Stafrins Spaning

Tidningarnas nöjes- och musikkrönikörer fäller en tår och hänger med huvuderna. Hultsfedtsfestivalen är död! Festivalen läggs ner. Jag ska verkligen inte säga att jag kommer att sörja, för den musiken som spelats på Hultsfred och den musik jag gillar har aldrig varit samma. Hultsfred för mig har varit en flumrocksfest där fullast har det roligast, men det är förstås min syn för att jag aldrig varit där. Mina främsta minnen från alla Hultsfreds rubriker och reportage är dels när man lockade dit Electric Banana Band och fick ungdomar med tuppkam och nitar att stå och göra pirayadansen till "Min piraya". Eller när Sven-Ingvars röjde där och samma ungdomar sjöng om hur "det blåser i träa idag". Och under 90-talet så var det nästan krig mellan Aftonbladets musikrecensenter Håkan Steen och Per Bjurman och Expressens Anders Nunstedt att skriva spaltmetrar och hylla band som spelade där som jag normalt stänger av radion för. Som sagt, jag skriver inte detta för att hylla en nu död ikon i musik-Sverige.
Vad man däremot kan belysa är VARFÖR Hultsfred gått i graven och varför festivalen bara rasat mer och mer för varje år och problemet (ja, eller en av de stora problemen) är förmodligen just musiken. I Sverige idag så kan man tyvärr inte nischa sig allt för mycket som festival och samtidigt räkna sig som en av de stora. Det funkade på 80- och tidiga 90-talet då festivaler var nåt helt nytt och Sverige hade ca fem festivaler att välja mellan på sommaren. Där stod Hultsfred ut med sin mer råare rockmusik. Sån musik ansågs vara nyskapande och som var ett andningshål för dom som inte bara ville höra senaste Trackshitsen. Kommersiella radiokanaler lyste med sin frånvaro så man spydde inte ut den kommersiella musiken i samma utsträckning som idag.
2010 är den musikaliska kartan helt omritad. Mer än nånsin spelar pengar in i musikbranschen och numera så kan man inte göra sig för udda mot vad som spelas i medierna. Jag har tidigare sagt att i medierna idag så har du snart tre saker att välja mellan att höra, Rix FM-blask med musik från Idol och Melodifestivalen, sega Håkan Hellströmkopior i P3 eller hiphop. Kort sagt, skvalmusiken dominerar. Och de flesta av dessa artister är redan uppbokade på alla andra 100 festivaler som sen glansdagarna poppat upp i varje stad. Hultsfred har sen fått köpa ner sig och bjuda in ett flertal av dom till sin festival, där hiphop av de tre radioanpassade genrerna anses som tuffast, men inte är det sånt en normal Hultsfredbesökare vill höra.
Se bara på Stockholms Jazzfestival som har huvudet knappt över vattenytan varje år och som fått sälja sig genom att bjuda in hiphopartister för att förhoppningsvis locka en yngre publik som lyssnar på reklamradio och ser på MTV. Men jazzfestival är det inte och då sviker publiken.
Det är för mycket gatufestivaler och för lite musikalisk variation i dagens kommersiella musik-Sverige. Då kan man inte nischa sin festival hur mycket som helst utan att det påverkar antalet besökare. Och anpassar man sig i ledet så sviker de trogna fansen.
Eller så kan försöka nischa sig, men locka en mycket mindre publik och hoppas på att man i framtiden dragit sitt till stacken att göra en bredare musikkarta, vilket många nyare festivaler gör, för nåt som sticker ut behövs, men det krävs också att man vet riskerna. Hultsfred stack ut på sin tid som företeelse, men lyckades inte hålla den ställningen. Jag kommer, som sagt, inte sakna Hultsfredsfestivalen, men jag förstår de som gör det och vad jag än tycker om musiken och festivalens röjarrykte så hade den kunnat sticka ut mot Ola Svensson, EMD och The Ark och alla andra som spelar på alla gatufester och sånt behövs i dagens musikbransch!

/JS10

Reaktionen hos folket är alltid lika skrattretande när det går dåligt för oss i Melodifestivalen. Vilt slungar man en yxa om kring sig och försöker desperat hitta en syndabock att halshugga. Är det Anna Bergendahl? Eller Christer Björkman? Eller är det den utländska juryn? Eller är det dom som röstade? Skickade vi fel låt? Eller skickade vi fel artist? Eller är det öststaternas fel? Eller är det tävlingens fel i sig? Vems fel det än är så behöver kvällstidningarna inte kämpa hårt för att hitta en löpsedel som lyser bra i majsolen. Krigsrubriken "Lägg ner skiten" har tidningarna nämligen haft framme varje år nu i 15 års tid. Än mer skrattretande är det när man tänker på att Eurovisions Song Contest på 50-talet skapades för att förena Europas länder i musikalisk förbrödring. Ha ha ha! Lägga ner tävlingen har jag dock, trots mitt eget bristande intresse, aldrig tänkt på. Jag har ingen rätt att kräva nedlägning av nåt som ca 3 miljoner svenskar ser bara för att jag inte gillar musiken. Det enda jag kräver är lite rim och reson och att den bantas och att annan musik nån gång ska få komma fram i etern runt denna tid.
Jag har X antal gånger förr sagt att telefonomröstningen i dess form det är nu inte funkar så det tänker jag inte gå in på igen. OK, jag gjorde visst det ändå. Att sitta och gnälla på Christer Björkman, festivalbossen, är minst sagt löjligt. Det är inte hans fel att vi har en tävling som numera inte ens är en meloditävling. Tävlingen idag kunde byta namn till Eurovision Show Contest eftersom alla länder numera måste showa arslet av sig för att tittaren = jurymedlemmen ska komma ihåg låten. I värsta fall tar man till med nakenchocker.
Spelar det sen verkligen nån roll vilken artist vi skickar? Jag sa i artikeln före att Anna Bergendahls låt var bland det blekaste vi skickat, och när jag som inte följt spektaklet på åtta år kan höra det så är den blek. Vem vi skulle ha skickat har jag inte en aning om eftersom jag inte såg nån av deltävlingarna. Men likväl var det folket som röstade som ville ha låten. Det är inte heller Christer Björkmans fel. Artistvalet spelar ingen roll. Vi skickade The Ark för ett par år sen, ett gigantiskt stort namn med en låt som var så långt i från svensk schlagerfestival som det gick, och den hamnade nästan sist. Och hur mycket man än hoppas så kommer varken Robyn, The Cardigans, Kent, Mando Diao, Soundtrack Of Our Lives eller Roxette att ställa upp i melodifestivalen bara för att Christer Björkman byts ut. Tävlingen i sig måste bli en meloditävling igen, oavsett om skivbolagen kan tjäna miljoner eller inte och oavsett om låtarna blir Sveriges biljett till exportmarknaden eller inte. Dessutom funkar det inte att ha hela nio tävlingar, sex svenska och tre internationella! Nånstans finns det en gräns. Och telefonomröstningarna håller bevisligen inte. Jag har sagt det förr och säger det igen: Det är ni som tittar (ja, dom som tar åt sig) som är skulden. Ni röstar, ni ville ha den här typen av festival som den är och då blir detta resultatet.

/JS10

Jag ska verkligen inte försöka analysera det Schlagerfestival... förlåt SVT, Melodifestivalspektakel som pågår just nu för jag är verkligen fel person, eftersom jag inte sett eländet sen 2002 (och planerar inte att bryta den trenden direkt), men Anna Bergendahls fiasko ikväll där hon inte lyckades ta sig till final var väl inte så oväntad. Hennes låt räknas väl inte till det starkaste bidraget vi skickat till tävlingen? I en tid då var bidrag helst ska vara en halv cirkus på scenen så skickar vi en 18-åring med släpig röst som sjunger en snäll poplåt som låter som baksidan på Natalie Imbruglias "Torn" från 1998. Lite felberäknat kanske. Vi borde absolut ha skickat Electric Banana Band istället!

/JS10

Skivmässa våren 2010 i Sundsvall är över och jag blev positivt överraskad. Om det i höstas var en fattig mässa med bara ett 10-talutställare så var det fler utställare nu, troligen för att flera av dom i morgon sen ska till Umeå. Jag fick det till nästan 20 st montrar så bara det var en stor tumme upp! Sen vet jag inte om det var taktiskt riktigt att samtidigt krocka med Sundsvalls Vårmässa i Nordichallen, som gick samtidigt, som är ett arrangemang som normalt är numret större som familjeunderhållning än skivmässan för dom tog nog en del besökare. Jag tyckte det var OK antal folk där, men jag vet inte om arrangörerna Pipeline håller med mig. Mässan var lagd på IN-gallerian mitt i stan som var ur utrymmes- och lägessynpunkt en förbättring, även om jag inte vill tänka på vilken hyra Pipeline fick betala för den platsen. Däremot lär man få lite kritik när det gäller handikappanpassning för det var mycket trappor där de som gick med rullator och åkte rullstol fick ledas ner för av utställare och personal. Men arrangörsmässigt sätt en helt OK mässa, i alla fall om man jämför med i höstas.
För min del hittade jag förstås en del, även om jag hade svårt att hitta nåt som verkligen stod ut eller kändes som nåt man letat år efter. Det blev bara vinyl denna gång och bara 80-tal eller jazz, med artister som XTC, Jimmy Smith, Eighth Wonder, Wax, Yazoo, Roxy Music och David Bowie.

/JS10

Jag läser lite intresserat Markus Larssons krönika i Aftonbladet om grammisgalan som gick i veckan. Krönikan kan man läsa här och i den säger han att grammis inte betyder nånting längre, vilket låter som om han återpublicerat en av Per Bjurmans gamla krönikor från 1994. Aftonbladet har sagt samma sak nu i snart 15 år, och det är extra starkt att säga det i år med tanke på att man själv fått ställa in sin egen gala, Rockbjörnen, som man tidigare kunnat vifta i ansiktet på musikbranschens firmafest. Men för en gångs skull har tidningen rätt. En gång i tiden visades grammisgalan i TV på bästa sändningstid från festplatser som Berns. Numera sänds inte galan alls i TV och den hålls i Münchenbryggeriet.
Att skylla på nedladdningstider är lätt, men oavsett om folk laddar ner, köper downloads eller köper skivor så är ju dessa musikpriser inte en belöning till den mest säljande artisten utan man belönar åsikter om vad som har varit bäst och dessa lär man väl ha ändå. Jag har sen tidigare pekat på det faktum att det har varit på tok för många musikgalor. Det som på 90-talet bara var grammisgalan med Rockbjörnen ständigt hånandes dom för att man inte lät folket rösta blev till slut en musikgala för alla medier. P3 Guld, NRG Awards och Nickelodeons musikgala tillkom och så rullade det på. DÅ kan man tala om att en musikgala plötsligt inte betyder nåt. Dock tycker jag att det är intressant med Markus Larssons recept på grammisgalans framtid; "Samtliga vinnare borde silas fram av en kvalificerad expertjury. Då hade utgången blivit mer oviss och spännande och omdiskuterad". Oväntat av en representant för en tidning som alltid skrytit med att man låter folket rösta på deras pris. Expertjuryer har jag alltid tyckt varit korkat. Som alltid tror branschen och media att man kan vara en expert på musikaliska åsikter och att dessa vet mer än folket som köper skivorna. Samtidigt så måste man ordna med hur detta med folkröstningar ska lösas för det är inte vettigt att man ska sitta och ringa in under programmet för då får man representanter för bolagen och artisternas mostrar och fastrar som ringer in, lite som Svensktoppen på 80-talet då man fick ändra röstningsreglerna för att skivbolagen och dansbandens managers massröstade via telefon. Och då kan jag också förstå om Grammisgalan förlorar i betydelse.
Att dessutom försöka hålla en musikgala som nån ska bry sig om i skvalmusikens tidevarv kan inte heller vara lätt. I en tid då musik som företeelse degraderats till nåt som bara ska spelas bland 500 andra låtar på en ipod, som skval i Mix Megapol eller på en fest då alla är upptagna att mingla, skrika och prata så är det inte lätt att få folket att engagera sig i vilken artist som gjort den och den låten. Framför allt inte om nästan den enda gången man får se artisten framföra låtarna i TV och promota den är i Bingolotto eller i Sommarkrysset på sommarloven. Idag har P3 nästan monopol på att göra musikprogram i medierna. Då Grammisgalan var som störst så brydde man sig om musik på ett helt annat sätt. Artisterna fick vara med och sjunga i TVs underhållningsprogram, man såg skivorna lysa från skivaffärernas fönster och man verkligen visste vad man gillade och ville ha. Idag ska du, som jag tidigare sagt, gilla tre saker, Idoldiscoschlager, r ´n b eller Hultsfredsliknande flumrock annars är du bakåtsträvare. Gör musik till nåt som i över huvudtaget betyder nåt idag så tror jag att intresset för musikgalor ökar också.
Jag ska inte ge mig på att summera årets grammisgala allt för mycket eftersom mitt intresse för vinnarna Amanda Jensen, Erik Hassle och Lars Winnerbäck är lika med noll, Thåström har sin bästa karriär bakom sig och att Kent skulle vinna kunde till och med en tondöv lista ut, även om Eskilstunabandet förtjänade det. 80-talsinspirerade Fibes Oh Fibes var väl det enda intressanta namnet bland vinnarna. Grammisgalan är alltså en gäspning och ska det bli nåt annat får det alltså också finnas ett intresse för musik i Sverige som mer än bara en ströupplevelse och pengakossa. Annars kommer nog den också att kasta in handduken till 2011.

/JS10

Det finns olika former av ålderstecken. För mig är det inte i huvudsak att fylla år, som jag gjorde för några dar sen. Snarare så var ett ålderstecken när jag hörde en trailer för en livekonsert med Europe i radion. För ca 20 år sen var Europe och Joey Tempest det hippaste som fanns bland unga och dom spelades jämt i P3. "The final countdown" blev årets låt på Tracks 1986! Nu, 2009, spelar Europe live i radion... i P4, kanalen som är till för "de äldre". Då börjar man känna sig något äldre och inse vad åren egentligen har gått! Den dan Europe börjar spelas live i P2 så får man väl en allvarlig ålderskris...

/JS09

Nåt som jag alltid förundras över när jag hör en bra låt är; tänk vad en sån enkel sak som en ton har åstadkommit. En enda liten ton har man genom årens lopp vridit och vänt på så att den blivit den jättelika flora av låtar och miljardindustri som kallas musikbranschen. Rätt märkligt egentligen. Tänk om den som först kom på att det gick att göra låtar av en ton hade tänkt på det...

