Med denna bakgrund, låt mig får säga en sak som jag sagt förut om tävlingen, angående den massiva kritik som vällt in efter gårdagens final:
Sverige har den melodifestival man förtjänar! Sluta gnäll!
OK, jag kan också tycka att det är helt vansinnigt att vi måste ha en internationell europeisk jury som bestämmer hälften av tävlingen. Om man tyckte att den svenska juryn förr i tiden var lite inavlad i musikbranschen, att då tro att en internationell jury ska vara bättre är bara korkat.
Men man ville ha en festival som lutade sig mer mot det skivbolagen ville ha och som var mer kommersiell och mer överensstämmande med det ungdomar lyssnar på och då är detta resultatet. I stort sätt allt som ungdomar i Sverige lyssnar på idag är styrt av stora skivbolag och anpassad för att kunna bli mångmiljonsäljare och helst också kunna exporteras utomlands. Att då tro att melodifestivalen ska vara ett undantag där svensken i lugn och ro ska kunna rösta på sin favoritlåt och sen ska alla, injklusive bolagen, vara nöjda och glada är väldigt naivt. Det är pengar och framgång som styr även melodifestivalen och dess låtar. Vill man ha en förändring, sluta titta eller kräv att festivalen blir ett mer alternativt forum.
Jag vet, jag låter nu som om jag var med och demonstrerade mot ABBA och tävlingen i Stockholm 1975. Men tävlingen går hand i hand med hur musikbranschen fungerar och låter i världen, det var det majoriteten ville ha och då är den stora musikbranschens inblandning frukten. Men, som sagt, det är bara ett råd. Jag för min del kommer 2018 att köra samma recept som varje år och jag är övertygad om att trots kritiken igår så lär inte många göra samma:
Jag ser på något helt annat i lugn och ro. Det finns trots allt gamla festivaler från the old days bevarade på Youtube, då tävlingen var två spännande succétävlingar på våren och sen levde sitt eget liv.
/JS17
Intressant?

"Va?! Sa HAN det? Han som kritiserat festivalen så mycket?!"
Japp, visst sa jag det. Men givetvis så bryr jag mig noll om festivalen i sig och jag kommer inte att se skiten i TV. Jag vill bara se minen på Europa, när Sverige, istället för ett hippt och trendigt popsnöre skickar en 78-årig pensionär, som hade sin karriär främst på 50- och 60-talet och som idag bakom hippa solbrillor och ett grått skägg försöker hålla liv i sin karriär.
Ibland far djävulen i mig och jag bara älskar när det mest otroliga dyker upp i en sån ultrakommersiell och låtsastrendig företeelse som "Mellon". Nu tror jag att en kamel har lättare att komma igenom ett nålsöga än att Owe Thörnqvist kommer till Ukraina, men som en kompis sa idag:
"Kan Donald Trump bli USAs president så...?!"
/JS17
Intressant?

/JS17
Intressant?

Det var ett oerhört fint och bra program där både roligt, tänkvärt och allvarligt prat varvades med musik av LeMarc från hans karriär samt musik av Andersson-Wij, som jag inte är så bekant med men som inte alls var dålig. Plus att man fick höra ett par helt nya lysande låtar med Peter som kommer inom kort, som får i alla fall mig att längta till nya skivan! Och avslutande numret, "Little Willie John", som framkallade en hallelujastämning hos publiken värre än hos Livets Ord när de stod upp och sjöng med, var helt enormt! Ett måste-program för alla LeMarc-fans och överlägset bästa programmet SVT har visat i år!
/JS16
Intressant?

Att waila, vilket är ett rätt ovanligt ord för många oinvigda och jag kanske låter lite väl sångteknisk nu, men det betyder, citerat från Wikipedia: "Sjunga utdragna toner med snabbt växlande tonhöjd", alltså man växlar tonläge väldigt fort. Ovan nämnda Mariah Carey och Whitney Houston är drottningarna på det och har röster som verkligen får denna sångteknik att låta vackert. Detta är alltså inte ett sätt att kritisera deras röster, för jag gillar dom båda och dessutom gör de musik som detta passar i, oftast främst vackra ballader med innehåll!
Problemet är alltså att var och varannan artist idag försöker waila, även fast de inte alls passar för det och oavsett om de gör dansmusik, gitarrpop eller indierock. Men det är så musik låter idag, varenda röst som är med i Melodifestivalen eller Idol ska låta så och det är viktigast. Vem skulle vilja höra Mariah Carey eller Celine Dion göra en indierockballad eller dylikt? Detta eviga wailande idag gör att musiken låter så otroligt falsk och ointressant, när låten innehåller röster som inte alls passar där. Är det helt fel idag att bara sjunga en låt rakt upp och ner med en bra och stark låt?
Man kanske skulle lägga ner lite mer energi på att skriva starka låtar än att försöka få en Whitney Houston-röst när man ändå inte har just den förmågan, för själva låtarna idag är slit- och slängvaror som ingen minns från ena året till det andra.
Med dessa funderingar om dagens märkliga musikindustri så vill jag önska alla läsare en glad och trevlig påsk!
/JS16
Intressant?

- Ida Long
- Hege Brynildsen
- Billlion dollar babies
- Ron Pope & The Nighthawks
- Vera Vinter
Jag vet att jag kanske framstår som en idiot i mångas ögon nu, men jag tar risken och frågar: Vilka i hela fridens dagar är dessa, och varför borde jag bry mig om dom??? Det blir inte bättre av att den enda jag känner igen är Beach Boys Brian Wilson på en hyllningskiva till George Harrison.
Jag läste artististan ovanför för mina arbetskamrater på lunchen och en tjej, av ålder runt slutet av de 30, säger:
"Men gud, vad gammal man känner sig!"
Jag har tydligen åldrats som sitter och väntar på nya recensioner av Earth Wind & Fire, OMD, Human League och Suede.
Så tjäna, alla kärringar och gubbs!
/JS16
Intressant?

/JS15
Intressant?

/JS15
Intressant?

https://www.youtube.com/watch?v=U9DrVMeS668
/JS15
Intressant?

Däremot var jag inte beredd på när jag hörde låten på Youtube idag, alltså "Kvinnaböskes" festival låt "Guld och gröna skogar", att den låten faktiskt var riktigt bra! Kanske den bästa låten i tävlingen på en hel evighet! Den andas klassisk svensk sommarschlager, fjärran från tävlingens glitter, glamour, ytlighet och forna Idolmuppar.
Men den kommer förstås inte vinna och gör den det så är den för bra för den stora tävlingen, för den måste förstås ändras till engelska, jag kan inte tänka mig annat, och då förlorar den sin charm och blir ganska färglös. Den är på intet sätt gångbar i någon annat land än här i Sverige, och eftersom åldersgruppen under 20 år styr musikbranschen, knappt det, och tydligen är den stora internationella marknaden A och O med tävlingen idag.
Nej, jag har nog fortfarande inget att hämta i tävlingen längre. Jag kommer förbli melodifestivalfri till dess att vi får en normal tävling igen, med riktig orkester, sång på nationella språk och en stopp på detta turnétrams. Med andra ord, jag får fortsätta drömma vid datorn...
/JS15
Intressant?

2014 görs en ny version, som, om jag ska vara ärlig, rent musikaliskt är väldigt färglös och känns mer som en blek och ointressant kusin till originalet. Det är dock inte musiken i sig som är viktig här. Men däremot så är kritiken intressant här för på 30 år så har man nu börjat få kritik mot låten och texten, som vissa nu anser ser ner på Afrikas befolkning, vilket ingen nämner om man sätter på 1984-versionen en gång om året, och att det inte hjälper ebolaoffren ett jota om man köper singeln. En recensent skrev:
"Man blir inte mobbad till att köpa en medioker skiva när det finns många andra sätt att donera och göra ditt för att hjälpa!"
OK, jag kan hålla med om att det finns många sätt att hjälpa om man inte vill köpa singeln. Men om man tänker tillbaka på årets stora hjälpfluga: Ice Bucket Challange, där man mer eller mindre blev, om inte mobbad, så pressad till att vara med i ett kändisjippo bland folk som såg chansen till gratis reklam där man hällde isvatten över sig och skänkte en skitsumma till en sjukdom som många inte ens hört talas om innan detta året började. Alla sa i kör och med PR i ögonen:
"It's for a good cause! Let´s stop ALS!"
Det var tydligen riktig hjälp!
Då måste jag säga att köpa en skitsingel är mer värd för den är gjord av människor för nåt sorts välgörande ändamål. Och, nu känner jag ingen som har ALS och vill inte heller jämföra plågor hos människor, men jag tror att ebola är något farligare än ALS. Vi kan här titta på, vi som ännu använder det formatet, den fysiska singeln och veta att vi faktiskt bidragit till något viktigt, istället för att stå med frusen och blöt kropp framför kameran med ett flin inte ens vetande om sjukdomen man gör detta för ens kommer att nämnas nästa år.
Som sagt, jag ska inte se ner på folk som brottas med ALS, det är säkert jättejobbigt, men det är intressant att se vilka sorts metoder av välgörenhet som människan föredrar och vad som anses som passé, om man nu kan nämna det ordet om välgörenhetsmetoder!
/JS14
Intressant?

