Jag firar 15 år i år som melodifestivalfri. Det känns så skönt, faktiskt! Framför allt så känns det skönt att bara sitta och skrattandes skaka på huvudet åt alla skandaler som tas upp som infekterat tävlingen. Men eftersom jag en gång varit ett fan av festivlen så är det också kul att få slänga lite hånfulla åsikter då och då om det jag en gång hyllat och numera tycker är total dynga.

Med denna bakgrund, låt mig får säga en sak som jag sagt förut om tävlingen, angående den massiva kritik som vällt in efter gårdagens final:
Sverige har den melodifestival man förtjänar! Sluta gnäll!
OK, jag kan också tycka att det är helt vansinnigt att vi måste ha en internationell europeisk jury som bestämmer hälften av tävlingen. Om man tyckte att den svenska juryn förr i tiden var lite inavlad i musikbranschen, att då tro att en internationell jury ska vara bättre är bara korkat.

Men man ville ha en festival som lutade sig mer mot det skivbolagen ville ha och som var mer kommersiell och mer överensstämmande med det ungdomar lyssnar på och då är detta resultatet. I stort sätt allt som ungdomar i Sverige lyssnar på idag är styrt av stora skivbolag och anpassad för att kunna bli mångmiljonsäljare och helst också kunna exporteras utomlands. Att då tro att melodifestivalen ska vara ett undantag där svensken i lugn och ro ska kunna rösta på sin favoritlåt och sen ska alla, injklusive bolagen, vara nöjda och glada är väldigt naivt. Det är pengar och framgång som styr även melodifestivalen och dess låtar. Vill man ha en förändring, sluta titta eller kräv att festivalen blir ett mer alternativt forum.

Jag vet, jag låter nu som om jag var med och demonstrerade mot ABBA och tävlingen i Stockholm 1975. Men tävlingen går hand i hand med hur musikbranschen fungerar och låter i världen, det var det majoriteten ville ha och då är den stora musikbranschens inblandning frukten. Men, som sagt, det är bara ett råd. Jag för min del kommer 2018 att köra samma recept som varje år och jag är övertygad om att trots kritiken igår så lär inte många göra samma:
Jag ser på något helt annat i lugn och ro. Det finns trots allt gamla festivaler från the old days bevarade på Youtube, då tävlingen var två spännande succétävlingar på våren och sen levde sitt eget liv.

/JS17

Intressant?

 

Ikväll kan man ju kosta på sig att hålla en liten tumme för Owe Thörnqvist i Melodifestivalen.
"Va?! Sa HAN det? Han som kritiserat festivalen så mycket?!"
Japp, visst sa jag det. Men givetvis så bryr jag mig noll om festivalen i sig och jag kommer inte att se skiten i TV. Jag vill bara se minen på Europa, när Sverige, istället för ett hippt och trendigt popsnöre skickar en 78-årig pensionär, som hade sin karriär främst på 50- och 60-talet och som idag bakom hippa solbrillor och ett grått skägg försöker hålla liv i sin karriär.

Ibland far djävulen i mig och jag bara älskar när det mest otroliga dyker upp i en sån ultrakommersiell och låtsastrendig företeelse som "Mellon". Nu tror jag att en kamel har lättare att komma igenom ett nålsöga än att Owe Thörnqvist kommer till Ukraina, men som en kompis sa idag:
"Kan Donald Trump bli USAs president så...?!"

/JS17

Intressant?
 

Såg just en Youtube-film där barn av idag (amerikanska) skulle lyssna på Beatles-låtar. Självklart kan man tycka det är lite kusligt att flera av dom inte visste ens vilka Beatles var, men mest intressant måste vara att två av barnen, båda runt 10-11 årsåldern, sa att det dom fick höra var bättre än musiken idag. Och när till och med dagens ungdomar kritiserar dagens listmusik och säger att det inte finns någon talang idag så kan man fundera vad musikbranschen säger om det...? Någon som hör varningsklockor ringa?

/JS17

Intressant?
 

Dagens TV-tips, som jag kan ge eftersom programmet kommer två gånger till i repris, är konsertprogrammet med sångarna Tomas Andersson-Wij och Peter LeMarc. Peter LeMarc har ju sen barnsben varit en av mina stora svenska favoriter och här lockades han tillbaka till scenen en gång till efter att ha gjort sin sista officiella konsert något år tidigare.

Det var ett oerhört fint och bra program där både roligt, tänkvärt och allvarligt prat varvades med musik av LeMarc från hans karriär samt musik av Andersson-Wij, som jag inte är så bekant med men som inte alls var dålig. Plus att man fick höra ett par helt nya lysande låtar med Peter som kommer inom kort, som får i alla fall mig att längta till nya skivan! Och avslutande numret, "Little Willie John", som framkallade en hallelujastämning hos publiken värre än hos Livets Ord när de stod upp och sjöng med, var helt enormt! Ett måste-program för alla LeMarc-fans och överlägset bästa programmet SVT har visat i år!

/JS16

Intressant?
 

Jag hörde en låt från Adeles senaste platta i "Melodikrysset" och fick idén att förklara en av de stora problemen jag brottas med om dagens musik. Jag undrar åter: Varför försöker varenda artist idag, manlig som kvinnlig, att låta som Whitney Houston eller Mariah Carey, även fast de inte alls har röstförmåga för det? När sångdrottningarna kom på 80- och 90-talet så gapade alla över hur dom kunde sjunga som de gjorde. Det var få som ens vågade försöka i rädsla att göra fiasko. Idag sjunger 85 % av dagens artister med den så kallade "wailtekniken".

Att waila, vilket är ett rätt ovanligt ord för många oinvigda och jag kanske låter lite väl sångteknisk nu, men det betyder, citerat från Wikipedia: "Sjunga utdragna toner med snabbt växlande tonhöjd", alltså man växlar tonläge väldigt fort. Ovan nämnda Mariah Carey och Whitney Houston är drottningarna på det och har röster som verkligen får denna sångteknik att låta vackert. Detta är alltså inte ett sätt att kritisera deras röster, för jag gillar dom båda och dessutom gör de musik som detta passar i, oftast främst vackra ballader med innehåll!

Problemet är alltså att var och varannan artist idag försöker waila, även fast de inte alls passar för det och oavsett om de gör dansmusik, gitarrpop eller indierock. Men det är så musik låter idag, varenda röst som är med i Melodifestivalen eller Idol ska låta så och det är viktigast. Vem skulle vilja höra Mariah Carey eller Celine Dion göra en indierockballad eller dylikt? Detta eviga wailande idag gör att musiken låter så otroligt falsk och ointressant, när låten innehåller röster som inte alls passar där. Är det helt fel idag att bara sjunga en låt rakt upp och ner med en bra och stark låt?

Man kanske skulle lägga ner lite mer energi på att skriva starka låtar än att försöka få en Whitney Houston-röst när man ändå inte har just den förmågan, för själva låtarna idag är slit- och slängvaror som ingen minns från ena året till det andra.

Med dessa funderingar om dagens märkliga musikindustri så vill jag önska alla läsare en glad och trevlig påsk!

/JS16

Intressant?
 

Jag har skrivit förut om tecken på att man börjar känna sig gammal. Ett annan gång man känner sig 200 år gammal är om man läser skivrecensionerna i lokaltidningen nu för tiden. Förut så kände man igen de flesta, man kanske inte gillade alla, men man visste vilka de var, och högst upp och störst text fick den mest kända och mest säljande artisten. Artister som recenseras i dagens tidning:
- Ida Long
- Hege Brynildsen
- Billlion dollar babies
- Ron Pope & The Nighthawks
- Vera Vinter

Jag vet att jag kanske framstår som en idiot i mångas ögon nu, men jag tar risken och frågar: Vilka i hela fridens dagar är dessa, och varför borde jag bry mig om dom??? Det blir inte bättre av att den enda jag känner igen är Beach Boys Brian Wilson på en hyllningskiva till George Harrison.
Jag läste artististan ovanför för mina arbetskamrater på lunchen och en tjej, av ålder runt slutet av de 30, säger:
"Men gud, vad gammal man känner sig!"
Jag har tydligen åldrats som sitter och väntar på nya recensioner av Earth Wind & Fire, OMD, Human League och Suede.
Så tjäna, alla kärringar och gubbs!

/JS16

Intressant?
 

