfarande att ”Thriller” är en av tidernas bästa plattor, att Michaels låtar dessförinnan är soul när den är som allra bäst och att låtar som ”The way you make me feel”, ”Leave me alone”, ”Remember the time” och ”Scream” är lysande musik! Sen om världens befolkning i kristider är beredda att betala multum (som jag gissar det kommer att kosta) för att få se nån av hans tio konserter är en annan sak. Om framtiden vet ingen. Däremot forntiden är en annan sak, ett proffs på scen och en av världens märkligaste varelser utanför. Glöm aldrig detta, hur hans avskedsturné än går...

/JS09

Bloggtoppen.se
 #
Jultankar kring Alf Robertson död
Stafrin | 24 December, 2008 13:09
När man ser på dagens musikbransch och den girighet som finns så blir man alltid glad när man också vet att det finns musikanter som på ett helt annat sätt framför sin musik och som verkar för musik med ett helt annat mål än dagens artister. En sån var Alf Robertson, som avled i dag, som for runt bland äldre och fattiga och spelade och som skrev otroligt bra låtar som både handlade om kärlek, men också om hur det ser ut i samhället idag och dom som har det svårt. Han skrev om saker som få artister vågade ens ta i och behandla i sina texter, för man är rädd att få en vänsterproggstämpel på sig. Han var kanske en av dom mänskligaste och mest engagerade artisterna vi har haft. Hans låtar är tidlösa och tar country- och schlagermusiken till en helt annan nivå än man är van vid. Vila i frid, Affe! Tack för all musik och ditt engagemang!

Med detta vill jag också önska alla en riktigt trevlig och god jul!

/JS08

Bloggtoppen.se
 #
Lucia fick mig att åldras
Stafrin | 15 December, 2008 21:31
Ibland får man titt som tätt oroande ålderskänslor och känner sig äldre än man egentligen är. Jag halkade in på ett luciatåg i en skola idag (bevittnade alltså) och blev plötsligt väldigt brydd av att höra Whams "Last christmas" som en lucialåt?! Med ens kände jag hur jag plötsligt åldrades flera år och började undra vart alla fina luciasånger tagit vägen. Kalla mig reaktionär och gammalmodig, men jag vill inte höra listhits mitt ibland "Stilla natt", "Nu tändas tusen juleljus" och "Gläns över sjö och strand". Vad är nästa års luciasång, Pogues och Kirsty McColls "Fairytale of New York"? Eller var det verkligen så länge sen jag såg ett luciatåg att jag inte hängt med? Skrämmande...

/JS08

Bloggtoppen.se
 #
Kompositörerna undanskuffade - inget nytt
Stafrin | 18 November, 2008 21:30
Kompositörerna är förpassade från Green room ut till publiken i nästa års melodifestival. Många av dom är upprörda att tävlingen tycks mer vara till för artisterna. Newsflash: Så har det varit i bra många år nu! Välkommen till verkligheten!

/JS08

Bloggtoppen.se
 #
En skivsamlares vånda idag...
Stafrin | 18 Oktober, 2008 22:17
Ibland är det skönt att kunna tänka en del när man är ute i höstsolen och bara går. Att rensa tankarna. Jag satt vid Selångersån och tittade på när kvällssolen gick ner vid vattnet och funderade en del kring musikbranschen och mitt intresse för musiken. Idag så är mitt intresse för den lika med noll. 98 % av all musik jag köper idag är äldre skivor av vinyl eller 90-tals-CDs. Det ska mycket till innan jag köper något nytt (eller snarare innan jag hittar något nytt som är intressant). Så har det inte alltid varit förstås. Min skivsamling är naturligtvis inte bara ihopköpt på en second handaffär. Och jag känner mig rätt kluven inför detta bristande intresse. Jag gillar att upptäcka ny bra musik och så har det alltid varit. Jag minns med glädje när jag 1999-2000 prenumererade på Mr Musics danssamling Maximum Dance. Varje månad fick jag ny bra euro- och trancemusik i brevlådan och jag upptäckte nya artister och låtar hela tiden. Jag köpte CD-singlar i en aldrig tidigare strid ström dessutom då. 1996 så var musiken som mest variationsrik och jag började lyssna mer och mer på ny sorts musik som jag tidigare sågat, brittpopen och eurodiscon. Detta saknar jag idag. Att kunna upptäcka ny spännande musik, mitt ibland all obegriplig flumrock, melodifestivaldisco och ”Idol”-blask och kunna ägna mig åt det. Mycket av mina musikaliska minnen är förknippade med såna tillfällen. Tyvärr var det länge sen jag hörde någon låt idag som verkligen slagit knock på mig som mycket musik under 80- och 90-talet gjorde.
Samtidigt så vet jag också att för varje dag så går så minskar möjligheten att kunna bevara den musik man tycker om. Får utvecklingen och musikbranschen som den vill i framtiden så köper vi en låt på nätet i en månad innan vi raderar den och förväntas glömma den. Och om inte jag får bevara den musik jag tycker om och behålla den för framtiden så är jag inte intresserad. Musik är för viktigt för mig för att vara en ytlig slit- och släng-vara som bara ska vara som skval och ekonomisk kossa för skivbolagen. Och dessutom så blir den digitala musikutvecklingen ett hot mot framtidens kulturhistoria. Om vi inte bevarar det vi ger ut utan förväntas bara ha det som något som passerar förbi hela tiden, hur ska framtidens folk kunna ta del av det vi lyssnar på idag? Är musik idag BARA till för att bolagen och artisterna ska tjäna pengar? Ska inte vi som konsumerar, eller förväntas konsumera, få ut något av det? Och är vi så ointresserad av musik att vi egentligen skiter i huruvida vi får valuta för det vi köper eller inte? Är det viktigare att vara hipp och följa med i den ”praktiska” digitala utvecklingen än att kunna bevara musiken för framtiden? Och i dessa tider, med dessa frågor, så är det rätt skönt att inte behöva bry engagera sig för mycket, eftersom det som ges ut idag för det mesta är dynga i alla fall. Det känns skönt då att kunna frossa bland vinylskivor och ge blanka f** i vad som säljs och inte och hur det säljs. Att kunna hitta fina jazzplattor bland vinylbackarna eller 80-talsskivan man saknat medan musikbranschen och konsumenterna slåss om hur de nya låtarna ska spridas via nätet. Nej, jag önskar verkligen att trenden vänder, så vi kan börja ta musik på allvar igen och kan börja bevara och delge det vi gillar till andra (nej, jag talar inte om att fildela!). Men när nu det ser ut som det gör så kanske man ska vara glad för det är som det är. Musik är viktigt på mer än ett sätt. DET får man aldrig glömma bort för framtiden!

/JS08

Bloggtoppen.se
 #
Arné Domnérus - mycket större än "Idol"!
Stafrin | 03 September, 2008 20:28
Ibland slår de musikaliska kontrasterna till i rubrikerna utan att man tänker på det och utan att det nog är meningen. En sån gång var igår. Det pushas för fullt på nya "Idol", förnedrings-TVs flaggskepp nummer 1, med den nya juryn som ska åter plocka fram vilken som blir den oturlige vinnaren och vem som blir den storsäljande och lycklige tvåan. Aldrig tycks väl ordspråket "Ingen kommer ihåg en förlorare" stämt mer fel.
Till detta kan man relatera den andra musikaliska nyheten, att jazzmusikens nestor och dittills störste levande legend, Arne Domnérus, har avlidit. Domnérus kunde allt, från swing och bop till modern jazz och folkmusik. Och det blev oftast kanonbra. Och generös. Han var noga med att framlyfta hela orkestern och inte bara sig själv. En jazzlegend som enligt mig nog endast kan överträffas av Lars Gullin och Åke Hasselgård! Han kommer bli saknad.
Och det intressanta är att koppla ihop dessa två företeelser. Denne musiker, Arne Domnérus kämpade och levde för en kulturyttring som människorna bakom "Idol" inte kan stava till, känsla, musikalisk kunnande och ett intresse för själva musiken! Ja, och generositet. Vilken som är bäst är förstås en smaksak, men för mig är Arné Domnérus en mycket större legend och stjärna än vad någon av deltagarna, nutida och tidigare, någonsin kommer att bli. Vila i frid, Dompan!

/JS08

Bloggtoppen.se
 #
Melodifestivalen har fått hybris...
Stafrin | 27 Augusti, 2008 13:31
En intressant artikel i Aftonbladet om Melodifestivalens nya framtid, intressant mest för E-types kommentarer på slutet som i det mesta är helt riktiga. Duellerna (eller telefonröstning i överhuvudtaget) borgar för freakshows, vilket märktes i årets upplaga. Sen idén med att en internationell jury kan ses som att vi har tappat tron på oss själva så pass att vi inte längre är kapabla att bedöma vår egen musik längre utan måste ha experthjälp. Men faktum är att man därmed förmodligen har plockat bort svenska språket ur tävlingen, för jag kan inte se hur ett bidrag på svenska ska kunna klara en utländsk jury. Troligen lär det också bli färre nya sångare och sångerskor för nu ska det satsas på proffs som slår utomlands. För mig låter det som en desperat tävling som har fått hybris och är nu långt ifrån det som den skapades för en gång.

/JS08

Bloggtoppen.se
 #
Madonna - ett 50-årigt fenomen!
Stafrin | 16 Augusti, 2008 12:54
Alla tidningar skriver om Madonna idag, och när det för en gångs skull inte handlar om OS så är det väl bara att kapitulera och följa med. Hon fyller 50 år idag, vilket inte en människa kan tro. Den som sett henne i Susanne Lanefeldts gympingdräkt i "Hung up"-videon kan tro att hon på sin höjd har fyllt 40 nyss.
Den som känner mig väl vet att jag under en 20 år period var en storkonsument av Madonnas musik. Min syster köpte till och med en halvt avklädd Madonnaväggklocka åt mig en gång på Kanarieöarna. Madonnas stil som kvinna, ikon, modelejon, förebild, trendsetter osv osv har jag aldrig intresserat mig för. För alla som känner mig väl vet också att jag är noll intresserad av mode och trender. Jag gillar musiken och det musikaliska konceptet, varken mer eller mindre. Och på det området så är Madonna oslagbar. Det roliga var att jag mellan 1987-88 inte tålde henne. Hon gjorde tjejmusik och jag var ju synthdiggare! Sen kom det en låt på "Who´s that girl"-sountracket som hette "The look of love" som jag faktiskt tyckte var kanonbra och sen kom "Like a prayer"-plattan som jag också gillade skarpt. Sen var hon ju supersnygg också...
Sen rullade det på och jag tycker än att låtar som "I´ll remember", "Rain", "Frozen", "Ray of light", "This used to be my playground", "Justify my love" och, inte minst, "Deeper and deeper" är kanonhits. Givetvis har hennes klassiker platta, "Like a virgin", plattan alltså inte låten, en speciell plats i mitt nostalgiska inre. "Into the groove", say no more... Ingen har en sån otrolig "Greatest hits"-katalog att luta sig mot som Madonna. Och visst är hon spektakulär och kul att se live också. Inget snack om saken.
Tyvärr kom det en fransk producent vid namn Mervias och förstörde allt med ett par mediokra plattor och lågpunkten då var Bond-låten "Die another day", som inte bara är den sämsta Bondlåten nånsin utan också en av Madonnas sämsta. Detta då efter hennes nuvarande usla samarbete med Timbaland och den hemska Justin Timberlakeduetten. Synd att en så meriterad artist som Madonna måste nu haka på de allmänna trenderna och anlita hippa skvalpopsproducenter för att få överleva när hon gjort kanonlåtar på egen hand hela sin karriär. Man kan lungt säga att Madonna, med undantag från en förbättring med förra dansplattan "Confessions on a dancefloor", haft en kraftig ökenvandring hela 2000-talet efter nåt vettigt i karriären. Det är väl ytterst tveksamt om "4 minutes" ens kommer i närheten av att bli en Madonnaklassiker i samma stil som "Into the groove" eller "Frozen".
Men OK, ingen kan ta ifrån det faktum att det är en bedrift, att kunna under drygt 25 år kunna spotta ur sig hit efter hit efter hit och som om tiden stått still och inget har hänt fortsätta vara lika stor. Detta också trots ständiga skandaler, utvik, fejkade porrvideor, tramsiga nakna musikvideor och rubriker var och varannan vecka, något som nästan sänkte Britney Spears karriär på ett halvår. Och ingen kan ta ifrån en 25 års musikkatalog fylld av hits som alla känner till och kan sjunga med i, från den som är 10 år till den som är 70. Hon ÄR ett fenomen i popvärlden. Man får väl då säga grattis på 50-årsdagen, Madonna, och hopp en musikalisk förbättring i framtiden.