Fyndlagret här i stan har bjudit på många skratt där man tagit 75 kronor för Pelle Karlssons skiva som alla andra kastar numera eller 50 kronor för en sliten Boney M. Men idag var jag med om något ännu värre på en annan second hand, där man tagit 50 kronor för en vinylsingel med dansbandet Drifters med Marie Arthurén från 1991 eller andra hutlösa priser för 80-talssinglar som dom flesta loppisar nästan ger bort. Ska man ta högre priser på skivor så måste man har lite koll. Svensk progg, hårdrock, Pink Floyd, Beatles eller Elvis, visst, det kan man höja, men så mycket LP-skivor köps inte att vi samlare är beredda att acceptera vad som helst för att det heter skivor! Det är väldigt oförskämt mot oss att sätta överpriser på vanliga loppisskivor och tro att vi skulle köpa det! Skärpning alla som planerar att ha second hand-affärer i sommar!
/JS14
Intressant?

"ÖH! Ha'ru hööört 'Maidens senaste?"
Jag blev erbjuden en gång att spela in ett kassettband med hårdrock från P3s radioprogram för älskare av denna genre, "Rockbox" med Per Fontander till ett par kompisar. Jag skulle få ett annat kassettband i utbyte. Det var ett experiment, vill jag lova. Det var Dio, Judas Priest och Helix, elgitarrer och hårda trummor som dundrade på, och sångare som fick Kakmonstret i Sesame Street att framstå som en gossopran. Och detta skulle jag stå ut med så jag fick ihop ett 90-minuters kassettband?! Till råga på allt så blev mina kompisar sura när jag väl tragglat mig igenom allt och återlämnat kassetten. Hårdrocken på bandet hade varit för mesig! Nej, aldrig mer hårdrock! Gary Moore och Deep Purple, inte en ton längre!
Nu är alla dessa hårdrockare vuxna, men troligen har dom inte släppt hårdrocken, eftersom många i min ålder tycks ha kvar Iron Maiden-tröjan. Efter Lordis seger i Melodifestivalen så har hårdrocken blivit folkkär på nåt vis och idag så hör man överallt folk som älskar att lyssna på metall och hårdrock, även om namnen idag också inkluderar nyare namn som Sabathon och Hammerfall. Vad är det med denna musik som lockar? Varför är det coolt med nitar och läder, distade gitarrer, ett dunkande med trummor, skrikande och ett sound som låter som om det var producerat i helvetet? Jag förstår att det är en smaksak förstås och att många hårdrockare idag har ett bredare register än så och jag ska inte leka Siwert Öholm och skrika mig hes, men jag blir alltid nyfiken på vad det är som lockar och som jag inte förstår. Själv tycker jag det räcker med Guns N Roses som sjunger stillsamt om "November rain", men så fort det ändras till "Welcome to the jungle" åker radion av! Men för all del, den svenska musiken ska vara bred så jag antar att jag borde säga: rock on... eller nåt...
/JS14
Intressant?

/JS14
Intressant?

Jag måste säga att musikbranschen nuförtiden är rätt bisarr. En gång i tiden var det tvunget att en låt lät som en riktig melodi för att det skulle sälja och skulle vara runt 3-4 minuter lång och ha en slagkraftig refräng som alla kunde gnola på för att någon skulle vara intresserad.
Etta på försäljningslistan, eller vad man nu ska kalla den nu när det bara handlar om mest nedladdade låtarna, är en reklamsång för Djurgården som är knappt 1.17 minut lång. Låtarna behöver alltså inte ens vara vettigt långa eller ge något, bara X antal djurgårdare har köpt den till sina ipods.
Detta kan man också koppla till en text jag skrev för ca fem år sen, att en artist (då Veronica Maggio) också kan ha alla sina låtar på en platta på topplistan numera, bara tillräckligt många köpt filerna till sina telefoner. Det känns därmed onekligen som att denna idé med att mäta vilken låt, artist eller musik som svenska folket lyssnar på mest håller på att bli en parodi på sig själv som ingen längre tar på allvar. Självklart ska man inte ta topplistor på blodigt allvar heller, men man kan ju lika gärna lägga ner företeelsen om det numera är en reklamlåt som är till och med hälften i längd av vad melodifestivallåtarna får vara som säljer mest.
/JS14
Intressant?

Den senaste tiden har jag plöjt igenom en hel del avsnitt från 1978 av det klassiska radioprogrammet "Poporama" med Kaj Kindwall och i flera program där har man spelat bra 70-talshits, bland annat en skön discostänkare av Supercharge kallad "I think i'm gonna fall in love" och jag tänkte åter "den måste jag skaffa". Och idag såg gick jag på Fyndlagret och gjorde det. Musiken är förvisso begagnad och låten inte hyperaktuell, men känslan att köpa singeln av en låt man nyss upptäckt i ett program man lyssnar flitigt på var tillfälligt tillbaka. En märklig, men skön känsla, som jag aldrig trodde jag skulle få känna igen i Mp3-tider.
/JS14
Intressant?

"We're gonna be arrested by the police of love, but i can see in your eyes that we're commiting no crime"
Yeah, en passionerad och häftig text! Jag tyckte den satt bra i munnen och lät kittlande cool på nåt vis.
Idag, 2014, när samma textrad passerade i radion så tänkte jag:
"Jösses, vilken fånig text. Nåt så otroligt klyschig och patetisk..."
Med ens kände jag hur jag förvandlades till en av dom där "förstå-sig-på"-arna som sitter och tycker och leker musikexperter i radio. Dom som jag normalt inte alls förstår mig på. Det är märkligt hur smak och tankar kan ändras så radikalt på 20 år...
/JS14
Intressant?

/JS13
Intressant?

Samma tankar kan man leka med när det gäller den svenska musikhistorien. När Per Gessle 1986 skrivit en svensk låt som han trodde på, "Svarta glas", och ville ge den till Pernilla Wahlgren så hade hon nobbat den. Gessle var inte på toppen av sin karriär efter Gyllene Tider. Men Per trodde stenhårt på sin låt och valde att översätta den till engelska under titeln "Neverending love" och gjorde låten med kompisen Marie Fredriksson och Roxette var född. Hur hade den svenska musikbranschen sett ut om Pernilla Wahlgren hade sagt ja till Gessles låt?
/JS13
Intressant?

Det märks att det inte går jättebra för Dr Alban. Efter att han 1992, när han hade sin stora popularitetstopp, gav två av sina dansare sparken för att de dansat i Melodifestivalen, så är han nu själv med i tävlingen. Det kan ju vara så att fan blir religiös när han blir gammal också.
/JS13
Intressant?

"There's no such thing as bad music, there's only music that i don't like"
Det finns ingen dålig musik, det finns bara musik jag inte gillar. En hälsning till Per Bjurman, Marcus Larsson och alla andra låtsasexperter i kvällspressen!
/JS13
Intressant?

/JS13
Intressant?

Jag skulle också kunna hålla en nostalgisk essä över skivaffärerna jag besökt i stan genom åren, men ärligt talat, vem skulle vilja läsa det? Så jag nöjer mig med att beskriva en av min uppväxts skönaste känslor.
På 80-talet så fanns det en skivaffär på stora torget här i Sundsvall som hette Thylins. Det var en bra och stor affär med nya LP-skivor av alla smaker. Madonnas musik var något som jag först rynkade lite på näsan åt. Jag var ju en synthare, alternativt nyblivet jazzfreak, inte lyssnade jag på tjejmusik som det där. Men jag upptäckte 1988 att det fanns ju några bra låtar med popdrottningen, bland annat filmballaden "Live to tell". Den fanns på plattan "True blue" och snabbt som bara den på hösten så sprang jag ner på Thylins och hittade skivan, med den låten på. Jag betalade den glatt och gick ut ur butiken och stod på torget och kände över den stora skivan i eftermiddagsmörkret. Den kändes så fräsch och ny och spännande och omslaget var stort och fint! Jag tog bussen hem igen och spelade skivan. När jag tog ur den ur fodralet så kände man hur den lena svarta skivan gav i från sig sprakade lite ljud av statisk elektricitet innan man la den på skivtallriken och därmed var jag konverterad till att gilla Madonnas musik istället. Jag kan lova att den känslan som jag hade då, och många andra gånger med när jag handlade nya LP-skivor på Thylins, kan man inte få genom en ipod med en låt på mp3-fil eller en streamad melodi på Spotify. Tänk på det! Dom bästa musikminnena har man oftast av saker man jobbar lite för och kan känna och/eller titta på.
/JS13
Intressant?