Jag fick en tragikomisk tanke i huvudet efter att jag läst att rapparen 50 Cent lämnat in en konkursansökan idag. Rapparen hade dömts att betala ett gigantiskt skadestånd till personer som deltagit i en privat sexfilm som han sen lagt ut på nätet utan lov. Han hade en förmögenhet på 10 miljoner dollar och nu bara skulder. Som det heter: Det är sorgligt hur de mäktiga skola falla. Men därför är det väl passande om rapparen byter artistnamn från och med nu till det mer passande Not A Penny...

/JS15

Intressant?
 

Idag, när det är eurovisionfinal (nej, jag tänker inte se) så hörde jag ett av bidragen i den svenska uttagningen för första gången. Man kan inte anklaga mig för att vara hyperintresserad. I detta fall var det Dolly Styles låt "Hello hi" och jag fick en vision, vänner! Varför vann inte den här låten? Jag hade älskat att se minen på Europas jurygrupper/TV-tittare när Sverige representeras av tre tonårstjejer som klär sig som och tror dom är dockor och som sjunger en usel låt för treåringar med en text full med nödrim, usel engelska och serietidningsstory á la Aqua. Vem behöver Måns "Vad-han-nu-heter" då?

/JS15

Intressant?
 

Nu har jag banne mig hört allt! Ritchie Blackmore från Deep Purple tolkar... Rednex! Bra version av deras ballad "Wish you were here", inget snack, men det känns nåt så in i nordens bisarrt! Hårdrockens fader möter bandet som tramsade loss i "Cotton eye Joe".

https://www.youtube.com/watch?v=U9DrVMeS668

/JS15

Intressant?
 

Jag firar 13 år i år som melodifestivalfri. 2002 såg jag min senaste nya festival och jag har inte ångrat det en minut sen dess, eftersom andelen låtar som ens varit intressanta nog att lyssna en gång på är lätträknade. Därför har jag skämtat en del och sagt att det logiska och roligaste vore om Hasse "Kvinnaböske" Andersson vann ikväll, just för att se minen på europas folk när alla andra skickar fotomodellsliknande Idol-wannabees och vi skickar en 67-årig gammal countryartist med skägg som är känd för att sjunga musik för målgruppen 60+!

Däremot var jag inte beredd på när jag hörde låten på Youtube idag, alltså "Kvinnaböskes" festival låt "Guld och gröna skogar", att den låten faktiskt var riktigt bra! Kanske den bästa låten i tävlingen på en hel evighet! Den andas klassisk svensk sommarschlager, fjärran från tävlingens glitter, glamour, ytlighet och forna Idolmuppar.
Men den kommer förstås inte vinna och gör den det så är den för bra för den stora tävlingen, för den måste förstås ändras till engelska, jag kan inte tänka mig annat, och då förlorar den sin charm och blir ganska färglös. Den är på intet sätt gångbar i någon annat land än här i Sverige, och eftersom åldersgruppen under 20 år styr musikbranschen, knappt det, och tydligen är den stora internationella marknaden A och O med tävlingen idag.
Nej, jag har nog fortfarande inget att hämta i tävlingen längre. Jag kommer förbli melodifestivalfri till dess att vi får en normal tävling igen, med riktig orkester, sång på nationella språk och en stopp på detta turnétrams. Med andra ord, jag får fortsätta drömma vid datorn...

/JS15

Intressant?
 

Det märks att tiden sprungit sin väg. Man inser det när man ser kritiken mot den nya Band Aid-singeln "Do they know it's christmas". Det är 30 år sen originalet kom och bara det känns skrämmande. Då var den låten ett under som toppade alla listor och blev en julklassiker som än idag spelas i dom flesta hem någon gång under julen. Och visst, det var för ett gott ändamål och texten var viktig!

2014 görs en ny version, som, om jag ska vara ärlig, rent musikaliskt är väldigt färglös och känns mer som en blek och ointressant kusin till originalet. Det är dock inte musiken i sig som är viktig här. Men däremot så är kritiken intressant här för på 30 år så har man nu börjat få kritik mot låten och texten, som vissa nu anser ser ner på Afrikas befolkning, vilket ingen nämner om man sätter på 1984-versionen en gång om året, och att det inte hjälper ebolaoffren ett jota om man köper singeln. En recensent skrev:
"Man blir inte mobbad till att köpa en medioker skiva när det finns många andra sätt att donera och göra ditt för att hjälpa!"
OK, jag kan hålla med om att det finns många sätt att hjälpa om man inte vill köpa singeln. Men om man tänker tillbaka på årets stora hjälpfluga: Ice Bucket Challange, där man mer eller mindre blev, om inte mobbad, så pressad till att vara med i ett kändisjippo bland folk som såg chansen till gratis reklam där man hällde isvatten över sig och skänkte en skitsumma till en sjukdom som många inte ens hört talas om innan detta året började. Alla sa i kör och med PR i ögonen:
"It's for a good cause! Let´s stop ALS!"
Det var tydligen riktig hjälp!

Då måste jag säga att köpa en skitsingel är mer värd för den är gjord av människor för nåt sorts välgörande ändamål. Och, nu känner jag ingen som har ALS och vill inte heller jämföra plågor hos människor, men jag tror att ebola är något farligare än ALS. Vi kan här titta på, vi som ännu använder det formatet, den fysiska singeln och veta att vi faktiskt bidragit till något viktigt, istället för att stå med frusen och blöt kropp framför kameran med ett flin inte ens vetande om sjukdomen man gör detta för ens kommer att nämnas nästa år.
Som sagt, jag ska inte se ner på folk som brottas med ALS, det är säkert jättejobbigt, men det är intressant att se vilka sorts metoder av välgörenhet som människan föredrar och vad som anses som passé, om man nu kan nämna det ordet om välgörenhetsmetoder!

/JS14

Intressant?
 

Ett litet tips och uppmaning till alla second hand-innehavare, främst i Sundsvall, men även andra delar av Sverige: Visst, LP-skivan är på modet igen och köps av fler, men det betyder inte att ALLA LP-skivor är värdefulla! Bara för att man säljer skivor på ett ställe i sin stora butik så innebär det inte att man kan sätta priser som om man jobbar på St Eriksgatan i Stockholm. Jag är otroligt less på alla låtsasexperter som tror att man kan tjäna en otrolig hacka på detta svarta guld bara för att vinylskivorna har fått en enorm renässens, och tror att det därmed är rättfärdigat att sätta enormt höga priser på skitskivor som väldigt få köper någon annanstans.

Fyndlagret här i stan har bjudit på många skratt där man tagit 75 kronor för Pelle Karlssons skiva som alla andra kastar numera eller 50 kronor för en sliten Boney M. Men idag var jag med om något ännu värre på en annan second hand, där man tagit 50 kronor för en vinylsingel med dansbandet Drifters med Marie Arthurén från 1991 eller andra hutlösa priser för 80-talssinglar som dom flesta loppisar nästan ger bort. Ska man ta högre priser på skivor så måste man har lite koll. Svensk progg, hårdrock, Pink Floyd, Beatles eller Elvis, visst, det kan man höja, men så mycket LP-skivor köps inte att vi samlare är beredda att acceptera vad som helst för att det heter skivor! Det är väldigt oförskämt mot oss att sätta överpriser på vanliga loppisskivor och tro att vi skulle köpa det! Skärpning alla som planerar att ha second hand-affärer i sommar!

/JS14

Intressant?
 

Vad är det med svensken... eller ska jag säga människan, för detta fenomen är ju utbrett, nej, jag undrar om inte svensken är extremast, SVENSKEN och hårdrock? Vad är det som gör att det precis överallt finns folk som älskar Metallica eller Iron Maiden. När jag gick i mellanstadiet på Nackstaskolan så rådde den berömda fejden mellan synthare och hårdrockare. Jag tror att alla som följt mina bloggar förstår i vilket läger jag hörde hemma. Hårdrockare var dom där farliga typerna med långt hår, jeansjacka med nitar på, Iron Maiden-tröja och en lite hotfull stil. Dom som gick fram till en och frågade med en lite drogad och släpig röst:
"ÖH! Ha'ru hööört 'Maidens senaste?"