/JS08

Bloggtoppen.se
 #
Årets bortförklaring i ESC
Stafrin | 26 Maj, 2008 21:20

Årets bästa bortförklaring till en förlust, i debatten om Charlotte Perrellis miss i festivalen i lördags:
- skicka modernare låtar!
Plötsligt minns ingen att Sverige skickade The Ark förra året, som väl är det modernaste som varit i den tävlingen från Sverige, och det gick väl inte bättre det?!

/JS08

Bloggtoppen.se
 #

Därför vill jag se Dustin vinna ESC...
Stafrin | 20 Maj, 2008 19:59
Jaha, Melodifestivaldags igen. Jag var på en tillställning i söndags där frågan kom upp och en bekant till mig sa ignorerande:
"Och vet du hur mycket jag bryr mig i det!"
Och de senaste två festivalerna tror jag att jag har givit ganska klara besked i spaningarna om vad jag tycker om festivalen i sitt nuvarande utseende. I år har diskussionerna gått i andra banor än normalt, efter att nyheten kablats ut att Irlands barnstjärna Dustin The Turkey, den välbekanta kalkonen, ska vara med. Och det jag säger nu kan en schlagerfestivalfantast ta med en nypa salt för det är sagt att en person som struntar helt i hur det går för Charlotte Perrelli eller ESCs framtid. Men jag hoppas faktiskt att kalkonen vinner. Inte för låten eller bidragets skull. Jag har faktiskt sett den och den är så usel som man vet inte om man ska skratta eller gråta. På papperet borde jag hålla med låten, eftersom den ju är en ironi över de senaste årens pajasbidrag som intagit festivalen sen Lordis seger. Men problemet är att det ju finns en gräns för hur mycket show en parodi får vara. Om problemet blir att ingen lyssnar på budskapet i en protestlåt utan alla stirrar blint på det udda i föreställningen, så är det kanske inte ett sånt bra sätt att protestera på. Men i detta fallet så vill jag se debatten som följer om Dustin The Turkey vinner. Kanske då, och först då, så kanske man till sist får en diskussion om inte tävlingen gått för långt i sitt strävande efter PR och röster. Kanske då börjar man fundera om tävlingen verkligen handlar om musik längre, eller om vi i Sverige i praktiken kan skicka de dansande bröderna Marklund från "Pistvakt", en strippande Linda Rosing eller Björne i John Travolta-klädsel. Så Irlands budskap kanske får den effekt som man vill ha, men inte på det sätt som man kanske har tänkt sig.

/JS08

Bloggtoppen.se
 #
Maskin som maskin i Belgrad
Stafrin | 08 Maj, 2008 23:01
Utan skandaler säljer inte ens den stora melodifestivalen. Nu är det norske artisten Åge Sten Nilsen som attackerar Charlotte Perrelli och säger att hon ser ut som en transvistit. OK, kritisera att hon doppat huvudet i sminkburken är inte precis nytt så det lämnar vi. Det som jag fastnade för var dock orden:
"Det låter som att det framförs av en maskin"
Det är väldigt modigt att säga det i en tävling där maskiner framför all musik som det sjungs till och en tygdocka är en av de största segerkandidaterna. Med andra ord kan man undra om någon ändå lär höra någon skillnad i Belgrad.

/JS08

Bloggtoppen.se
 #
Musiken behöver mer kult och originalitet!
Stafrin | 15 April, 2008 22:28
Jag fick åter funderingar som jag har skrivit lite om förr, men som jag ändå tycker tål att nämnas igen. Jag satt och lyssnade igenom några inspelningar med Fatboy Slim, Apollo 440, The Avalanches och andra artister som gjorde låtar som stack ut från det slätstrukna mainstream som spelades överallt. Låtar som:
- The Avalanches "Frontier psychiatrist" (kanske den sjukaste låt jag hört)
- Fatboy Slim "Because we can"
- Apollo 440 "Stop the rock"
- Sash! "Intercontinental invaders"
Låtar som trots sin egentligen okommersiella stil ändå fick folk att med ett leende låna sitt öra till den.
På 70- och 80-talet var vi också begåvade med låtar som stack ut ordentligt och som gjorde att man blev glad åt att höra den. Inte för att den nödvändigtvis var en skickligt gjord och bra låt och den var garanterat än mindre kommersiell än låtarna ovan. Men de vågade göra något som inte fanns i andra låtar.
- Erki Tosavainens underbara svenska discomassaker på Neil Sedakas "Oh carol" från 1972
- Leena Skog och Anders Näströms respektlösa tolkning av"Je t´aime" som skulle fått Jane Barkin och Serge Geinsbourg att rodna som tomater.
- På tal om Leena Skog, hennes sköna version av Arne Quicks klassiker "Rosen", betitlat "Svaret från rosen".
- Eller Kieslowsky & Fiskes engelska version av just "Rosen".
Var finns de som vågar göra såna låtar idag? Låtar som vågar sticka ut och som är gjord med glimten i ögat eller med finess och lite lekfullhet. Idag är allt så inställt på att låta exakt lika hela tiden. Ve den artist som vågar sticka ut och göra något udda. Ska man sälja, och det ska man annars har man inget i musiken att göra, så ska man låta som alla andra. Det ska passa Rix FM eller P3, inget snack om saken. Detta gör att vi får en slätstruken musikvärld som man gäspar åt och rycker på axlarna åt. Jag efterlyser här lite originalitet i musiken. Big Beat, som kom i slutet av 90-talet, kanske anses som ute idag, men det gav oss låtar som stack ut, som var intressanta och totalt oförutsägbara. Och 70-talets dansbandsvåg och 80-taletsschlagermusik kanske på sina ställen inte lät bra eller vackert. Men man vågade sticka ut hakan på ett annat sätt och gjorde något som ingen skulle glömma, även om man försökte. Det finns något som både vi och musikbranschen helt har glömt bort: Musik måste få vara roligt också, inte bara en gravallvarlig kassakossa som ska stå där och dra till sig pengar. Annars finns risken att vi snart knappt orkar bry oss om musik längre. Ge oss lite kult, ge oss lite humor och ge oss lite big beat. Musiken behöver desperat lite nya färger och originalitet!

/JS08

Bloggtoppen.se
 #
Dags att tala seriöst om musik!
Stafrin | 01 Mars, 2008 15:34
Läste en underbar artikel i jazztidningen Orkester Journalen igår om en skiv- och bokaffär för jazzfreaks i Stockholm som heter "Andra Böcker och Skivor". Det underbara med den artikeln var att den äntligen skrev seriöst om skivor för oss skivsamlare. Ingenstans stod det någonstans om skivkrisen, hur dåligt det går för skivaffärer bla bla bla, utan bara en ren artikel om jazzskivor och en speciell affär för oss samlare.
För är det något som jag är rent utsagt trött på så är det att i var och varannan artikel om musik ständigt få läsa om denna skivkris och höra skivbolag och artister böla ut i medierna. För faktum kvar står ändå; musik idag ses inte som något seriöst kulturinslag, det är bara en ytlig kassakossa för samhälle och bolag, inget annat. Man ska inte bevara musiken längre, enbart se till att bolagen och artisterna får sina pengar, digga av låten i några veckor och sen glömma den och vandra vidare till nästa.
Därför är det kul att läsa artiklar och få tips för oss som vill bevara det vi tycker är bra och som vill ha ut mer av musik än att bara ha det som skval på jobbet eller på festen.
Jag kanske låter som en bitter bakåtsträvare, men jag tycker att man idag helt har glömt bort meningen med musik och varför den är viktig. Sluta att bara tala om pengar och hur mycket branschen ska kunna tjäna på ditten och datten utan börja att se det ur andra ögon också. Jag tycker att det är viktigt att det på något sätt, må det vara vinyl, CD eller DVD, finns skivor där det som görs finns bevarat. Musik är en bit av kulturhistorien och är glädje för många, inte bara för upphovsmännens plånböcker. Och allt i ett samhälle kan inte handla om trender, som ju i grund och botten också handlar om pengar...

/JS08

Bloggtoppen.se
 #
Falsksång - "Idols" framtida undergång...
Stafrin | 27 Februari, 2008 16:02
Jag hade tänkt sia lite inför framtiden! Jag har en s k vision! Jag tror att "Idol" kommer att få det tufft att få mångmiljonpublik. Det är naturligtvis inget jag vet och det kan ju förstås lika gärna vara mitt ogillande mot programmet som påverkar mitt omdöme, men något säger mig att det är så. Om man nu bortser från det faktum att den senaste vinnaren därifrån, Marie Picasso, knappast har skördat marknaden så har man en brant uppförsbacke att göra den nya juryn lika kommersiellt gångbar och ryktbar som den gamla.
Men den främsta anledningen är att det som tidigare gjort att en bred massa tittar, falsksång åtföljt av en kränkande sågning, kommer att vara stenute till nästa "Idol". Många av de som jag har mött och som försvarar denna skymf till TV-program har sagt att det just är det som är roligast att se. Hur uselt vissa sjunger, och hur roligt det är när dessa sågas längst fotknölarna offentligt sen. Redan nu så har falsksång blivit en modefluga som alla kör med. I det minst sagt urtråkiga TV3-programmet "Singing bee" så har just falsksång blivit en säljvara.
Många reklamfilmer har numera hakat på och har falsksång med. Och Youtube fylls numera med filmer med folk som försöker bli kända genom att yla som en plågad katt. Detta gör att jag tror att folk kommer att bli så trött till slut på detta att "Idol" tappar tittare. Trender kommer och trender går och så även falsksång. Visst, jag kanske inte är rätt person att sia om detta. Jag kan knappast kallas för opartisk och jag ska gladeligen erkänna att den dagen detta program läggs ner så kommer jag att dansa. Men i ett försök att ändå göra en professionell analys och en spaning som kanske kunde platsa i Sveriges Radios program med Ingvar Storm så gör jag ändå den gissningen att man kommer inte att kunna köra på i samma stil utan att tappa tittare. Man har kört så långt man kan utan att hamna i en återvändsgränd. Så till den nya juryn, Bagge, Bagge och Carlsson kan man ju inte annat än önska lycka till... eller kanske inte...

/JS08

Bloggtoppen.se
 #
Årets melodifestival blir en kalkonfestival!
Stafrin | 26 Februari, 2008 15:37
ÄNTLIGEN! Bidraget som beskriver hela Melodifestivalen numera. Irland skickar Dustin the Turkey! En kalkon till en kalkonfestival! Vad vi har längtat! Och så finns de dom som säger att tävlingen handlar om musik...

/JS08

Bloggtoppen.se
 #
Knepig sponsring av gala
Stafrin | 23 Januari, 2008 13:52
Galor, galor, galor! De stora nöjes- och underhållningsdrakarna ska spänna sig och visa upp sina största muskler.Men så finns det också mindre drakar som också vill visa upp sig. En sån är Manifest, som är de oberoende skivproducenternas gala. Tro det eller ej, det finns fortfarande indiependentskivbolag som ger ut skivor utan att ha kontakt med Universal, EMI eller Bonnier. Eller det är meningen i alla fall. Fast det är inte alltid det funkar så. Det har artisten Jens Lekman erfarat. Han ligger på skivbolaget Service som bojkottar galan. Och jag håller med dom. För hur oberoende Manifest försöker vara och hur bra initiativet till galan än är så kan jag inte hitta någon vettig anledning till att de samtidigt har Sony Ericsson (Sony som ju äger skivbolaget Sony BMG) som sponsorer. Att man har sponsorer accepterar jag, men man hamnar onekligen på två stolar om man samtidigt som man försöker stå utanför de stora kanonerna samtidigt låter en av dom sponsra dom. Enligt Ola Borgström, Service ägare, så har man skjutit sig i foten, och om man inte reparerar trovärdigheten finns det risk att skadan aldrig läks. För det behövs små bolag inom musikbranschen som gör musik och som vågar trotsa den stora branschen, sticka ut och gå sin egen väg. Musikbranschen skulle må mycket bättre om den inte var så slätstruken hela tiden.