2013 kommer så äntligen en ny singel (förlåt, "låt", jag lär mig aldrig dagens musikbransch), jag säger äntligen, för trots allt jag här skriver så gillar jag bandets musik starkt. Pressreleasen av den är följande: Låten släpps som en påminnelse om att allt var bättre förr och att bandet nu officiellt har splittrats. Så under dessa mer än 20 år som bandet inte gjort ett jota så har bandet existerat, om nu någon mer än vi 80-talsnördar tänkt på att engagera oss i frågan. Fanns det nån som trodde på allvar att Trance Dance fanns ännu? Ingen har brytt sig eller frågat efter dom, förrän möjligen nu, och då låter det så pampigt med en "avskedssingel" och en fejkad tack-och-farväl-föreställning. Tyvärr låter det väldigt skrattretande ihåligt också! Men det är kul med såna här skott i stoplen.
Låten då? Ja, den heter "Do U Wanna" och är en klassisk Trance Dance, som lyssnat på Depeche Modes "Personal Jesus" på repeat några veckor. En hel OK låt dock, som förtjänar bli en stor framgång för dess musikaliska kvalitet, men som troligen kommer bli något idiotförklarad tack vare en mindre intelligent PR-kampanj. Återföreningstanken var god, i alla fall...
/JS13
Intressant?

"Vi gjorde inte skivorna för att tjäna pengar, utan för att dokumentera musiken."
Tänk om någon av dagens moderna trendputtar i den numera ultrakommersiella musikbranschen och i mediebranschen kunde tänka på det idag också. Att göra skivor, inte för att tjäna pengar, men för att dokumentera det man åstadkommer. Tvärtemot dagens mp3-samhälle, men mycket mer viktigt än vad många tror.
/JS13
Intressant?

/JS12
Intressant?

Det fick mig att fundera: Det vore kul och höra vad Magnus Uggla modell 1979 hade sagt om någon sagt till honom: "Du, 2012 kommer du göra plastig disco med en frireligiös schlagerdiva".
/JS12
Intressant?

Sen gick ett antal år då jag inte hörde dom någonstans i radio eller TV och jag glömde nästan bort dom. Nu, 2012, fick jag plötsligt höra samma "No good (start the dance)" och fick se mig slagen. Jag insåg att detta var ju faktiskt en kanonbra låt. Vilket urskönt sound, vilket känns jättemärkligt att säga om en låt man hatade konstant när den kom! Och även om jag inte gillar texten till den så får jag erkänna att "Smack my bitch up" har ett grymt gung i låten! Och lyssnar man på nya låtar med The Prodigy, för bandet finns fortfarande, så inser man att bandet är ett av få band idag som ännu vågar experimentera och göra nåt udda med sin musik bland allt slätstruket som finns idag.
Så numera går jag och lyssnar på The Prodigy som en tok, nytt som gammalt. Jag har en hel del att ta igen på 20 år. Som sagt, ibland är det roligt och märkligt att vara musiknörd och skivsamlare!
/JS12
Intressant?

/JS12
Intressant?

Men den enorma segerpoängen till trots så kommer inte "Euphoria" bli ihåg kommen i framtiden än för just det, poängkrossen. Tittar man på en del av kommentarerna till Markus Larssons nästan löjligt segerrusiga krönika på Aftonbladets hemsida så är det många som gäspandes skakar på huvudet när han säger att Loreens seger är långt större än de fyra tidigare gångerna. Tittar man på omröstningen om bästa schlagervinnaren så röstar hela 70 % på nåt annat än Loreen, detta inte ens 24 timmar efter segern.
Att jämföra ABBAs seger med Loreen är bara löjligt eftersom det är två helt skilda tävlingar och helt skilda röstningssystem. Samt ca 10 fler länder som är med idag. ABBA fick 26 poäng eftersom man då bara gav max 5 poäng. Men ABBA ansågs på sin tid stå för nåt helt nytt i festivalen. Detta i en tid då låtarna också gavs ut i fysisk form och folk behöll musiken för framtiden. Och tävlingen då var fortfarande nåt enormt stort att bygga sin karriär på.
Loreen vinner med en låt som låter som det gör idag, på både listorna och i tävlingen. Detta i en tid då vi ska köpa en fil (om man nu ska följa den lagliga vägen) på datorn/mobilen/ipoden som glöms bort efter ett tag bland 500 andra låtar, alternativt raderas bort. Tävlingen i sig ses fortfarande av en gigantisk publik, men att tro att den ger en skjuts upp i karriären på samma sätt för en artist idag är för mycket begärt. Vinnarna dom senaste åren, trots att det är folket som röstar, har alla glömts bort med tiden.
Musik är idag mycket mer slit och släng än 1974 och därigenom så tror jag att Loreen knappast kan räkna med att få en Carola- eller ABBA-liknande karriär, om hon nu inte blir känd för nåt annat än bara sin musik.
Den genre som "Euphoria" representerar, eurodiscomusiken, är också en genre som oftast handlar mycket mer om en slagkraftig låt på dansgolven än vem som gör den. Om man nu inte som Leila K eller flera modernare dansartister klär av sig eller skapar kaos för sin succé förstås, men det tvivlar jag på att Loreen gör om man ska tro den image hon skapat hittills. Risken är alltså att inom ett par år så minns man förstås att Sverige vann, men låten nynnar folk lika lite på som man nynnar på "Take me to your heaven" idag.
Så, grattis, Loreen. Du lyckades med det nåt som inte The Ark, ett av Sveriges mest säljande och hyllade band någonsin, eller Charlotte Perelli och Carola, två av dom före detta vinnarna, lyckades med. Men du har i mina ögon på ett sätt en mycket brantare backe uppför till en megastjärnstatus idag än vad ABBA hade då. Visst finns det fler medier världen över idag som kan spela "Euphoria", men det krävs så mycket mer av en artist 2012.
/JS12
Intressant?

/JS12
Intressant?

Jag har inte hört Ranelids bidrag så jag ska inte ens försöka bedöma den. Jag ska inte heller varken säga bu eller bä om Ranelids deltagande, även om jag tycker det är löjligt effektsökeri av SVT att desperat hitta en massmedial udda kändis att sätta på en musikscen för att få tittarsiffror.
Jag stödjer ABSOLUT inte mobbing på nåt sätt! Jag om någon vägrar göra det! Men det jag är intresserad över är vidden av denna kritik. Maken till hyckleri tror jag inte jag har hört på länge. Man får tydligen inte behandla Ranelid hur som helst.
"Det Ranelid drabbas av är också mobbning, att han är kändis rättfärdigar inte det", skrevs det på en kommentar till en krönika i ämnet. Det har jag i och för sig sagt ett par tusen gånger om alla satirprogram och komiker som alla samtidigt har samma kändisar som man häcklar på en och samma gång. Då kallas det för "humor" och det ska en kändis tydligen tåla. Men det som är intressant och inte så lite tvetydigt är att samtidigt så har det under alla år varit helt OK med "Idol" där man sitter och asgarvar åt hur häftigt det är när juryn sitter alla samtidigt och tävlar i att häckla och kasta glåpord på unga människor som ska testa sina vingar i musikbranschen. Mobbing-TV sa några av oss redan från början, en del också kändisar, och fick till svar av en stor del av våra vänner att dom fick skylla sig själva, oavsett hur mycket dom bröt ihop bakom scenen eller inte. Och "Idol", med en jury med knytpiska, blev hela Sveriges favoritprogram som även barnen älskade och härmade. Men dom som ställde upp var inte kändisar och inte alls vana med mediavärlden, men dom fick istället höra: "Dom har själva sökt, dom borde veta hur dåliga dom är och då får dom tåla det!"
Björn Ranelid däremot klappar vi på huvudet och blir upprörda för. Han är det synd om! Det är mobbing! Och han sökte då inte till festivalen frivilligt, eller? Dock är mobbing, som sagt, aldrig acceptabelt, men det gäller oavsett om det är en ung människa med usel sångröst i en auditionsåpa eller Björn Ranelid!
Nu borde folk veta bättre än att sitta och bli upprörda över vad som skrivs i kvällspressen och dylika publikationer om melodifestivalen, för kritik, skandaler och feta rubriker, oavsett om det är "mobbing" av en artist eller smågräl, är en del av den PR som festivalen, och artisterna som ställer upp i den, lever på. Patetiskt och värd att kritisera, ja visst, men likväl. Och jag är absolut säker på att Björn Ranelid är precis lika införstådd med dom reglerna som Loreen eller Danny.
/JS12
Intressant?