/JS09

En sak är säker, man kan inte klaga på effektiviteten hos STIM när det gäller att skramla in pengar. Snart kan du inte låta dig underhållas av musik på din arbetsplats ur en radioapparat längre för då kommer STIM och kräver dig på pengar. Nu ska man dra åt svångremmen ännu mer. OK, det är en sak att det finns en förening som ser till att upphovsmännen får pengar på det dom har gjort. Idén med upphovsrätt är det inget fel på, men det har gått övergränsen då det inte längre handlar om kamp om rättigheter. Girigheten och ytligheten är över alla gränser 2009 och numera uppträder STIM som påtända fanatiska kronofogdar som ska försöka pressa pengar av allt som går. Snart kan man inte gå och vissla en sång på stan utan att en STIM-fogde sätter efter en med block och penna. När man inte ens ska kunna leva ett normalt liv utan att man ska behöva titta över axeln så har man tappat greppet. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Musik är inte längre en kulturyttring som ska glädja folk, det är numera bara en kassakossa som så många som möjligt sak tjäna pengar på och där vi förväntas gapa, svälja och hålla käft. Det är en utveckling som är sorglig för musik är viktigt för folk. För mig personligen har det varit bland det viktigaste som finns. Lite tragikomiskt så går Michael Jacksons minnesstund i TV4 i bakgrunden och stjärna efter stjärna går upp och talar om hur glad folk blev av hans musik och hur viktig den var. Själva företeelsen MUSIK gör människor glada. Och det är trots allt för oss som man gör musik, inte för STIM eller för skivbolagen.
Jag vet inte vilken musik som dom som jobbar på STIM lyssnar på på arbetstid, om man nu har råd med det. Man lyssnar i alla fall inte på Lill Lindfors "Musik ska byggas utav glädje", för den låten är det snart ingen som tror på. Vad man borde lyssna på är The Hooters "Give the music back" för den texten stämmer snart med musikbranschen idag, fast den gjordes redan 1990. STIM uppmuntrar inte folk att lyssna på musik, STIM inte ens hjälper artisterna. STIM tystar musiken!

/JS09

Det är intressant att ibland att jämföra dagens skivindustri med 80-talets. Tänk om det här med systemet kring laglig nedladdning hade funnits på 80-talet. Tänk att det är 1985. Du går till en av dom två skivaffärer som finns och köper en vinylsingel med Wham! Dom båda affärerna har olika sätt att handha skivorna. I ena affären får du bara spela skivan på en enda grammofon. I den andra affären får du med en Jiffypåse, där du ska skicka tillbaka skivan till skivbolaget efter en månad.

/JS09

Det känns overkligt! Fruktansvärt surrealistiskt! Inte minst igår, när man gick in på Aftonbladets hemsida och krigsrubrikerna lyste:
”MICHAEL JACKSON DÖD!”
Det blev en chock. Genom min uppväxt under hela 80- och 90-talet så har han alltid funnits där i någon form. Jag minns än hur jag åkte på en klassresa 1984 och när vi åkte genom den mörka natten i minibussen med klassen så spelade läraren som körde Michael Jacksons platta ”Thriller”, vilket gjorde ett oerhört intryck på mig. Genom alla år så dök det sen alltid upp ny Jacksonmusik i radion som man skulle ta ställning till. Är detta lika bra som ”Thriller” eller ”Bad”? Ibland blev svaret ja, kanske. Oftast blev svaret nej, men inte illa ändå. Men han fanns ändå alltid där. Om inte annat i alla medier. Nu lyser plötsligt rubrikerna:
”MICHAEL JACKSON DÖD!”
Så vad ska jag skriva om Jackos plötsligt död? En sak är säker, jag tänker skriva om hans musik, för det är så jag vill minnas Michael Jackson, inte för alla skumma rubriker och påhitt han gjorde privat. Problemet är att tre månader tidigare, i mars, så skrev jag om Michael Jacksons planerade avskedsturné ”This is it”. Redan då summerade jag Jacksons karriär, så det är ju redan gjort. Och skriva om hur mycket han har betytt för popmusikens utveckling har exakt varenda nöjeskrönikör med självaktning redan gjort. Man kan fundera hur musikvärlden hade sett ut om inte Michael hade funnits. Hur den amerikanska soulbranschen hade fungerat om det inte dykt upp en liten 11-årig kille tillsammans med sina bröder och sjungit om ”ABC”, ”I want you back” eller ”I´ll be there” som vilken vuxen rhythm ’n bluessångare som helst. Hemska tanke! Så jag tror att, oavsett om man inser det eller inte, oavsett alla rubriker eller inte, så har musikvärlden OERHÖRT mycket att tacka Michael för. Och frågan är om vi nånsin kommer att få någon i en avlägsen framtid som gör nåt i närheten av det Michael har gjort, eftersom musik idag, till skillnad från när Michael Jackson var som störst, bara är en slit-och-släng-vara som är till för att tjäna pengar på?
Om man bläddrar lite i hur Jacksons död har tagits emot på tidningarna så verkar man vara en aning konfunderade bland musikkrönikörerna. Att Michael har haft betydelse är det ingen som tvekar på, men hur hans musik ska tolkas för eftervärlden är det däremot tveksamheter om. Alla är överens om att från ”Thriller” och bakåt var hans storhetsperiod. Därefter så är det ytterst få som tycker att han var bra, men blir tvungen att inse att ”Bad” och ”Dangerous” och alla eventuella hitar därefter ändå var stora succéer. Jag tycker, som jag skrev redan i mars, att man är lite orättvis mot Michaels låtar efter ”Bad”. Han har gjort kanonbra låtar efter 1987 också. ”Leave me alone” och den tillhörande videon som sågade alla mediers skriverier om honom är ett mästerverk. Likadant är hans samarbete med soulgurun Teddy Reiley på ”Remember the time” lysande! För att inte tala om hans sköna duett med syster Janet i ”Scream” med sin rekorddyra video. Men, OK, hur man än vänder på det så kommer även jag fram till att ”Thriller” står i en klass för sig som en av tidernas bästa och mest genomarbetade plattor! Och att hans soul på 70- och det tidiga 80-talet är Michael som bäst. Min favoritlåt med Michael är ett lite udda val, en bortglömd duett han gjorde med brorsan Jermaine 1984 som heter ”Tell me i´m not dreaming”! Skön amerikansk soul som allra bäst. Men det är väl det som är skönheten med Michael Jackson. Att vi alla har nåt minne av honom, på gott eller på ont. Att vi alla har en åsikt om honom. Och att det inte finns nån människa på denna jord som inte hört minst en eller två Michael Jackson-låtar. Kusligt nog så heter en av hans låtar också ”Gone too soon”…
Så jag instämmer i kören; Tack för musiken och underhållningen, Michael, och må du nu få vila i frid!

/JS09

Så här års så är ju andelen nyheter att skriva om inte så stor så man får göra funderingarna själv istället för att få allt serverat. Jag och en bekant satt idag och hade en mycket intressant diskussion om musikjournalister och musikjournalistik. Detta är ett kapitel för sig som jag alltid har funnit väldigt intressant att fundera kring. Att musikjournalistik finns till för att visa upp alternativ kultur och musik till det kommersiella skval som spelas i reklamkanalerna tycker jag är helt OK. Det fanns många intressanta såna program på 90-talet. Jag skulle önska att det fanns mer sånt nuförtiden som vågade bredda musikbranschen mer i dessa tider. Men problemet är att kvällspressen har fått alltför stort utrymme att leka någon form av musikprofeter där man ska bestämma åt folket vad som är bra musik. Har Per Bjurman sagt att Håkan Hellström eller Mando Diao är bra så är dom det och tycker man nåt annat är man underlig. Per Bjurman är för övrigt mitt favoritexempel på en journalist som under sin tid som musikjournalist verkade leva mer på att leka åsiktskung än komma med fakta och god journalistik. Men så blev han belönad som en av 90-talets ”viktigaste och kunnigaste musikjournalister”. Detta genom att komma med så seriösa påståenden som:
”Jag vet inte vilka som är dummast, bandet eller dom som går på denna konsert!” (Sagt i en Bloodhound Gang-recension)
Eller genom att 1998 uppta en hel sida i tidningen för att uppmana till bojkott av ”dagismusik” (Drömhus, Modern Talking, Dr Bombay och annan disco som var storaktuell den sommaren) bara för att HAN inte gillade det. Om man blir musikjournalist genom att spendera X antal år i högskola och sen sitta och recensera och bara idiotförklara alla som inte delar min åsikt så borde vägen till berömmelse vara rätt utstakad. Problemet är att i min värld så kan man inte utbilda sig i tycke och smak. Det kommer av sig själv och musik för mig handlar till största delen om tycke och smak.
Är man riktigt stort medium så har man också makt att skapa karriärer om man mjölkar dessa hos folk tillräckligt länge. Jag har alltid hävdat att artister som Kent och Håkan Hellström (även om jag nu gillar Kent) aldrig hade varit så stora som de är idag om inte de haft sina närmaste vänner i medierna som har vevat låtarna om och om igen i P3, alltid gett deras skivor fem plus oavsett vad de gör och alltid hyllat dom i alla krönikor. Samtidigt finns det artister som man lyckats trycka ner i skorna så mycket i krönikor, artiklar och recensioner att folket tar avstånd från dom. Detta har dock mildrats med åren när internet kom och gjorde det möjligt för folk att själva få vara sina egna musikjournalister.
Ett annat sätt att visa sin musikaliska makt inom musiken är inte vilja att folket ska få bestämma om musik. Ett exempel är Melodifestivalen 1999, som var det första året då folket på allvar fick vara med och bestämma festivalens utgång (1993 var bara ett test, anser jag).
”Nu kommer RÄTT LÅT vinna!”, stod det med stora bokstäver på löpsedlarna innan tävlingen eftersom det nu var folket själva som valde vinnaren. Charlotte Nilsson ställde upp med ”Tusen och en natt”, en dansbandsschlager som lät som melodifestivalen alltid låtit. Jag minns att låten sågades längst fotknölarna av festivalrecensenterna och stämplades som gammalmodig och att det skulle bli mycket modernare toner nu när folket bestämde. Men lång näsa blev det när Charlotte Nilsson ändå vann, hos både jury och folk. Nu blev tonerna helt annorlundare. Trots att folket röstat på Charlotte så sågade media vinnarlåten. Fel låt hade vunnit! Folket hade inte rätt. Detta kan vi inte skicka till EM. Och P3 vägrade spela låten i radio. Vad reaktionerna blev när Charlotte Nilsson sen vann hela EM läste jag faktiskt inte.
Och när grammisgalan 2007 skulle få en del av sina kategorier bestämda av folket så satte alla journalister i halsen, minus Aftonbladet för en gång skull eftersom dom ju då har Rockbjörnen som framröstas av folket, och protesterade högljutt. Grammisgalan skulle påverkas av Rix FM och de andra kanalerna. Artister som inte förtjänat en grammis och som inte gjort nåt musikaliskt mästerverk skulle få ett pris. Men vänta – är inte grammisgalan skivbranschens pris, och folket är dom som ska köpa skivorna, borde inte skivköparna då få bestämma om vilka som varit bäst bland det man köpt?! Nej, för nånstans så har en samlad journalistkår kommit överens om att musiksmak är något som man har mer kunskap i och behörighet att tycka om i fall man jobbar på ett stort medium och har utbildning där efter. Vi som konsumerar ska bara gapa, svälja och vara nöjda – ja, och betala förstås. Har musikjournalisterna sagt att Ace Of Base är skit då är det skit och kommer det någon och säger nått annat så kan han inget om musik. Och musik är förstås inte unikt, det är likadant med andra kulturyttringar, det erkänner jag. Så här skrev den ofta så kloke Groucho Marx i sin biografi ”Groucho & jag” om sin syn på hur teaterrecensenter skrev om 30-talets musikalvärld:
"Jag har grunnat på kritikerkåren i många år. En pjäs anses vara skriven för publiken, men om kritikerna gör tummen ner får publiken aldrig chansen att se den. Vem var det som från början hittade på att kritikernas uppgift är att "fostra" publiken? Om premiärpubliken gillar en föreställning och vill ha den, varför skulle då inte resten av teaterpubliken få se den"
Nu är det lätt för mig att sitta och kritisera skivrecensenter i tidningarna, eftersom jag själv recenserar skivor på min hemsida Retrogalaxen. Men likväl så vill jag se recensioner som är skrivna utifrån att läsekretsen inte har hört skivan. Dom bör få sin chans att på ett så korrekt sätt få veta vad den skivan innehåller och sen få ett omdöme som är så sakligt och konstruktivt som möjligt. Inte som många recensenter skriver idag; en geting i Expressen och kommentaren:
”Detta är skit. Köp den inte!”
Samt kanske en liten kommentar att den inte låter tillräckligt trendig.
När jag flyttade hemifrån så slutade jag helt att läsa papperstidningen av både Expressen och Aftonbladet. Jag var trött på att tidningen skulle lägga sina åsikter i min mun och försöka vara ett sorts folkets megafon även när folket inte tyckte som tidningen. Och det är lite det som jag tycker är så skönt nu för tiden, när nu tidningarna då ska ägna sig åt att ”fostra oss”. Jag har inget emot att läsa andras åsikter om en skiva eller film, men inte förrän jag själv har fått bilda mig en uppfattning om det, för det är min hjärna som ska fundera ut åsikten. Det är jag som ska leva med det jag konsumerar. Inte Per Bjurman eller Markus Larsson.

/JS09

Jag tänkte göra en liten allmän tankeutflykt som jag gör då och då, för ibland kan man få funderingar efter exakt vad som helst. Jag har just avslutat en slötittning på slutet av Henrik Schyfferts ”The 90s – ett försvarstal” på TV och jag började tänka på detta decennium. För mig känns 90-talet inte alls långt borta. Att det snart har gott 10 år sen 90-talet slutade känns för mig helt främmande. Men så är årtal, trender och decennier något som är för mig helt främmande. Årtal är en siffra och alla siffror har något bra och något dåligt i sig, som allt i världen. Schyffert rabblade upp mycket som han tyckte var skit och kallade 90-talet för ytligt. Jösses, exakt vad ska man kalla 2000-talet då?! Fast det jag funderar ofta på är hur jag själv har utvecklats i mitt musikaliska intresse sen dess. Under 90-talets första hälft så lyssnade jag på tre saker nästan bara, 80-talspop, jazz och amerikansk soul. Kanske med några ögon ut mot den klassiska musiken. Och gissa om jag ansågs som ute då…
1994, då eurodiscomusiken och powerpopen var som allra störst, då 2 Unlimited, DJ Bobo, Suede och Oasis låg högst på hitlistorna, så spydde jag galla på det som såldes. Eurodisco, att stå och sälja miljoner genom att rappa:
”Get up on that floor and move your body up and down from side to side!!!”
När Oasis och Suede fick fem plus av Per Bjurman så fattade jag noll. Överskattad journalistpop för Hultsfredsnördarna tänkte jag och la suckandes på en Tears for Fears-LP eller en CD med Luther Vandross. Hade Henrik Schyffert gjort denna show 1994 så hade jag hållit med honom i varenda stavelse. Sen började jag 1995 en folkhögskola i Härnösand och lärde mig där att både gilla både Oasis och Suede av en tjejkompis. Och jag lyssnade allt mer på de eurolåtar som testades i Tracks och blev på bara ett år ett gigantiskt fan av all sorts eurodisco, även de låtar jag spydde galla på bara två år tidigare. Märk hur efter min tid jag alltid är för lagom till dess jag började lyssna på 2 Unlimited och Culture Beat så var det så stenute att jag nästan fick be om ursäkt för att jag gillade det. Ibland tar ens musikaliska liv märkliga turer.
Idag är 90-talet ett viktigt decennium, det decennium då jag upptäckte mig själv och det jag står för idag. Och ja, jag lyssnar än på Oasis, 2 Unlimited, men även soul, jazz och 80-tal. Det som oroar mig är om jag var så sen att acceptera hur bra 90-talets musikaliska värld egentligen var, hur lång tid tar det innan jag sitter och gladeligen diggar Darin, Justin Timberlake, Alcazar eller Sahara Hotnights, artister som jag idag inte vill ta i med tång ens? Över min döda kropp säger jag idag. Men hade någon sagt till mig när jag var 12 år att jag 20 år senare gladeligen sätter på en visplatta av Evert Taube så hade jag stirrat ut den personen.
Som sagt, det är givetvis en del av livets utveckling, men det är märkligt ändå hur ens intressen och musikaliska banor kan ta underliga vägar. Och så länge jag slipper bli Rix FMs eller P3s största fan när jag är 40 så gärna för mig. Så, Henrik Schyffert, 90-talet var faktiskt viktigare än man kan tro. Inte riktigt på samma sätt som 80-talet, jag skulle nog inte göra en hemsida om 90-talet, men jag gillar 90-talets musik och det står jag för! Åtminstone fram till 1997. Pojkbandspopen och Aqua därefter kan jag leva utan.