/JS08

Bloggtoppen.se
 #
Oscar Peterson - ännu en jazzlegend är borta
Stafrin | 06 Januari, 2008 17:27
Jag vet jag är lite sen, men jag skulle vilja kommentera en jazzlegends bortgång, nämligen pianisten Oscar Peterson. Oscar Peterson var en mycket bra pianist, som stod med ena foten i den traditionella swingjazzen och den andra i bopen och klarade båda suveränt. Dessutom så hade han, till skillnad mot många av hans kollegor i det gyllene 50-talet, inga drogproblem, Medan musiker som Charlie Parker, Dizzy Gillespie, Bud Powell, Miles Davis, Stan Getz, Chet Baker och Lester Young hade stora missbruksproblem så stod Oscar Peterson utanför detta och blev hela 82 år gammal. Ännu en av jazzens få kvarlevande gamla legender har lämnat oss!

För den som vill veta mer om Oscar Peterson så har han en riktigt bra hemsida här.

/JS08

Bloggtoppen.se
 #
Vem bestämmer vad som är bra musik?
Stafrin | 05 December, 2007 17:22

Så här års så dyker alla nomineringar till vinterns alla prisgalor upp. Nyligen så avslöjades det vilka som nomineras till en grammis. Nomineringarna i år är fler än någonsin, men så är reglerna ändrade. Endast tre kategorier är jurystyrt och resten får folket vara med och påverka. Och genast börjar en samlad musikkritikerkår skrika högljutt av missnöje. Vilket får mig att åter fundera på något som jag undrat i många, många år: Varför anser musikkritiker alltid att de har den enda bra musiksmaken i världen? Får man en bättre smak om man går 4-5 år på journalisthögskola? Det är tydligt så, och har alltid varit, att musikkritikerkåren tycks vilja att skivköparna ska köpa sina skivor och hålla käft, så får journalister som Per Bjurman och Markus Larsson styra vad som är bra musik. För folket har alltid den sämsta smaken och kan inte få yttra sig. Sommaren 1998 så uppmanade Per Bjurman i Aftonbladet i en stor sida till bojkott mot det som han kallade "dagismusik", alltså det som HAN inte tyckte om. Fem år tidigare så sålde Ace of Base miljoner av sin musik. Till och med amerikanerna gillade deras skivor. Men tidningarnas musikjournalister skrev unisont i sina krönikor: "19 miljoner skivköpare har fel!".
Men i min värld handla musik lik väl om tycke och smak. Alla har olika smak och följdaktigen kan inte musikjournalister kalla sig experter och tro sig "veta" vad som är bra musik. Sen kan man kritisera etermedierna för att de i sin tur spelar samma musik och därigenom påverkar folket, men det är en annan sak. Det är fortfarande folket som köper skivorna (eller filerna om ni nu hellre vill det), därför är det egentligen rätt naturligt att det är folket som får bestämma vad som har varit bäst, alltså grammisarna. Om det nu är såna som branschen behöver, för i grund och botten kan man ju också fråga om det priset i överhuvudtaget behövs..

/JS07

Bloggtoppen.se
 #

Årets musikaliska kommentar...
Stafrin | 04 December, 2007 17:32

Jag brukar inte ge mycket för Aftonbladets skivrecensenter men Markus Larsson har kommit med årets bästa kommentar:
”Att lyssna på Martin Stenmarks skiva är som att gurgla med diskvatten”.
Jag säger bara: Aj, aj, aj!

/JS07

Bloggtoppen.se
 #

Tankar kring "Idol"-rubrikerna...
Stafrin | 24 November, 2007 13:05

Åter så kan man inte går någonstans på nyhetssidorna eller förbi en kiosk utan att "Idol"-nyheterna ska lysa en i ansiktet. Det roliga är att det fanns en tid då man kunde slippa detta genom att tänka:
"Det är bara att stänga av TVn."
Numera ska man helst befinna sig på Mars för att slippa alla dokusåpor, dokusåparubriker och TV-diskussioner. Så egentligen vill jag inte lägga mig i detta. Jag vill se programmet glömmas bort och inte delta till mer reklam för skiten. Men någonstans när programmet börjar att vackla och förtroendet för det rasar hos folk och media så kan man inte låta bli att vara lite kommenterande skadeglad. Och det finns en fråga jag inte riktigt fattar, om det beror på mitt bristande engagemang för programmet eller om det är en befogad fråga vet jag inte än. Den senaste månaden så har man kunnat läsa hela tiden om hur juryn blivit förbannad på att deras favoriter inte vinner, de har idiotförklarat tittarna och idag kan man läsa att Daniel Breitholz "slog sönder sin loge när förhandsfavoriten åkte ut". Min fråga är:
Varför detta apspel och uppbåd när Sony/BMG, som är huvudarrangör, ändå kontrakterar artister som inte går vidare i alla fall? Jag trodde i mitt stilla sinne att idén med "Idol" var att vinnaren som skulle få kontrakt, men flera av dom som inte har vunnit under de år programmet har gått är idag kontrakterade till Sony/BMG? Skivbolaget tjänar ju pengar på de som åker ut ändå genom att signa dom, så varför dessa löjliga fejkrubriker om att juryn, som ju ändå företräder skivbolaget, "blir förbannade" och "idiotförklarar svenska folket"? För i min värld innebär det att hela denna tävling är en stor bluff och bara en gratis reklamspot varje dag i ett halvår åt Sony/BMG. Är det så kanske att tävlingen i själva verket går ut på att Sony/BMG vill observera vilka man vill slippa signa? Men som sagt så kan jag knappast anklagas för att vara opartisk observatör (eller observatör i över huvudtaget...). Bara en tanke som far i mitt huvud när jag ser löpsedlarna om programmet som vimlar överallt...

/JS07

Bloggtoppen.se


 #
Äntligen en ny LeMarc!
Stafrin | 23 September, 2007 14:26
Det har varit spaltmetrar med intervjuer med Peter LeMarc den senaste veckan där han talat ut om sin ångest och scenskräck. Jag har följt LeMarcs karriär i många år nu och för mig finns det få som är så otrolig på nära och beskrivande texter som LeMarc. "Det är så gott att må gott igen" är en kanonlåt och jag ser verkligen fram emot nya plattan. I denna tid då den ena blaskiga mediaartisten efter den andra kommer och går känns det tryggt att ha en ny Peter LeMarc på gång. Man vet vad man får och det är 99,9 % av fallen alltid bra!

Bloggtoppen.se
 #
Bra debattartikel om "Idol"!
Stafrin | 15 September, 2007 17:44

Just nu är det diskussion kring Idol och juryns nya hårda linje. Jag säger bara läs denna debattartikel av pianisten och artisten Tina Ahlin! Den är till stora delar sann och väldigt bra. Heder åt en artist som vågar ställa sig emot branschen...

/JS07

Bloggtoppen.se
 
#

Ge mig en riktig sommarplåga 2008!
Stafrin | 26 Augusti, 2007 20:36

Detta knyter an lite till spaningen som jag skrev för ungefär en månad sen, om saknaden av kultlåtar som vågade sticka ut. Aftonbladets läsare har korat årets sommarlåt, Markoolios ”Ingen sommar utan reggae”. Ganska självskrivet, eftersom det varit den enda låten som har någon form av anknytning till sommar i år. Fridas förhandstippade ”Dunka mig gul och blå” blev nerdunkad redan på tidigt stadium eftersom den varken kom in på P3s ”Sommartoppen” eller spelades sönder i Radio Rix. Misslyckas man med dessa båda saker så blir man ingen sommarplåga! Frågan är om någon sommar har känts blekare och vattnigare än årets, när det gäller sommarlåtar? Kommer man att minnas något annat än Markoolio och kanske att det var någon liten debatt om misshandel med nån som kallade sig Frida från 2007 så gör man det bra. ”Sommartoppen” har tidigare varit det som varit bäst på att pusha fram en sommarplåga, men det programmet har i år sänts inomhus för en liten studiopublik och P3 är ju numera mest en ungdomskanal för balla och hippa 13-17 åringar från Stockholm. Jag saknar verkligen de där riktiga sommarplågorna som skapade en identitet på sommaråret. Låtarna som man minns. Jag saknar en OMD ”Sailing on the seven seas”. Jag saknar en Paradisio ”Bailando”. Jag saknar en Lou Bega ”Mambo no 5”. Jag saknar en Innercircle ”Sweat”. Jag saknar en Gyllene Tider ”Gå å fiska”. Jag saknar en Basshunter med… nej, förresten det gör jag inte. Stryk det! Jag saknar en Daddy DJ ”Daddy DJ” eller en Pelle Almgren ”Omåomåomigen”. Och så vidare, och så vidare. Även dessa var låtar som vågade sticka ut lite för att ge sommaren sin färg och för att man skulle kunna få sin hit. Problemet var att de flesta av dessa artister hade problem att hitta tillbaka till listorna sen och i dagens musik bransch så gäller bara allt eller inget. Därför vill jag till sommaren 2008 höra minst ett par riktiga sommarplågor som gör att sommaren blir ihåg kommen för annat än sommaren som blev blötare och gråare än utlovat.

/JS07

Bloggtoppen.se
 
#

Fram för mer kultmusik!
Stafrin | 09 Augusti, 2007 23:54
Lånade just en bok på biblioteket betitlat "Sveriges sämsta skivomslag" av Mattias Boström, Martin af Kristensson och Fredrik Trampe. En bok fylld med skivomslag på kultplattor från 60- och 70-talet. Man blir definitivt påmind om att det fanns en tid då musik inte alltid var så tillgjort perfekt för att passa in i mängden. Det fanns en tid då man vågade sticka ut så mycket att man nästan skämdes. Men det var inte slätstruket i alla fall. Nåja, inte alltid i alla fall. Så jag uppmanar skivbolag och artister att våga göra kultmusik igen. Våga sticka ut, oavsett om det är dansband, visor, disco eller schlager. Vi behöver lite låtar där vi sen kan fundera: Hur tänkte dom egentligen där?! Musik måste få vara kul också. Det kanske inte blir bra och det säljer inte alltid i tre dubbelplatina. Men det är en del av vår kultur och det gör musik plötsligt lite roligare. Och man minns låten om X antal år. Betydligt längre än dagens hits i alla fall.

/JS07

Bloggtoppen.se
 #
Mitt märkliga Kent-liv
Stafrin | 28 Juli, 2007 22:03
Biljetterna till Kents konsert tog slut på 45 minuter. Kents platta är nog den platta i år som är mest värd att vänta på! Livet är ibland bra underligt. När Kent kom 1996 så undrade jag vad detta var för smörja. Ett överskattat mediafenomen med en sångare som inte sjöng en ton rätt och som ylade om sina blå jeans. Sen ylade han vidare i en konstig låt om oralsex. Nu, 2007, så är Kent en av tre svenska artister/band som fortfarande är kanonbra (dom plus Robyn och The Cardigans). Antingen har jag blivit vuxen eller så är livet så märkligt...

/JS07

Bloggtoppen.se
 #
Hur är Markoolio mer vuxen?
Stafrin | 19 Juli, 2007 22:18
Appropå Markoolio som var i Allsång på Skansen i tisdags så vore det kul att veta vad dagisrapparen menar när han säger att han numera gör mer vuxen musik. Hans musik är fortfarande i dagisstil, texterna har fortfarande på den nivån så att en femåring lätt kan sjunga med och barnen sjunger fortfarande mest med i hans hits. En del texter har fått mer sprit och festarstil i sig, men that´s it. Därför kan jag kanske tycka att det är lite småkusligt när han i sin sommarhit "Ingen sommar utan reggae" sjunger om att vara"lite lullig vardag". Så lätt skakar man inte av sig en image. Frågan är vem Markoolio underskattar mest: Vuxna eller barn?