Första gången jag hörde Whitney var i ett Tracks från hösten 1985 då man testade hennes ”Saving all my love for you”. Låten passerade egentligen förbi helt obemärkt förbi eftersom den aldrig blev någon hit här i Sverige, men redan då så insåg jag att hon ändå hade något speciellt. En röst av guds nåde! När hon sen ett halvår senare fick sitt genombrott även i Sverige så tyckte jag att låtarna var en berg- och- dalbana i kvalitet. Lysande låtar som ”Greatest love of all” och ”I wanna dance with somebody” blandades med, som jag tyckte då, trista ballader som OS-låten ”One moment in time” och ”Where do broken hearts go” . Men, vad kan jag säga, jag var en inbiten synth-dsicofreak som ännu inte till fullo upptäckt soulmusiken. Men min fascination och beundran för den rösten fanns alltid där. Hon blev någonstans en måttstock i musikvärlden över hur en bra sångröst ska låta, en måttstock som endast en sångerska, Mariah Carey, kunde nå upp till.
Min favoritplatta med Whitney är dock av senare datum för när Whitneys röst och känsla för soulmusiken blandades med det geniala soulsoundet hos LA Reid & Babyface på plattan ”I´m your baby tonight” så stod höstkvällarna 1990 stilla! Här, om inte förr, föddes mitt soulintresse på allvar!
Bästa minnet med Whitney kom dock två år senare. Jag sov över hos en kompis natten mot nyårsafton 1992 och vi hade spelat TV-spel till sent och jag sov i en gästsäng och halv sju på morgonen så vaknade jag bryskt av att Whitney sjöng ”I will always love you” en trappa ner. Min kompis mamma hade gått upp tidigt för att baka och gjorde det med radion på högsta volym så den bara skorrade. Visst kan man vakna sämre än till Whitney Houston, men inte halv sju på morgonen, för jag kunde förstås inte somna om mer sen!
Det var tragiskt att se henne sen under 2000-talet. Speciellt minns jag en artikel i tidningen där man såg en utmärglad, trasig och nerdrogad Whitney som höll om ett barn, som var hennes eget, och tidningarna talade om att hon var på väg mot döden om drogberoendet inte slutade. Det var absolut skrämmande att se hur en sån stolt och fantastisk musikalisk legend nu var i en helt annan värld och tillstånd! Så även om alla hade hoppats att hon hade lyckats ta tag i hennes liv så var hennes död inte förvånande. Men likväl sorgligt! Ännu en legend är död! Såna det inte finns så många av längre i den slit-och-släng-värld som musikbranschen är idag. Och med en sån röst. För oavsett hur illa däran hon var så levde hennes musik vidare och höll den musikaliska vetskapen hos henne levande i folk minne!
/JS12
Intressant?

Men det som är ett annat bevis på att kvantitet och kvalitet är lika idag är att en stor del av listan och radions spellistor upptas numera av låtar från TV 4s "Stjärnorna på slottet"-variant "Så mycket bättre". Och min fråga är: Är det bara jag som börjar bli en så otroligt trött på alla låtar därifrån som plötsligt invaderar varenda kanal och spellista innan programmet ens slutat? Jag ska inte förneka att det kommer en del småroliga versioner på originalen, E-types version av Eva Dahlgrens "Jag är gud" är bland de bättre låtarna som kommit i år, men det blir en grav melodifestivalvarning på det. Det ska inte gå att missa nånstans att detta program finns för låtarna ska spelas varenda minut, i varenda kanal, hela tiden till nästa säsong börjar. Och då har denna säsong bara börjat och fler versioner kommer att svämma över under de kommande veckorna. Det sorgliga är att övervägande av artisterna som är med också är tillräckligt bra för att kunna spotta ur sig nya bra låtar som spelas relativt ofta, men inte räckligt ofta som när man har en stor TV-kanal och en TV-serie bakom sig. Ny musik idag är inte intressant, gör som de alltid gör i TV numera, veva gamla uttjatade hitlåtar om och om igen i ny tappning.
Sen kan jag förstå att detta program är bra för en falnande karriär eller för en artist som Mikael Wiehe eller förra säsongens Christer Sandelin som knappt spelas i radio idag. Men likväl så börjar jag bli dötrött på att höra dessa covers överallt och tycker det är synd att dessa duktiga artister inte kan komma med nåt nytt och eget utan att vi ska veva TV-covers om och om och om igen dagarna i ända. Visst, det finns en avstägningsknapp och jag inser att detta är ju en smaksak, men är detta bra för musikbranschen eller den svenska musikhistorien? Tveksamt. Jag lyssnar gärna på covers, men det måste ju finnas lagoma doser även i den genren.
/JS11
Intressant?

Thorsten Flinck
Sean Banan
Björn Ranelid
Thomas DiLeva
Christer Sjögren & Lotta Engberg
Afrodite
Charlotte Pirelli
Yeah, mot toppen! Så satsar man seriöst, Christer! ABBA och Carola, who?
Intressant?

/JS11
Intressant?

Jag tror att den som klickat på mina hemsidelänkar här nedanför eller som läst artiklarna här, eller den som känner mig, har förstått att musik för mig är bland det viktigaste som finns. Den har alltid funnits där när man inte mått så bra och den har i mångt och mycket också format mig till den jag är idag. Så för mig är detta en viktig fråga: Vart är musiken i samhället på väg någonstans?
Jag minns på 80-talet då jag satt vid radion, lyssnade på önskeprogrammen som "Måndagsbiten" eller "Upp till 13", eller "Tracks", nervöst med fingret på inspelningsknappen på bandspelaren och väntandes på att få spela in sin favoritlåt/favoritlåtar. Man fick jaga låten i radio, sen köpa den i en affär och kunde på så sätt skryta och prata om det för kompisarna. Men väntandet och jagandet på den musik man gillade gjorde det man gillade värt nånting! Du kände dig exklusiv på nåt sätt för att du hade den låten! Musiken var nåt viktigt för alla!
Sen minns jag också 90-talet, då musikintresset blev seriöst och man mer noggrant studerade och sorterade ut det man lyssnade på. Jag kunde lyssna på musikprogram som "Musikjournalen" eller "Singel", eller sitta och lyssna på dom nya låtarna i "Tracks", höra en låt man blev totalfrälst i och tyckte "detta var så otroligt häftigt". Sen sprang man ner till Åhléns och köpte singeln för 25 kronor, och senare artistens platta. Åter fick man kämpa sig till musiken genom att invänta programmet och sen köpa singeln och känna sig stolt över att ha sin låt i sin samling.
Men vad betyder musik idag? Du behöver, 2011, inte kämpa dig till nånting. Du kan gå ut på iTunes eller Spotify och ha den i din spellista. Och vill du inte använda dom tjänsterna så finns det gratisvarianter på samma sidor också. All musik finns tillgänglig överallt, när du vill och ofta också gratis. Du kan till och med se videon precis när du vill på Youtube. Dom kommersiella radiokanalerna vevar låtarna om och om och om igen till leda så ingen ska behöva nånsin missa dom. Jag har tidigare sagt i en artikel att musik ska vara tillgänglig för alla och det håller jag ännu med om. Men idag har kvantiteten blivit det samma som kvalitet. Ju mer ställen på nätet det finns att lyssna på, ju bättre är musiken. Och det är långt ifrån sanningen. Vi kan gå tillbaka till min bloggdebattörs ord i början: "Vad finns det för kick i nånting som man inte behöver längta lite till eller att jobba lite för?". Hur engagerad blir man i nåt som man i praktiken bara behöver sträcka ut handen och plocka? Vem bryr sig aktivt om en låt blir stor eller hur intressant den är när du ändå kan få den när du vill och ha den i din samling bland 500 andra låtar på din mobiltelefon? Speciellt när radion har plockat bort de lilla som fanns kvar att kunna kämpa sig till. Hitlistor, som ändå gav både ny musik och samtidigt var ett minne från den tiden då man fick med spänning fick vänta på sin favoritlåt, är mer eller mindre borta ur P3. Tracks är nedlagd och den tveksamma, men dock, inrättning som kallas Digilistan är borttagen efter en konflikt med leverantörerna av listan. Önskeprogrammen är en sak som numera är anpassade för P4s äldre lyssnare. Eller så kan man genom de kommesiella kanalerna önska dom låtar som finns i kanalens spellistor och som du hört fem gånger bara den dan, inget mer.
Under 90-talet slut fasade journalister och musikexperter för Absolut Musics enorma försäljningssiffror eftersom det innebar att folk inte lyssnade aktivt utan skvalmusiken tog över och idag kan man säga att så har skett. Vi får inga hits som folk kommer ihåg, sommarhits/plågor uteblir och ingen minns vem som sjöng vad, om man nu inte har varit med i Idol eller Melodifestivalen. Eller så är det artisterna man minns, för att bli kändis är idag långt viktigare än vad man blir kändis för, men låten som man blev känd för har man oftast glömt ett år senare, om inte långt tidigare.
Musiken är idag viktig för skivbolagen så deras ekonomi går runt, och förstås artisterna, men för de flesta av lyssnarna är det bara skval numera där man har sina favoritlåtar överallt omkring sig och inte behöver lägga nån energi på det man lyssnar på. Låttiteln står ju på displayen på spelaren, det räcker. Utvecklingen är sorglig. Kalla mig gammalmodig och bakåtsträvare, och det är möjligt att jag är i fel generation idag, men jag vill ha tillbaka när musiken var så viktig att man kunde bli lycklig över att ha hittat sin favoritlåt i radion, med perfekt timing spelat in den och sen sprungit till skivaffären och skaffat singeln. Var finns samma känsla idag? Det kanske är smidigare idag, men knappast roligare.
/JS11
Intressant?