Jag blev erbjuden en gång att spela in ett kassettband med hårdrock från P3s radioprogram för älskare av denna genre, "Rockbox" med Per Fontander till ett par kompisar. Jag skulle få ett annat kassettband i utbyte. Det var ett experiment, vill jag lova. Det var Dio, Judas Priest och Helix, elgitarrer och hårda trummor som dundrade på, och sångare som fick Kakmonstret i Sesame Street att framstå som en gossopran. Och detta skulle jag stå ut med så jag fick ihop ett 90-minuters kassettband?! Till råga på allt så blev mina kompisar sura när jag väl tragglat mig igenom allt och återlämnat kassetten. Hårdrocken på bandet hade varit för mesig! Nej, aldrig mer hårdrock! Gary Moore och Deep Purple, inte en ton längre!

Nu är alla dessa hårdrockare vuxna, men troligen har dom inte släppt hårdrocken, eftersom många i min ålder tycks ha kvar Iron Maiden-tröjan. Efter Lordis seger i Melodifestivalen så har hårdrocken blivit folkkär på nåt vis och idag så hör man överallt folk som älskar att lyssna på metall och hårdrock, även om namnen idag också inkluderar nyare namn som Sabathon och Hammerfall. Vad är det med denna musik som lockar? Varför är det coolt med nitar och läder, distade gitarrer, ett dunkande med trummor, skrikande och ett sound som låter som om det var producerat i helvetet? Jag förstår att det är en smaksak förstås och att många hårdrockare idag har ett bredare register än så och jag ska inte leka Siwert Öholm och skrika mig hes, men jag blir alltid nyfiken på vad det är som lockar och som jag inte förstår. Själv tycker jag det räcker med Guns N Roses som sjunger stillsamt om "November rain", men så fort det ändras till "Welcome to the jungle" åker radion av! Men för all del, den svenska musiken ska vara bred så jag antar att jag borde säga: rock on... eller nåt...

/JS14

Intressant?
 

Nyss fick jag det ultimata beviset på hur fetborta (måste använda det uttrycket för att känna mig lite yngre) jag är på ny musik. Jag kände mig så mycket äldre när jag slötittar på text-TV och ser dom sista namnen till "Så mycket bättre": Love Antell och electroartisten Familjen, och undrar med frågetecken kring huvudet vilka i herrans namn dessa är? När blev dessa folkkära personer i svenskt musikliv i samma paritet som Orup och Carola? Har jag missat så mycket de senaste åren? Nu följer jag inte detta program så det är kanske inga stora frågor för den sakens skull, men om man är musiknörd som jag så är det ett skrämmande ålderstecken.

/JS14

Intressant?
 

Jag måste säga att musikbranschen nuförtiden är rätt bisarr. En gång i tiden var det tvunget att en låt lät som en riktig melodi för att det skulle sälja och skulle vara runt 3-4 minuter lång och ha en slagkraftig refräng som alla kunde gnola på för att någon skulle vara intresserad.
Etta på försäljningslistan, eller vad man nu ska kalla den nu när det bara handlar om mest nedladdade låtarna, är en reklamsång för Djurgården som är knappt 1.17 minut lång. Låtarna behöver alltså inte ens vara vettigt långa eller ge något, bara X antal djurgårdare har köpt den till sina ipods.

Detta kan man också koppla till en text jag skrev för ca fem år sen, att en artist (då Veronica Maggio) också kan ha alla sina låtar på en platta på topplistan numera, bara tillräckligt många köpt filerna till sina telefoner. Det känns därmed onekligen som att denna idé med att mäta vilken låt, artist eller musik som svenska folket lyssnar på mest håller på att bli en parodi på sig själv som ingen längre tar på allvar. Självklart ska man inte ta topplistor på blodigt allvar heller, men man kan ju lika gärna lägga ner företeelsen om det numera är en reklamlåt som är till och med hälften i längd av vad melodifestivallåtarna får vara som säljer mest.

/JS14

Intressant?

 

Jag fick en sån härlig flashbackkänsla idag. Jag var på Fyndlagret och köpte lite vinylsinglar. Jag mindes 90-talets början när man hörde en bra låt i Tracks och tänkte "den där ska jag köpa". Sen gick man ner till antingen Åhléns, Forum eller Thylins skivaffär på Storgatan och köpte singeln.

Den senaste tiden har jag plöjt igenom en hel del avsnitt från 1978 av det klassiska radioprogrammet "Poporama" med Kaj Kindwall och i flera program där har man spelat bra 70-talshits, bland annat en skön discostänkare av Supercharge kallad "I think i'm gonna fall in love" och jag tänkte åter "den måste jag skaffa". Och idag såg gick jag på Fyndlagret och gjorde det. Musiken är förvisso begagnad och låten inte hyperaktuell, men känslan att köpa singeln av en låt man nyss upptäckt i ett program man lyssnar flitigt på var tillfälligt tillbaka. En märklig, men skön känsla, som jag aldrig trodde jag skulle få känna igen i Mp3-tider.

/JS14

Intressant?
 

Det är märkligt hur något som man en gång såg som så coolt och bra idag kan beskrivas med mindre positiva ord. Häromdagen hörde jag en gammal 90-talslåt i radion på en Subway-bar; Six Was Nine med "Drop dead beautiful". Jag minns när den kom på sommaren 1994 hur jag speciellt gillade textraden innan refrängen:
"We're gonna be arrested by the police of love, but i can see in your eyes that we're commiting no crime"
Yeah, en passionerad och häftig text! Jag tyckte den satt bra i munnen och lät kittlande cool på nåt vis.

Idag, 2014, när samma textrad passerade i radion så tänkte jag:
"Jösses, vilken fånig text. Nåt så otroligt klyschig och patetisk..."
Med ens kände jag hur jag förvandlades till en av dom där "förstå-sig-på"-arna som sitter och tycker och leker musikexperter i radio. Dom som jag normalt inte alls förstår mig på. Det är märkligt hur smak och tankar kan ändras så radikalt på 20 år...

/JS14

Intressant?
 

Det vore kul och veta hur gruppen Just D känner sig, när deras jullåt "Jul igen" numera blivit en del av den jultradition man säger sig ogilla och driver med i själva låten.

/JS13

Intressant?
 

Jag sitter och lyssnar på en radiodokumentär om Elvis Presley från 1980 och hör om hur Elvis upptäcktes. Hur han egentligen bara skulle göra ett par privatinspelningar till sin mamma och hur skivproducenten Sam Phillips sekreterare tryckt igång en bandspelare för att visa stjärnproducenten vilken talang denne lastbilschaufför var. Det slår mig då plötsligt, hur hade musikbranschen sett ut om bandet trasslat in sig, eller dylikt? Det är dom här små tillfälligheterna som skapat stor musikhistoria.

Samma tankar kan man leka med när det gäller den svenska musikhistorien. När Per Gessle 1986 skrivit en svensk låt som han trodde på, "Svarta glas", och ville ge den till Pernilla Wahlgren så hade hon nobbat den. Gessle var inte på toppen av sin karriär efter Gyllene Tider. Men Per trodde stenhårt på sin låt och valde att översätta den till engelska under titeln "Neverending love" och gjorde låten med kompisen Marie Fredriksson och Roxette var född. Hur hade den svenska musikbranschen sett ut om Pernilla Wahlgren hade sagt ja till Gessles låt?

/JS13

Intressant?
 

Det märks att det inte går jättebra för Dr Alban. Efter att han 1992, när han hade sin stora popularitetstopp, gav två av sina dansare sparken för att de dansat i Melodifestivalen, så är han nu själv med i tävlingen. Det kan ju vara så att fan blir religiös när han blir gammal också.

/JS13

Intressant?

 

Jag följer, som skivsamlare jag är, diverse filmer på Youtube där samlare visar skivor för varandra (eller "Vinyl Community" som det heter) och i en sa en samlare en mening som många borde anamma och själv säga flera gånger:
"There's no such thing as bad music, there's only music that i don't like"
Det finns ingen dålig musik, det finns bara musik jag inte gillar. En hälsning till Per Bjurman, Marcus Larsson och alla andra låtsasexperter i kvällspressen!

/JS13

Intressant?

 

Vad säger räven, frågar man sig i en aktuell hitlåt idag, men en ännu viktigare fråga måste ju vara: Hur mycket, och vad, har grabbarna i gruppen Ylvis tankat i sig för att komma på en sån blixtrande korkad text?

/JS13

Intressant?
 