/JS07

Bloggtoppen.se
 #
Prince - en hjälte eller dåre?
Stafrin | 16 Juli, 2007 20:09
Vissa artisters PR-kupper vet man ibland inte om man ska applådera, skratta eller gråta åt. Som Prince när han ger bort sin skiva "Planet Earth" gratis med engelska tidningen Daily Mails söndagsbilaga samt på konserterna. Ett solklart slag i ansiktet på skivbranschen som kan ses som en protest mot de höga priserna och branschens sätt att styra marknaden. Prince meddelar mycket riktigt genom en talesman att han vill att musiken ska nå så många som möjligt som vill höra hans musik och att försäljningslistor är en skivbolagskonstruktion som inte har någon relevans. Självklart blir skivbranschen helilsken. Det är ena sidan. Men samtidigt har Prince sålt sig till tidningen rätt dyrt. 6,6 miljoner gav Daily Mail för denna kupp vilket är summor som han annars knappast skulle ha uppnått på enbart skivförsäljning, eftersom artister får ca 10 % av intäkterna. Detta kan ju knappast ha försvårat beslutet. Dessutom blir det intressant och se vart Prince karriär tar vägen för han kommer att få stora problem med att hitta skivbolag som är villiga att jobba med honom i fortsättningen. Att snuva skivbolaget på intäkter för försäljning och dessutom kanske även själv ha lyckats tjäna mer på skivan än skivbolaget kommer inte att ge honom popularitetspriset direkt. Han kanske ska starta eget igen...? Som sagt, ibland vet man inte om Prince är genialisk, en hjälte eller bara dåraktig. Förmodligen en blandning av alltihop.

/JS07

Bloggtoppen.se
 #
Nya upphovslagen - en av de löjligare
Stafrin | 09 Juli, 2007 15:57
Nog har jag varit med om mycket löjligt i lagväg, men att skivbolag, filmbolag och andra muppar ska kunna kräva fildelares IP-nummer från Internetleverantörer tillhör väl en av de värre. Det vill säga för att skivbolagen ska kunna tjäna pengar på sin RIX-P3-musik som de och media tvingar oss (mer eller mindre) att gilla så ska vi offra hela vår integritet och rättssäkerhet. Tänk att det fanns en tid när jag var ung och gymnasieelev då jag drömde om att jag skulle köpa så mycket skivor när jag fick jobb och pengar. I verkligheten idag så kunde jag egentligen köpa mer skivor då. Det var billigare och det fanns ett större utbud och jag fick dessutom bevara musiken (jag behövde alltså inte köpa enstaka MP3-filer på nätet som raderades efter en tid). Vad som kan ses som lite märkligt i detta är att många av de som nu spyr galla på diskussionsforum och bloggar riktar ilskan enbart åt regeringen och anser att det är "moral-Sverige" som slagit till igen. Visst, det är regeringen som skapat lagen, men media och framförallt näringslivet som styr och kräver. Skivbolag och filmbolag är inte staten, de är näringslivet. Och en borgerlig regering (och en högervriden socialdemokratisk också) följer mer än gärna näringslivets krav. Nu väntar vi på nästa kapitel i den eviga såpan om pengarna och makten bakom människans sätt att bli underhållen. Förresten, här är en intressant blogg i ämnet skriven av signaturen "Eklindh".

/JS07

Bloggtoppen.se
 #
Live Earth – bra idé, men osorterat genomfört!
Stafrin | 07 Juli, 2007 17:02

Tanken är bra. Live Earth – en gigantisk 24 timmar lång gala där alla propagerar för att vi ska rädda moder jord. Jag kan också ge ett OK till att man vill visa upp andra nationers och kontinenters musik, även om jag kanske inte lär följa det så mycket. Dock verkar själva galan vara en bakfylleproduktion där ingen, inte ens SVT, vet vem som spelar när. SVT köper sändningen av BBC och har inga vettiga körscheman. Att dessutom köra alla artister samtidigt verkar också vara ganska ogenomtänkt. Den som gillar både Madonna och svenska Mando Diao får det riktigt svettigt eftersom dessa, enligt uppgifter, spelar samtidigt. Av de mer kända artisterna på galan så känns dock Live 8 för ett par år sen mycket mer imponerande, även om jag gärna ser Genesis återförening, Madonna eller The Police. Duran Duran ser jag gärna också, men inte med Justin Timberlake och Timbaland!

På papperet är alltså galan en god idé. Vad sen vitsen är att transportera artisterna med privata jetplan runt om i världen är en annan sak, men jag antar att arrangörerna har nån plan med det också. Största kritiken har dock kommit om att galan inte skulle mena ett dyft. Alltså att miljöaspekten bara är en tillfällig trend som försvinner om ett tag. Tillåt mig ifrågasätta det med en gång. Det är inte Al Gores fel om vi människor väljer att ignorera detta. Han och Live Earth-galan kan bara visa upp hur det ser ut, sen är det upp till oss och bestämma om vi vill följa det eller inte. Men någon enda gång så kunde väl människan visa att man tar något på allvar och gör något seriöst. Sen är ju då det vanliga problemet att det innebär en del uppoffringar från oss. Går det att både vara miljövänlig och göra något för miljön och samtidigt leva det lyx- konsumtions- och trendsamhälle som vi lever i idag? Jag tvivlar, men allt är relativt. Vad än man kan säga om Al Gore så har han ändå pekat på en viktig fråga som inte bör förnekas bara för att det är viktigare med ”Idol” eller ”Big Brother”. Vad sen denna gala kommer att göra för att ändra på det hela återstår att se, men fröet är sått och nu bestämmer vi om vi vill vattna det. Du, jag, kommunerna, regeringarna och näringslivet.

/JS07

Bloggtoppen.se

 #
En skivsamlares tankar vid skivbacken...
Stafrin | 03 Juli, 2007 21:13

Det är många tankar som kan komma flygandes när man numera står på en second hand-affär och letar skivor. Man ser den stora högen av vinylskivor som stått i över ett halv år med besviken min och börjar att tänka på sin hobby som skivsamlare. Plötsligt så börjar man att tänka på varför detta med nedladdning idag är det viktigaste för alla. Det jag säger nu är inte på något sätt bevisat utan bara en tanke från min sida. Musik idag är egentligen fullkomligt oviktigt för många. Nu drar jag inte alla över en kam, jag vet att det finns en hel del undantag, men för en stor del är musik idag bara ett axelryckande och förbipasserande tidsfördriv. Media och skivbolag är de som har haft störst influenser till detta. Titta under de två tidigare decennierna, 80-talet och 90-talet. Titta på skivbolagen under 80-talet. Givetvis fanns det en hel del yta då också och kommersialism och trender inom musik har funnits i alla år. Men ändå ville man satsa på en produktion som var stabil och snygg och man ville satsa på artister som kunde detta med musik. På det satsades det på artister och band som varit med i många år. Man kan ha olika åsikter om dessa kända artisters musikaliska kvalitet under detta decennium, men det fanns ändå ett intresse för musiken i mina ögon.
Under 90-talet så satsades det hej vilt på unga och nya band och artister som hade kvaliteten och som kunde musik. Även där råder det förstås delade meningar om kvaliteten, men man ville satsa på musik. Och trots allt så fanns det en väldigt stor bred på musik under 90-talet, då man inte riktigt visste vilken trend som gällde.
Idag, på 2000-talet, sastar man i stort sätt på vilken punschboll som helst som har en ball image och nåt intressant som drar pengar. Sen spelar det ingen roll alls vilken musik personen egentligen gör, det låter säkert häftigt ändå. Ingen ska idag ändå komma ihåg det för framtiden, för eftersom musik för bolagen bara är en pengakossa idag så är musik större utsträckning än någonsin en slit- och slängvara. Många av cheferna för de största skivbolagen har inte en susning om musik, men däremot kan de tjäna pengar.

Media å sin sida hade en väldigt massa tidningar om musik som sålde relativt bra under 80-talet. I etermedierna var musiken ganska osynlig eller anpassad för en äldre publik. Och jag har inget emot det sistnämnda. P3 har aldrig varit så mycket public service som det var på 80-talet. Men på tidningfronten fanns titlar som Rocks, Schlager, Slitz (som då var en ren musiktidning) och OKEJ, som då innehöll artiklar om musik, konserter, artister och som hade en seriösare ton.
Under 90-talet så dog dessa ut. Slitz blev en halv porrtidning, OKEJ blev en nästan ren tjejtidning och Rocks/Schlager gick i graven. Men detta ersattes istället av en seriös satsning i etermedierna. I radio, då nya P3 hade bildats, så dök seriösa musikprogram upp som informerade om musik, skivor och konserter. I TV kom en mängd med musikprogram som var anpassade för ungdomar i alla åldrar, samt även de som var äldre, men som ändå ville hålla koll på musik.
Idag är MTV fylld med datingprogram och dokusåpor. De flesta musikprogram i TV är anpassade till tonåringar under 18 år och P3 har övervägande trams- och låtsashumorprogram. Rena musiktidningar lever en tynande tillvaro för folk med specialintressen.

Nedladdningen startade som en protest mot bolagens höga priser, men sen tror jag att medias och bolagens allt mer ignorerande av produkten och allt mer koncentrerande av det man kan tjäna på produkten har allt mer påverkat och det är lättare att inte bry sig utan ta/köpa en låt då och då på nätet. Att det är en ny och häftig teknik har säkert hjälpt valet en del, men jag tror inte att det är den huvudsakliga anledningen till nedladdning för många. Man bevarar inte musik alls utan allt köps en månad och glöms sen bort. Musik är idag inte viktigt utan bara ett kul nöje och tidsfördriv. Personerna som gjort musiken är inte musiker utan kändisar som är roliga att titta på eller läsa om i skvallerblaskan. Åter så kan jag inte säga 100 % att det är så utan detta är bara en reflektion utifrån min erfarenhet av media, skivsamlande och musik under snart 15 år. Och kalla mig gärna pessimist, men för mig är musik något viktigt och mer än bara ett tidsfördriv. Skivor och musik är för mig min hobby. Jag vill få ut så mycket som möjligt av min hobby och av musiken.
Sakta så släpper jag tankarna, lämnar backen med en singel med gamla bortglömda 80-talsgruppen Five Star i min hand.
Pessimist eller ej, jag är ändå övertygad om att skivor på något sätt, åtminstone begagnade, kommer att finnas kvar. Det går ju att hitta 78-varvsskivor ganska lätt, fast de slutade tillverkas för nästan 50 år sen. Men hur det kommer att bli för ny musik och bevarandet av den för framtiden står skrivet i stjärnorna. Det avgör vårt intresse för den...

/JS07

Bloggtoppen.se

 #
E-type i kris
Stafrin | 21 Juni, 2007 14:27
Nu är det ordentlig kris i skivbranschen! E-type säger att han inte får nån porsche i år och tvingas handla på Lidl. Vilket hemskt öde för mannen. Välkommen till verkligheten, Martin!

/JS07
 #
Årets dunk(l)a sommarplåga...
Stafrin | 13 Juni, 2007 14:45

SR Kronoberg har stoppat sångerskan Fridas (inte ABBA-Frida, märk väl) S & M-låt "Dunka mej gul och blå" för att den är för kränkande. Jag är mest imponerad att man lyckas utnämnda den till "Sommarplåga". Jag har hört den en enda gång och minns varken ton eller text av den.