/JS09

Michael Jackson tänker till sist ta farväl med en avskedsturné som kallas ”This is it”. Det känns som om han på nåt sätt försökt ta farväl från karriären förr. Och som att det inte skulle hålla så värst länge. Men det återstår förstås att se. Han gör dock helt rätt som går i pension, rent affärsmässigt sett alltså. Nya låtar med Jacko passerar förbi helt obemärkt numera. Det folk vill höra är hitsen från 80- och 90-talet. Gärna någon dessförinnan också. Då är det nog dags att kliva av medan grytan ännu är varm. Men Michael Jackson är utan tvekan ett fenomen i branschen. Han är lite som Carola här hemma. Det spelar ingen roll vilka skandaler som han råkar utför, inget fastnar utan som en tamaguchi startar han bara om igen. Problemet med Michael är hans skandaler gör att man ändå glömmer det som ändå är hans styrka, musiken. Att han privat är en mysko person med egenheter som ibland för en att backa är en sak, att han dock är en av världens bästa och mest professionella soulartister är en annan. Frågan är vad Michael Jackson blir ihågkommen som i framtiden, i den mån man idag ska komma ihåg någon artist. Som en lysande pop- och soulartist eller som en pedofilmisstänkt freak med operationsdränkt ansikte? I den frågan så tycker jag att man ska, utan att på nåt sätt försvara hans alla underliga påfund, lyssna på musiken och därigenom bestämma sig och inte låta pressen avgöra. Förvisso är flera av låtarna så sönderspelade att man kräks (”Bad”, ”Black or white”) och övervägande av hans låtar om fred på jorden och ren miljö amerikansk smörblask när den är som segast (”Earthsong”, ”Heal the world”, ”They don´t care about us”). Men jag vidhåller fortfarande att ”Thriller” är en av tidernas bästa plattor, att Michaels låtar dessförinnan är soul när den är som allra bäst och att låtar som ”The way you make me feel”, ”Leave me alone”, ”Remember the time” och ”Scream” är lysande musik! Sen om världens befolkning i kristider är beredda att betala multum (som jag gissar det kommer att kosta) för att få se nån av hans tio konserter är en annan sak. Om framtiden vet ingen. Däremot forntiden är en annan sak, ett proffs på scen och en av världens märkligaste varelser utanför. Glöm aldrig detta, hur hans avskedsturné än går...

/JS09

När man ser på dagens musikbransch och den girighet som finns så blir man alltid glad när man också vet att det finns musikanter som på ett helt annat sätt framför sin musik och som verkar för musik med ett helt annat mål än dagens artister. En sån var Alf Robertson, som avled i dag, som for runt bland äldre och fattiga och spelade och som skrev otroligt bra låtar som både handlade om kärlek, men också om hur det ser ut i samhället idag och dom som har det svårt. Han skrev om saker som få artister vågade ens ta i och behandla i sina texter, för man är rädd att få en vänsterproggstämpel på sig. Han var kanske en av dom mänskligaste och mest engagerade artisterna vi har haft. Hans låtar är tidlösa och tar country- och schlagermusiken till en helt annan nivå än man är van vid. Vila i frid, Affe! Tack för all musik och ditt engagemang!

Med detta vill jag också önska alla en riktigt trevlig och god jul!

/JS08

Ibland får man titt som tätt oroande ålderskänslor och känner sig äldre än man egentligen är. Jag halkade in på ett luciatåg i en skola idag (bevittnade alltså) och blev plötsligt väldigt brydd av att höra Whams "Last christmas" som en lucialåt?! Med ens kände jag hur jag plötsligt åldrades flera år och började undra vart alla fina luciasånger tagit vägen. Kalla mig reaktionär och gammalmodig, men jag vill inte höra listhits mitt ibland "Stilla natt", "Nu tändas tusen juleljus" och "Gläns över sjö och strand". Vad är nästa års luciasång, Pogues och Kirsty McColls "Fairytale of New York"? Eller var det verkligen så länge sen jag såg ett luciatåg att jag inte hängt med? Skrämmande...

/JS08

Kompositörerna är förpassade från Green room ut till publiken i nästa års melodifestival. Många av dom är upprörda att tävlingen tycks mer vara till för artisterna. Newsflash: Så har det varit i bra många år nu! Välkommen till verkligheten!

/JS08

Ibland är det skönt att kunna tänka en del när man är ute i höstsolen och bara går. Att rensa tankarna. Jag satt vid Selångersån och tittade på när kvällssolen gick ner vid vattnet och funderade en del kring musikbranschen och mitt intresse för musiken. Idag så är mitt intresse för den lika med noll. 98 % av all musik jag köper idag är äldre skivor av vinyl eller 90-tals-CDs. Det ska mycket till innan jag köper något nytt (eller snarare innan jag hittar något nytt som är intressant). Så har det inte alltid varit förstås. Min skivsamling är naturligtvis inte bara ihopköpt på en second handaffär. Och jag känner mig rätt kluven inför detta bristande intresse. Jag gillar att upptäcka ny bra musik och så har det alltid varit. Jag minns med glädje när jag 1999-2000 prenumererade på Mr Musics danssamling Maximum Dance. Varje månad fick jag ny bra euro- och trancemusik i brevlådan och jag upptäckte nya artister och låtar hela tiden. Jag köpte CD-singlar i en aldrig tidigare strid ström dessutom då. 1996 så var musiken som mest variationsrik och jag började lyssna mer och mer på ny sorts musik som jag tidigare sågat, brittpopen och eurodiscon. Detta saknar jag idag. Att kunna upptäcka ny spännande musik, mitt ibland all obegriplig flumrock, melodifestivaldisco och ”Idol”-blask och kunna ägna mig åt det. Mycket av mina musikaliska minnen är förknippade med såna tillfällen. Tyvärr var det länge sen jag hörde någon låt idag som verkligen slagit knock på mig som mycket musik under 80- och 90-talet gjorde.
Samtidigt så vet jag också att för varje dag så går så minskar möjligheten att kunna bevara den musik man tycker om. Får utvecklingen och musikbranschen som den vill i framtiden så köper vi en låt på nätet i en månad innan vi raderar den och förväntas glömma den. Och om inte jag får bevara den musik jag tycker om och behålla den för framtiden så är jag inte intresserad. Musik är för viktigt för mig för att vara en ytlig slit- och släng-vara som bara ska vara som skval och ekonomisk kossa för skivbolagen. Och dessutom så blir den digitala musikutvecklingen ett hot mot framtidens kulturhistoria. Om vi inte bevarar det vi ger ut utan förväntas bara ha det som något som passerar förbi hela tiden, hur ska framtidens folk kunna ta del av det vi lyssnar på idag? Är musik idag BARA till för att bolagen och artisterna ska tjäna pengar? Ska inte vi som konsumerar, eller förväntas konsumera, få ut något av det? Och är vi så ointresserad av musik att vi egentligen skiter i huruvida vi får valuta för det vi köper eller inte? Är det viktigare att vara hipp och följa med i den ”praktiska” digitala utvecklingen än att kunna bevara musiken för framtiden? Och i dessa tider, med dessa frågor, så är det rätt skönt att inte behöva bry engagera sig för mycket, eftersom det som ges ut idag för det mesta är dynga i alla fall. Det känns skönt då att kunna frossa bland vinylskivor och ge blanka f** i vad som säljs och inte och hur det säljs. Att kunna hitta fina jazzplattor bland vinylbackarna eller 80-talsskivan man saknat medan musikbranschen och konsumenterna slåss om hur de nya låtarna ska spridas via nätet. Nej, jag önskar verkligen att trenden vänder, så vi kan börja ta musik på allvar igen och kan börja bevara och delge det vi gillar till andra (nej, jag talar inte om att fildela!). Men när nu det ser ut som det gör så kanske man ska vara glad för det är som det är. Musik är viktigt på mer än ett sätt. DET får man aldrig glömma bort för framtiden!

/JS08

Ibland slår de musikaliska kontrasterna till i rubrikerna utan att man tänker på det och utan att det nog är meningen. En sån gång var igår. Det pushas för fullt på nya "Idol", förnedrings-TVs flaggskepp nummer 1, med den nya juryn som ska åter plocka fram vilken som blir den oturlige vinnaren och vem som blir den storsäljande och lycklige tvåan. Aldrig tycks väl ordspråket "Ingen kommer ihåg en förlorare" stämt mer fel.
Till detta kan man relatera den andra musikaliska nyheten, att jazzmusikens nestor och dittills störste levande legend, Arne Domnérus, har avlidit. Domnérus kunde allt, från swing och bop till modern jazz och folkmusik. Och det blev oftast kanonbra. Och generös. Han var noga med att framlyfta hela orkestern och inte bara sig själv. En jazzlegend som enligt mig nog endast kan överträffas av Lars Gullin och Åke Hasselgård! Han kommer bli saknad.
Och det intressanta är att koppla ihop dessa två företeelser. Denne musiker, Arne Domnérus kämpade och levde för en kulturyttring som människorna bakom "Idol" inte kan stava till, känsla, musikalisk kunnande och ett intresse för själva musiken! Ja, och generositet. Vilken som är bäst är förstås en smaksak, men för mig är Arné Domnérus en mycket större legend och stjärna än vad någon av deltagarna, nutida och tidigare, någonsin kommer att bli. Vila i frid, Dompan!

/JS08

En intressant artikel i Aftonbladet om Melodifestivalens nya framtid, intressant mest för E-types kommentarer på slutet som i det mesta är helt riktiga. Duellerna (eller telefonröstning i överhuvudtaget) borgar för freakshows, vilket märktes i årets upplaga. Sen idén med att en internationell jury kan ses som att vi har tappat tron på oss själva så pass att vi inte längre är kapabla att bedöma vår egen musik längre utan måste ha experthjälp. Men faktum är att man därmed förmodligen har plockat bort svenska språket ur tävlingen, för jag kan inte se hur ett bidrag på svenska ska kunna klara en utländsk jury. Troligen lär det också bli färre nya sångare och sångerskor för nu ska det satsas på proffs som slår utomlands. För mig låter det som en desperat tävling som har fått hybris och är nu långt ifrån det som den skapades för en gång.

/JS08

Alla tidningar skriver om Madonna idag, och när det för en gångs skull inte handlar om OS så är det väl bara att kapitulera och följa med. Hon fyller 50 år idag, vilket inte en människa kan tro. Den som sett henne i Susanne Lanefeldts gympingdräkt i "Hung up"-videon kan tro att hon på sin höjd har fyllt 40 nyss.
Den som känner mig väl vet att jag under en 20 år period var en storkonsument av Madonnas musik. Min syster köpte till och med en halvt avklädd Madonnaväggklocka åt mig en gång på Kanarieöarna. Madonnas stil som kvinna, ikon, modelejon, förebild, trendsetter osv osv har jag aldrig intresserat mig för. För alla som känner mig väl vet också att jag är noll intresserad av mode och trender. Jag gillar musiken och det musikaliska konceptet, varken mer eller mindre. Och på det området så är Madonna oslagbar. Det roliga var att jag mellan 1987-88 inte tålde henne. Hon gjorde tjejmusik och jag var ju synthdiggare! Sen kom det en låt på "Who´s that girl"-sountracket som hette "The look of love" som jag faktiskt tyckte var kanonbra och sen kom "Like a prayer"-plattan som jag också gillade skarpt. Sen var hon ju supersnygg också...
Sen rullade det på och jag tycker än att låtar som "I´ll remember", "Rain", "Frozen", "Ray of light", "This used to be my playground", "Justify my love" och, inte minst, "Deeper and deeper" är kanonhits. Givetvis har hennes klassiker platta, "Like a virgin", plattan alltså inte låten, en speciell plats i mitt nostalgiska inre. "Into the groove", say no more... Ingen har en sån otrolig "Greatest hits"-katalog att luta sig mot som Madonna. Och visst är hon spektakulär och kul att se live också. Inget snack om saken.
Tyvärr kom det en fransk producent vid namn Mervias och förstörde allt med ett par mediokra plattor och lågpunkten då var Bond-låten "Die another day", som inte bara är den sämsta Bondlåten nånsin utan också en av Madonnas sämsta. Detta då efter hennes nuvarande usla samarbete med Timbaland och den hemska Justin Timberlakeduetten. Synd att en så meriterad artist som Madonna måste nu haka på de allmänna trenderna och anlita hippa skvalpopsproducenter för att få överleva när hon gjort kanonlåtar på egen hand hela sin karriär. Man kan lungt säga att Madonna, med undantag från en förbättring med förra dansplattan "Confessions on a dancefloor", haft en kraftig ökenvandring hela 2000-talet efter nåt vettigt i karriären. Det är väl ytterst tveksamt om "4 minutes" ens kommer i närheten av att bli en Madonnaklassiker i samma stil som "Into the groove" eller "Frozen".
Men OK, ingen kan ta ifrån det faktum att det är en bedrift, att kunna under drygt 25 år kunna spotta ur sig hit efter hit efter hit och som om tiden stått still och inget har hänt fortsätta vara lika stor. Detta också trots ständiga skandaler, utvik, fejkade porrvideor, tramsiga nakna musikvideor och rubriker var och varannan vecka, något som nästan sänkte Britney Spears karriär på ett halvår. Och ingen kan ta ifrån en 25 års musikkatalog fylld av hits som alla känner till och kan sjunga med i, från den som är 10 år till den som är 70. Hon ÄR ett fenomen i popvärlden. Man får väl då säga grattis på 50-årsdagen, Madonna, och hopp en musikalisk förbättring i framtiden.

/JS08

Årets bästa bortförklaring till en förlust, i debatten om Charlotte Perrellis miss i festivalen i lördags:
- skicka modernare låtar!
Plötsligt minns ingen att Sverige skickade The Ark förra året, som väl är det modernaste som varit i den tävlingen från Sverige, och det gick väl inte bättre det?!