Igår var en lite vemodig dag. Jag besökte stans enda skivaffär, Harvest Records, för sista gången. Den stängde igen för gott och nu är det loppisar som gäller om man vill handla skivor. Det är lätt att sitta och gapa över skivutvecklingen, men jag hävdar att det inte bara är skivbranschen som är orsaken till Harvest nedläggning. Men den diskussionen spar jag till en annan gång. Jag skulle kunna sitta och hålla ännu ett brandtal om vikten att få bevara den musik man lyssnar på istället för att ha 200 strölåtar som ligger på en mobiltelefon, vars användning är helt styrd av skivbolagen. Men det har jag gjort så mycket på den här bloggen. Jag är inte säker på att det skulle ändra något ändå.
Jag skulle också kunna hålla en nostalgisk essä över skivaffärerna jag besökt i stan genom åren, men ärligt talat, vem skulle vilja läsa det? Så jag nöjer mig med att beskriva en av min uppväxts skönaste känslor.

På 80-talet så fanns det en skivaffär på stora torget här i Sundsvall som hette Thylins. Det var en bra och stor affär med nya LP-skivor av alla smaker. Madonnas musik var något som jag först rynkade lite på näsan åt. Jag var ju en synthare, alternativt nyblivet jazzfreak, inte lyssnade jag på tjejmusik som det där. Men jag upptäckte 1988 att det fanns ju några bra låtar med popdrottningen, bland annat filmballaden "Live to tell". Den fanns på plattan "True blue" och snabbt som bara den på hösten så sprang jag ner på Thylins och hittade skivan, med den låten på. Jag betalade den glatt och gick ut ur butiken och stod på torget och kände över den stora skivan i eftermiddagsmörkret. Den kändes så fräsch och ny och spännande och omslaget var stort och fint! Jag tog bussen hem igen och spelade skivan. När jag tog ur den ur fodralet så kände man hur den lena svarta skivan gav i från sig sprakade lite ljud av statisk elektricitet innan man la den på skivtallriken och därmed var jag konverterad till att gilla Madonnas musik istället. Jag kan lova att den känslan som jag hade då, och många andra gånger med när jag handlade nya LP-skivor på Thylins, kan man inte få genom en ipod med en låt på mp3-fil eller en streamad melodi på Spotify. Tänk på det! Dom bästa musikminnena har man oftast av saker man jobbar lite för och kan känna och/eller titta på.

/JS13

Intressant?
 

Låt mig presentera en av årets sämsta PR-kupper, möjligen i konkurrens med Tommy Nilssons "Black"-kampanj. Under 80-talet var Trance Dance ett av Sveriges största band, bakom Roxette och Europe, med jättehits som "You're gonna get it", "River of love" och "Don't say go". 1989 dog intresset totalt och trots flera omstöpningar av sättningen så återkom aldrig publiken och efter 1991 hördes inte ett ljud. Bandet gick olika vägar i livet och Trance Dance har snarare fått en töntstämpel på sig i medierna och diverse musikkritiker, vilket i och för sig drabbar alla artister från 80-talet (och bara det är en debatt i sig). För drygt 10 år sen sa sångaren Ben Marlene, numera talangscout på Per Gessles bolag Jimmy Fun Music, i någon intervju att "han aldrig skulle återbilda Trance Dance".

2013 kommer så äntligen en ny singel (förlåt, "låt", jag lär mig aldrig dagens musikbransch), jag säger äntligen, för trots allt jag här skriver så gillar jag bandets musik starkt. Pressreleasen av den är följande: Låten släpps som en påminnelse om att allt var bättre förr och att bandet nu officiellt har splittrats. Så under dessa mer än 20 år som bandet inte gjort ett jota så har bandet existerat, om nu någon mer än vi 80-talsnördar tänkt på att engagera oss i frågan. Fanns det nån som trodde på allvar att Trance Dance fanns ännu? Ingen har brytt sig eller frågat efter dom, förrän möjligen nu, och då låter det så pampigt med en "avskedssingel" och en fejkad tack-och-farväl-föreställning. Tyvärr låter det väldigt skrattretande ihåligt också! Men det är kul med såna här skott i stoplen.

Låten då? Ja, den heter "Do U Wanna" och är en klassisk Trance Dance, som lyssnat på Depeche Modes "Personal Jesus" på repeat några veckor. En hel OK låt dock, som förtjänar bli en stor framgång för dess musikaliska kvalitet, men som troligen kommer bli något idiotförklarad tack vare en mindre intelligent PR-kampanj. Återföreningstanken var god, i alla fall...

/JS13

Intressant?
 

Jag läste på biblioteket i dag i Håkan Laghers och Lasse Ermalms bok "De legendariska åren - Metronome records". En intressant läsning, inte minst om skivbolagets jazzår i 50-talets början. Något som fastnade hos mig var texten om Quincy Jones spelningar i Sverige under dessa år. Man gav ut en hel del, lysande, inspelningar från dessa där Quincy är tillsammans med svenska musiker. En av Metronomes ägare, Börje Ekberg, säger där något som någonstans känns som en helt annan tid i musikbranschens historia:
"Vi gjorde inte skivorna för att tjäna pengar, utan för att dokumentera musiken."
Tänk om någon av dagens moderna trendputtar i den numera ultrakommersiella musikbranschen och i mediebranschen kunde tänka på det idag också. Att göra skivor, inte för att tjäna pengar, men för att dokumentera det man åstadkommer. Tvärtemot dagens mp3-samhälle, men mycket mer viktigt än vad många tror.

/JS13

Intressant?
 

Om Filip & Fredrik någon gång skulle få för sig att göra ännu en omgång av "100 höjdare", á la Säsong 1, där dom listade Sveriges roligaste ögonblick, så är ju ett givet tips på en sak att lägga på listan Tommy Nilssons PR-kupp om att byta namn. Tydligen skulle han kallas "Black". Vet ju inte om det hade varit ett bra namn, med tanke på att den förre artisten med det namnet fick en hit och sen aldrig hördes till (någon som minns "Wonderful life" 1987?). Och jag erkänner, jag köpte det. Jag trodde att karln hade blivit galen. Men i vår stereotypiska värld är det kul med såna här nästan urkorkade PR-kupper som sen blir ihågkomna. Det kanske inte direkt förbättrar Tommy Nilssons karriär, men det gör Sverige lite gladare.

/JS12

Intressant?
 

Jag lyssnade på Melodikrysset och hörde Magnus Ugglas låt tillsammans med Carola, som jag inte visste om existerade. I vår serie lätt bisarra korsbefruktningar...
Det fick mig att fundera: Det vore kul och höra vad Magnus Uggla modell 1979 hade sagt om någon sagt till honom: "Du, 2012 kommer du göra plastig disco med en frireligiös schlagerdiva".

/JS12

Intressant?
 

Ibland tar ens musikaliska intresse märkliga vägar. Framförallt när ett band man ogillat genom en viss period av ens liv plötsligt förvandlas till ett band man gillar väldigt mycket. Under deras glansdagar i mitten av 90-talet hade jag väldigt svårt för The Prodigy. Jag tyckte det var väldigt stökig musik som inte hade någon röd tråd eller tanke bakom. Det var musik att dansa till om man var extremt berusad eller påtänd på sin höjd och att detta sålde och var hippt förstod jag inte alls. Inte ens när jag upptäckte liknande artister i samma genre, Fatboy Slim och Chemical Brothers, så kunde jag förmå mig till att lyssna på detta. "No good (start the dance)" och "Smack my bitch up" var framför allt mina absoluta hatlåtar med Kieth Flint och hans mannar.

Sen gick ett antal år då jag inte hörde dom någonstans i radio eller TV och jag glömde nästan bort dom. Nu, 2012, fick jag plötsligt höra samma "No good (start the dance)" och fick se mig slagen. Jag insåg att detta var ju faktiskt en kanonbra låt. Vilket urskönt sound, vilket känns jättemärkligt att säga om en låt man hatade konstant när den kom! Och även om jag inte gillar texten till den så får jag erkänna att "Smack my bitch up" har ett grymt gung i låten! Och lyssnar man på nya låtar med The Prodigy, för bandet finns fortfarande, så inser man att bandet är ett av få band idag som ännu vågar experimentera och göra nåt udda med sin musik bland allt slätstruket som finns idag.
Så numera går jag och lyssnar på The Prodigy som en tok, nytt som gammalt. Jag har en hel del att ta igen på 20 år. Som sagt, ibland är det roligt och märkligt att vara musiknörd och skivsamlare!