/JS11
Intressant?

För min del så blev det en hel del engelsk new wavesynth och tidig svensk rock i form av två skivor med engelska Japan samt svenska Commando M Pigg och Lolita Pop. Dessutom livejazz med Andy Kirks bortglömda men riktigt bra storband Andy Kirk & His Clouds Of Joy och svenska Seymour Österwalls orkester. Samt lite vinylsinglar med Blancmange, housedisco med Hithouse, Style samt den riktigt kultstämplade singeln utgiven av tidningen OKEJ med Janne Berlin (ett bevis på att musik också ska vara rolig, även om det inte alltid är menat så).
Alltså tummen upp för en fin och trevlig mässa som kommer igen i höst. Hatten av för Tomas Lundmark som lägger ner så mycket energi på detta i dessa digitala tider!
/JS11

Man kan kasta en liten frågande blick på Gessles sexuella preferenser när man hör låtens text. Han trånar alltså efter hallåorna på TV 2 från när låten kom/skrevs, alltså 1980. Vi snackar alltså inte någorlunda yngre hallåor som Justine Kirk eller Sonja Björk, som är SVT-halloår idag. Vi snackar kvinnor runt 50 med gigantiska glasögon, tantkrull och total robotfierad likgiltig röst som helt utan leende sa att det var dags för "Rapport". Ingela Aagard var hallåa runt denna tid, om jag minns rätt. Och där satt en 18-årig Per Gessle vid TVn med putande läppar och drägglade. Jösses! Gå och fiska, Per...
/JS10

Polarpriset har alltid försökt måla upp sig som ett Nobelpris för musik och fullt i den nivån har man dock inte lyckats att pusha priset. Fast och andra sidan tror jag inte Nobelpriset ansågs som världens största pris under de första tio åren av dess existens heller och ju mindre musik betyder för människan, som jag anser att den tyvärr gör idag, ju större är chansen att man misslyckas att lansera priset som det. Det spelar ingen roll vem man ger priser till så kvällspressens musikjournalister blir nöjda, om musik bara är en pengakossa som bara används som skval på jobbet eller på festen eller en mp3-låt man hör i en månad max så kommer priset inte att bli större.
Jag tycker dock priset behövs för att hylla och lyfta fram musiker och kompositörer som gjort så mycket mer än att hamna etta på Trackslistan och spelat in miljoner till skivbolagen. Artister som gör musik som folk glömt bort betydelsen och vikten av. Att 60-talets största kan få hyllas tillsammans med klassiska mästare och jazzens storheter på detta sett är bra tycker jag och påminna oss om att det finns långt mycket mer musik än Mix Megapol.
Sen kan jag tycka att Björk inte kanske är rätt vinnare. Missförstå mig rätt, jag gillar Björk och tycker att låtar som "Play dead", "Human behaviour", "Batchelorette" och "Hidden place" är lysande! Jag äger själv med stolthet ett antal Björkplattor. Men det finns artister som jobbat längre än hon och hunnit betyda så mycket mer för musikens utveckling än just Björk. Jag har sagt det förr, att om Polarpriset konstant börjar gå till 80- och 90-talets mest säljande så kanske en yngre målgrupp tittar på programmet i TV, men priset i sig skulle sjunka enormt i status och snart likna ett till grammispris.
Men jag hoppas ändå att Polarpriset en dag får en större betydelse för det behövs som en påminnelse för dagens artister så väl som dagens skiv (ja, ja, och mp3)-köpare hur viktigt musiken egentligen är för folk och alltid har varit.
/JS10

"Jag ska inte hålla nåt brandtal, jag ska underhålla", säger hon till sitt försvar. Hon kanske är miljöpartist, för dom brukar ju vara bra på att åtminstone försöka ha en fot i varje läger. Nånstans gillar jag Bengtzings tilltag. Lagom bimbofierat, rätt okunnig i hur det går till i branschen samtidigt som man inte behöver vara rädd för att hon ska bli en protestantisk politikartist som kämpar stenhårt för en ideoligi, mer än möjligen "ta pengarna och sjung, oavsett för vem...".
/JS10

Vad man däremot kan belysa är VARFÖR Hultsfred gått i graven och varför festivalen bara rasat mer och mer för varje år och problemet (ja, eller en av de stora problemen) är förmodligen just musiken. I Sverige idag så kan man tyvärr inte nischa sig allt för mycket som festival och samtidigt räkna sig som en av de stora. Det funkade på 80- och tidiga 90-talet då festivaler var nåt helt nytt och Sverige hade ca fem festivaler att välja mellan på sommaren. Där stod Hultsfred ut med sin mer råare rockmusik. Sån musik ansågs vara nyskapande och som var ett andningshål för dom som inte bara ville höra senaste Trackshitsen. Kommersiella radiokanaler lyste med sin frånvaro så man spydde inte ut den kommersiella musiken i samma utsträckning som idag.
2010 är den musikaliska kartan helt omritad. Mer än nånsin spelar pengar in i musikbranschen och numera så kan man inte göra sig för udda mot vad som spelas i medierna. Jag har tidigare sagt att i medierna idag så har du snart tre saker att välja mellan att höra, Rix FM-blask med musik från Idol och Melodifestivalen, sega Håkan Hellströmkopior i P3 eller hiphop. Kort sagt, skvalmusiken dominerar. Och de flesta av dessa artister är redan uppbokade på alla andra 100 festivaler som sen glansdagarna poppat upp i varje stad. Hultsfred har sen fått köpa ner sig och bjuda in ett flertal av dom till sin festival, där hiphop av de tre radioanpassade genrerna anses som tuffast, men inte är det sånt en normal Hultsfredbesökare vill höra.
Se bara på Stockholms Jazzfestival som har huvudet knappt över vattenytan varje år och som fått sälja sig genom att bjuda in hiphopartister för att förhoppningsvis locka en yngre publik som lyssnar på reklamradio och ser på MTV. Men jazzfestival är det inte och då sviker publiken.
Det är för mycket gatufestivaler och för lite musikalisk variation i dagens kommersiella musik-Sverige. Då kan man inte nischa sin festival hur mycket som helst utan att det påverkar antalet besökare. Och anpassar man sig i ledet så sviker de trogna fansen.
Eller så kan försöka nischa sig, men locka en mycket mindre publik och hoppas på att man i framtiden dragit sitt till stacken att göra en bredare musikkarta, vilket många nyare festivaler gör, för nåt som sticker ut behövs, men det krävs också att man vet riskerna. Hultsfred stack ut på sin tid som företeelse, men lyckades inte hålla den ställningen. Jag kommer, som sagt, inte sakna Hultsfredsfestivalen, men jag förstår de som gör det och vad jag än tycker om musiken och festivalens röjarrykte så hade den kunnat sticka ut mot Ola Svensson, EMD och The Ark och alla andra som spelar på alla gatufester och sånt behövs i dagens musikbransch!
/JS10