/JS08

Jaha, Melodifestivaldags igen. Jag var på en tillställning i söndags där frågan kom upp och en bekant till mig sa ignorerande:
"Och vet du hur mycket jag bryr mig i det!"
Och de senaste två festivalerna tror jag att jag har givit ganska klara besked i spaningarna om vad jag tycker om festivalen i sitt nuvarande utseende. I år har diskussionerna gått i andra banor än normalt, efter att nyheten kablats ut att Irlands barnstjärna Dustin The Turkey, den välbekanta kalkonen, ska vara med. Och det jag säger nu kan en schlagerfestivalfantast ta med en nypa salt för det är sagt att en person som struntar helt i hur det går för Charlotte Perrelli eller ESCs framtid. Men jag hoppas faktiskt att kalkonen vinner. Inte för låten eller bidragets skull. Jag har faktiskt sett den och den är så usel som man vet inte om man ska skratta eller gråta. På papperet borde jag hålla med låten, eftersom den ju är en ironi över de senaste årens pajasbidrag som intagit festivalen sen Lordis seger. Men problemet är att det ju finns en gräns för hur mycket show en parodi får vara. Om problemet blir att ingen lyssnar på budskapet i en protestlåt utan alla stirrar blint på det udda i föreställningen, så är det kanske inte ett sånt bra sätt att protestera på. Men i detta fallet så vill jag se debatten som följer om Dustin The Turkey vinner. Kanske då, och först då, så kanske man till sist får en diskussion om inte tävlingen gått för långt i sitt strävande efter PR och röster. Kanske då börjar man fundera om tävlingen verkligen handlar om musik längre, eller om vi i Sverige i praktiken kan skicka de dansande bröderna Marklund från "Pistvakt", en strippande Linda Rosing eller Björne i John Travolta-klädsel. Så Irlands budskap kanske får den effekt som man vill ha, men inte på det sätt som man kanske har tänkt sig.

/JS08

Utan skandaler säljer inte ens den stora melodifestivalen. Nu är det norske artisten Åge Sten Nilsen som attackerar Charlotte Perrelli och säger att hon ser ut som en transvistit. OK, kritisera att hon doppat huvudet i sminkburken är inte precis nytt så det lämnar vi. Det som jag fastnade för var dock orden:
"Det låter som att det framförs av en maskin"
Det är väldigt modigt att säga det i en tävling där maskiner framför all musik som det sjungs till och en tygdocka är en av de största segerkandidaterna. Med andra ord kan man undra om någon ändå lär höra någon skillnad i Belgrad.

/JS08

Jag fick åter funderingar som jag har skrivit lite om förr, men som jag ändå tycker tål att nämnas igen. Jag satt och lyssnade igenom några inspelningar med Fatboy Slim, Apollo 440, The Avalanches och andra artister som gjorde låtar som stack ut från det slätstrukna mainstream som spelades överallt. Låtar som:
- The Avalanches "Frontier psychiatrist" (kanske den sjukaste låt jag hört)
- Fatboy Slim "Because we can"
- Apollo 440 "Stop the rock"
- Sash! "Intercontinental invaders"
Låtar som trots sin egentligen okommersiella stil ändå fick folk att med ett leende låna sitt öra till den.
På 70- och 80-talet var vi också begåvade med låtar som stack ut ordentligt och som gjorde att man blev glad åt att höra den. Inte för att den nödvändigtvis var en skickligt gjord och bra låt och den var garanterat än mindre kommersiell än låtarna ovan. Men de vågade göra något som inte fanns i andra låtar.
- Erki Tosavainens underbara svenska discomassaker på Neil Sedakas "Oh carol" från 1972
- Leena Skog och Anders Näströms respektlösa tolkning av"Je t´aime" som skulle fått Jane Barkin och Serge Geinsbourg att rodna som tomater.
- På tal om Leena Skog, hennes sköna version av Arne Quicks klassiker "Rosen", betitlat "Svaret från rosen".
- Eller Kieslowsky & Fiskes engelska version av just "Rosen".
Var finns de som vågar göra såna låtar idag? Låtar som vågar sticka ut och som är gjord med glimten i ögat eller med finess och lite lekfullhet. Idag är allt så inställt på att låta exakt lika hela tiden. Ve den artist som vågar sticka ut och göra något udda. Ska man sälja, och det ska man annars har man inget i musiken att göra, så ska man låta som alla andra. Det ska passa Rix FM eller P3, inget snack om saken. Detta gör att vi får en slätstruken musikvärld som man gäspar åt och rycker på axlarna åt. Jag efterlyser här lite originalitet i musiken. Big Beat, som kom i slutet av 90-talet, kanske anses som ute idag, men det gav oss låtar som stack ut, som var intressanta och totalt oförutsägbara. Och 70-talets dansbandsvåg och 80-taletsschlagermusik kanske på sina ställen inte lät bra eller vackert. Men man vågade sticka ut hakan på ett annat sätt och gjorde något som ingen skulle glömma, även om man försökte. Det finns något som både vi och musikbranschen helt har glömt bort: Musik måste få vara roligt också, inte bara en gravallvarlig kassakossa som ska stå där och dra till sig pengar. Annars finns risken att vi snart knappt orkar bry oss om musik längre. Ge oss lite kult, ge oss lite humor och ge oss lite big beat. Musiken behöver desperat lite nya färger och originalitet!

/JS08

Läste en underbar artikel i jazztidningen Orkester Journalen igår om en skiv- och bokaffär för jazzfreaks i Stockholm som heter "Andra Böcker och Skivor". Det underbara med den artikeln var att den äntligen skrev seriöst om skivor för oss skivsamlare. Ingenstans stod det någonstans om skivkrisen, hur dåligt det går för skivaffärer bla bla bla, utan bara en ren artikel om jazzskivor och en speciell affär för oss samlare.
För är det något som jag är rent utsagt trött på så är det att i var och varannan artikel om musik ständigt få läsa om denna skivkris och höra skivbolag och artister böla ut i medierna. För faktum kvar står ändå; musik idag ses inte som något seriöst kulturinslag, det är bara en ytlig kassakossa för samhälle och bolag, inget annat. Man ska inte bevara musiken längre, enbart se till att bolagen och artisterna får sina pengar, digga av låten i några veckor och sen glömma den och vandra vidare till nästa.
Därför är det kul att läsa artiklar och få tips för oss som vill bevara det vi tycker är bra och som vill ha ut mer av musik än att bara ha det som skval på jobbet eller på festen.
Jag kanske låter som en bitter bakåtsträvare, men jag tycker att man idag helt har glömt bort meningen med musik och varför den är viktig. Sluta att bara tala om pengar och hur mycket branschen ska kunna tjäna på ditten och datten utan börja att se det ur andra ögon också. Jag tycker att det är viktigt att det på något sätt, må det vara vinyl, CD eller DVD, finns skivor där det som görs finns bevarat. Musik är en bit av kulturhistorien och är glädje för många, inte bara för upphovsmännens plånböcker. Och allt i ett samhälle kan inte handla om trender, som ju i grund och botten också handlar om pengar...

/JS08

Jag hade tänkt sia lite inför framtiden! Jag har en s k vision! Jag tror att "Idol" kommer att få det tufft att få mångmiljonpublik. Det är naturligtvis inget jag vet och det kan ju förstås lika gärna vara mitt ogillande mot programmet som påverkar mitt omdöme, men något säger mig att det är så. Om man nu bortser från det faktum att den senaste vinnaren därifrån, Marie Picasso, knappast har skördat marknaden så har man en brant uppförsbacke att göra den nya juryn lika kommersiellt gångbar och ryktbar som den gamla.
Men den främsta anledningen är att det som tidigare gjort att en bred massa tittar, falsksång åtföljt av en kränkande sågning, kommer att vara stenute till nästa "Idol". Många av de som jag har mött och som försvarar denna skymf till TV-program har sagt att det just är det som är roligast att se. Hur uselt vissa sjunger, och hur roligt det är när dessa sågas längst fotknölarna offentligt sen. Redan nu så har falsksång blivit en modefluga som alla kör med. I det minst sagt urtråkiga TV3-programmet "Singing bee" så har just falsksång blivit en säljvara.
Många reklamfilmer har numera hakat på och har falsksång med. Och Youtube fylls numera med filmer med folk som försöker bli kända genom att yla som en plågad katt. Detta gör att jag tror att folk kommer att bli så trött till slut på detta att "Idol" tappar tittare. Trender kommer och trender går och så även falsksång. Visst, jag kanske inte är rätt person att sia om detta. Jag kan knappast kallas för opartisk och jag ska gladeligen erkänna att den dagen detta program läggs ner så kommer jag att dansa. Men i ett försök att ändå göra en professionell analys och en spaning som kanske kunde platsa i Sveriges Radios program med Ingvar Storm så gör jag ändå den gissningen att man kommer inte att kunna köra på i samma stil utan att tappa tittare. Man har kört så långt man kan utan att hamna i en återvändsgränd. Så till den nya juryn, Bagge, Bagge och Carlsson kan man ju inte annat än önska lycka till... eller kanske inte...

/JS08

ÄNTLIGEN! Bidraget som beskriver hela Melodifestivalen numera. Irland skickar Dustin the Turkey! En kalkon till en kalkonfestival! Vad vi har längtat! Och så finns de dom som säger att tävlingen handlar om musik...

/JS08

Galor, galor, galor! De stora nöjes- och underhållningsdrakarna ska spänna sig och visa upp sina största muskler.Men så finns det också mindre drakar som också vill visa upp sig. En sån är Manifest, som är de oberoende skivproducenternas gala. Tro det eller ej, det finns fortfarande indiependentskivbolag som ger ut skivor utan att ha kontakt med Universal, EMI eller Bonnier. Eller det är meningen i alla fall. Fast det är inte alltid det funkar så. Det har artisten Jens Lekman erfarat. Han ligger på skivbolaget Service som bojkottar galan. Och jag håller med dom. För hur oberoende Manifest försöker vara och hur bra initiativet till galan än är så kan jag inte hitta någon vettig anledning till att de samtidigt har Sony Ericsson (Sony som ju äger skivbolaget Sony BMG) som sponsorer. Att man har sponsorer accepterar jag, men man hamnar onekligen på två stolar om man samtidigt som man försöker stå utanför de stora kanonerna samtidigt låter en av dom sponsra dom. Enligt Ola Borgström, Service ägare, så har man skjutit sig i foten, och om man inte reparerar trovärdigheten finns det risk att skadan aldrig läks. För det behövs små bolag inom musikbranschen som gör musik och som vågar trotsa den stora branschen, sticka ut och gå sin egen väg. Musikbranschen skulle må mycket bättre om den inte var så slätstruken hela tiden.

/JS08

Jag vet jag är lite sen, men jag skulle vilja kommentera en jazzlegends bortgång, nämligen pianisten Oscar Peterson. Oscar Peterson var en mycket bra pianist, som stod med ena foten i den traditionella swingjazzen och den andra i bopen och klarade båda suveränt. Dessutom så hade han, till skillnad mot många av hans kollegor i det gyllene 50-talet, inga drogproblem, Medan musiker som Charlie Parker, Dizzy Gillespie, Bud Powell, Miles Davis, Stan Getz, Chet Baker och Lester Young hade stora missbruksproblem så stod Oscar Peterson utanför detta och blev hela 82 år gammal. Ännu en av jazzens få kvarlevande gamla legender har lämnat oss!

För den som vill veta mer om Oscar Peterson så har han en riktigt bra hemsida här.

/JS08

Så här års så dyker alla nomineringar till vinterns alla prisgalor upp. Nyligen så avslöjades det vilka som nomineras till en grammis. Nomineringarna i år är fler än någonsin, men så är reglerna ändrade. Endast tre kategorier är jurystyrt och resten får folket vara med och påverka. Och genast börjar en samlad musikkritikerkår skrika högljutt av missnöje. Vilket får mig att åter fundera på något som jag undrat i många, många år: Varför anser musikkritiker alltid att de har den enda bra musiksmaken i världen? Får man en bättre smak om man går 4-5 år på journalisthögskola? Det är tydligt så, och har alltid varit, att musikkritikerkåren tycks vilja att skivköparna ska köpa sina skivor och hålla käft, så får journalister som Per Bjurman och Markus Larsson styra vad som är bra musik. För folket har alltid den sämsta smaken och kan inte få yttra sig. Sommaren 1998 så uppmanade Per Bjurman i Aftonbladet i en stor sida till bojkott mot det som han kallade "dagismusik", alltså det som HAN inte tyckte om. Fem år tidigare så sålde Ace of Base miljoner av sin musik. Till och med amerikanerna gillade deras skivor. Men tidningarnas musikjournalister skrev unisont i sina krönikor: "19 miljoner skivköpare har fel!".
Men i min värld handla musik lik väl om tycke och smak. Alla har olika smak och följdaktigen kan inte musikjournalister kalla sig experter och tro sig "veta" vad som är bra musik. Sen kan man kritisera etermedierna för att de i sin tur spelar samma musik och därigenom påverkar folket, men det är en annan sak. Det är fortfarande folket som köper skivorna (eller filerna om ni nu hellre vill det), därför är det egentligen rätt naturligt att det är folket som får bestämma vad som har varit bäst, alltså grammisarna. Om det nu är såna som branschen behöver, för i grund och botten kan man ju också fråga om det priset i överhuvudtaget behövs..

/JS07

Jag brukar inte ge mycket för Aftonbladets skivrecensenter men Markus Larsson har kommit med årets bästa kommentar:
”Att lyssna på Martin Stenmarks skiva är som att gurgla med diskvatten”.
Jag säger bara: Aj, aj, aj!

/JS07

Åter så kan man inte går någonstans på nyhetssidorna eller förbi en kiosk utan att "Idol"-nyheterna ska lysa en i ansiktet. Det roliga är att det fanns en tid då man kunde slippa detta genom att tänka:
"Det är bara att stänga av TVn."
Numera ska man helst befinna sig på Mars för att slippa alla dokusåpor, dokusåparubriker och TV-diskussioner. Så egentligen vill jag inte lägga mig i detta. Jag vill se programmet glömmas bort och inte delta till mer reklam för skiten. Men någonstans när programmet börjar att vackla och förtroendet för det rasar hos folk och media så kan man inte låta bli att vara lite kommenterande skadeglad. Och det finns en fråga jag inte riktigt fattar, om det beror på mitt bristande engagemang för programmet eller om det är en befogad fråga vet jag inte än. Den senaste månaden så har man kunnat läsa hela tiden om hur juryn blivit förbannad på att deras favoriter inte vinner, de har idiotförklarat tittarna och idag kan man läsa att Daniel Breitholz "slog sönder sin loge när förhandsfavoriten åkte ut". Min fråga är:
Varför detta apspel och uppbåd när Sony/BMG, som är huvudarrangör, ändå kontrakterar artister som inte går vidare i alla fall? Jag trodde i mitt stilla sinne att idén med "Idol" var att vinnaren som skulle få kontrakt, men flera av dom som inte har vunnit under de år programmet har gått är idag kontrakterade till Sony/BMG? Skivbolaget tjänar ju pengar på de som åker ut ändå genom att signa dom, så varför dessa löjliga fejkrubriker om att juryn, som ju ändå företräder skivbolaget, "blir förbannade" och "idiotförklarar svenska folket"? För i min värld innebär det att hela denna tävling är en stor bluff och bara en gratis reklamspot varje dag i ett halvår åt Sony/BMG. Är det så kanske att tävlingen i själva verket går ut på att Sony/BMG vill observera vilka man vill slippa signa? Men som sagt så kan jag knappast anklagas för att vara opartisk observatör (eller observatör i över huvudtaget...). Bara en tanke som far i mitt huvud när jag ser löpsedlarna om programmet som vimlar överallt...