/JS12

Intressant?
 

Jag har blivit gammal! Jag antar att det är bara att inse det när man tittar igenom artistlistan på Sundsvalls gatufest och känner endast igen ca 20 % av artisterna och är intresserad av endast en av dom. Det är ett ålderstecken...

/JS12

Intressant?

 

Jag ska inte förta Loreens seger i Eurovision på nåt sätt eller framstå som en bitter stofil. Det är bara att gratulera. Tjejen är ju helnykterist, om inte annat! Och jag ska med ens erkänna: Jag såg inte tävlingen och jag gillar inte alls låten. "Euphopria" lämnar mig helt likgiltig som det mesta i den tävlingen och när den spelades i Melodikrysset för ett tag sen, som jag löser med en kompis i Helsingborg via MSN, så skrev jag skämtsamt att den "Suck-suck-suck-suck-sux!". Med detta sagt vill jag bara informera om förutsättningarna för denna spaning. Att jag inte gillar låten har inget med det att göra nu.

Men den enorma segerpoängen till trots så kommer inte "Euphoria" bli ihåg kommen i framtiden än för just det, poängkrossen. Tittar man på en del av kommentarerna till Markus Larssons nästan löjligt segerrusiga krönika på Aftonbladets hemsida så är det många som gäspandes skakar på huvudet när han säger att Loreens seger är långt större än de fyra tidigare gångerna. Tittar man på omröstningen om bästa schlagervinnaren så röstar hela 70 % på nåt annat än Loreen, detta inte ens 24 timmar efter segern.
Att jämföra ABBAs seger med Loreen är bara löjligt eftersom det är två helt skilda tävlingar och helt skilda röstningssystem. Samt ca 10 fler länder som är med idag. ABBA fick 26 poäng eftersom man då bara gav max 5 poäng. Men ABBA ansågs på sin tid stå för nåt helt nytt i festivalen. Detta i en tid då låtarna också gavs ut i fysisk form och folk behöll musiken för framtiden. Och tävlingen då var fortfarande nåt enormt stort att bygga sin karriär på.
Loreen vinner med en låt som låter som det gör idag, på både listorna och i tävlingen. Detta i en tid då vi ska köpa en fil (om man nu ska följa den lagliga vägen) på datorn/mobilen/ipoden som glöms bort efter ett tag bland 500 andra låtar, alternativt raderas bort. Tävlingen i sig ses fortfarande av en gigantisk publik, men att tro att den ger en skjuts upp i karriären på samma sätt för en artist idag är för mycket begärt. Vinnarna dom senaste åren, trots att det är folket som röstar, har alla glömts bort med tiden.
Musik är idag mycket mer slit och släng än 1974 och därigenom så tror jag att Loreen knappast kan räkna med att få en Carola- eller ABBA-liknande karriär, om hon nu inte blir känd för nåt annat än bara sin musik.
Den genre som "Euphoria" representerar, eurodiscomusiken, är också en genre som oftast handlar mycket mer om en slagkraftig låt på dansgolven än vem som gör den. Om man nu inte som Leila K eller flera modernare dansartister klär av sig eller skapar kaos för sin succé förstås, men det tvivlar jag på att Loreen gör om man ska tro den image hon skapat hittills. Risken är alltså att inom ett par år så minns man förstås att Sverige vann, men låten nynnar folk lika lite på som man nynnar på "Take me to your heaven" idag.

Så, grattis, Loreen. Du lyckades med det nåt som inte The Ark, ett av Sveriges mest säljande och hyllade band någonsin, eller Charlotte Perelli och Carola, två av dom före detta vinnarna, lyckades med. Men du har i mina ögon på ett sätt en mycket brantare backe uppför till en megastjärnstatus idag än vad ABBA hade då. Visst finns det fler medier världen över idag som kan spela "Euphoria", men det krävs så mycket mer av en artist 2012.

/JS12

Intressant?

 

Jakob Hellman var i stan igår och det fick mig att fundera lite. Missförstå mig inte nu, jag tycker hans "... och det stora havet" är en bra platta och "Vara vänner" och "Hon har ett sätt" är lysande pophits. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att Jakob Hellman är en av våra mest upphausade artister. Nu vet jag att han blivit en sorts myt som släppte en platta som alla gillade och sen la av direkt, men jag kan ändå tycka att den helgonförklaring han har fått är milt uttryckt överdriven. Han åker land och rike runt nu och sjunger låtar från sin enda platta och får kanonrecensioner och när han uppträdde 2010 på 80-talsturnén "Forever young" med på 80-talet numret större säljande band som Ultravox, Human League och Howard Jones så hyllades han som nästan det enda positiva. Han har släppt en enda platta och även om den sålde bra så snackar vi inte Michael Jacksons "Thriller" i försäljningsiffror direkt. Alltså förstår jag inte riktigt glorifieringen av Jakob Hellman. En normal artist som gör en bra säljande platta och sen försvinner skulle ha fallit i glömska sen länge. Medias ständiga förmåga att förstöra och skapa en karriär är alltid intressant. Men Jakob Hellman är smart. Han inser att det finns en del att tjäna på sin 23 år gamla platta och åker runt och sjunger den gärna. Och jag har inget emot det. Men han är inte Jesus för det. SÅ stort är inte det stora havet.

/JS12

Intressant?

 

Måste säga att jag så här några dar efter melodifestivalsfinalen, som jag givetvis inte såg, är väldigt intresserad av en sak. Inte av Loreens vinnare, för jag kunde inte bry mig mindre om vem som vinner, utan av rubrikerna kring Björn Ranelids bidrag. Folk kallar medias hån av honom för mobbing! Fy, att sånt får förekomma i media! Dumma jante-Sverige!
Jag har inte hört Ranelids bidrag så jag ska inte ens försöka bedöma den. Jag ska inte heller varken säga bu eller bä om Ranelids deltagande, även om jag tycker det är löjligt effektsökeri av SVT att desperat hitta en massmedial udda kändis att sätta på en musikscen för att få tittarsiffror.
Jag stödjer ABSOLUT inte mobbing på nåt sätt! Jag om någon vägrar göra det! Men det jag är intresserad över är vidden av denna kritik. Maken till hyckleri tror jag inte jag har hört på länge. Man får tydligen inte behandla Ranelid hur som helst.
"Det Ranelid drabbas av är också mobbning, att han är kändis rättfärdigar inte det", skrevs det på en kommentar till en krönika i ämnet. Det har jag i och för sig sagt ett par tusen gånger om alla satirprogram och komiker som alla samtidigt har samma kändisar som man häcklar på en och samma gång. Då kallas det för "humor" och det ska en kändis tydligen tåla. Men det som är intressant och inte så lite tvetydigt är att samtidigt så har det under alla år varit helt OK med "Idol" där man sitter och asgarvar åt hur häftigt det är när juryn sitter alla samtidigt och tävlar i att häckla och kasta glåpord på unga människor som ska testa sina vingar i musikbranschen. Mobbing-TV sa några av oss redan från början, en del också kändisar, och fick till svar av en stor del av våra vänner att dom fick skylla sig själva, oavsett hur mycket dom bröt ihop bakom scenen eller inte. Och "Idol", med en jury med knytpiska, blev hela Sveriges favoritprogram som även barnen älskade och härmade. Men dom som ställde upp var inte kändisar och inte alls vana med mediavärlden, men dom fick istället höra: "Dom har själva sökt, dom borde veta hur dåliga dom är och då får dom tåla det!"
Björn Ranelid däremot klappar vi på huvudet och blir upprörda för. Han är det synd om! Det är mobbing! Och han sökte då inte till festivalen frivilligt, eller? Dock är mobbing, som sagt, aldrig acceptabelt, men det gäller oavsett om det är en ung människa med usel sångröst i en auditionsåpa eller Björn Ranelid!
Nu borde folk veta bättre än att sitta och bli upprörda över vad som skrivs i kvällspressen och dylika publikationer om melodifestivalen, för kritik, skandaler och feta rubriker, oavsett om det är "mobbing" av en artist eller smågräl, är en del av den PR som festivalen, och artisterna som ställer upp i den, lever på. Patetiskt och värd att kritisera, ja visst, men likväl. Och jag är absolut säker på att Björn Ranelid är precis lika införstådd med dom reglerna som Loreen eller Danny.