/JS07


 #
Sonny Rollins - en spännande Polarprisvinnare
Stafrin | 20 Maj, 2007 12:30

Polarpriset delas ut i dagarna, ett av de kanske intressantaste prisen som finns. Ett av de få där man ännu belönar folk för deras insatser och inte för deras tillfälliga popularitet. Jag tror att priset skulle tappa en hel del i kvalitet om man plötsligt belönade My Chemical Romance eller Red Hot Chilli Peppers. Ett av få priser där även mer seriös musik som klassiskt och jazz får komma till tals. Steve Reich ska jag inte kommentera eftersom jag inte vet något om honom, men Sonny Rollins är en spännande vinnare! Flera av hans inspelningar under 50-talet är några av bebopjazzens bästa och jag kan verkligen rekommendera hans platta med Modern Jazz Quartett från 1951! Jag gratulerar Rollins till priset och tycker det är kul att man denna gång belönar en bra jazzmusiker! Jazzlegenderna blir ju bara färre och färre och antalet jazztimmar i medierna likaså så ur den synvinkeln är det ett stort och bra steg framåt. Keep up!

/JS07


 #
Europa har den melodifestival man förtjänar!
Stafrin | 13 Maj, 2007 18:12

Innan denna spaning skrivs, ha i åtanke att den är skriven av en som inte såg spektaklet igår, men som ändå gillar att följa hur efterskalven av det blir.
Varje gång som Sverige tävlar i något och förlorar så vinner vi ändå alltid ett pris: Bäst i överreaktion. Nu är det krigsrubriker igen efter The Arks magplask i tävlingen igår. Det hemska i detta fallet måste väl ha varit attdet för en gångs skull var en låt som vann Melodifestivalen. Suck, stackars Sverige! När vi för en gångs skull skickar en kommersiell poplåt så går en ballad och vinner istället. Vad jag personligen tycker om tävlingen kunde ni läsa redan förra året i denna spaning. Men däremot är det alltid kul att se det mediala efterspelet (och detta år är det extra komiskt). För NU reagerar folk på att det är bara en massa clownerier, transvestiter och maskerader, men jublade häcken av sig i fjol när Lordi vann iklädda tidernas största maskerad. Hade den ukrainska transvistiten kommit från Finland eller Tyskland hade reaktionerna blivit mindre. Men nu kom hon/han från östblocket och då skriker man om kompisröster (att Norge och Danmark gav röster till Sverige var ENBART för att man tyckte om låten...yeah, right!). Det roliga är alltså att man endast talar om att ESC inte längre handlar om musik för att öststaterna kompisröstar, men nästan aldrig när länder som Finland skickar en hårdrocksgrupp med skräckinjagande masker.

Men det är så här: Europa har den Melodifestival man förtjänar. Som jag skrev i spaningen för en månad sen om Lasse Brandeby, man ville ha telefonomröstning då är detta resultatet. Man ville ha en kommersiell tävling och har man fått det. Man kan inte å ena sidan sitta och önska att tittarna ska få vara med och sen tro att alla 100 miljoner som ser tävlingen ska vara lika duktiga eller intresserade av att utse den bästa låten i en tävling där artisterna försöker locka röster genom kommersiella kupper. Då får man folk som mest på skoj röstar på de mest utflippade bidragen. Och man får länder som kompisröstar. Det vet musikbranschen ute i Europa! Stod det inte i varenda europeisk tidning år 2000 att "med telefonomröstning KAN INTE FEL LÅT VINNA!"?
Och öststaterna kan man inte heller ta bort. Hur mycket kommersiell och utflippad tävlingen än är så hoppas jag att den ännu är demokratisk. Det betyder att man har sin fulla rätt att göra vilken låt i vilken stil man vill och det betyder att de baltiska folken har rätt att rösta på vem de vill. Och det betyder också att i ett Europa som blivit allt större sen tävlingen invigdes 1956 så kan ingen neka dessa länder att vara med. Vill man ha bort detta så måste man införa en jury igen, som gärna kan bestå av TV-tittare, men som får följa bidragen hur mycket det vill. Festivalen har gjorts till en kommersiell glamourföreställning via ivrigt pushande och tittarna ska få rösta, då blir det så här.

Sen kan vinsten ha fördelar också. En ballad som segrare kan ju göra att det blir en meloditävling igen, men då kanske inte skivbolagen säljer miljoner, vilket tycks vara den största skräcken. Skrattretande är ordet för reaktionen hos Aftonbladets krönikor Markus Larsson som grips av total panik och ylar:
"Kompisröstande dödade tävlingen! Sverige kommer aldrig mer att vinna! I natt dog Eurovision"
Men mest skrattretande är det faktum att om ett år kommer alla miljoner ändå, trots alla protester nu, att sitta som bänkade och med drägglande tungor nästa år igen.
Som sagt; Europa har den melodifestival man förtjänar!

/JS07


 #
Köp av Rednex - en tveksam kulturgärning...
Stafrin | 08 April, 2007 22:04
Musikvärlden tar sig allt mer udda och skrattretande former. Rättigheterna till gruppen Rednex går under auktionsklubban på en auktionssida nätet för 10,5 miljoner. Jag gör därmed en grov gissning på att festivalfiaskot i Rumänien är det sista som vi får se av westernclownerna. Det intressanta är att ingen ännu har nappat och lagt nåt bud än, men en förening med det i det här fallet lite tveksamma namnet "Kampanjen För Kulturens Räddning (KFKR)" håller på att skramla ihop pengarna i vild förtvivlan med kommentaren:
"Om vi kan se till att våra barn slipper växa upp i en värld där de slipper Rednex vedervärdiga musik, så är det vår plikt som tänkande människor."
Hade detta varit 1994, när "Cotton eye Joe" kom ut, så hade jag förmodligen hejat på för så mycket hatade jag den låten då. Men nu är det 2007 och om KFKR tycker att deras viktigaste mål för kulturen idag och med 10,5 miljoner är att se till att ingen ska få höra Rednex mer så är jag lite skeptisk till både benämningarna "Kulturens Räddning" och "tänkande människor".

/JS07
 #
En smart organiserad schlagerseger
Stafrin | 11 Mars, 2007 18:51
En läskigt snygg utplanerad seger var The Arks melodifestivalseger igår. Jag har inte hört låten ska jag säga först och jag såg på långfilmen "Stargate" istället för "schlager"-finalen. Och jag ska också säga att jag inte har 100 % täckning för det jag skriver, men jag känner att jag är nästan säker. Redan från den stund som The Ark blev presenterade som jokrar i tävlingen så visste jag att The Ark skulle vara stor segerkandidat. The Ark är ett stort namn i branschen, både hos fans och kritiker. Dessutom var man tvungen att ha nåt speciellt rockröjigt med en speciel scenografi och klädsel efter Lordis seger ifjol. Allt detta har The Ark och bara det vann The Ark på. Personligen tror jag att The Ark hade kunnat sjunga sin version av "Den blomster tid nu kommer" och ändå vinna. Det är den tid vi lever i, då kändisskapet väger tyngre än musiken.

Men musikbranschen är smart och kan man vinna röster när det är folket som röstar så gör man det. Det är ingen tillfällighet att The Ark två veckor innan de ska ställa upp i sin deltävling släpper låten "Absolutely no decorum", allt för att plöja väg och göra sig ett än större namn inför tävlingen. Låten släpps inte på singel utan finns bara att ladda ner, (och jag är inte 100 här) förmodligen för att inte den låten ska överglänsa schlagerlåten vid en eventuell seger. Det är intressant att det finns folk som gnäller på att Sanna Nielsen försöker värva röster genom att ställa upp i "Så ska det låta" innan "Andra chansen", när The Ark släpper en hel låt av samma orsak som vevas i P3 och andra radiokanaler ideligen.

Personligen så tycker jag att The Ark gjorde tre kanonlåtar i början av sin karriär, "Let your body decide", "It takes a fool to remain sane" och "Echochamber", innan de blev ett rockband i mängden som inte stack ut alls musikaliskt. Men huruvida detta kommer att gå hem i Helsingfors eller inte vet jag inte, jag har alltså inte hört låten, men minns att bara för att man skickar ett stort band med en speciell stil i Sverige till tävlingen, så betyder inte det att utlandet köper det.
Jag tänker inte mala på igen om hur den här tävlingen har utvecklats, det gjorde jag förra året, bara gratulera The Ark till en väldigt snyggt organiserad PR-plan som höll hela vägen till Helsingfors. Sen om det var musiken som vann på det eller inte är en bedömningsfråga...

/JS07
 #
Varför är musikbranschen rädda för folket?
Stafrin | 31 Januari, 2007 11:26

Jag erkänner. Jag gillade att se på Grammisgalan under 90-talet. Kanske för att det fortfarande producerades bra musik då. Givetvis minskar lusten ju sämre svenskt musikliv blir. Men jag ska inte klaga på det nu. Vad man däremot kan ta upp är varför alla är så fruktansvärt livrädda för det svenska folkets åsikter. Titta på prisgalor överallt, expertjuryer som bestämmer åt oss vilka som varit bäst under året. Man underkänner folket som en åsiktsfaktor och tar över jobbet. Och i den mån folket får vara med och bestämma så har man, försäkerhets skull, tagit fram ett antal godkända kvalificerade personer som man får välja mellan. Det är högst otänkbart att få välja fritt. Många försvarar det hela med att det är just kvalitet som svenskt musikliv betyder. När grammisgalan för ett par år sen försökte gå åt ett mer kommersiellt håll så lämnade flera journalister juryn. Musikens dilemma, kommersialism vs experter. Kvantitet vs kvalitet. Men för mig så är musik endast tycke och smak. När Per Bjurman satt i Aftonbladet och blev utsedd till "musikexpert" och idiotförklarade folk för att de inte hade samma musiksmak som han så mådde jag illa. Man kan inte doktorera i vad som är kvalitet inom musik för det är fortfarande upp till var och en.

Men jag ska verkligen inte försvara kommersialismen i musiken. Den har gått över alla gränser och är fullkomligt sjuk. Media, i form av Rix FM, Aftonbladet och Expressen, och skivbolag bestämmer hela tiden vad du ska köpa, vad du ska tycka och vad du ska lyssna på. Skivbolagen som bestämmer vilka som ska pushas på och vilka som ska få finnas på skiva. Och dessa ska pressa fram succéer hela tiden, till varje pris och med vilka metoder som helst.
Fast i slut ändan så är det dock skivköparna, alltså folket som bestämmer vilka artister som är bäst genom att köpa, i vilken form man nu än gör det, deras alster. Så när det är dags att belöna artisterna i form av en Grammisgala, vad är det som gör att folkets åsikter inte räknas? När årets låt ska utses, och folket får rösta, varför får de då fyra låtar att välja mellan? Visst, jag kräks på Idol och Basshunter, men det är fortfarande dessa som folk tydligen köper. Sen kan man debattera VARFÖR folk köper det, men det bör inte göras på en Grammisgala utan det är en fråga för vardagen, en fråga som dock ingen tar i. Totalt sätt inom musikindustrin så finns det bara en frågeställning: Varför får vi skiv/musikköpare inte bestämma själv om vad som är bra, utan måste, av både bransch, "experter" och media, ständigt ledas in i koppel mot det som anses vara bra? The Knife må ha vunnit sex grammisar och fått fem plus av alla recensenter, men det gör dom automatiskt inte till det bästa Sverige har i musik. Sitter man dessutom i tomtemasker med förvrängd röst och pratar till en hemvideo, blir man inte heller precis folkhemsfavoriter. Men musik är ju ändå bara en fråga om tycke och smak.

/JS07


 #
Allt mer desperat nedladdningsjakt
Stafrin | 21 December, 2006 20:09

De stora skivbolagselefanterna har stämt lilla ryska nedladdningssiten allofmp3.com för att de är för billiga med sin nedladdning. En skiva kostar där 1 dollar. Man kan se det ur två synvinklar.
1) De stora skivbolagen ger sig inte förrän de har 100 % kontroll över all musik vi lyssnar på.
2) De har gett upp i jakten på de olagliga nedladdningssiterna och jagar nu andra villebråd, mer lönsamma.
Vilket som så visar det på en musikbransch som blir mer och mer desperat.