/JS07

Det har varit spaltmetrar med intervjuer med Peter LeMarc den senaste veckan där han talat ut om sin ångest och scenskräck. Jag har följt LeMarcs karriär i många år nu och för mig finns det få som är så otrolig på nära och beskrivande texter som LeMarc. "Det är så gott att må gott igen" är en kanonlåt och jag ser verkligen fram emot nya plattan. I denna tid då den ena blaskiga mediaartisten efter den andra kommer och går känns det tryggt att ha en ny Peter LeMarc på gång. Man vet vad man får och det är 99,9 % av fallen alltid bra!

Just nu är det diskussion kring Idol och juryns nya hårda linje. Jag säger bara läs denna debattartikel av pianisten och artisten Tina Ahlin! Den är till stora delar sann och väldigt bra. Heder åt en artist som vågar ställa sig emot branschen...

/JS07

Detta knyter an lite till spaningen som jag skrev för ungefär en månad sen, om saknaden av kultlåtar som vågade sticka ut. Aftonbladets läsare har korat årets sommarlåt, Markoolios ”Ingen sommar utan reggae”. Ganska självskrivet, eftersom det varit den enda låten som har någon form av anknytning till sommar i år. Fridas förhandstippade ”Dunka mig gul och blå” blev nerdunkad redan på tidigt stadium eftersom den varken kom in på P3s ”Sommartoppen” eller spelades sönder i Radio Rix. Misslyckas man med dessa båda saker så blir man ingen sommarplåga! Frågan är om någon sommar har känts blekare och vattnigare än årets, när det gäller sommarlåtar? Kommer man att minnas något annat än Markoolio och kanske att det var någon liten debatt om misshandel med nån som kallade sig Frida från 2007 så gör man det bra. ”Sommartoppen” har tidigare varit det som varit bäst på att pusha fram en sommarplåga, men det programmet har i år sänts inomhus för en liten studiopublik och P3 är ju numera mest en ungdomskanal för balla och hippa 13-17 åringar från Stockholm. Jag saknar verkligen de där riktiga sommarplågorna som skapade en identitet på sommaråret. Låtarna som man minns. Jag saknar en OMD ”Sailing on the seven seas”. Jag saknar en Paradisio ”Bailando”. Jag saknar en Lou Bega ”Mambo no 5”. Jag saknar en Innercircle ”Sweat”. Jag saknar en Gyllene Tider ”Gå å fiska”. Jag saknar en Basshunter med… nej, förresten det gör jag inte. Stryk det! Jag saknar en Daddy DJ ”Daddy DJ” eller en Pelle Almgren ”Omåomåomigen”. Och så vidare, och så vidare. Även dessa var låtar som vågade sticka ut lite för att ge sommaren sin färg och för att man skulle kunna få sin hit. Problemet var att de flesta av dessa artister hade problem att hitta tillbaka till listorna sen och i dagens musik bransch så gäller bara allt eller inget. Därför vill jag till sommaren 2008 höra minst ett par riktiga sommarplågor som gör att sommaren blir ihåg kommen för annat än sommaren som blev blötare och gråare än utlovat.

/JS07

Lånade just en bok på biblioteket betitlat "Sveriges sämsta skivomslag" av Mattias Boström, Martin af Kristensson och Fredrik Trampe. En bok fylld med skivomslag på kultplattor från 60- och 70-talet. Man blir definitivt påmind om att det fanns en tid då musik inte alltid var så tillgjort perfekt för att passa in i mängden. Det fanns en tid då man vågade sticka ut så mycket att man nästan skämdes. Men det var inte slätstruket i alla fall. Nåja, inte alltid i alla fall. Så jag uppmanar skivbolag och artister att våga göra kultmusik igen. Våga sticka ut, oavsett om det är dansband, visor, disco eller schlager. Vi behöver lite låtar där vi sen kan fundera: Hur tänkte dom egentligen där?! Musik måste få vara kul också. Det kanske inte blir bra och det säljer inte alltid i tre dubbelplatina. Men det är en del av vår kultur och det gör musik plötsligt lite roligare. Och man minns låten om X antal år. Betydligt längre än dagens hits i alla fall.

/JS07

Biljetterna till Kents konsert tog slut på 45 minuter. Kents platta är nog den platta i år som är mest värd att vänta på! Livet är ibland bra underligt. När Kent kom 1996 så undrade jag vad detta var för smörja. Ett överskattat mediafenomen med en sångare som inte sjöng en ton rätt och som ylade om sina blå jeans. Sen ylade han vidare i en konstig låt om oralsex. Nu, 2007, så är Kent en av tre svenska artister/band som fortfarande är kanonbra (dom plus Robyn och The Cardigans). Antingen har jag blivit vuxen eller så är livet så märkligt...

/JS07

Appropå Markoolio som var i Allsång på Skansen i tisdags så vore det kul att veta vad dagisrapparen menar när han säger att han numera gör mer vuxen musik. Hans musik är fortfarande i dagisstil, texterna har fortfarande på den nivån så att en femåring lätt kan sjunga med och barnen sjunger fortfarande mest med i hans hits. En del texter har fått mer sprit och festarstil i sig, men that´s it. Därför kan jag kanske tycka att det är lite småkusligt när han i sin sommarhit "Ingen sommar utan reggae" sjunger om att vara"lite lullig vardag". Så lätt skakar man inte av sig en image. Frågan är vem Markoolio underskattar mest: Vuxna eller barn?

/JS07

Vissa artisters PR-kupper vet man ibland inte om man ska applådera, skratta eller gråta åt. Som Prince när han ger bort sin skiva "Planet Earth" gratis med engelska tidningen Daily Mails söndagsbilaga samt på konserterna. Ett solklart slag i ansiktet på skivbranschen som kan ses som en protest mot de höga priserna och branschens sätt att styra marknaden. Prince meddelar mycket riktigt genom en talesman att han vill att musiken ska nå så många som möjligt som vill höra hans musik och att försäljningslistor är en skivbolagskonstruktion som inte har någon relevans. Självklart blir skivbranschen helilsken. Det är ena sidan. Men samtidigt har Prince sålt sig till tidningen rätt dyrt. 6,6 miljoner gav Daily Mail för denna kupp vilket är summor som han annars knappast skulle ha uppnått på enbart skivförsäljning, eftersom artister får ca 10 % av intäkterna. Detta kan ju knappast ha försvårat beslutet. Dessutom blir det intressant och se vart Prince karriär tar vägen för han kommer att få stora problem med att hitta skivbolag som är villiga att jobba med honom i fortsättningen. Att snuva skivbolaget på intäkter för försäljning och dessutom kanske även själv ha lyckats tjäna mer på skivan än skivbolaget kommer inte att ge honom popularitetspriset direkt. Han kanske ska starta eget igen...? Som sagt, ibland vet man inte om Prince är genialisk, en hjälte eller bara dåraktig. Förmodligen en blandning av alltihop.

/JS07

Nog har jag varit med om mycket löjligt i lagväg, men att skivbolag, filmbolag och andra muppar ska kunna kräva fildelares IP-nummer från Internetleverantörer tillhör väl en av de värre. Det vill säga för att skivbolagen ska kunna tjäna pengar på sin RIX-P3-musik som de och media tvingar oss (mer eller mindre) att gilla så ska vi offra hela vår integritet och rättssäkerhet. Tänk att det fanns en tid när jag var ung och gymnasieelev då jag drömde om att jag skulle köpa så mycket skivor när jag fick jobb och pengar. I verkligheten idag så kunde jag egentligen köpa mer skivor då. Det var billigare och det fanns ett större utbud och jag fick dessutom bevara musiken (jag behövde alltså inte köpa enstaka MP3-filer på nätet som raderades efter en tid). Vad som kan ses som lite märkligt i detta är att många av de som nu spyr galla på diskussionsforum och bloggar riktar ilskan enbart åt regeringen och anser att det är "moral-Sverige" som slagit till igen. Visst, det är regeringen som skapat lagen, men media och framförallt näringslivet som styr och kräver. Skivbolag och filmbolag är inte staten, de är näringslivet. Och en borgerlig regering (och en högervriden socialdemokratisk också) följer mer än gärna näringslivets krav. Nu väntar vi på nästa kapitel i den eviga såpan om pengarna och makten bakom människans sätt att bli underhållen. Förresten, här är en intressant blogg i ämnet skriven av signaturen "Eklindh".

/JS07

Tanken är bra. Live Earth – en gigantisk 24 timmar lång gala där alla propagerar för att vi ska rädda moder jord. Jag kan också ge ett OK till att man vill visa upp andra nationers och kontinenters musik, även om jag kanske inte lär följa det så mycket. Dock verkar själva galan vara en bakfylleproduktion där ingen, inte ens SVT, vet vem som spelar när. SVT köper sändningen av BBC och har inga vettiga körscheman. Att dessutom köra alla artister samtidigt verkar också vara ganska ogenomtänkt. Den som gillar både Madonna och svenska Mando Diao får det riktigt svettigt eftersom dessa, enligt uppgifter, spelar samtidigt. Av de mer kända artisterna på galan så känns dock Live 8 för ett par år sen mycket mer imponerande, även om jag gärna ser Genesis återförening, Madonna eller The Police. Duran Duran ser jag gärna också, men inte med Justin Timberlake och Timbaland!

På papperet är alltså galan en god idé. Vad sen vitsen är att transportera artisterna med privata jetplan runt om i världen är en annan sak, men jag antar att arrangörerna har nån plan med det också. Största kritiken har dock kommit om att galan inte skulle mena ett dyft. Alltså att miljöaspekten bara är en tillfällig trend som försvinner om ett tag. Tillåt mig ifrågasätta det med en gång. Det är inte Al Gores fel om vi människor väljer att ignorera detta. Han och Live Earth-galan kan bara visa upp hur det ser ut, sen är det upp till oss och bestämma om vi vill följa det eller inte. Men någon enda gång så kunde väl människan visa att man tar något på allvar och gör något seriöst. Sen är ju då det vanliga problemet att det innebär en del uppoffringar från oss. Går det att både vara miljövänlig och göra något för miljön och samtidigt leva det lyx- konsumtions- och trendsamhälle som vi lever i idag? Jag tvivlar, men allt är relativt. Vad än man kan säga om Al Gore så har han ändå pekat på en viktig fråga som inte bör förnekas bara för att det är viktigare med ”Idol” eller ”Big Brother”. Vad sen denna gala kommer att göra för att ändra på det hela återstår att se, men fröet är sått och nu bestämmer vi om vi vill vattna det. Du, jag, kommunerna, regeringarna och näringslivet.

/JS07

 

Det är många tankar som kan komma flygandes när man numera står på en second hand-affär och letar skivor. Man ser den stora högen av vinylskivor som stått i över ett halv år med besviken min och börjar att tänka på sin hobby som skivsamlare. Plötsligt så börjar man att tänka på varför detta med nedladdning idag är det viktigaste för alla. Det jag säger nu är inte på något sätt bevisat utan bara en tanke från min sida. Musik idag är egentligen fullkomligt oviktigt för många. Nu drar jag inte alla över en kam, jag vet att det finns en hel del undantag, men för en stor del är musik idag bara ett axelryckande och förbipasserande tidsfördriv. Media och skivbolag är de som har haft störst influenser till detta. Titta under de två tidigare decennierna, 80-talet och 90-talet. Titta på skivbolagen under 80-talet. Givetvis fanns det en hel del yta då också och kommersialism och trender inom musik har funnits i alla år. Men ändå ville man satsa på en produktion som var stabil och snygg och man ville satsa på artister som kunde detta med musik. På det satsades det på artister och band som varit med i många år. Man kan ha olika åsikter om dessa kända artisters musikaliska kvalitet under detta decennium, men det fanns ändå ett intresse för musiken i mina ögon.
Under 90-talet så satsades det hej vilt på unga och nya band och artister som hade kvaliteten och som kunde musik. Även där råder det förstås delade meningar om kvaliteten, men man ville satsa på musik. Och trots allt så fanns det en väldigt stor bred på musik under 90-talet, då man inte riktigt visste vilken trend som gällde.
Idag, på 2000-talet, sastar man i stort sätt på vilken punschboll som helst som har en ball image och nåt intressant som drar pengar. Sen spelar det ingen roll alls vilken musik personen egentligen gör, det låter säkert häftigt ändå. Ingen ska idag ändå komma ihåg det för framtiden, för eftersom musik för bolagen bara är en pengakossa idag så är musik större utsträckning än någonsin en slit- och slängvara. Många av cheferna för de största skivbolagen har inte en susning om musik, men däremot kan de tjäna pengar.

Media å sin sida hade en väldigt massa tidningar om musik som sålde relativt bra under 80-talet. I etermedierna var musiken ganska osynlig eller anpassad för en äldre publik. Och jag har inget emot det sistnämnda. P3 har aldrig varit så mycket public service som det var på 80-talet. Men på tidningfronten fanns titlar som Rocks, Schlager, Slitz (som då var en ren musiktidning) och OKEJ, som då innehöll artiklar om musik, konserter, artister och som hade en seriösare ton.
Under 90-talet så dog dessa ut. Slitz blev en halv porrtidning, OKEJ blev en nästan ren tjejtidning och Rocks/Schlager gick i graven. Men detta ersattes istället av en seriös satsning i etermedierna. I radio, då nya P3 hade bildats, så dök seriösa musikprogram upp som informerade om musik, skivor och konserter. I TV kom en mängd med musikprogram som var anpassade för ungdomar i alla åldrar, samt även de som var äldre, men som ändå ville hålla koll på musik.
Idag är MTV fylld med datingprogram och dokusåpor. De flesta musikprogram i TV är anpassade till tonåringar under 18 år och P3 har övervägande trams- och låtsashumorprogram. Rena musiktidningar lever en tynande tillvaro för folk med specialintressen.

Nedladdningen startade som en protest mot bolagens höga priser, men sen tror jag att medias och bolagens allt mer ignorerande av produkten och allt mer koncentrerande av det man kan tjäna på produkten har allt mer påverkat och det är lättare att inte bry sig utan ta/köpa en låt då och då på nätet. Att det är en ny och häftig teknik har säkert hjälpt valet en del, men jag tror inte att det är den huvudsakliga anledningen till nedladdning för många. Man bevarar inte musik alls utan allt köps en månad och glöms sen bort. Musik är idag inte viktigt utan bara ett kul nöje och tidsfördriv. Personerna som gjort musiken är inte musiker utan kändisar som är roliga att titta på eller läsa om i skvallerblaskan. Åter så kan jag inte säga 100 % att det är så utan detta är bara en reflektion utifrån min erfarenhet av media, skivsamlande och musik under snart 15 år. Och kalla mig gärna pessimist, men för mig är musik något viktigt och mer än bara ett tidsfördriv. Skivor och musik är för mig min hobby. Jag vill få ut så mycket som möjligt av min hobby och av musiken.
Sakta så släpper jag tankarna, lämnar backen med en singel med gamla bortglömda 80-talsgruppen Five Star i min hand.
Pessimist eller ej, jag är ändå övertygad om att skivor på något sätt, åtminstone begagnade, kommer att finnas kvar. Det går ju att hitta 78-varvsskivor ganska lätt, fast de slutade tillverkas för nästan 50 år sen. Men hur det kommer att bli för ny musik och bevarandet av den för framtiden står skrivet i stjärnorna. Det avgör vårt intresse för den...

/JS07

Nu är det ordentlig kris i skivbranschen! E-type säger att han inte får nån porsche i år och tvingas handla på Lidl. Vilket hemskt öde för mannen. Välkommen till verkligheten, Martin!