/JS12

Intressant?

 

En av världens största röster har tystnat! Whitney Houston hittades död på ett hotellrum endast 48 år gammal. Det tragiska är, för att dra paralleller med Michael Jacksons död, att hon, liksom han, är en artist som alltid funnits där på nåt sätt sen barndomen. Även om hon de senaste tio åren inte varit känd för nåt positivt och hennes drogproblem haft mest fokus så har hennes namn alltid funnits där som en av de största och nånstans så har väl alla önskat att drogproblemen skulle ta slut. Och även om många en sån här dag står och kastar sten på maken Bobby Brown och hävdar att han drog henne i fördärvet så är det att göra allt lite väl lätt för sig. Det är tydligt bevisat hos många artister att många inte klarar av det liv som dagens övermänskliga underhållnings- och -musikbransch kräver och den har krävt sina offer. En del har klarat upp sina problem till det bättre, som Mariah Carey och Britney Spears, en del faller offer för den, som Whitney.

Första gången jag hörde Whitney var i ett Tracks från hösten 1985 då man testade hennes ”Saving all my love for you”. Låten passerade egentligen förbi helt obemärkt förbi eftersom den aldrig blev någon hit här i Sverige, men redan då så insåg jag att hon ändå hade något speciellt. En röst av guds nåde! När hon sen ett halvår senare fick sitt genombrott även i Sverige så tyckte jag att låtarna var en berg- och- dalbana i kvalitet. Lysande låtar som ”Greatest love of all” och ”I wanna dance with somebody” blandades med, som jag tyckte då, trista ballader som OS-låten ”One moment in time” och ”Where do broken hearts go” . Men, vad kan jag säga, jag var en inbiten synth-dsicofreak som ännu inte till fullo upptäckt soulmusiken. Men min fascination och beundran för den rösten fanns alltid där. Hon blev någonstans en måttstock i musikvärlden över hur en bra sångröst ska låta, en måttstock som endast en sångerska, Mariah Carey, kunde nå upp till.
Min favoritplatta med Whitney är dock av senare datum för när Whitneys röst och känsla för soulmusiken blandades med det geniala soulsoundet hos LA Reid & Babyface på plattan ”I´m your baby tonight” så stod höstkvällarna 1990 stilla! Här, om inte förr, föddes mitt soulintresse på allvar!
Bästa minnet med Whitney kom dock två år senare. Jag sov över hos en kompis natten mot nyårsafton 1992 och vi hade spelat TV-spel till sent och jag sov i en gästsäng och halv sju på morgonen så vaknade jag bryskt av att Whitney sjöng ”I will always love you” en trappa ner. Min kompis mamma hade gått upp tidigt för att baka och gjorde det med radion på högsta volym så den bara skorrade. Visst kan man vakna sämre än till Whitney Houston, men inte halv sju på morgonen, för jag kunde förstås inte somna om mer sen!

Det var tragiskt att se henne sen under 2000-talet. Speciellt minns jag en artikel i tidningen där man såg en utmärglad, trasig och nerdrogad Whitney som höll om ett barn, som var hennes eget, och tidningarna talade om att hon var på väg mot döden om drogberoendet inte slutade. Det var absolut skrämmande att se hur en sån stolt och fantastisk musikalisk legend nu var i en helt annan värld och tillstånd! Så även om alla hade hoppats att hon hade lyckats ta tag i hennes liv så var hennes död inte förvånande. Men likväl sorgligt! Ännu en legend är död! Såna det inte finns så många av längre i den slit-och-släng-värld som musikbranschen är idag. Och med en sån röst. För oavsett hur illa däran hon var så levde hennes musik vidare och höll den musikaliska vetskapen hos henne levande i folk minne!

/JS12

Intressant?

 

Jag har ju tidigare irriterat mig över att mycket idag verkar vara av sorten kvantitet och kvalitet är idag samma sak, inte minst inom musikbranchen. En av dom mest irriterande sakerna jag minns var i början av året sen då Veronica Maggios platta "Satan i gatan" hade kommit. Jag brukar kolla i tidningarna efter listan över de mest sålda singlarna/låtarna/mp3-filerna/stremade låtarna/albumen eller vad man mäter musik efter nuförtiden. Allt för att kanske snappa upp nån eventuell låttitel som verkar intressant att spana in. Även om mitt intresse för ny musik är nånstans nere i skoskaften så kan det vara kul att ändå försöka hitta nåt nytt bra och hitlistor är en av de bästa metoderna när man inte vill spendera fem timmar vid Rix FM eller P3. Men döm av min irritation när listan bestod av... låtar från Veronica Maggio på 13 av de 20 platserna. OK, jag har verkligen inget emot Veronica Maggio, hon är en av de få nya artister som funkar idag, men detta var banne mig löjligt. Är det nån som är intresserad av att veta vilka låtar säljs mest om samma artist innehar 90 % av platserna på listan? Sen tänker jag inte starta nån debatt om itunes och om musikvärlden blivit bättre eller sämre av det.

Men det som är ett annat bevis på att kvantitet och kvalitet är lika idag är att en stor del av listan och radions spellistor upptas numera av låtar från TV 4s "Stjärnorna på slottet"-variant "Så mycket bättre". Och min fråga är: Är det bara jag som börjar bli en så otroligt trött på alla låtar därifrån som plötsligt invaderar varenda kanal och spellista innan programmet ens slutat? Jag ska inte förneka att det kommer en del småroliga versioner på originalen, E-types version av Eva Dahlgrens "Jag är gud" är bland de bättre låtarna som kommit i år, men det blir en grav melodifestivalvarning på det. Det ska inte gå att missa nånstans att detta program finns för låtarna ska spelas varenda minut, i varenda kanal, hela tiden till nästa säsong börjar. Och då har denna säsong bara börjat och fler versioner kommer att svämma över under de kommande veckorna. Det sorgliga är att övervägande av artisterna som är med också är tillräckligt bra för att kunna spotta ur sig nya bra låtar som spelas relativt ofta, men inte räckligt ofta som när man har en stor TV-kanal och en TV-serie bakom sig. Ny musik idag är inte intressant, gör som de alltid gör i TV numera, veva gamla uttjatade hitlåtar om och om igen i ny tappning.
Sen kan jag förstå att detta program är bra för en falnande karriär eller för en artist som Mikael Wiehe eller förra säsongens Christer Sandelin som knappt spelas i radio idag. Men likväl så börjar jag bli dötrött på att höra dessa covers överallt och tycker det är synd att dessa duktiga artister inte kan komma med nåt nytt och eget utan att vi ska veva TV-covers om och om och om igen dagarna i ända. Visst, det finns en avstägningsknapp och jag inser att detta är ju en smaksak, men är detta bra för musikbranschen eller den svenska musikhistorien? Tveksamt. Jag lyssnar gärna på covers, men det måste ju finnas lagoma doser även i den genren.

/JS11

Intressant?
 

Normalt bryr jag mig noll om vilka som är med i Melodifestivalen eller inte men tävlingen börjar nu framstå som mer skrattretande komik än Parlamentet. Ju mer skruvade namn som möjligt desto mer tittare åt SVT. I tävlingen 2012 ser vi:
Thorsten Flinck
Sean Banan
Björn Ranelid
Thomas DiLeva
Christer Sjögren & Lotta Engberg
Afrodite
Charlotte Pirelli

Yeah, mot toppen! Så satsar man seriöst, Christer! ABBA och Carola, who?

Intressant?
 

Jag var på skivmässa i helgen, som vanligt ett lysande arrangemang av Pipeline. Men den var bara ett bevis i år på att återväxten vad gäller vinylskivsamlande är stark i dessa mp3-tider! På skivmässan i våras kom många yngre tjejer och killar och rotade bland skivhögarna. Men åldersrekordet slogs inte där. Tidigare under min semester besökte jag en Röda Korset-butik i närheten och hittade en 12-årig grabb i fullfärd med att gräva efter hårdrocksskivor på LP och kolla kvaliteten på dessa som en riktig skivsamlare och på skivmässan fick jag av en kompis höra om följande: En 10-årig flicka går fram till en skivförsäljare och frågar efter en LP med Guns ´n Roses! Bara det är anmärkningsvärt. När hon hittar sina skivor tar hon fram en skiva och frågar om detta är första pressningen! Kompisens haka var ner i skoskaften och jag tänker bara lyckligt "YES!!! framtiden är räddad!!!". Visst är skivsamlande underbart, alltid fullt av överraskningar! Nu väntar jag på att mitt 7-åriga kusinbarn ska vandra in på en antikaffär och fråga efter stenkakor med Benny Goodman så är mitt år fulländat!