Jag har X antal gånger förr sagt att telefonomröstningen i dess form det är nu inte funkar så det tänker jag inte gå in på igen. OK, jag gjorde visst det ändå. Att sitta och gnälla på Christer Björkman, festivalbossen, är minst sagt löjligt. Det är inte hans fel att vi har en tävling som numera inte ens är en meloditävling. Tävlingen idag kunde byta namn till Eurovision Show Contest eftersom alla länder numera måste showa arslet av sig för att tittaren = jurymedlemmen ska komma ihåg låten. I värsta fall tar man till med nakenchocker.
Spelar det sen verkligen nån roll vilken artist vi skickar? Jag sa i artikeln före att Anna Bergendahls låt var bland det blekaste vi skickat, och när jag som inte följt spektaklet på åtta år kan höra det så är den blek. Vem vi skulle ha skickat har jag inte en aning om eftersom jag inte såg nån av deltävlingarna. Men likväl var det folket som röstade som ville ha låten. Det är inte heller Christer Björkmans fel. Artistvalet spelar ingen roll. Vi skickade The Ark för ett par år sen, ett gigantiskt stort namn med en låt som var så långt i från svensk schlagerfestival som det gick, och den hamnade nästan sist. Och hur mycket man än hoppas så kommer varken Robyn, The Cardigans, Kent, Mando Diao, Soundtrack Of Our Lives eller Roxette att ställa upp i melodifestivalen bara för att Christer Björkman byts ut. Tävlingen i sig måste bli en meloditävling igen, oavsett om skivbolagen kan tjäna miljoner eller inte och oavsett om låtarna blir Sveriges biljett till exportmarknaden eller inte. Dessutom funkar det inte att ha hela nio tävlingar, sex svenska och tre internationella! Nånstans finns det en gräns. Och telefonomröstningarna håller bevisligen inte. Jag har sagt det förr och säger det igen: Det är ni som tittar (ja, dom som tar åt sig) som är skulden. Ni röstar, ni ville ha den här typen av festival som den är och då blir detta resultatet.
/JS10

/JS10

För min del hittade jag förstås en del, även om jag hade svårt att hitta nåt som verkligen stod ut eller kändes som nåt man letat år efter. Det blev bara vinyl denna gång och bara 80-tal eller jazz, med artister som XTC, Jimmy Smith, Eighth Wonder, Wax, Yazoo, Roxy Music och David Bowie.
/JS10

Att skylla på nedladdningstider är lätt, men oavsett om folk laddar ner, köper downloads eller köper skivor så är ju dessa musikpriser inte en belöning till den mest säljande artisten utan man belönar åsikter om vad som har varit bäst och dessa lär man väl ha ändå. Jag har sen tidigare pekat på det faktum att det har varit på tok för många musikgalor. Det som på 90-talet bara var grammisgalan med Rockbjörnen ständigt hånandes dom för att man inte lät folket rösta blev till slut en musikgala för alla medier. P3 Guld, NRG Awards och Nickelodeons musikgala tillkom och så rullade det på. DÅ kan man tala om att en musikgala plötsligt inte betyder nåt. Dock tycker jag att det är intressant med Markus Larssons recept på grammisgalans framtid; "Samtliga vinnare borde silas fram av en kvalificerad expertjury. Då hade utgången blivit mer oviss och spännande och omdiskuterad". Oväntat av en representant för en tidning som alltid skrytit med att man låter folket rösta på deras pris. Expertjuryer har jag alltid tyckt varit korkat. Som alltid tror branschen och media att man kan vara en expert på musikaliska åsikter och att dessa vet mer än folket som köper skivorna. Samtidigt så måste man ordna med hur detta med folkröstningar ska lösas för det är inte vettigt att man ska sitta och ringa in under programmet för då får man representanter för bolagen och artisternas mostrar och fastrar som ringer in, lite som Svensktoppen på 80-talet då man fick ändra röstningsreglerna för att skivbolagen och dansbandens managers massröstade via telefon. Och då kan jag också förstå om Grammisgalan förlorar i betydelse.
Att dessutom försöka hålla en musikgala som nån ska bry sig om i skvalmusikens tidevarv kan inte heller vara lätt. I en tid då musik som företeelse degraderats till nåt som bara ska spelas bland 500 andra låtar på en ipod, som skval i Mix Megapol eller på en fest då alla är upptagna att mingla, skrika och prata så är det inte lätt att få folket att engagera sig i vilken artist som gjort den och den låten. Framför allt inte om nästan den enda gången man får se artisten framföra låtarna i TV och promota den är i Bingolotto eller i Sommarkrysset på sommarloven. Idag har P3 nästan monopol på att göra musikprogram i medierna. Då Grammisgalan var som störst så brydde man sig om musik på ett helt annat sätt. Artisterna fick vara med och sjunga i TVs underhållningsprogram, man såg skivorna lysa från skivaffärernas fönster och man verkligen visste vad man gillade och ville ha. Idag ska du, som jag tidigare sagt, gilla tre saker, Idoldiscoschlager, r ´n b eller Hultsfredsliknande flumrock annars är du bakåtsträvare. Gör musik till nåt som i över huvudtaget betyder nåt idag så tror jag att intresset för musikgalor ökar också.
Jag ska inte ge mig på att summera årets grammisgala allt för mycket eftersom mitt intresse för vinnarna Amanda Jensen, Erik Hassle och Lars Winnerbäck är lika med noll, Thåström har sin bästa karriär bakom sig och att Kent skulle vinna kunde till och med en tondöv lista ut, även om Eskilstunabandet förtjänade det. 80-talsinspirerade Fibes Oh Fibes var väl det enda intressanta namnet bland vinnarna. Grammisgalan är alltså en gäspning och ska det bli nåt annat får det alltså också finnas ett intresse för musik i Sverige som mer än bara en ströupplevelse och pengakossa. Annars kommer nog den också att kasta in handduken till 2011.
/JS10

/JS09

/JS09

Jag vet inte vilken musik som dom som jobbar på STIM lyssnar på på arbetstid, om man nu har råd med det. Man lyssnar i alla fall inte på Lill Lindfors "Musik ska byggas utav glädje", för den låten är det snart ingen som tror på. Vad man borde lyssna på är The Hooters "Give the music back" för den texten stämmer snart med musikbranschen idag, fast den gjordes redan 1990. STIM uppmuntrar inte folk att lyssna på musik, STIM inte ens hjälper artisterna. STIM tystar musiken!
/JS09

/JS09

”MICHAEL JACKSON DÖD!”
Det blev en chock. Genom min uppväxt under hela 80- och 90-talet så har han alltid funnits där i någon form. Jag minns än hur jag åkte på en klassresa 1984 och när vi åkte genom den mörka natten i minibussen med klassen så spelade läraren som körde Michael Jacksons platta ”Thriller”, vilket gjorde ett oerhört intryck på mig. Genom alla år så dök det sen alltid upp ny Jacksonmusik i radion som man skulle ta ställning till. Är detta lika bra som ”Thriller” eller ”Bad”? Ibland blev svaret ja, kanske. Oftast blev svaret nej, men inte illa ändå. Men han fanns ändå alltid där. Om inte annat i alla medier. Nu lyser plötsligt rubrikerna:
”MICHAEL JACKSON DÖD!”
Så vad ska jag skriva om Jackos plötsligt död? En sak är säker, jag tänker skriva om hans musik, för det är så jag vill minnas Michael Jackson, inte för alla skumma rubriker och påhitt han gjorde privat. Problemet är att tre månader tidigare, i mars, så skrev jag om Michael Jacksons planerade avskedsturné ”This is it”. Redan då summerade jag Jacksons karriär, så det är ju redan gjort. Och skriva om hur mycket han har betytt för popmusikens utveckling har exakt varenda nöjeskrönikör med självaktning redan gjort. Man kan fundera hur musikvärlden hade sett ut om inte Michael hade funnits. Hur den amerikanska soulbranschen hade fungerat om det inte dykt upp en liten 11-årig kille tillsammans med sina bröder och sjungit om ”ABC”, ”I want you back” eller ”I´ll be there” som vilken vuxen rhythm ’n bluessångare som helst. Hemska tanke! Så jag tror att, oavsett om man inser det eller inte, oavsett alla rubriker eller inte, så har musikvärlden OERHÖRT mycket att tacka Michael för. Och frågan är om vi nånsin kommer att få någon i en avlägsen framtid som gör nåt i närheten av det Michael har gjort, eftersom musik idag, till skillnad från när Michael Jackson var som störst, bara är en slit-och-släng-vara som är till för att tjäna pengar på?
Om man bläddrar lite i hur Jacksons död har tagits emot på tidningarna så verkar man vara en aning konfunderade bland musikkrönikörerna. Att Michael har haft betydelse är det ingen som tvekar på, men hur hans musik ska tolkas för eftervärlden är det däremot tveksamheter om. Alla är överens om att från ”Thriller” och bakåt var hans storhetsperiod. Därefter så är det ytterst få som tycker att han var bra, men blir tvungen att inse att ”Bad” och ”Dangerous” och alla eventuella hitar därefter ändå var stora succéer. Jag tycker, som jag skrev redan i mars, att man är lite orättvis mot Michaels låtar efter ”Bad”. Han har gjort kanonbra låtar efter 1987 också. ”Leave me alone” och den tillhörande videon som sågade alla mediers skriverier om honom är ett mästerverk. Likadant är hans samarbete med soulgurun Teddy Reiley på ”Remember the time” lysande! För att inte tala om hans sköna duett med syster Janet i ”Scream” med sin rekorddyra video. Men, OK, hur man än vänder på det så kommer även jag fram till att ”Thriller” står i en klass för sig som en av tidernas bästa och mest genomarbetade plattor! Och att hans soul på 70- och det tidiga 80-talet är Michael som bäst. Min favoritlåt med Michael är ett lite udda val, en bortglömd duett han gjorde med brorsan Jermaine 1984 som heter ”Tell me i´m not dreaming”! Skön amerikansk soul som allra bäst. Men det är väl det som är skönheten med Michael Jackson. Att vi alla har nåt minne av honom, på gott eller på ont. Att vi alla har en åsikt om honom. Och att det inte finns nån människa på denna jord som inte hört minst en eller två Michael Jackson-låtar. Kusligt nog så heter en av hans låtar också ”Gone too soon”…
Så jag instämmer i kören; Tack för musiken och underhållningen, Michael, och må du nu få vila i frid!
/JS09