/JS07

SR Kronoberg har stoppat sångerskan Fridas (inte ABBA-Frida, märk väl) S & M-låt "Dunka mej gul och blå" för att den är för kränkande. Jag är mest imponerad att man lyckas utnämnda den till "Sommarplåga". Jag har hört den en enda gång och minns varken ton eller text av den.

/JS07

Polarpriset delas ut i dagarna, ett av de kanske intressantaste prisen som finns. Ett av de få där man ännu belönar folk för deras insatser och inte för deras tillfälliga popularitet. Jag tror att priset skulle tappa en hel del i kvalitet om man plötsligt belönade My Chemical Romance eller Red Hot Chilli Peppers. Ett av få priser där även mer seriös musik som klassiskt och jazz får komma till tals. Steve Reich ska jag inte kommentera eftersom jag inte vet något om honom, men Sonny Rollins är en spännande vinnare! Flera av hans inspelningar under 50-talet är några av bebopjazzens bästa och jag kan verkligen rekommendera hans platta med Modern Jazz Quartett från 1951! Jag gratulerar Rollins till priset och tycker det är kul att man denna gång belönar en bra jazzmusiker! Jazzlegenderna blir ju bara färre och färre och antalet jazztimmar i medierna likaså så ur den synvinkeln är det ett stort och bra steg framåt. Keep up!

/JS07

Innan denna spaning skrivs, ha i åtanke att den är skriven av en som inte såg spektaklet igår, men som ändå gillar att följa hur efterskalven av det blir.
Varje gång som Sverige tävlar i något och förlorar så vinner vi ändå alltid ett pris: Bäst i överreaktion. Nu är det krigsrubriker igen efter The Arks magplask i tävlingen igår. Det hemska i detta fallet måste väl ha varit attdet för en gångs skull var en låt som vann Melodifestivalen. Suck, stackars Sverige! När vi för en gångs skull skickar en kommersiell poplåt så går en ballad och vinner istället. Vad jag personligen tycker om tävlingen kunde ni läsa redan förra året i denna spaning. Men däremot är det alltid kul att se det mediala efterspelet (och detta år är det extra komiskt). För NU reagerar folk på att det är bara en massa clownerier, transvestiter och maskerader, men jublade häcken av sig i fjol när Lordi vann iklädda tidernas största maskerad. Hade den ukrainska transvistiten kommit från Finland eller Tyskland hade reaktionerna blivit mindre. Men nu kom hon/han från östblocket och då skriker man om kompisröster (att Norge och Danmark gav röster till Sverige var ENBART för att man tyckte om låten...yeah, right!). Det roliga är alltså att man endast talar om att ESC inte längre handlar om musik för att öststaterna kompisröstar, men nästan aldrig när länder som Finland skickar en hårdrocksgrupp med skräckinjagande masker.

Men det är så här: Europa har den Melodifestival man förtjänar. Som jag skrev i spaningen för en månad sen om Lasse Brandeby, man ville ha telefonomröstning då är detta resultatet. Man ville ha en kommersiell tävling och har man fått det. Man kan inte å ena sidan sitta och önska att tittarna ska få vara med och sen tro att alla 100 miljoner som ser tävlingen ska vara lika duktiga eller intresserade av att utse den bästa låten i en tävling där artisterna försöker locka röster genom kommersiella kupper. Då får man folk som mest på skoj röstar på de mest utflippade bidragen. Och man får länder som kompisröstar. Det vet musikbranschen ute i Europa! Stod det inte i varenda europeisk tidning år 2000 att "med telefonomröstning KAN INTE FEL LÅT VINNA!"?
Och öststaterna kan man inte heller ta bort. Hur mycket kommersiell och utflippad tävlingen än är så hoppas jag att den ännu är demokratisk. Det betyder att man har sin fulla rätt att göra vilken låt i vilken stil man vill och det betyder att de baltiska folken har rätt att rösta på vem de vill. Och det betyder också att i ett Europa som blivit allt större sen tävlingen invigdes 1956 så kan ingen neka dessa länder att vara med. Vill man ha bort detta så måste man införa en jury igen, som gärna kan bestå av TV-tittare, men som får följa bidragen hur mycket det vill. Festivalen har gjorts till en kommersiell glamourföreställning via ivrigt pushande och tittarna ska få rösta, då blir det så här.

Sen kan vinsten ha fördelar också. En ballad som segrare kan ju göra att det blir en meloditävling igen, men då kanske inte skivbolagen säljer miljoner, vilket tycks vara den största skräcken. Skrattretande är ordet för reaktionen hos Aftonbladets krönikor Markus Larsson som grips av total panik och ylar:
"Kompisröstande dödade tävlingen! Sverige kommer aldrig mer att vinna! I natt dog Eurovision"
Men mest skrattretande är det faktum att om ett år kommer alla miljoner ändå, trots alla protester nu, att sitta som bänkade och med drägglande tungor nästa år igen.
Som sagt; Europa har den melodifestival man förtjänar!

/JS07

Musikvärlden tar sig allt mer udda och skrattretande former. Rättigheterna till gruppen Rednex går under auktionsklubban på en auktionssida nätet för 10,5 miljoner. Jag gör därmed en grov gissning på att festivalfiaskot i Rumänien är det sista som vi får se av westernclownerna. Det intressanta är att ingen ännu har nappat och lagt nåt bud än, men en förening med det i det här fallet lite tveksamma namnet "Kampanjen För Kulturens Räddning (KFKR)" håller på att skramla ihop pengarna i vild förtvivlan med kommentaren:
"Om vi kan se till att våra barn slipper växa upp i en värld där de slipper Rednex vedervärdiga musik, så är det vår plikt som tänkande människor."
Hade detta varit 1994, när "Cotton eye Joe" kom ut, så hade jag förmodligen hejat på för så mycket hatade jag den låten då. Men nu är det 2007 och om KFKR tycker att deras viktigaste mål för kulturen idag och med 10,5 miljoner är att se till att ingen ska få höra Rednex mer så är jag lite skeptisk till både benämningarna "Kulturens Räddning" och "tänkande människor".

/JS07

En läskigt snygg utplanerad seger var The Arks melodifestivalseger igår. Jag har inte hört låten ska jag säga först och jag såg på långfilmen "Stargate" istället för "schlager"-finalen. Och jag ska också säga att jag inte har 100 % täckning för det jag skriver, men jag känner att jag är nästan säker. Redan från den stund som The Ark blev presenterade som jokrar i tävlingen så visste jag att The Ark skulle vara stor segerkandidat. The Ark är ett stort namn i branschen, både hos fans och kritiker. Dessutom var man tvungen att ha nåt speciellt rockröjigt med en speciel scenografi och klädsel efter Lordis seger ifjol. Allt detta har The Ark och bara det vann The Ark på. Personligen tror jag att The Ark hade kunnat sjunga sin version av "Den blomster tid nu kommer" och ändå vinna. Det är den tid vi lever i, då kändisskapet väger tyngre än musiken.

Men musikbranschen är smart och kan man vinna röster när det är folket som röstar så gör man det. Det är ingen tillfällighet att The Ark två veckor innan de ska ställa upp i sin deltävling släpper låten "Absolutely no decorum", allt för att plöja väg och göra sig ett än större namn inför tävlingen. Låten släpps inte på singel utan finns bara att ladda ner, (och jag är inte 100 här) förmodligen för att inte den låten ska överglänsa schlagerlåten vid en eventuell seger. Det är intressant att det finns folk som gnäller på att Sanna Nielsen försöker värva röster genom att ställa upp i "Så ska det låta" innan "Andra chansen", när The Ark släpper en hel låt av samma orsak som vevas i P3 och andra radiokanaler ideligen.

Personligen så tycker jag att The Ark gjorde tre kanonlåtar i början av sin karriär, "Let your body decide", "It takes a fool to remain sane" och "Echochamber", innan de blev ett rockband i mängden som inte stack ut alls musikaliskt. Men huruvida detta kommer att gå hem i Helsingfors eller inte vet jag inte, jag har alltså inte hört låten, men minns att bara för att man skickar ett stort band med en speciell stil i Sverige till tävlingen, så betyder inte det att utlandet köper det.
Jag tänker inte mala på igen om hur den här tävlingen har utvecklats, det gjorde jag förra året, bara gratulera The Ark till en väldigt snyggt organiserad PR-plan som höll hela vägen till Helsingfors. Sen om det var musiken som vann på det eller inte är en bedömningsfråga...

/JS07

Jag erkänner. Jag gillade att se på Grammisgalan under 90-talet. Kanske för att det fortfarande producerades bra musik då. Givetvis minskar lusten ju sämre svenskt musikliv blir. Men jag ska inte klaga på det nu. Vad man däremot kan ta upp är varför alla är så fruktansvärt livrädda för det svenska folkets åsikter. Titta på prisgalor överallt, expertjuryer som bestämmer åt oss vilka som varit bäst under året. Man underkänner folket som en åsiktsfaktor och tar över jobbet. Och i den mån folket får vara med och bestämma så har man, försäkerhets skull, tagit fram ett antal godkända kvalificerade personer som man får välja mellan. Det är högst otänkbart att få välja fritt. Många försvarar det hela med att det är just kvalitet som svenskt musikliv betyder. När grammisgalan för ett par år sen försökte gå åt ett mer kommersiellt håll så lämnade flera journalister juryn. Musikens dilemma, kommersialism vs experter. Kvantitet vs kvalitet. Men för mig så är musik endast tycke och smak. När Per Bjurman satt i Aftonbladet och blev utsedd till "musikexpert" och idiotförklarade folk för att de inte hade samma musiksmak som han så mådde jag illa. Man kan inte doktorera i vad som är kvalitet inom musik för det är fortfarande upp till var och en.

Men jag ska verkligen inte försvara kommersialismen i musiken. Den har gått över alla gränser och är fullkomligt sjuk. Media, i form av Rix FM, Aftonbladet och Expressen, och skivbolag bestämmer hela tiden vad du ska köpa, vad du ska tycka och vad du ska lyssna på. Skivbolagen som bestämmer vilka som ska pushas på och vilka som ska få finnas på skiva. Och dessa ska pressa fram succéer hela tiden, till varje pris och med vilka metoder som helst.
Fast i slut ändan så är det dock skivköparna, alltså folket som bestämmer vilka artister som är bäst genom att köpa, i vilken form man nu än gör det, deras alster. Så när det är dags att belöna artisterna i form av en Grammisgala, vad är det som gör att folkets åsikter inte räknas? När årets låt ska utses, och folket får rösta, varför får de då fyra låtar att välja mellan? Visst, jag kräks på Idol och Basshunter, men det är fortfarande dessa som folk tydligen köper. Sen kan man debattera VARFÖR folk köper det, men det bör inte göras på en Grammisgala utan det är en fråga för vardagen, en fråga som dock ingen tar i. Totalt sätt inom musikindustrin så finns det bara en frågeställning: Varför får vi skiv/musikköpare inte bestämma själv om vad som är bra, utan måste, av både bransch, "experter" och media, ständigt ledas in i koppel mot det som anses vara bra? The Knife må ha vunnit sex grammisar och fått fem plus av alla recensenter, men det gör dom automatiskt inte till det bästa Sverige har i musik. Sitter man dessutom i tomtemasker med förvrängd röst och pratar till en hemvideo, blir man inte heller precis folkhemsfavoriter. Men musik är ju ändå bara en fråga om tycke och smak.

/JS07

De stora skivbolagselefanterna har stämt lilla ryska nedladdningssiten allofmp3.com för att de är för billiga med sin nedladdning. En skiva kostar där 1 dollar. Man kan se det ur två synvinklar.
1) De stora skivbolagen ger sig inte förrän de har 100 % kontroll över all musik vi lyssnar på.
2) De har gett upp i jakten på de olagliga nedladdningssiterna och jagar nu andra villebråd, mer lönsamma.
Vilket som så visar det på en musikbransch som blir mer och mer desperat.

/JS06

En sak jag funderar på när jag jämför dagens musik med "gårdagens" är hur man kommer att se på dagens musik om ca 40 år? För 40 år sen IDAG så var ju både Beatles och Rolling Stones stora, Elvis toppade listorna och namn som Beach Boys, Chubby Checker och Chuck Berry lockade ungdomar till skivaffärerna. Namn som revolutionerade popmusiken och som än idag anses som branschens mest kända namn. Men om ytterligare 40 år? Är det nån som på fullaste allvar tror att man kommer att tala om Justin Timberlake då som man gör om Elvis idag? Eller kommer Scissor Sisters och Pink vara lika omtalade som Beatles och Rolling Stones? Kommer det att finnas folk då som hoppas på en ny 40:e turné med Beyoncé eller Green Day? Nu är inte detta ett försök att rabbla en massa stenåldersartister och pusha på dem. Inte heller ska jag försöka låta som en grinig gubbe som surt konstaterar att "allt var bättre förr", utan huvudfrågan är; Hur viktig är musik och dess utövare idag jäntemot då? Vill vi att nåt av det vi producerar idag ska bevaras åt framtiden eller är musik numera bara förströelse för stunden som går in genom ett öra och ut genom det andra? Om detta då beror på att musiken idag är vattningare och mer intetsägande eller om det är musikbranschen som styrt försäljningen så får var och en själv avgöra. Personligen tror jag på en blandning av bägge.
Idag görs det oerhört mycket musik och till skillnad mot då så spelas det oändligt mycket mer av den moderna populärmusiken idag i etermedierna än det gjorde 1966. Totalt sätt finns det också många fler medier att konsumera. Men ändå kommer vi ihåg knappt 10 % av det som släppts under de senaste 5 åren. Till skillnad mot från 60-talet då en gigantisk mängd sitter på de flestas minne fortfarande. En intressant, men samtidigt skrämmande tanke. Om dagens musik är så bra som många trots allt säger, så vore det väl kul om vi kunde minnas det i framtiden också. Men tyvärr, man borstar av sig allt efter ett år och tar på sig nåt nytt. Då föds det inte heller nåt nytt som för musiken framåt och det gör kulturen till en monoton och enkelspårig företeelse ingen i framtiden bryr sig i. Tänk om vi skulle börja ställa krav på det som släpps och bevara det vi tycker är bra, vad skivbranschen skulle se annorlunda ut och vad alla skivbolagsbossar skulle bli brydda...

/JS06

Frågan är om inte årets pinsammaste TV-ögonblick är utsedd; när TV-sportens Peter Jihde och Jessica Andersson rappade och sjöng en fruktansvärt usel reggaeversion av ”Stad i ljus” i SVTs ”Doobbi-doo” i kväll. Och Jihdes rap om Zlatan var inte att leka med alltså. Aldrig har man fått mer för licenspengarna...