/JS11

Intressant?
 

Nu under sommaren så skrev jag en bloggartikel som gäst på en annan bloggsida. Jag skrev då om att jag saknade alla sommarplågor som vi drogs med under 90-talet och som vi hatade med tiden, men nånstans innerst inne ändå alltid älskade i smyg. Jag fick efter det en liten intressant diskussion med en person som kommenterade artikeln. Jag har ju hävdat vid ett flertal tillfällen, bland annat i artiklar här, att musik idag inte är värt ett jota hos folk. Eller värt, man älskar förstås musik, men fler lägger noll energi på vad man lyssnar, bara det låter. Denne person som kommenterade min bloggartikel skrev: "Vad finns det för kick i nånting som man inte behöver längta lite till eller att jobba lite för?"
Jag tror att den som klickat på mina hemsidelänkar här nedanför eller som läst artiklarna här, eller den som känner mig, har förstått att musik för mig är bland det viktigaste som finns. Den har alltid funnits där när man inte mått så bra och den har i mångt och mycket också format mig till den jag är idag. Så för mig är detta en viktig fråga: Vart är musiken i samhället på väg någonstans?
Jag minns på 80-talet då jag satt vid radion, lyssnade på önskeprogrammen som "Måndagsbiten" eller "Upp till 13", eller "Tracks", nervöst med fingret på inspelningsknappen på bandspelaren och väntandes på att få spela in sin favoritlåt/favoritlåtar. Man fick jaga låten i radio, sen köpa den i en affär och kunde på så sätt skryta och prata om det för kompisarna. Men väntandet och jagandet på den musik man gillade gjorde det man gillade värt nånting! Du kände dig exklusiv på nåt sätt för att du hade den låten! Musiken var nåt viktigt för alla!
Sen minns jag också 90-talet, då musikintresset blev seriöst och man mer noggrant studerade och sorterade ut det man lyssnade på. Jag kunde lyssna på musikprogram som "Musikjournalen" eller "Singel", eller sitta och lyssna på dom nya låtarna i "Tracks", höra en låt man blev totalfrälst i och tyckte "detta var så otroligt häftigt". Sen sprang man ner till Åhléns och köpte singeln för 25 kronor, och senare artistens platta. Åter fick man kämpa sig till musiken genom att invänta programmet och sen köpa singeln och känna sig stolt över att ha sin låt i sin samling.
Men vad betyder musik idag? Du behöver, 2011, inte kämpa dig till nånting. Du kan gå ut på iTunes eller Spotify och ha den i din spellista. Och vill du inte använda dom tjänsterna så finns det gratisvarianter på samma sidor också. All musik finns tillgänglig överallt, när du vill och ofta också gratis. Du kan till och med se videon precis när du vill på Youtube. Dom kommersiella radiokanalerna vevar låtarna om och om och om igen till leda så ingen ska behöva nånsin missa dom. Jag har tidigare sagt i en artikel att musik ska vara tillgänglig för alla och det håller jag ännu med om. Men idag har kvantiteten blivit det samma som kvalitet. Ju mer ställen på nätet det finns att lyssna på, ju bättre är musiken. Och det är långt ifrån sanningen. Vi kan gå tillbaka till min bloggdebattörs ord i början: "Vad finns det för kick i nånting som man inte behöver längta lite till eller att jobba lite för?". Hur engagerad blir man i nåt som man i praktiken bara behöver sträcka ut handen och plocka? Vem bryr sig aktivt om en låt blir stor eller hur intressant den är när du ändå kan få den när du vill och ha den i din samling bland 500 andra låtar på din mobiltelefon? Speciellt när radion har plockat bort de lilla som fanns kvar att kunna kämpa sig till. Hitlistor, som ändå gav både ny musik och samtidigt var ett minne från den tiden då man fick med spänning fick vänta på sin favoritlåt, är mer eller mindre borta ur P3. Tracks är nedlagd och den tveksamma, men dock, inrättning som kallas Digilistan är borttagen efter en konflikt med leverantörerna av listan. Önskeprogrammen är en sak som numera är anpassade för P4s äldre lyssnare. Eller så kan man genom de kommesiella kanalerna önska dom låtar som finns i kanalens spellistor och som du hört fem gånger bara den dan, inget mer.
Under 90-talet slut fasade journalister och musikexperter för Absolut Musics enorma försäljningssiffror eftersom det innebar att folk inte lyssnade aktivt utan skvalmusiken tog över och idag kan man säga att så har skett. Vi får inga hits som folk kommer ihåg, sommarhits/plågor uteblir och ingen minns vem som sjöng vad, om man nu inte har varit med i Idol eller Melodifestivalen. Eller så är det artisterna man minns, för att bli kändis är idag långt viktigare än vad man blir kändis för, men låten som man blev känd för har man oftast glömt ett år senare, om inte långt tidigare.
Musiken är idag viktig för skivbolagen så deras ekonomi går runt, och förstås artisterna, men för de flesta av lyssnarna är det bara skval numera där man har sina favoritlåtar överallt omkring sig och inte behöver lägga nån energi på det man lyssnar på. Låttiteln står ju på displayen på spelaren, det räcker. Utvecklingen är sorglig. Kalla mig gammalmodig och bakåtsträvare, och det är möjligt att jag är i fel generation idag, men jag vill ha tillbaka när musiken var så viktig att man kunde bli lycklig över att ha hittat sin favoritlåt i radion, med perfekt timing spelat in den och sen sprungit till skivaffären och skaffat singeln. Var finns samma känsla idag? Det kanske är smidigare idag, men knappast roligare.

/JS11

Intressant?
 

Hörde just dansbandskungen Christer Sjögren go eurodisco och ravandes tolka Lady Gagas "Bad romance"! Innan dess intervjuades han och uttryckte hur han gillade Lady Gaga och jämförde henne med Madonna. Det finns gånger då man allvarligt funderar om det är nåt fel på en själv och en sån måste vara när till och med Christer Sjögren ser en storhet i Lady Gaga och inte jag.

/JS11

Intressant?
 

Låt mig åter berömma Pipeline här i Sundsvall för en ny riktigt bra skivmässa i bra lokaler som var plan och hade inga trappor som hindrade handikappade utan utställarna stod på rad. Det jag blev glad över igår var att det fanns så många yngre som var där och handlade, både killar och tjejer, vilket ger hopp för framtiden för oss som vill bevara musik i fysisk form. Återväxten verkade vara god!
För min del så blev det en hel del engelsk new wavesynth och tidig svensk rock i form av två skivor med engelska Japan samt svenska Commando M Pigg och Lolita Pop. Dessutom livejazz med Andy Kirks bortglömda men riktigt bra storband Andy Kirk & His Clouds Of Joy och svenska Seymour Österwalls orkester. Samt lite vinylsinglar med Blancmange, housedisco med Hithouse, Style samt den riktigt kultstämplade singeln utgiven av tidningen OKEJ med Janne Berlin (ett bevis på att musik också ska vara rolig, även om det inte alltid är menat så).
Alltså tummen upp för en fin och trevlig mässa som kommer igen i höst. Hatten av för Tomas Lundmark som lägger ner så mycket energi på detta i dessa digitala tider!

/JS11


 

En liten udda fundering. Jag satt och hörde på en radiokanal på jobbet som heter Radio Guld och som spelar gamla hits från förr. Där spelades Gyllene Tiders "Flickorna på TV 2". Förstå mig rätt, jag gillar faktiskt Per Gessle och tycker att han är en fantastisk bra popkompositör, men här måste jag börja nagelfara texten för den ger lite konstiga tankar ibland.
Man kan kasta en liten frågande blick på Gessles sexuella preferenser när man hör låtens text. Han trånar alltså efter hallåorna på TV 2 från när låten kom/skrevs, alltså 1980. Vi snackar alltså inte någorlunda yngre hallåor som Justine Kirk eller Sonja Björk, som är SVT-halloår idag. Vi snackar kvinnor runt 50 med gigantiska glasögon, tantkrull och total robotfierad likgiltig röst som helt utan leende sa att det var dags för "Rapport". Ingela Aagard var hallåa runt denna tid, om jag minns rätt. Och där satt en 18-årig Per Gessle vid TVn med putande läppar och drägglade. Jösses! Gå och fiska, Per...