/JS06


 #
Vem minns Justin Timberlake om 40 år?
Stafrin | 30 November, 2006 21:17

En sak jag funderar på när jag jämför dagens musik med "gårdagens" är hur man kommer att se på dagens musik om ca 40 år? För 40 år sen IDAG så var ju både Beatles och Rolling Stones stora, Elvis toppade listorna och namn som Beach Boys, Chubby Checker och Chuck Berry lockade ungdomar till skivaffärerna. Namn som revolutionerade popmusiken och som än idag anses som branschens mest kända namn. Men om ytterligare 40 år? Är det nån som på fullaste allvar tror att man kommer att tala om Justin Timberlake då som man gör om Elvis idag? Eller kommer Scissor Sisters och Pink vara lika omtalade som Beatles och Rolling Stones? Kommer det att finnas folk då som hoppas på en ny 40:e turné med Beyoncé eller Green Day? Nu är inte detta ett försök att rabbla en massa stenåldersartister och pusha på dem. Inte heller ska jag försöka låta som en grinig gubbe som surt konstaterar att "allt var bättre förr", utan huvudfrågan är; Hur viktig är musik och dess utövare idag jäntemot då? Vill vi att nåt av det vi producerar idag ska bevaras åt framtiden eller är musik numera bara förströelse för stunden som går in genom ett öra och ut genom det andra? Om detta då beror på att musiken idag är vattningare och mer intetsägande eller om det är musikbranschen som styrt försäljningen så får var och en själv avgöra. Personligen tror jag på en blandning av bägge.
Idag görs det oerhört mycket musik och till skillnad mot då så spelas det oändligt mycket mer av den moderna populärmusiken idag i etermedierna än det gjorde 1966. Totalt sätt finns det också många fler medier att konsumera. Men ändå kommer vi ihåg knappt 10 % av det som släppts under de senaste 5 åren. Till skillnad mot från 60-talet då en gigantisk mängd sitter på de flestas minne fortfarande. En intressant, men samtidigt skrämmande tanke. Om dagens musik är så bra som många trots allt säger, så vore det väl kul om vi kunde minnas det i framtiden också. Men tyvärr, man borstar av sig allt efter ett år och tar på sig nåt nytt. Då föds det inte heller nåt nytt som för musiken framåt och det gör kulturen till en monoton och enkelspårig företeelse ingen i framtiden bryr sig i. Tänk om vi skulle börja ställa krav på det som släpps och bevara det vi tycker är bra, vad skivbranschen skulle se annorlunda ut och vad alla skivbolagsbossar skulle bli brydda...

/JS06


 #
Årets pinsammaste TV-ögonblick…
Stafrin | 24 November, 2006 22:02
Frågan är om inte årets pinsammaste TV-ögonblick är utsedd; när TV-sportens Peter Jihde och Jessica Andersson rappade och sjöng en fruktansvärt usel reggaeversion av ”Stad i ljus” i SVTs ”Doobbi-doo” i kväll. Och Jihdes rap om Zlatan var inte att leka med alltså. Aldrig har man fått mer för licenspengarna...


/JS06


 #
Äntligen reaktion mot "Idol"!
Stafrin | 07 November, 2006 20:13
Lars Winnerbäck är en artist som jag normalt inte brytt mig så mycket om. Första plattan med låtar som "Solen i ögonen" var helt OK, innan han antog nån Ulf Lundell Jr-ställning i branschen och mitt intresse föll som en sten. Men jag vill ändå lyfta på hatten och uttrycka min respekt för karln när han nu bojkottar TV 4 på grund av "Idol". Detta efter att Kjell Bergkvist skrivit ett brev och också sågat kanalen längst fotknölarna, bland annat för programmet. "Idol" är inne på sitt tredje år och äntligen vågar några kändisar agera (ja, äntligen vågar NÅN agera) och visa sitt samhällsansvar för barn och ungdomar i samhället och mot mobbing. Inte för att TV 4 kommer att bry sig för fem öre, utan jag räknar att det kommer ännu en omgång av det ytligaste av alla ytliga program och att barn kommer att leka "Idol"-juryar runt om i svenska skolor och fritids och att än fler ungdomar kommer att tro att vägen till pengar, glamour och berömmelse går genom förnedring och TV-kameror. TV 4-chefen Jan Scherman försöker försvara sig med att programmet trots allt har 1,5 miljoner tittare, vilket gör det hela ännu mer skrämmande. Jonas Gardell spanade i radioprogrammet "Spanarna" 1994 om att kvalitet och kvantitet var på väg att bli liktydliga begrepp och att skit tydligen var gott och inte ett dyft har hänt på 12 år. Jag är verkligen inte den som ska kasta skit på vad folk ser och inte. Vi lever i en demokrati och folk får se vad de vill. Men "Idol" är för mig förnedrings-TV av (ur svenska mått mätt) värsta sorten och oavsett hur många ungdomar som frivilligt söker dit så har TV ingen rätt att se sig som boss och skada (i detta fall psykiskt) en annan människa. Heder åt både Lars Winnerbäck och Kjell Bergkvist för deras ställningstagande!

/JS06
 #
Musik ska vara tillgänglig för alla!
Stafrin | 31 Oktober, 2006 18:30

”CD:n är död!”, säger skivbolaget EMIs chef Alain Levy och menar att den behöver utvecklas för att klara sig. Man ska pyttsa in mängder med extra-saker på skivorna så de blir med attraktiva, vilket troligast gör dessa än mer dyra. Däremot tror EMI ännu på fysisk försäljning av musik, vilket alltid är något. Musikbranschen är den kanske mest patetiska bransch vi har just nu. Den utgår från tesen att alla är lika skapta, har samma musiksmak, är lika rika, är lika intresserade av det nya och alla är under 20 i sinnet. Alla människor idag springer efter MP3 och är lika intresserade att hosta upp ett kreditkort och köpa en ljudfil som de lyssnar på i en vecka, enligt bolag och media. Men faktum är att många slutar att köpa CD för att den är för dyr. Det sa många redan 1993 när CDn kom. Jag minns än när Phil Collins släppte sin platta ”Dance into the light” 1993 och Aftonbladet gjorde en intervju där han inför ett stort medieuppbåd sa rakt ut att ”hans skiva var för dyr!”. Därefter uppmanade numera filmrecensenten Jens Petersson alla att bojkotta nya skivor i protest mot priset och istället köpa billiga skivor som lät likt den nya musiken. Denna uppmaning passerade obemärkt förbi. Själv kämpade jag DÅ att för att LP-skivan skulle överleva, som då var mycket billigare. Nu har det gått 13 år sen dess och inte ett jota har hänt med priserna, jo, möjligen gått upp. Hade den bojkotten kommit 1993 hade skivbolagen kanske reagerat, men bojkotten har kommit nu istället och då funkar det inte lika bra. Skivbolagen har under de senaste åren mer än nånsin ignorerat vad deras kunder vill ha. Folk vill ha billigare priser, men bolagen lägger dövörat till. Många klagar över utbudet på musiken, ingen bryr sig. Och en del har reagerat på skivbolagens metoder att plocka fram nya talanger och styra sina artister, noll reaktion. Dessutom känner jag till och med människor som varken har bredband eller dator, men som också gillar musik.
Jag har länge hävdat och hävdar än att kulturbranschen idag är en diktatur, en kommersialistisk diktatur där vi bara ska tvingas köpa det som ger pengar, inte det som vi tycker är bra. Sen finns det givetvis de som är intresserade av den nya tekniken och vill hänga med i trendlivet hela tiden, men dessa kan ju inte styra en hel skivmarknad.
Jag är skivsamlare. Jag vill ha nåt fysiskt att ta på och jag vill kunna bläddra i en skivhög för att kunna se det jag vill ha. Och jag vill kunna känna glädjen över att äntligen ha hittat en skiva som jag letat länge efter, betala den över en disk och kunna stolt sätta in den i min skivsamling. Jag är tydligen så otrendig som det går och jag är stolt över det. Men, som jag skrev i spaningen tidigare då Bert Karlsson fick sälja sitt skivbolag, hur mycket jag än vill köpa skivor så omöjliggör skivbolag och skivaffärer det för mig att göra det, eftersom dessa är för dyra och det jag gillar i musikväg inte passar på vare sig P3, MTV eller Rix FM. Men en sak står jag för, jag tillhör två små klubbar, den ena kallas ”VVBM” och den andra ”VVBN”. ”Våga Vägra Bärbar MP3” och ”Våga Vägra Betal-Nedladdning”. Jag vill att musik ska vara tillgänglig för alla oavsett om man är rik, fattig, ung, gammal, trendig eller totalt ohipp, men idag är branschen på väg att styra musik till nåt som bara hippa storstadsungdomar och folk med mycket pengar ska få tillgång till. Och framför allt en slängvara som vi bara konsumerar för att glädja bolagen och medierna, inte oss själva i första hand och det vill inte jag stödja. Så jag hoppas att CD-skivan ska få leva så länge som möjligt och är tacksam för var dag som det finns second handaffärer med mycket skivor så att jag, och flera med mig, kan få bli lika glad som dessa ungdomar med sina läppstiftsliknande pytteapparater och öronploppar.

/JS06


 #
Ola Salos kraschlandning i USA
Stafrin | 24 Oktober, 2006 22:20
Timing är A och O i musikbranschen, vissa har det, andra inte. The Arks Ola Salo har rätt taskig sådan. På en spelning på svenska ambassaden i USA så kommenterade han ett förbi passerande plan med att "planen hamnade lite varstans i USA och att han hoppades att planet inte flög mot ambassaden utan mot Vita huset". Jättesmart, framför allt eftersom amerikanarna dessutom sörjer 5 årsdagen av 11/9. Men det är ju tur att han har en låt han kan sjunga om han vill försöka rädda en eventuell karriär därborta:
"It takes a fool to remain sane!"

/JS06
 #
Skivbolagen – naiva eller maktgalna?
Stafrin | 18 Oktober, 2006 16:46

En fildelare i Norrköping dömdes i dag till 80 dagsböter. Dessutom stäms 8000 fildelare i 17 länder. Detta om något är väl ett bevis på att näringslivet styr världen, när de till och med får polisen att prioritera deras problem istället för den normala kriminaliteten. Skivbolagen och antipiratbyrån gör vågen i tron om att de har stoppat hela nedladdningsindustrin, den olagliga alltså. Ibland undrar man om det är naivitet eller maktgalenhet som styr skivbolagen, förmodligen bägge. Jag tycker verkligen synd om artister och kompositörer, jag gör verkligen det. Men detta gör bara att de kommer än längre bort från sina fans. Man gapar åt fel håll. Varför ställer sig inte vissa artister sig upp mot media och skivbolag som vägrar pusha, sälja och spela deras musik så att de som vill köpa skivor kan hitta deras musik i skivaffärerna. Varför protesterar de inte mot de svinhöga skivpriserna så de som vill köpa skivor har råd eller anser att det är värt att göra det. Jag vill, som jag sa i en tidigare spaning, köpa skivor. Jag är skivsamlare, men den musik jag gillar är för omodern. För att kunna köpa skivor idag så måste jag gilla allt ”Idol”-blask, det som får fem plus i Aftonbladet och det som spelas på Rix FM. Inget annat! Därför att det tjänar skivbolagen och media miljoner på och det är vi tvungna att hjälpa till med, vare sig vi vill eller inte. Så jag som skiter i Darin, Agnes, Helena Paparazzi, Marit Bergman och Mando Diao utan hellre vill ha DJ Toxic, De/Vision, jazzskivor, Nik Kershaws senaste eller Susanne Alfvengren och inte äger ett fett kreditkort får leta med ljus och lykta över hela Sverige. Fast så länge som det finns vinylskivor och second hand så är jag nöjd. Musik idag är på väg att bli en klass- och generationsfråga. Det låter ju sjukt, att en sån enkel sak som att få lyssna på den musik man gillar är på väg att bara gälla för vissa, både om man tittar på utbud i skivaffärer och i medierna. För mig är detta en fråga som ligger mig varmt om hjärtat; musik och att alla ska få chansen att lyssna på vilken musik man vill utan att nån ska lägga sig i.
Så om skivindustrin vill få folk till skivaffärerna så måste både dom och media bli bredare och mer marknadsanpassad. Man måste börja inse att folk har en mycket mer varierad musiksmak än man tror och att folk inte är så rika som man tror eller är beredd att betala vad som helst. Man kommer inte att stoppa nerladdningen helt, fullt så naiv är inte jag, men jag tror definitivt att det skulle bli fler som vågar sig in i en skivaffär än idag. För när man inte längre bryr sig om kunderna och når folket så kommer dessa att hitta andra vägar.