”Jag vet inte vilka som är dummast, bandet eller dom som går på denna konsert!” (Sagt i en Bloodhound Gang-recension)
Eller genom att 1998 uppta en hel sida i tidningen för att uppmana till bojkott av ”dagismusik” (Drömhus, Modern Talking, Dr Bombay och annan disco som var storaktuell den sommaren) bara för att HAN inte gillade det. Om man blir musikjournalist genom att spendera X antal år i högskola och sen sitta och recensera och bara idiotförklara alla som inte delar min åsikt så borde vägen till berömmelse vara rätt utstakad. Problemet är att i min värld så kan man inte utbilda sig i tycke och smak. Det kommer av sig själv och musik för mig handlar till största delen om tycke och smak.
Är man riktigt stort medium så har man också makt att skapa karriärer om man mjölkar dessa hos folk tillräckligt länge. Jag har alltid hävdat att artister som Kent och Håkan Hellström (även om jag nu gillar Kent) aldrig hade varit så stora som de är idag om inte de haft sina närmaste vänner i medierna som har vevat låtarna om och om igen i P3, alltid gett deras skivor fem plus oavsett vad de gör och alltid hyllat dom i alla krönikor. Samtidigt finns det artister som man lyckats trycka ner i skorna så mycket i krönikor, artiklar och recensioner att folket tar avstånd från dom. Detta har dock mildrats med åren när internet kom och gjorde det möjligt för folk att själva få vara sina egna musikjournalister.
Ett annat sätt att visa sin musikaliska makt inom musiken är inte vilja att folket ska få bestämma om musik. Ett exempel är Melodifestivalen 1999, som var det första året då folket på allvar fick vara med och bestämma festivalens utgång (1993 var bara ett test, anser jag).
”Nu kommer RÄTT LÅT vinna!”, stod det med stora bokstäver på löpsedlarna innan tävlingen eftersom det nu var folket själva som valde vinnaren. Charlotte Nilsson ställde upp med ”Tusen och en natt”, en dansbandsschlager som lät som melodifestivalen alltid låtit. Jag minns att låten sågades längst fotknölarna av festivalrecensenterna och stämplades som gammalmodig och att det skulle bli mycket modernare toner nu när folket bestämde. Men lång näsa blev det när Charlotte Nilsson ändå vann, hos både jury och folk. Nu blev tonerna helt annorlundare. Trots att folket röstat på Charlotte så sågade media vinnarlåten. Fel låt hade vunnit! Folket hade inte rätt. Detta kan vi inte skicka till EM. Och P3 vägrade spela låten i radio. Vad reaktionerna blev när Charlotte Nilsson sen vann hela EM läste jag faktiskt inte.
Och när grammisgalan 2007 skulle få en del av sina kategorier bestämda av folket så satte alla journalister i halsen, minus Aftonbladet för en gång skull eftersom dom ju då har Rockbjörnen som framröstas av folket, och protesterade högljutt. Grammisgalan skulle påverkas av Rix FM och de andra kanalerna. Artister som inte förtjänat en grammis och som inte gjort nåt musikaliskt mästerverk skulle få ett pris. Men vänta – är inte grammisgalan skivbranschens pris, och folket är dom som ska köpa skivorna, borde inte skivköparna då få bestämma om vilka som varit bäst bland det man köpt?! Nej, för nånstans så har en samlad journalistkår kommit överens om att musiksmak är något som man har mer kunskap i och behörighet att tycka om i fall man jobbar på ett stort medium och har utbildning där efter. Vi som konsumerar ska bara gapa, svälja och vara nöjda – ja, och betala förstås. Har musikjournalisterna sagt att Ace Of Base är skit då är det skit och kommer det någon och säger nått annat så kan han inget om musik. Och musik är förstås inte unikt, det är likadant med andra kulturyttringar, det erkänner jag. Så här skrev den ofta så kloke Groucho Marx i sin biografi ”Groucho & jag” om sin syn på hur teaterrecensenter skrev om 30-talets musikalvärld:
"Jag har grunnat på kritikerkåren i många år. En pjäs anses vara skriven för publiken, men om kritikerna gör tummen ner får publiken aldrig chansen att se den. Vem var det som från början hittade på att kritikernas uppgift är att "fostra" publiken? Om premiärpubliken gillar en föreställning och vill ha den, varför skulle då inte resten av teaterpubliken få se den"
Nu är det lätt för mig att sitta och kritisera skivrecensenter i tidningarna, eftersom jag själv recenserar skivor på min hemsida Retrogalaxen. Men likväl så vill jag se recensioner som är skrivna utifrån att läsekretsen inte har hört skivan. Dom bör få sin chans att på ett så korrekt sätt få veta vad den skivan innehåller och sen få ett omdöme som är så sakligt och konstruktivt som möjligt. Inte som många recensenter skriver idag; en geting i Expressen och kommentaren:
”Detta är skit. Köp den inte!”
Samt kanske en liten kommentar att den inte låter tillräckligt trendig.
När jag flyttade hemifrån så slutade jag helt att läsa papperstidningen av både Expressen och Aftonbladet. Jag var trött på att tidningen skulle lägga sina åsikter i min mun och försöka vara ett sorts folkets megafon även när folket inte tyckte som tidningen. Och det är lite det som jag tycker är så skönt nu för tiden, när nu tidningarna då ska ägna sig åt att ”fostra oss”. Jag har inget emot att läsa andras åsikter om en skiva eller film, men inte förrän jag själv har fått bilda mig en uppfattning om det, för det är min hjärna som ska fundera ut åsikten. Det är jag som ska leva med det jag konsumerar. Inte Per Bjurman eller Markus Larsson.
/JS09

1994, då eurodiscomusiken och powerpopen var som allra störst, då 2 Unlimited, DJ Bobo, Suede och Oasis låg högst på hitlistorna, så spydde jag galla på det som såldes. Eurodisco, att stå och sälja miljoner genom att rappa:
”Get up on that floor and move your body up and down from side to side!!!”
När Oasis och Suede fick fem plus av Per Bjurman så fattade jag noll. Överskattad journalistpop för Hultsfredsnördarna tänkte jag och la suckandes på en Tears for Fears-LP eller en CD med Luther Vandross. Hade Henrik Schyffert gjort denna show 1994 så hade jag hållit med honom i varenda stavelse. Sen började jag 1995 en folkhögskola i Härnösand och lärde mig där att både gilla både Oasis och Suede av en tjejkompis. Och jag lyssnade allt mer på de eurolåtar som testades i Tracks och blev på bara ett år ett gigantiskt fan av all sorts eurodisco, även de låtar jag spydde galla på bara två år tidigare. Märk hur efter min tid jag alltid är för lagom till dess jag började lyssna på 2 Unlimited och Culture Beat så var det så stenute att jag nästan fick be om ursäkt för att jag gillade det. Ibland tar ens musikaliska liv märkliga turer.
Idag är 90-talet ett viktigt decennium, det decennium då jag upptäckte mig själv och det jag står för idag. Och ja, jag lyssnar än på Oasis, 2 Unlimited, men även soul, jazz och 80-tal. Det som oroar mig är om jag var så sen att acceptera hur bra 90-talets musikaliska värld egentligen var, hur lång tid tar det innan jag sitter och gladeligen diggar Darin, Justin Timberlake, Alcazar eller Sahara Hotnights, artister som jag idag inte vill ta i med tång ens? Över min döda kropp säger jag idag. Men hade någon sagt till mig när jag var 12 år att jag 20 år senare gladeligen sätter på en visplatta av Evert Taube så hade jag stirrat ut den personen.
Som sagt, det är givetvis en del av livets utveckling, men det är märkligt ändå hur ens intressen och musikaliska banor kan ta underliga vägar. Och så länge jag slipper bli Rix FMs eller P3s största fan när jag är 40 så gärna för mig. Så, Henrik Schyffert, 90-talet var faktiskt viktigare än man kan tro. Inte riktigt på samma sätt som 80-talet, jag skulle nog inte göra en hemsida om 90-talet, men jag gillar 90-talets musik och det står jag för! Åtminstone fram till 1997. Pojkbandspopen och Aqua därefter kan jag leva utan.
/JS09