/JS06

Lars Winnerbäck är en artist som jag normalt inte brytt mig så mycket om. Första plattan med låtar som "Solen i ögonen" var helt OK, innan han antog nån Ulf Lundell Jr-ställning i branschen och mitt intresse föll som en sten. Men jag vill ändå lyfta på hatten och uttrycka min respekt för karln när han nu bojkottar TV 4 på grund av "Idol". Detta efter att Kjell Bergkvist skrivit ett brev och också sågat kanalen längst fotknölarna, bland annat för programmet. "Idol" är inne på sitt tredje år och äntligen vågar några kändisar agera (ja, äntligen vågar NÅN agera) och visa sitt samhällsansvar för barn och ungdomar i samhället och mot mobbing. Inte för att TV 4 kommer att bry sig för fem öre, utan jag räknar att det kommer ännu en omgång av det ytligaste av alla ytliga program och att barn kommer att leka "Idol"-juryar runt om i svenska skolor och fritids och att än fler ungdomar kommer att tro att vägen till pengar, glamour och berömmelse går genom förnedring och TV-kameror. TV 4-chefen Jan Scherman försöker försvara sig med att programmet trots allt har 1,5 miljoner tittare, vilket gör det hela ännu mer skrämmande. Jonas Gardell spanade i radioprogrammet "Spanarna" 1994 om att kvalitet och kvantitet var på väg att bli liktydliga begrepp och att skit tydligen var gott och inte ett dyft har hänt på 12 år. Jag är verkligen inte den som ska kasta skit på vad folk ser och inte. Vi lever i en demokrati och folk får se vad de vill. Men "Idol" är för mig förnedrings-TV av (ur svenska mått mätt) värsta sorten och oavsett hur många ungdomar som frivilligt söker dit så har TV ingen rätt att se sig som boss och skada (i detta fall psykiskt) en annan människa. Heder åt både Lars Winnerbäck och Kjell Bergkvist för deras ställningstagande!

/JS06

”CD:n är död!”, säger skivbolaget EMIs chef Alain Levy och menar att den behöver utvecklas för att klara sig. Man ska pyttsa in mängder med extra-saker på skivorna så de blir med attraktiva, vilket troligast gör dessa än mer dyra. Däremot tror EMI ännu på fysisk försäljning av musik, vilket alltid är något. Musikbranschen är den kanske mest patetiska bransch vi har just nu. Den utgår från tesen att alla är lika skapta, har samma musiksmak, är lika rika, är lika intresserade av det nya och alla är under 20 i sinnet. Alla människor idag springer efter MP3 och är lika intresserade att hosta upp ett kreditkort och köpa en ljudfil som de lyssnar på i en vecka, enligt bolag och media. Men faktum är att många slutar att köpa CD för att den är för dyr. Det sa många redan 1993 när CDn kom. Jag minns än när Phil Collins släppte sin platta ”Dance into the light” 1993 och Aftonbladet gjorde en intervju där han inför ett stort medieuppbåd sa rakt ut att ”hans skiva var för dyr!”. Därefter uppmanade numera filmrecensenten Jens Petersson alla att bojkotta nya skivor i protest mot priset och istället köpa billiga skivor som lät likt den nya musiken. Denna uppmaning passerade obemärkt förbi. Själv kämpade jag DÅ att för att LP-skivan skulle överleva, som då var mycket billigare. Nu har det gått 13 år sen dess och inte ett jota har hänt med priserna, jo, möjligen gått upp. Hade den bojkotten kommit 1993 hade skivbolagen kanske reagerat, men bojkotten har kommit nu istället och då funkar det inte lika bra. Skivbolagen har under de senaste åren mer än nånsin ignorerat vad deras kunder vill ha. Folk vill ha billigare priser, men bolagen lägger dövörat till. Många klagar över utbudet på musiken, ingen bryr sig. Och en del har reagerat på skivbolagens metoder att plocka fram nya talanger och styra sina artister, noll reaktion. Dessutom känner jag till och med människor som varken har bredband eller dator, men som också gillar musik.
Jag har länge hävdat och hävdar än att kulturbranschen idag är en diktatur, en kommersialistisk diktatur där vi bara ska tvingas köpa det som ger pengar, inte det som vi tycker är bra. Sen finns det givetvis de som är intresserade av den nya tekniken och vill hänga med i trendlivet hela tiden, men dessa kan ju inte styra en hel skivmarknad.
Jag är skivsamlare. Jag vill ha nåt fysiskt att ta på och jag vill kunna bläddra i en skivhög för att kunna se det jag vill ha. Och jag vill kunna känna glädjen över att äntligen ha hittat en skiva som jag letat länge efter, betala den över en disk och kunna stolt sätta in den i min skivsamling. Jag är tydligen så otrendig som det går och jag är stolt över det. Men, som jag skrev i spaningen tidigare då Bert Karlsson fick sälja sitt skivbolag, hur mycket jag än vill köpa skivor så omöjliggör skivbolag och skivaffärer det för mig att göra det, eftersom dessa är för dyra och det jag gillar i musikväg inte passar på vare sig P3, MTV eller Rix FM. Men en sak står jag för, jag tillhör två små klubbar, den ena kallas ”VVBM” och den andra ”VVBN”. ”Våga Vägra Bärbar MP3” och ”Våga Vägra Betal-Nedladdning”. Jag vill att musik ska vara tillgänglig för alla oavsett om man är rik, fattig, ung, gammal, trendig eller totalt ohipp, men idag är branschen på väg att styra musik till nåt som bara hippa storstadsungdomar och folk med mycket pengar ska få tillgång till. Och framför allt en slängvara som vi bara konsumerar för att glädja bolagen och medierna, inte oss själva i första hand och det vill inte jag stödja. Så jag hoppas att CD-skivan ska få leva så länge som möjligt och är tacksam för var dag som det finns second handaffärer med mycket skivor så att jag, och flera med mig, kan få bli lika glad som dessa ungdomar med sina läppstiftsliknande pytteapparater och öronploppar.

/JS06

Timing är A och O i musikbranschen, vissa har det, andra inte. The Arks Ola Salo har rätt taskig sådan. På en spelning på svenska ambassaden i USA så kommenterade han ett förbi passerande plan med att "planen hamnade lite varstans i USA och att han hoppades att planet inte flög mot ambassaden utan mot Vita huset". Jättesmart, framför allt eftersom amerikanarna dessutom sörjer 5 årsdagen av 11/9. Men det är ju tur att han har en låt han kan sjunga om han vill försöka rädda en eventuell karriär därborta:
"It takes a fool to remain sane!"

/JS06

En fildelare i Norrköping dömdes i dag till 80 dagsböter. Dessutom stäms 8000 fildelare i 17 länder. Detta om något är väl ett bevis på att näringslivet styr världen, när de till och med får polisen att prioritera deras problem istället för den normala kriminaliteten. Skivbolagen och antipiratbyrån gör vågen i tron om att de har stoppat hela nedladdningsindustrin, den olagliga alltså. Ibland undrar man om det är naivitet eller maktgalenhet som styr skivbolagen, förmodligen bägge. Jag tycker verkligen synd om artister och kompositörer, jag gör verkligen det. Men detta gör bara att de kommer än längre bort från sina fans. Man gapar åt fel håll. Varför ställer sig inte vissa artister sig upp mot media och skivbolag som vägrar pusha, sälja och spela deras musik så att de som vill köpa skivor kan hitta deras musik i skivaffärerna. Varför protesterar de inte mot de svinhöga skivpriserna så de som vill köpa skivor har råd eller anser att det är värt att göra det. Jag vill, som jag sa i en tidigare spaning, köpa skivor. Jag är skivsamlare, men den musik jag gillar är för omodern. För att kunna köpa skivor idag så måste jag gilla allt ”Idol”-blask, det som får fem plus i Aftonbladet och det som spelas på Rix FM. Inget annat! Därför att det tjänar skivbolagen och media miljoner på och det är vi tvungna att hjälpa till med, vare sig vi vill eller inte. Så jag som skiter i Darin, Agnes, Helena Paparazzi, Marit Bergman och Mando Diao utan hellre vill ha DJ Toxic, De/Vision, jazzskivor, Nik Kershaws senaste eller Susanne Alfvengren och inte äger ett fett kreditkort får leta med ljus och lykta över hela Sverige. Fast så länge som det finns vinylskivor och second hand så är jag nöjd. Musik idag är på väg att bli en klass- och generationsfråga. Det låter ju sjukt, att en sån enkel sak som att få lyssna på den musik man gillar är på väg att bara gälla för vissa, både om man tittar på utbud i skivaffärer och i medierna. För mig är detta en fråga som ligger mig varmt om hjärtat; musik och att alla ska få chansen att lyssna på vilken musik man vill utan att nån ska lägga sig i.
Så om skivindustrin vill få folk till skivaffärerna så måste både dom och media bli bredare och mer marknadsanpassad. Man måste börja inse att folk har en mycket mer varierad musiksmak än man tror och att folk inte är så rika som man tror eller är beredd att betala vad som helst. Man kommer inte att stoppa nerladdningen helt, fullt så naiv är inte jag, men jag tror definitivt att det skulle bli fler som vågar sig in i en skivaffär än idag. För när man inte längre bryr sig om kunderna och når folket så kommer dessa att hitta andra vägar.

/JS06

Det är intressant att se att Bert Karlsson kritiserar melodifestivalen för något hela tiden, men ändå envisas med att skicka in minst 10 bidrag år efter år.
Det är väl som man säger: Bit inte den hand som föder dig...

/JS06

Antingen älskar man den eller så hatar man den. Men vilket som så fyller faktiskt MTV 25 år denna helg. Undrar hur många som trodde 1981 att den kanalen skulle överleva så länge när Buggles ”Video killed the radiostar” kablades ut som första videon i den nya kanalen, gjord för musikvideor och ung TV. Och oavsett vad man tycker om utbudet idag så spelade faktiskt kanalen en oerhörd roll en gång i tiden, i slutet av 80-talet, då MTV var unga svenskars chans att få se vad som såldes i USA och England. Detta i en tid då kontakten mellan svensk och utländsk musik var ganska liten. Man fick de aktuellaste listorna från de största musikländerna, musiknyheter, intervjuer, livekonserter och frågesportprogram. I slutet av 80-talet var MTV som allra bäst, tycker jag, både musikaliskt och innehållsmässigt, eftersom det då var en mer städad musikkanal som skulle sprida typisk amerikansk och engelsk musik ut i världen på sitt sätt. Jag spelade in rockvideoband på 80-talet och tittade på alla knasiga jinglar, frågeshowen ”Remote Control”, nyhetsprogrammen med Steve Blane och gammelgubben Ray Cookes specialprogram om olika artister.
Sen har tillkomsten av internet och en allt mer utbredd ungdomskultur i medierna tvingat MTV att ändra riktning för att fortfarande ha ett syfte och tyvärr inte till det roligare. Numera är det viktigaste för kanalen att vara en ungdomskanal som vågar flippa ur, festar 24 timmar om dygnet och har mer attityd och kaos än innehåll på sina program. Och det som då var spännande, att se utländsk musik och utländsk TV, är idag borta då MTV har en svensk gren som sänder program på svenska och ser mer ut som ett röjigare ZTV. Och andelen musikvideor, som byggde denna kanal en gång, har minskat väsäntligt.
Däremot så har MTV byggt ut sitt imperium med ett antal mer spännande dotterkanaler och kanske roligast VH1 som spelar nostalgimusik som ingen kanal i varken radio eller TV vågar/vill spela.
Så även om jag tycker kanalen är värdelös idag så har den haft betydelse en gång för musikbranschen i en tid då Sverige var fattig på musikvideor och information om musik utanför landet. Trots allt, grattis MTV!

/JS06

Mediabranschen är intressant ibland. Vissa låtar blir det ett väldigt liv på när nån snott en eller två takter från en annan låt för att använda i sin hitlåt. Däremot är det knappt nån som lagt märke till årets solklaraste stöld: Paris Hilton som snott halva melodin av UB40s "Kingston town" till sin låt "Stars are blind". Tydligen är de inte bara blinda, utan döva också...

/JS06

Det finns en del artister i Sverige som är mysterium för mig. Varför är de där de är idag? Håkan Hellström nämnde jag tidigare. En annan sån är dagens sommarpratare i P1, Charlotte Pirrelli. Charlotte är inte direkt dålig, till skillnad mot Hellström, fast hon lockar mig inte heller precis. Men frågan är: Vad är Charlotte Pirrelli känd för? Varför är hon kvar som en av Sveriges mest kända sångerskor? Hon var med i ett dansband som hamnade i skuggan av Vikingarna, Arvingarna, Lotta Engberg och Lasse Stefanz. Ingen stor merit.
Sen vann hon schlager-EM. OK, men hennes vinnare, "Tusen och en natt", har knappast i samma evergreenstatus som "Waterloo", "Diggi-Loo diggi-ley" eller "Fångad av en stormvind". Går du fram på gatan och ber folk nämna en schlagervinnare, så inte nämner de Charlottes låt först.
Sen har hon släppt en del plattor, som alla floppat försäljningsmässigt. Knappast en merit.
Hon har sjungit på en julturné med Christer Sjögren och Sten Nilsson. Jo just, tjenare...
Sen så har hon gift sig med Pernilla Wahlgrens ex-svåger och grälat med sin makes bror, vilket blev stort i medierna. OK, det är förstås stort, men knappast nåt att bli folkkär på.
Nej, det största är nog den ganska bortglömda (förvisso helt OK) schlagervinnaren, "Tusen och en natt". Och det borde man inte komma långt med då. Så frågan kvar står: Vad är Charlotte Pirrelli egentligen känd för idag?

/JS06

Stockholm Jazz & Blues Festival är i fara. "Bara" drygt 27000 kom till årets upplaga. Jazzfestivalerna är många på somrarna, nästan lika många som gatufesterna. Utan att skryta och påstå att jag besökt särskilt många så måste jag säga att den här i Sundsvall är bäst, därför att de vågar satsa på jazz och av alla sorter, sånt som kallas jazz i folkmun. För Stockholms Jazz Festival har under de senaste åren befolkats av artister som inte alls har med jazz att göra, men som man plockar dit för locka en yngre publik. Modern jazz av idag går nämligen ut på att plocka dit nån som är en kommersiellt känd popartist med lite jazzkänsla, promota så mycket som möjligt och glöm bort all jazzhistoria före 90-talet. 2005 var Lauren Hill, Christian Falk, Timbuktu, Eagle Eye Cherry och Robyn där, alla normalt i facket hiphop, soul och funk. Hur mycket jag än älskar Robyns musik så är hon inte jazz för mig. Kalla mig gammalmodig, men som älskare av den klassiska jazzmusiken så har jag svårt att sitta still och se på när moderna musiker och journalister förvandlar nåt häftigt och bra till nåt det inte är, bara för att tjäna pengar. Det handlar inte för fem öre om att "Utveckla jazzen och få fram en ny generation jazzfreaks som ska föra musiken vidare". Det handlar om att försöka tjäna pengar på och locka unga med aktuella artister och försöka hitta en minsta gemensamma nämnare med ordet jazz. Tyvärr är inte denna festival den enda. Flera jazzfestivaler går åt samma håll, trots att det finns flera duktiga band och musiker som kämpar med att försöka hålla den riktiga jazzen igång för de sanna jazzälskarna. Stockholm Jazz och Blues Festival går back i år för att man inte hade nån av ovannämnda populära artister att locka med. De mest kända namnen i ungdomskretsar man hade i år var Sting och Lisa Miskowsky. Fansen av ren jazzmusik skiter i att komma (en stor del i alla fall) och ungdomarna är inte intresserade. Så jag tycker att det är dags att arrangörerna måste bestämma sig om man ska överleva. Antingen så satsar man på dessa kända artister inom popmusiken och plockar bort ordet Jazz eller så satsar man på en ren jazzfestival för de sanna jazzälskarna. För hur mycket journalister och arrangörer snackar om utveckling och förnyelse så är det bara tomma ord i en tid då allt ska låta som i P3 eller Rix FM. Se och lär av Sundsvalls Jazzfestival! Det jazzfreak som inte fick sin smak tillgodosedd förra sommaren på Norra Berget tror jag inte finns. Och det var välbesökt! It don´t mean a thing if it ain´t got that swing!