/JS06
 #

Som en boll kommer Bert tillbaks till oss...
Stafrin | 10 Oktober, 2006 23:04

Det är intressant att se att Bert Karlsson kritiserar melodifestivalen för något hela tiden, men ändå envisas med att skicka in minst 10 bidrag år efter år.
Det är väl som man säger: Bit inte den hand som föder dig...

/JS06


 #
Visst har MTV haft en betydelse!
Stafrin | 16 September, 2006 23:07

Antingen älskar man den eller så hatar man den. Men vilket som så fyller faktiskt MTV 25 år denna helg. Undrar hur många som trodde 1981 att den kanalen skulle överleva så länge när Buggles ”Video killed the radiostar” kablades ut som första videon i den nya kanalen, gjord för musikvideor och ung TV. Och oavsett vad man tycker om utbudet idag så spelade faktiskt kanalen en oerhörd roll en gång i tiden, i slutet av 80-talet, då MTV var unga svenskars chans att få se vad som såldes i USA och England. Detta i en tid då kontakten mellan svensk och utländsk musik var ganska liten. Man fick de aktuellaste listorna från de största musikländerna, musiknyheter, intervjuer, livekonserter och frågesportprogram. I slutet av 80-talet var MTV som allra bäst, tycker jag, både musikaliskt och innehållsmässigt, eftersom det då var en mer städad musikkanal som skulle sprida typisk amerikansk och engelsk musik ut i världen på sitt sätt. Jag spelade in rockvideoband på 80-talet och tittade på alla knasiga jinglar, frågeshowen ”Remote Control”, nyhetsprogrammen med Steve Blane och gammelgubben Ray Cookes specialprogram om olika artister.
Sen har tillkomsten av internet och en allt mer utbredd ungdomskultur i medierna tvingat MTV att ändra riktning för att fortfarande ha ett syfte och tyvärr inte till det roligare. Numera är det viktigaste för kanalen att vara en ungdomskanal som vågar flippa ur, festar 24 timmar om dygnet och har mer attityd och kaos än innehåll på sina program. Och det som då var spännande, att se utländsk musik och utländsk TV, är idag borta då MTV har en svensk gren som sänder program på svenska och ser mer ut som ett röjigare ZTV. Och andelen musikvideor, som byggde denna kanal en gång, har minskat väsäntligt.
Däremot så har MTV byggt ut sitt imperium med ett antal mer spännande dotterkanaler och kanske roligast VH1 som spelar nostalgimusik som ingen kanal i varken radio eller TV vågar/vill spela.
Så även om jag tycker kanalen är värdelös idag så har den haft betydelse en gång för musikbranschen i en tid då Sverige var fattig på musikvideor och information om musik utanför landet. Trots allt, grattis MTV!

/JS06


 #
Årets bortglömda stöld
Stafrin | 11 Augusti, 2006 17:22
Mediabranschen är intressant ibland. Vissa låtar blir det ett väldigt liv på när nån snott en eller två takter från en annan låt för att använda i sin hitlåt. Däremot är det knappt nån som lagt märke till årets solklaraste stöld: Paris Hilton som snott halva melodin av UB40s "Kingston town" till sin låt "Stars are blind". Tydligen är de inte bara blinda, utan döva också...

/JS06

 #
Vem är Charlotte Pirrelli egentligen?
Stafrin | 08 Augusti, 2006 18:25
Det finns en del artister i Sverige som är mysterium för mig. Varför är de där de är idag? Håkan Hellström nämnde jag tidigare. En annan sån är dagens sommarpratare i P1, Charlotte Pirrelli. Charlotte är inte direkt dålig, till skillnad mot Hellström, fast hon lockar mig inte heller precis. Men frågan är: Vad är Charlotte Pirrelli känd för? Varför är hon kvar som en av Sveriges mest kända sångerskor? Hon var med i ett dansband som hamnade i skuggan av Vikingarna, Arvingarna, Lotta Engberg och Lasse Stefanz. Ingen stor merit.
Sen vann hon schlager-EM. OK, men hennes vinnare, "Tusen och en natt", har knappast i samma evergreenstatus som "Waterloo", "Diggi-Loo diggi-ley" eller "Fångad av en stormvind". Går du fram på gatan och ber folk nämna en schlagervinnare, så inte nämner de Charlottes låt först.
Sen har hon släppt en del plattor, som alla floppat försäljningsmässigt. Knappast en merit.
Hon har sjungit på en julturné med Christer Sjögren och Sten Nilsson. Jo just, tjenare...
Sen så har hon gift sig med Pernilla Wahlgrens ex-svåger och grälat med sin makes bror, vilket blev stort i medierna. OK, det är förstås stort, men knappast nåt att bli folkkär på.
Nej, det största är nog den ganska bortglömda (förvisso helt OK) schlagervinnaren, "Tusen och en natt". Och det borde man inte komma långt med då. Så frågan kvar står: Vad är Charlotte Pirrelli egentligen känd för idag?

/JS06
 #
Stockholm Jazzfestivals svåra vägval
Stafrin | 25 Juli, 2006 23:15
Stockholm Jazz & Blues Festival är i fara. "Bara" drygt 27000 kom till årets upplaga. Jazzfestivalerna är många på somrarna, nästan lika många som gatufesterna. Utan att skryta och påstå att jag besökt särskilt många så måste jag säga att den här i Sundsvall är bäst, därför att de vågar satsa på jazz och av alla sorter, sånt som kallas jazz i folkmun. För Stockholms Jazz Festival har under de senaste åren befolkats av artister som inte alls har med jazz att göra, men som man plockar dit för locka en yngre publik. Modern jazz av idag går nämligen ut på att plocka dit nån som är en kommersiellt känd popartist med lite jazzkänsla, promota så mycket som möjligt och glöm bort all jazzhistoria före 90-talet. 2005 var Lauren Hill, Christian Falk, Timbuktu, Eagle Eye Cherry och Robyn där, alla normalt i facket hiphop, soul och funk. Hur mycket jag än älskar Robyns musik så är hon inte jazz för mig. Kalla mig gammalmodig, men som älskare av den klassiska jazzmusiken så har jag svårt att sitta still och se på när moderna musiker och journalister förvandlar nåt häftigt och bra till nåt det inte är, bara för att tjäna pengar. Det handlar inte för fem öre om att "Utveckla jazzen och få fram en ny generation jazzfreaks som ska föra musiken vidare". Det handlar om att försöka tjäna pengar på och locka unga med aktuella artister och försöka hitta en minsta gemensamma nämnare med ordet jazz. Tyvärr är inte denna festival den enda. Flera jazzfestivaler går åt samma håll, trots att det finns flera duktiga band och musiker som kämpar med att försöka hålla den riktiga jazzen igång för de sanna jazzälskarna. Stockholm Jazz och Blues Festival går back i år för att man inte hade nån av ovannämnda populära artister att locka med. De mest kända namnen i ungdomskretsar man hade i år var Sting och Lisa Miskowsky. Fansen av ren jazzmusik skiter i att komma (en stor del i alla fall) och ungdomarna är inte intresserade. Så jag tycker att det är dags att arrangörerna måste bestämma sig om man ska överleva. Antingen så satsar man på dessa kända artister inom popmusiken och plockar bort ordet Jazz eller så satsar man på en ren jazzfestival för de sanna jazzälskarna. För hur mycket journalister och arrangörer snackar om utveckling och förnyelse så är det bara tomma ord i en tid då allt ska låta som i P3 eller Rix FM. Se och lär av Sundsvalls Jazzfestival! Det jazzfreak som inte fick sin smak tillgodosedd förra sommaren på Norra Berget tror jag inte finns. Och det var välbesökt! It don´t mean a thing if it ain´t got that swing!

/JS06

 #
Äkta och falska Lordidiggare
Stafrin | 18 Juli, 2006 22:10
Hur kan det komma sig att alla plötsligt är hårdrocksfans, bara för att Lordi vann den s k Melodifestivalen? Även folk som aldrig tidigare knappt stått ut en sekund av hårdrocksmusik säger sig plötsligt gilla Lordi? Och hur många menar det och hur många säger så bara för att verka coola och balla? Ytterligare ett av livets små mysterier...

/JS06

 #
Mysteriet Håkan Hellström
Stafrin | 13 Juli, 2006 20:01
Enligt många var Håkan Hellströms framträdande i Allsång På Skansen det enda upplyftande med det programmet i tisdags. Kan någon människa beskriva för mig VARFÖR Håkan Hellström anses så bra för??? Personligen tycker jag att hans texter verkar vara hämtade från whiskeyflaskan klockan 03 på natten och han är dessutom världens enda 30-åring som tycks ha fastnat med rösten i målbrottet. Varje gång som "Kom igen Leeeeenaaaaa", "Känn ingen sorg för mig Gööötebooorg" eller hans totalslakt av gamla fina visor spelas så stängs radio av. Jag anser att om det inte varit för medierna och Per Bjurman så hade Håkan Hellström varit relativt bortglömd idag. Visst, han är populär och jag får respektera att det finns folk som gillar honom, men det vore kul och veta vad som gör att en ylande göteborgare som får Thomas DiLeva att framstås som Pavarotti säljer som smör. Vad det än är så ser inte jag det...

/JS06
 #
Carola vs Lena - en ojämn fight i sommar
Stafrin | 01 Juli, 2006 22:54

Kvällspressen har försökt att pressa fram nån form av kamp mellan Lena Philipsson och Carola bland sommarens festivalturnéer. Jag måste säga att jag på nåt sätt beundrar modet av kvällspressen att ens våga påstå att Carola och Lena skulle vara jämlika kombatanter om festivalpublikens gunst i sommar. Titta på skillnaderna:

Carola: Hållit på sen 1983
Har varit stor hela tiden sen dess
Oavsett om hennes platta floppar så räknas ändå hon till en av de stora av alla
Har sysslat med fler saker än bara hitlistepop och lyckats
Är, tack vare Melodifestivalen i år, stor ännu

Lena Ph: Hållit på sen 1986
Var i det närmaste tabu, bortglömd och utskrattad av branschen mellan 1994-2004 dvs i ett helt decennium.
Kom tillbaka och fick karriär tack vare Orup och har sen dess bara förlitat sig på honom.
Dalar i popularitet efter att hennes andra Orup-platta inte sålde lika mycket.

Nu är inte detta ett sätt att välja sida i vem som är bäst. Men det gäller som ordspråket säger: Pick your fights!

/JS06


 #
Jag tror på dig, Nanne!
Stafrin | 30 Juni, 2006 22:08
Jag ska villigt erkänna att jag följt Nanne Grönwalls karriär sen starten med Sound of Music 1985, genom One More Time på 90-talet och som soloartist och genom åren har jag blivit något av henne och Peter Grönwalls stora fan. Peter Grönwall är en av Sveriges mest underskattade och bästa producenter och Nanne är en artist som för mig är mer än en vanlig schlagersångerska. Hon engagerar och berör och som vågar skriva samhällstexter som ingen annan sjunger om, och som har en sju helvetes glimt i ögat. Därför var det en chock att höra om Nannes bröstcancer. Först Marie Fredriksson, sen Kylie Minogue och sen Nanne Grönwall. Tre bra sångerskor som gått samma öde. Två av dem har klarat sig och sjunger nu vidare. Jag hoppas av hela mitt hjärta att Nanne även här följer de andra tvås öde, för artister som Nanne behövs i dagens strömlinjeformade artistvärld. Stå på dig, Nanne! Jag tror på dig, och vet att du klarar detta!

/JS06

 #
Musik ska byggas utav siffror...
Stafrin | 16 Juni, 2006 23:35
Musikbranschen tar ett steg till i den kommersiella dataåldern. Företaget Platinum Blue har skapat ett program som analyserar en låts hitfaktor. Programmet bryter ner låtarna i olika beståndsdelar som omvandlas i siffror. Alla hitlåtar oavsett genre följer samma matematiska mönster och flera skivbolag använder detta program. Tänk att det fanns en tid då musik kom från hjärtat och skulle byggas utav glädje.