/JS09

Med detta vill jag också önska alla en riktigt trevlig och god jul!
/JS08

/JS08

/JS08

Samtidigt så vet jag också att för varje dag så går så minskar möjligheten att kunna bevara den musik man tycker om. Får utvecklingen och musikbranschen som den vill i framtiden så köper vi en låt på nätet i en månad innan vi raderar den och förväntas glömma den. Och om inte jag får bevara den musik jag tycker om och behålla den för framtiden så är jag inte intresserad. Musik är för viktigt för mig för att vara en ytlig slit- och släng-vara som bara ska vara som skval och ekonomisk kossa för skivbolagen. Och dessutom så blir den digitala musikutvecklingen ett hot mot framtidens kulturhistoria. Om vi inte bevarar det vi ger ut utan förväntas bara ha det som något som passerar förbi hela tiden, hur ska framtidens folk kunna ta del av det vi lyssnar på idag? Är musik idag BARA till för att bolagen och artisterna ska tjäna pengar? Ska inte vi som konsumerar, eller förväntas konsumera, få ut något av det? Och är vi så ointresserad av musik att vi egentligen skiter i huruvida vi får valuta för det vi köper eller inte? Är det viktigare att vara hipp och följa med i den ”praktiska” digitala utvecklingen än att kunna bevara musiken för framtiden? Och i dessa tider, med dessa frågor, så är det rätt skönt att inte behöva bry engagera sig för mycket, eftersom det som ges ut idag för det mesta är dynga i alla fall. Det känns skönt då att kunna frossa bland vinylskivor och ge blanka f** i vad som säljs och inte och hur det säljs. Att kunna hitta fina jazzplattor bland vinylbackarna eller 80-talsskivan man saknat medan musikbranschen och konsumenterna slåss om hur de nya låtarna ska spridas via nätet. Nej, jag önskar verkligen att trenden vänder, så vi kan börja ta musik på allvar igen och kan börja bevara och delge det vi gillar till andra (nej, jag talar inte om att fildela!). Men när nu det ser ut som det gör så kanske man ska vara glad för det är som det är. Musik är viktigt på mer än ett sätt. DET får man aldrig glömma bort för framtiden!
/JS08

Till detta kan man relatera den andra musikaliska nyheten, att jazzmusikens nestor och dittills störste levande legend, Arne Domnérus, har avlidit. Domnérus kunde allt, från swing och bop till modern jazz och folkmusik. Och det blev oftast kanonbra. Och generös. Han var noga med att framlyfta hela orkestern och inte bara sig själv. En jazzlegend som enligt mig nog endast kan överträffas av Lars Gullin och Åke Hasselgård! Han kommer bli saknad.
Och det intressanta är att koppla ihop dessa två företeelser. Denne musiker, Arne Domnérus kämpade och levde för en kulturyttring som människorna bakom "Idol" inte kan stava till, känsla, musikalisk kunnande och ett intresse för själva musiken! Ja, och generositet. Vilken som är bäst är förstås en smaksak, men för mig är Arné Domnérus en mycket större legend och stjärna än vad någon av deltagarna, nutida och tidigare, någonsin kommer att bli. Vila i frid, Dompan!
/JS08

/JS08

Den som känner mig väl vet att jag under en 20 år period var en storkonsument av Madonnas musik. Min syster köpte till och med en halvt avklädd Madonnaväggklocka åt mig en gång på Kanarieöarna. Madonnas stil som kvinna, ikon, modelejon, förebild, trendsetter osv osv har jag aldrig intresserat mig för. För alla som känner mig väl vet också att jag är noll intresserad av mode och trender. Jag gillar musiken och det musikaliska konceptet, varken mer eller mindre. Och på det området så är Madonna oslagbar. Det roliga var att jag mellan 1987-88 inte tålde henne. Hon gjorde tjejmusik och jag var ju synthdiggare! Sen kom det en låt på "Who´s that girl"-sountracket som hette "The look of love" som jag faktiskt tyckte var kanonbra och sen kom "Like a prayer"-plattan som jag också gillade skarpt. Sen var hon ju supersnygg också...
Sen rullade det på och jag tycker än att låtar som "I´ll remember", "Rain", "Frozen", "Ray of light", "This used to be my playground", "Justify my love" och, inte minst, "Deeper and deeper" är kanonhits. Givetvis har hennes klassiker platta, "Like a virgin", plattan alltså inte låten, en speciell plats i mitt nostalgiska inre. "Into the groove", say no more... Ingen har en sån otrolig "Greatest hits"-katalog att luta sig mot som Madonna. Och visst är hon spektakulär och kul att se live också. Inget snack om saken.
Tyvärr kom det en fransk producent vid namn Mervias och förstörde allt med ett par mediokra plattor och lågpunkten då var Bond-låten "Die another day", som inte bara är den sämsta Bondlåten nånsin utan också en av Madonnas sämsta. Detta då efter hennes nuvarande usla samarbete med Timbaland och den hemska Justin Timberlakeduetten. Synd att en så meriterad artist som Madonna måste nu haka på de allmänna trenderna och anlita hippa skvalpopsproducenter för att få överleva när hon gjort kanonlåtar på egen hand hela sin karriär. Man kan lungt säga att Madonna, med undantag från en förbättring med förra dansplattan "Confessions on a dancefloor", haft en kraftig ökenvandring hela 2000-talet efter nåt vettigt i karriären. Det är väl ytterst tveksamt om "4 minutes" ens kommer i närheten av att bli en Madonnaklassiker i samma stil som "Into the groove" eller "Frozen".
Men OK, ingen kan ta ifrån det faktum att det är en bedrift, att kunna under drygt 25 år kunna spotta ur sig hit efter hit efter hit och som om tiden stått still och inget har hänt fortsätta vara lika stor. Detta också trots ständiga skandaler, utvik, fejkade porrvideor, tramsiga nakna musikvideor och rubriker var och varannan vecka, något som nästan sänkte Britney Spears karriär på ett halvår. Och ingen kan ta ifrån en 25 års musikkatalog fylld av hits som alla känner till och kan sjunga med i, från den som är 10 år till den som är 70. Hon ÄR ett fenomen i popvärlden. Man får väl då säga grattis på 50-årsdagen, Madonna, och hopp en musikalisk förbättring i framtiden.
/JS08

Årets bästa bortförklaring till en förlust, i debatten om Charlotte Perrellis miss i festivalen i lördags:
- skicka modernare låtar!
Plötsligt minns ingen att Sverige skickade The Ark förra året, som väl är det modernaste som varit i den tävlingen från Sverige, och det gick väl inte bättre det?!
/JS08
"Och vet du hur mycket jag bryr mig i det!"
Och de senaste två festivalerna tror jag att jag har givit ganska klara besked i spaningarna om vad jag tycker om festivalen i sitt nuvarande utseende. I år har diskussionerna gått i andra banor än normalt, efter att nyheten kablats ut att Irlands barnstjärna Dustin The Turkey, den välbekanta kalkonen, ska vara med. Och det jag säger nu kan en schlagerfestivalfantast ta med en nypa salt för det är sagt att en person som struntar helt i hur det går för Charlotte Perrelli eller ESCs framtid. Men jag hoppas faktiskt att kalkonen vinner. Inte för låten eller bidragets skull. Jag har faktiskt sett den och den är så usel som man vet inte om man ska skratta eller gråta. På papperet borde jag hålla med låten, eftersom den ju är en ironi över de senaste årens pajasbidrag som intagit festivalen sen Lordis seger. Men problemet är att det ju finns en gräns för hur mycket show en parodi får vara. Om problemet blir att ingen lyssnar på budskapet i en protestlåt utan alla stirrar blint på det udda i föreställningen, så är det kanske inte ett sånt bra sätt att protestera på. Men i detta fallet så vill jag se debatten som följer om Dustin The Turkey vinner. Kanske då, och först då, så kanske man till sist får en diskussion om inte tävlingen gått för långt i sitt strävande efter PR och röster. Kanske då börjar man fundera om tävlingen verkligen handlar om musik längre, eller om vi i Sverige i praktiken kan skicka de dansande bröderna Marklund från "Pistvakt", en strippande Linda Rosing eller Björne i John Travolta-klädsel. Så Irlands budskap kanske får den effekt som man vill ha, men inte