/JS06

Hur kan det komma sig att alla plötsligt är hårdrocksfans, bara för att Lordi vann den s k Melodifestivalen? Även folk som aldrig tidigare knappt stått ut en sekund av hårdrocksmusik säger sig plötsligt gilla Lordi? Och hur många menar det och hur många säger så bara för att verka coola och balla? Ytterligare ett av livets små mysterier...

/JS06

Enligt många var Håkan Hellströms framträdande i Allsång På Skansen det enda upplyftande med det programmet i tisdags. Kan någon människa beskriva för mig VARFÖR Håkan Hellström anses så bra för??? Personligen tycker jag att hans texter verkar vara hämtade från whiskeyflaskan klockan 03 på natten och han är dessutom världens enda 30-åring som tycks ha fastnat med rösten i målbrottet. Varje gång som "Kom igen Leeeeenaaaaa", "Känn ingen sorg för mig Gööötebooorg" eller hans totalslakt av gamla fina visor spelas så stängs radio av. Jag anser att om det inte varit för medierna och Per Bjurman så hade Håkan Hellström varit relativt bortglömd idag. Visst, han är populär och jag får respektera att det finns folk som gillar honom, men det vore kul och veta vad som gör att en ylande göteborgare som får Thomas DiLeva att framstås som Pavarotti säljer som smör. Vad det än är så ser inte jag det...

/JS06

Kvällspressen har försökt att pressa fram nån form av kamp mellan Lena Philipsson och Carola bland sommarens festivalturnéer. Jag måste säga att jag på nåt sätt beundrar modet av kvällspressen att ens våga påstå att Carola och Lena skulle vara jämlika kombatanter om festivalpublikens gunst i sommar. Titta på skillnaderna:

Carola: Hållit på sen 1983
Har varit stor hela tiden sen dess
Oavsett om hennes platta floppar så räknas ändå hon till en av de stora av alla
Har sysslat med fler saker än bara hitlistepop och lyckats
Är, tack vare Melodifestivalen i år, stor ännu

Lena Ph: Hållit på sen 1986
Var i det närmaste tabu, bortglömd och utskrattad av branschen mellan 1994-2004 dvs i ett helt decennium.
Kom tillbaka och fick karriär tack vare Orup och har sen dess bara förlitat sig på honom.
Dalar i popularitet efter att hennes andra Orup-platta inte sålde lika mycket.

Nu är inte detta ett sätt att välja sida i vem som är bäst. Men det gäller som ordspråket säger: Pick your fights!

/JS06

Jag ska villigt erkänna att jag följt Nanne Grönwalls karriär sen starten med Sound of Music 1985, genom One More Time på 90-talet och som soloartist och genom åren har jag blivit något av henne och Peter Grönwalls stora fan. Peter Grönwall är en av Sveriges mest underskattade och bästa producenter och Nanne är en artist som för mig är mer än en vanlig schlagersångerska. Hon engagerar och berör och som vågar skriva samhällstexter som ingen annan sjunger om, och som har en sju helvetes glimt i ögat. Därför var det en chock att höra om Nannes bröstcancer. Först Marie Fredriksson, sen Kylie Minogue och sen Nanne Grönwall. Tre bra sångerskor som gått samma öde. Två av dem har klarat sig och sjunger nu vidare. Jag hoppas av hela mitt hjärta att Nanne även här följer de andra tvås öde, för artister som Nanne behövs i dagens strömlinjeformade artistvärld. Stå på dig, Nanne! Jag tror på dig, och vet att du klarar detta!

/JS06

Musikbranschen tar ett steg till i den kommersiella dataåldern. Företaget Platinum Blue har skapat ett program som analyserar en låts hitfaktor. Programmet bryter ner låtarna i olika beståndsdelar som omvandlas i siffror. Alla hitlåtar oavsett genre följer samma matematiska mönster och flera skivbolag använder detta program. Tänk att det fanns en tid då musik kom från hjärtat och skulle byggas utav glädje.

/JS06

Källa: TV4 Text-TV

Det finns två onda musikprofiler i svenskt nöjesliv som egentligen borde ha varit passé. Två artister som i denna ibland lite såpopreliknande värld som kallas livet kvalificerar som verklighetens JR Ewing respektive Richard Channing och som borde ha åkte på moppe sen länge; Bert Karlsson och Alexander Bard.
Bert Karlsson är skivmogulen som i ”Fame Factory” och ”Friends på turné” har visat att han inte skyr några medel att förnedra och pressa för att få sin skivsuccé. Han har varit delägare i ett främlingsfientligt politiskt parti som kom in i riksdagen. Han har myglat och fuskspelat mer än en gång för att få komma med i Melodifestivalen och dessutom visat sig naken på skivomslag. Nu är han dessutom misstänkt av sina egna artister för att ha fuskat med utbetalning av royaltys. Den musik han har producerat i sitt skivbolag är ju knappast den som beräknas hamna etta på Trackslistan precis, men ändå så klarade Mariann sig så länge som till i år. Den mannen är ännu het i medierna och folk vill ännu läsa om honom.
Alexander Bard är kompositören och artisten som vill släppa knarket fritt, som säger vad han tycker och som definitivt inte är rädd för att trampa folk på tårna för att få sin vilja igenom. Han medgav öppet att Army of Lovers inte spelade sin egen musik och han har en maillista där han och några andra kändisar ser sig överlägsnare än alla andra människor.
Med tanke på att han fick harva i nästan 10 år innan Army of Lovers fick nån riktig hit, de bråkade titt som tätt och bandet inte finns så borde han också försvunnit från rampljuset. Men han är framme med ett nytt band, som säljer, skrivs om och alla är intresserade av.
Richard Channing i ”Falcon Crest” hade ju stunder då han var riktigt snäll och Alexander Bard har haft stunder då han gjort riktigt bra musik, både med Army of Lovers och BWO.
Divor och artister med knepiga ordval har kommit och gått i nöjes-Sverige, men dessa två räknas som de mest kontroversiella och hatade och de har hållit ett grepp om den svenska publiken och medierna i över 20 år, på ett eller annat sätt. De tillfredställer människans behov att ha två verklighetens JR Ewing och Richard Channing att prata om vid fikabordet på jobbet. Några att älska att hata. Och detta är inget svenskt fenomen. Det finns i hela världen, från norr till söder. Och hur mycket vi än gnäller på dessa två så tror inte jag att vi egentligen vill ha det på nåt annat sätt heller.

/JS06

Epiteten "Officiell VM-låt" var tidigare synonymt med en gigantisk skivsuccé, men så var det också på den tiden det fanns EN VM-låt. GES "När vi gräver guld i USA" tycker jag ännu är den klart bästa VM-låten i modern tid. För att vara en traditionell överhurtig låt med en text som likt alla andra idrottslåtar staplat tramsiga klischeér på varandra om hur "vi ska kämpa mot fienden" och "bollen ska i mål", alltså.
Men inför årets fotbolls-VM så finns det snart uppåt 10 olika VM-låtar. Varje B-artist (alltså artist som inte nåt toppen men som tror att vägen dit är via en VM-låt) med självaktning ska ha en VM-låt och till slut finns det så många att titeln "Årets VM-låt" totalt tappat sin status och fansen trötta går tillbaka till Queens "We will rock you".
Tomas Ledins låt "Vi är på gång" är nog en av de svagaste VM-låtarna på år och dar. Hygglig vers som följs av en refräng som redan använts 100 ggr på olika idrottsevenemang. Den populäraste VM-låten i år blir nog den sämsta också. Den där 7-årige Elias och Franz till sömngångarreggae sjunger:
"I love you! Ich liebe dich! Zlatan Ibrahimovitch!"
Alla som älskade Schnappikrokodilen förra sommaren studsar av lycka. *Mummel...mummel...stön!!!*
Nej, ska man göra en VM-låt, gör en monsterhit som INGEN glömmer. Just nu tycks man snarare ha glömt hur man gör dessa. Ugglas VM-låt förra VM minns väl ingen, Staffan Hellstrands "Explodera" från EM 2000 rasade ihop och Markoolios från senaste EM drunknar av minnet från hans inofficiella från 2000. Personligen har jag alltid tyckt att Fatboy Slims låt "Because we can" ur "Moulin Rouge"-filmen skulle passa ypperligt som VM-låt! Kanske för att jag tycker att musik är roligare än fotboll...

/JS06

Jag vet inte varför men nånstans tycker jag Melodifestivalen börjar likna en blandning mellan Kiviks Marknad och Cirkus Cirkör...

/JS06

Så gick en svensk epok under klubban. Bert Karlssons skivbolag Mariann har sålts till Warner. Bert Karlsson är en av de ondas genius, men jag beklagar det verkligen. För om inte annat så har Mariann främjat viss musik som inte spelas i radio, dansband, visor och country. Ur den synvinkeln beklagar jag. Dessutom så blir det mer makt åt det stora och de mindre bolagen blir färre och färre. Åter igen, jättetrist. Men skivbolagen får skylla sig själv. Jag är skivsamlare, jag VILL köpa skivor, men jag kan inte. De är för dyra. Det klagade vi på redan 1993 när CD-skivan fick sitt genombrott och inte ett jävla dugg har gjorts. Dessutom så finns inte min musik i en skivaffär. Jag är ingen enkelspårig människa. Jag gillar allt från eurodisco, trance, jazz, 80-talspop till traditionell schlager och visa. Men allt jag ser i en skivaffär är Radio Rix-blask och journalistpop dvs sånt som får 4-5 stjärnor i Aftonbladet. Det som jag gillar är inte till räckligt kommersiellt, de stora skivbolagen kan inte tjäna miljoner på det och då ska ingen få köpa den heller. Hur skivbolagen tänker där fattar inte jag, för det har bevisats i undersökningar att de som är den starkaste köpgruppen i skivbranschen är de som är från 40 år och uppåt, men likförbannat så envisas man med att bara ge ut det som de nedladdande tonåringarna vill ha.
I framtiden så talas det om laglig nerladdning och detta tycker jag är ett stort kulturellt hot! Det betyder att man måste ha kreditkort med bredband och fetaste datorn för att kunna lyssna på musik. Musik blir en klassfråga och det vägrar jag! Jag har lika mycket rätt att lyssna på min musik även om jag skulle vara arbetslös som om jag skulle ha 30000 i månaden och jobba på ett dataföretag. Kommersialistisk diktatur ställer jag inte upp på!
Så, Bert Karlsson, det är inte de som laddar ners fel att Mariann säljs. Kan man inte marknadsanpassa varorna man säljer så går det så här. Om inte konsumenterna hittar sina varor i en vanlig affär så måste man söka på andra ställen. Nu har skivbranschen bäddat för detta och nu kan det vara för sent att stoppa. Tyvärr!

/JS06

Man kan inte gå nånstans utan att nån ska kommentera melodifestivalen på lördag. Och då tänker man; "På lördag ska jag kommentera festivalen i Spaningen givetvis". Men sen tänker man att; "Om jag skriver om festivalen nu, så går jag mot strömmen och tiger om festivalen". Men egentligen spelar det ingen roll. Jag har inte sett festivalen på 5 år och har definitivt ingen ambition att se den i år heller. Jag har inte ens hört Carolas låt i sin helhet, eftersom de radiokanaler på nätet som jag lyssnar på inte spelar hennes musik. Däremot så har jag varit ett gigantiskt fan av melodifestivalen, men jag är en av få i denna värld (verkar det som) som föredrar en festival med live orkester där man sjunger på sina respektive modersmål. Festivalen är som den är idag för att blidka skivbolagen och locka unga tittare. Jag har på några få år gått från en som i ur och skur försvara tävlingen till en som kan stå vid sidan av Nationalteatern och sjunga "Doing the omoralisk schlagerfästival". Surrealistiskt, faktiskt!
Men låt mig få ställa ett antal frågor angående detta omhuldade evenemang:
1) Vad är det som är EM-tävling med festivalen numera? 4-5 svenska tävlar för andra länder, sjungandes på engelska, knappt nån sjunger på sina respektive språk och en del länder har till och med utländska kompositörer. Belgiens Kate Ryan har t ex svenska kompositörer. Det är snart bara landsbetäckningen man tävlar om, artister och kompositörer kommer redan från andra länder. I så fall kan man slopa allt vad Belgien, Turkiet, Norge och Schweiz heter och bara ha en musiktävling mellan skivbolagen. Vi kanske skulle locka Shakira att sjunga för Sverige nästa år?
2) Vad är det som är "musiktävling" i över huvudtaget i evenemanget numera? Och då syftar jag inte på taktiska röstningar mellan öststatiska grannländer.Det viktigaste är ju att artisten har en chockerande och utmanande klädsel, ett framträdande som sticker ut eller sexig dans. Musiken kommer LÅNGT i bakgrunden. Se bara på Lordi. Och tjejerna har de tightaste kläderna, djupaste urrigningen och synligaste trosorna för att locka tittare. Melodifestival, tjänare!
3) Vem bestämmer vem som vinner idag? Tittarna säger, en del, men jag menar att medierna bestämmer vem som vinner. De bestämmer vilket land som ska få mest PR och vilka låtar av de tävlande som ska spelas . Tiger ihjäl vissa länder, lyfter vissa till skyarna. Det är det som kallas demokratisk tävling!
Tittar man sen på de svenska tävlingarna så kan man fråga ett antal frågor till. Och musiken, flera av dem, är samma strömlinjeformade blaskpop som vi kan höra varje dag på Rix FM eller Mix Megapol. Förr så stack festivalen ut och musiken var något speciellt trots allt. Idag ska det låta som det gör överallt annat. Men så är det också så att när man frågar svensken på gatan varje år inför de svenska uttagningarna så minns man låtarna mellan 1970-2000, inte efteråt. Låt mig där få premiera och berömma Frankrike och Bosnien, som tillsammans med Belgien är de enda bidrag jag hört, som vågar ha sina modersmål och köra sina egna stilar med en snygg ballad respektive en låt i klassisk bosnisk stil som båda skulle ha funkat på en "normal" melodifestival. Sen vet ju inte jag hur mycket eller lite kläder franska sångerskan ska ha på sig på lördag...
Samtalsämnet för alla är då finska Lordi som för in hårdrocken i festivalen. Hade det varit för 10 år sen så hade jag rasat och förbannat sån musik festivalen, men numera bryr jag mig knappt. Jag vill ha en meloditävling där man spelar live, vågar stå för sitt språk och är inte rädd att för några veckor göra annan musik än det man gör normalt. Och en sån tävling kommer inte igen. Men jag tror inte Lordi vinner, för öststatsländerna kommer nog att sätta stopp för det. Inte heller vinner Carola, för hennes låt, det lilla jag hört, sticker inte ut på samma sätt som "Främling" eller "Stormvinden".
Samtidigt känns det skönt att inte behöva dras med i denna yra med skandaler, glitter, glamour och heta åsikter. Det finns viktigare saker i livet.
Men vilket som så är jag en av få som INTE befinner mig vid TVn varken torsdag eller lördag. För mig spelar det ingen roll om rätt låt vinner, eftersom fel låtar tävlar, i den mån LÅTEN tävlar i över huvudtaget.

/JS06