/JS06

Källa: TV4 Text-TV


 #
Vårt behov av Bert och Bard
Stafrin | 05 Juni, 2006 21:03
Det finns två onda musikprofiler i svenskt nöjesliv som egentligen borde ha varit passé. Två artister som i denna ibland lite såpopreliknande värld som kallas livet kvalificerar som verklighetens JR Ewing respektive Richard Channing och som borde ha åkte på moppe sen länge; Bert Karlsson och Alexander Bard.
Bert Karlsson är skivmogulen som i ”Fame Factory” och ”Friends på turné” har visat att han inte skyr några medel att förnedra och pressa för att få sin skivsuccé. Han har varit delägare i ett främlingsfientligt politiskt parti som kom in i riksdagen. Han har myglat och fuskspelat mer än en gång för att få komma med i Melodifestivalen och dessutom visat sig naken på skivomslag. Nu är han dessutom misstänkt av sina egna artister för att ha fuskat med utbetalning av royaltys. Den musik han har producerat i sitt skivbolag är ju knappast den som beräknas hamna etta på Trackslistan precis, men ändå så klarade Mariann sig så länge som till i år. Den mannen är ännu het i medierna och folk vill ännu läsa om honom.
Alexander Bard är kompositören och artisten som vill släppa knarket fritt, som säger vad han tycker och som definitivt inte är rädd för att trampa folk på tårna för att få sin vilja igenom. Han medgav öppet att Army of Lovers inte spelade sin egen musik och han har en maillista där han och några andra kändisar ser sig överlägsnare än alla andra människor.
Med tanke på att han fick harva i nästan 10 år innan Army of Lovers fick nån riktig hit, de bråkade titt som tätt och bandet inte finns så borde han också försvunnit från rampljuset. Men han är framme med ett nytt band, som säljer, skrivs om och alla är intresserade av.
Richard Channing i ”Falcon Crest” hade ju stunder då han var riktigt snäll och Alexander Bard har haft stunder då han gjort riktigt bra musik, både med Army of Lovers och BWO.
Divor och artister med knepiga ordval har kommit och gått i nöjes-Sverige, men dessa två räknas som de mest kontroversiella och hatade och de har hållit ett grepp om den svenska publiken och medierna i över 20 år, på ett eller annat sätt. De tillfredställer människans behov att ha två verklighetens JR Ewing och Richard Channing att prata om vid fikabordet på jobbet. Några att älska att hata. Och detta är inget svenskt fenomen. Det finns i hela världen, från norr till söder. Och hur mycket vi än gnäller på dessa två så tror inte jag att vi egentligen vill ha det på nåt annat sätt heller.

/JS06

 #
Recept på förlorade VM-låtar
Stafrin | 28 Maj, 2006 00:47

Epiteten "Officiell VM-låt" var tidigare synonymt med en gigantisk skivsuccé, men så var det också på den tiden det fanns EN VM-låt. GES "När vi gräver guld i USA" tycker jag ännu är den klart bästa VM-låten i modern tid. För att vara en traditionell överhurtig låt med en text som likt alla andra idrottslåtar staplat tramsiga klischeér på varandra om hur "vi ska kämpa mot fienden" och "bollen ska i mål", alltså.
Men inför årets fotbolls-VM så finns det snart uppåt 10 olika VM-låtar. Varje B-artist (alltså artist som inte nåt toppen men som tror att vägen dit är via en VM-låt) med självaktning ska ha en VM-låt och till slut finns det så många att titeln "Årets VM-låt" totalt tappat sin status och fansen trötta går tillbaka till Queens "We will rock you".
Tomas Ledins låt "Vi är på gång" är nog en av de svagaste VM-låtarna på år och dar. Hygglig vers som följs av en refräng som redan använts 100 ggr på olika idrottsevenemang. Den populäraste VM-låten i år blir nog den sämsta också. Den där 7-årige Elias och Franz till sömngångarreggae sjunger:
"I love you! Ich liebe dich! Zlatan Ibrahimovitch!"
Alla som älskade Schnappikrokodilen förra sommaren studsar av lycka. *Mummel...mummel...stön!!!*
Nej, ska man göra en VM-låt, gör en monsterhit som INGEN glömmer. Just nu tycks man snarare ha glömt hur man gör dessa. Ugglas VM-låt förra VM minns väl ingen, Staffan Hellstrands "Explodera" från EM 2000 rasade ihop och Markoolios från senaste EM drunknar av minnet från hans inofficiella från 2000. Personligen har jag alltid tyckt att Fatboy Slims låt "Because we can" ur "Moulin Rouge"-filmen skulle passa ypperligt som VM-låt! Kanske för att jag tycker att musik är roligare än fotboll...

/JS06


 #
Korsbefruktning i schlagervärld
Stafrin | 22 Maj, 2006 15:23
Jag vet inte varför men nånstans tycker jag Melodifestivalen börjar likna en blandning mellan Kiviks Marknad och Cirkus Cirkör...

/JS06
 #
Jag VILL köpa skivor, men kan inte...
Stafrin | 20 Maj, 2006 20:31

Så gick en svensk epok under klubban. Bert Karlssons skivbolag Mariann har sålts till Warner. Bert Karlsson är en av de ondas genius, men jag beklagar det verkligen. För om inte annat så har Mariann främjat viss musik som inte spelas i radio, dansband, visor och country. Ur den synvinkeln beklagar jag. Dessutom så blir det mer makt åt det stora och de mindre bolagen blir färre och färre. Åter igen, jättetrist. Men skivbolagen får skylla sig själv. Jag är skivsamlare, jag VILL köpa skivor, men jag kan inte. De är för dyra. Det klagade vi på redan 1993 när CD-skivan fick sitt genombrott och inte ett jävla dugg har gjorts. Dessutom så finns inte min musik i en skivaffär. Jag är ingen enkelspårig människa. Jag gillar allt från eurodisco, trance, jazz, 80-talspop till traditionell schlager och visa. Men allt jag ser i en skivaffär är Radio Rix-blask och journalistpop dvs sånt som får 4-5 stjärnor i Aftonbladet. Det som jag gillar är inte till räckligt kommersiellt, de stora skivbolagen kan inte tjäna miljoner på det och då ska ingen få köpa den heller. Hur skivbolagen tänker där fattar inte jag, för det har bevisats i undersökningar att de som är den starkaste köpgruppen i skivbranschen är de som är från 40 år och uppåt, men likförbannat så envisas man med att bara ge ut det som de nedladdande tonåringarna vill ha.
I framtiden så talas det om laglig nerladdning och detta tycker jag är ett stort kulturellt hot! Det betyder att man måste ha kreditkort med bredband och fetaste datorn för att kunna lyssna på musik. Musik blir en klassfråga och det vägrar jag! Jag har lika mycket rätt att lyssna på min musik även om jag skulle vara arbetslös som om jag skulle ha 30000 i månaden och jobba på ett dataföretag. Kommersialistisk diktatur ställer jag inte upp på!
Så, Bert Karlsson, det är inte de som laddar ners fel att Mariann säljs. Kan man inte marknadsanpassa varorna man säljer så går det så här. Om inte konsumenterna hittar sina varor i en vanlig affär så måste man söka på andra ställen. Nu har skivbranschen bäddat för detta och nu kan det vara för sent att stoppa. Tyvärr!

/JS06


 #
Doing the omoralisk schlagerfästival...
Stafrin | 17 Maj, 2006 10:46

Man kan inte gå nånstans utan att nån ska kommentera melodifestivalen på lördag. Och då tänker man; "På lördag ska jag kommentera festivalen i Spaningen givetvis". Men sen tänker man att; "Om jag skriver om festivalen nu, så går jag mot strömmen och tiger om festivalen". Men egentligen spelar det ingen roll. Jag har inte sett festivalen på 5 år och har definitivt ingen ambition att se den i år heller. Jag har inte ens hört Carolas låt i sin helhet, eftersom de radiokanaler på nätet som jag lyssnar på inte spelar hennes musik. Däremot så har jag varit ett gigantiskt fan av melodifestivalen, men jag är en av få i denna värld (verkar det som) som föredrar en festival med live orkester där man sjunger på sina respektive modersmål. Festivalen är som den är idag för att blidka skivbolagen och locka unga tittare. Jag har på några få år gått från en som i ur och skur försvara tävlingen till en som kan stå vid sidan av Nationalteatern och sjunga "Doing the omoralisk schlagerfästival". Surrealistiskt, faktiskt!
Men låt mig få ställa ett antal frågor angående detta omhuldade evenemang:
1) Vad är det som är EM-tävling med festivalen numera? 4-5 svenska tävlar för andra länder, sjungandes på engelska, knappt nån sjunger på sina respektive språk och en del länder har till och med utländska kompositörer. Belgiens Kate Ryan har t ex svenska kompositörer. Det är snart bara landsbetäckningen man tävlar om, artister och kompositörer kommer redan från andra länder. I så fall kan man slopa allt vad Belgien, Turkiet, Norge och Schweiz heter och bara ha en musiktävling mellan skivbolagen. Vi kanske skulle locka Shakira att sjunga för Sverige nästa år?
2) Vad är det som är "musiktävling" i över huvudtaget i evenemanget numera? Och då syftar jag inte på taktiska röstningar mellan öststatiska grannländer.Det viktigaste är ju att artisten har en chockerande och utmanande klädsel, ett framträdande som sticker ut eller sexig dans. Musiken kommer LÅNGT i bakgrunden. Se bara på Lordi. Och tjejerna har de tightaste kläderna, djupaste urrigningen och synligaste trosorna för att locka tittare. Melodifestival, tjänare!
3) Vem bestämmer vem som vinner idag? Tittarna säger, en del, men jag menar att medierna bestämmer vem som vinner. De bestämmer vilket land som ska få mest PR och vilka låtar av de tävlande som ska spelas . Tiger ihjäl vissa länder, lyfter vissa till skyarna. Det är det som kallas demokratisk tävling!
Tittar man sen på de svenska tävlingarna så kan man fråga ett antal frågor till. Och musiken, flera av dem, är samma strömlinjeformade blaskpop som vi kan höra varje dag på Rix FM eller Mix Megapol. Förr så stack festivalen ut och musiken var något speciellt trots allt. Idag ska det låta som det gör överallt annat. Men så är det också så att när man frågar svensken på gatan varje år inför de svenska uttagningarna så minns man låtarna mellan 1970-2000, inte efteråt. Låt mig där få premiera och berömma Frankrike och Bosnien, som tillsammans med Belgien är de enda bidrag jag hört, som vågar ha sina modersmål och köra sina egna stilar med en snygg ballad respektive en låt i klassisk bosnisk stil som båda skulle ha funkat på en "normal" melodifestival. Sen vet ju inte jag hur mycket eller lite kläder franska sångerskan ska ha på sig på lördag...
Samtalsämnet för alla är då finska Lordi som för in hårdrocken i festivalen. Hade det varit för 10 år sen så hade jag rasat och förbannat sån musik festivalen, men numera bryr jag mig knappt. Jag vill ha en meloditävling där man spelar live, vågar stå för sitt språk och är inte rädd att för några veckor göra annan musik än det man gör normalt. Och en sån tävling kommer inte igen. Men jag tror inte Lordi vinner, för öststatsländerna kommer nog att sätta stopp för det. Inte heller vinner Carola, för hennes låt, det lilla jag hört, sticker inte ut på samma sätt som "Främling" eller "Stormvinden".
Samtidigt känns det skönt att inte behöva dras med i denna yra med skandaler, glitter, glamour och heta åsikter. Det finns viktigare saker i livet.
Men vilket som så är jag en av få som INTE befinner mig vid TVn varken torsdag eller lördag. För mig spelar det ingen roll om rätt låt vinner, eftersom fel låtar tävlar, i den mån LÅTEN tävlar i över huvudtaget.

/JS06


 #