/JS10


 

Jag tittade lite på TV4s morgonprogram och intervjun med musikjournalisten Fredrik Strage inför kvällens polarprisutdelning. OK, jag har fattat att dagens musikjournalister inte har mycket till övers för sånt som är äldre än Kents första platta eller att man inte anser att Polarpriset är så mycket värt, men att totalt såga betydelsen av Paul McCartney, Stevie Wonder och Elton John som han gjorde fick till och med programledarna Kristin Kaspersen och Anders Kraft att titta konstigt på honom i direktsändning. Nu har jag aldrig förstått mig på Fredrik Strage nånsin så jag är kanske lite färgad i åsikten, men fanns det ingen med lite vidare syn på musik att intervjua än han?
Polarpriset har alltid försökt måla upp sig som ett Nobelpris för musik och fullt i den nivån har man dock inte lyckats att pusha priset. Fast och andra sidan tror jag inte Nobelpriset ansågs som världens största pris under de första tio åren av dess existens heller och ju mindre musik betyder för människan, som jag anser att den tyvärr gör idag, ju större är chansen att man misslyckas att lansera priset som det. Det spelar ingen roll vem man ger priser till så kvällspressens musikjournalister blir nöjda, om musik bara är en pengakossa som bara används som skval på jobbet eller på festen eller en mp3-låt man hör i en månad max så kommer priset inte att bli större.
Jag tycker dock priset behövs för att hylla och lyfta fram musiker och kompositörer som gjort så mycket mer än att hamna etta på Trackslistan och spelat in miljoner till skivbolagen. Artister som gör musik som folk glömt bort betydelsen och vikten av. Att 60-talets största kan få hyllas tillsammans med klassiska mästare och jazzens storheter på detta sett är bra tycker jag och påminna oss om att det finns långt mycket mer musik än Mix Megapol.
Sen kan jag tycka att Björk inte kanske är rätt vinnare. Missförstå mig rätt, jag gillar Björk och tycker att låtar som "Play dead", "Human behaviour", "Batchelorette" och "Hidden place" är lysande! Jag äger själv med stolthet ett antal Björkplattor. Men det finns artister som jobbat längre än hon och hunnit betyda så mycket mer för musikens utveckling än just Björk. Jag har sagt det förr, att om Polarpriset konstant börjar gå till 80- och 90-talets mest säljande så kanske en yngre målgrupp tittar på programmet i TV, men priset i sig skulle sjunka enormt i status och snart likna ett till grammispris.
Men jag hoppas ändå att Polarpriset en dag får en större betydelse för det behövs som en påminnelse för dagens artister så väl som dagens skiv (ja, ja, och mp3)-köpare hur viktigt musiken egentligen är för folk och alltid har varit.

/JS10


 

Man kan ju inte annat än skaka på huvudet åt detta när artister ska vara draghjälp åt partiernas olika valturnéer. Jag lever fortfarande i den rätt antika tron att politikernas åsikter är vad som gäller. Då är det skönt att ha en artist som Linda Bengtzing, som inte tycks ha en susning om hur det går till i det underliga samarbetet mellan politik och musik. Hon var bokad att vara med på LOs familjedag i Gävle, men passade på innan dess att vara allsångsledare för Centern på deras turné. LO, som ju numera då är sosserött, såg också rött och avbokade henne fort.
"Jag ska inte hålla nåt brandtal, jag ska underhålla", säger hon till sitt försvar. Hon kanske är miljöpartist, för dom brukar ju vara bra på att åtminstone försöka ha en fot i varje läger. Nånstans gillar jag Bengtzings tilltag. Lagom bimbofierat, rätt okunnig i hur det går till i branschen samtidigt som man inte behöver vara rädd för att hon ska bli en protestantisk politikartist som kämpar stenhårt för en ideoligi, mer än möjligen "ta pengarna och sjung, oavsett för vem...".

/JS10


 

Tidningarnas nöjes- och musikkrönikörer fäller en tår och hänger med huvuderna. Hultsfedtsfestivalen är död! Festivalen läggs ner. Jag ska verkligen inte säga att jag kommer att sörja, för den musiken som spelats på Hultsfred och den musik jag gillar har aldrig varit samma. Hultsfred för mig har varit en flumrocksfest där fullast har det roligast, men det är förstås min syn för att jag aldrig varit där. Mina främsta minnen från alla Hultsfreds rubriker och reportage är dels när man lockade dit Electric Banana Band och fick ungdomar med tuppkam och nitar att stå och göra pirayadansen till "Min piraya". Eller när Sven-Ingvars röjde där och samma ungdomar sjöng om hur "det blåser i träa idag". Och under 90-talet så var det nästan krig mellan Aftonbladets musikrecensenter Håkan Steen och Per Bjurman och Expressens Anders Nunstedt att skriva spaltmetrar och hylla band som spelade där som jag normalt stänger av radion för. Som sagt, jag skriver inte detta för att hylla en nu död ikon i musik-Sverige.
Vad man däremot kan belysa är VARFÖR Hultsfred gått i graven och varför festivalen bara rasat mer och mer för varje år och problemet (ja, eller en av de stora problemen) är förmodligen just musiken. I Sverige idag så kan man tyvärr inte nischa sig allt för mycket som festival och samtidigt räkna sig som en av de stora. Det funkade på 80- och tidiga 90-talet då festivaler var nåt helt nytt och Sverige hade ca fem festivaler att välja mellan på sommaren. Där stod Hultsfred ut med sin mer råare rockmusik. Sån musik ansågs vara nyskapande och som var ett andningshål för dom som inte bara ville höra senaste Trackshitsen. Kommersiella radiokanaler lyste med sin frånvaro så man spydde inte ut den kommersiella musiken i samma utsträckning som idag.
2010 är den musikaliska kartan helt omritad. Mer än nånsin spelar pengar in i musikbranschen och numera så kan man inte göra sig för udda mot vad som spelas i medierna. Jag har tidigare sagt att i medierna idag så har du snart tre saker att välja mellan att höra, Rix FM-blask med musik från Idol och Melodifestivalen, sega Håkan Hellströmkopior i P3 eller hiphop. Kort sagt, skvalmusiken dominerar. Och de flesta av dessa artister är redan uppbokade på alla andra 100 festivaler som sen glansdagarna poppat upp i varje stad. Hultsfred har sen fått köpa ner sig och bjuda in ett flertal av dom till sin festival, där hiphop av de tre radioanpassade genrerna anses som tuffast, men inte är det sånt en normal Hultsfredbesökare vill höra.
Se bara på Stockholms Jazzfestival som har huvudet knappt över vattenytan varje år och som fått sälja sig genom att bjuda in hiphopartister för att förhoppningsvis locka en yngre publik som lyssnar på reklamradio och ser på MTV. Men jazzfestival är det inte och då sviker publiken.
Det är för mycket gatufestivaler och för lite musikalisk variation i dagens kommersiella musik-Sverige. Då kan man inte nischa sin festival hur mycket som helst utan att det påverkar antalet besökare. Och anpassar man sig i ledet så sviker de trogna fansen.
Eller så kan försöka nischa sig, men locka en mycket mindre publik och hoppas på att man i framtiden dragit sitt till stacken att göra en bredare musikkarta, vilket många nyare festivaler gör, för nåt som sticker ut behövs, men det krävs också att man vet riskerna. Hultsfred stack ut på sin tid som företeelse, men lyckades inte hålla den ställningen. Jag kommer, som sagt, inte sakna Hultsfredsfestivalen, men jag förstår de som gör det och vad jag än tycker om musiken och festivalens röjarrykte så hade den kunnat sticka ut mot Ola Svensson, EMD och The Ark och alla andra som spelar på alla gatufester och sånt behövs i dagens musikbransch!

/JS10


 

Reaktionen hos folket är alltid lika skrattretande när det går dåligt för oss i Melodifestivalen. Vilt slungar man en yxa om kring sig och försöker desperat hitta en syndabock att halshugga. Är det Anna Bergendahl? Eller Christer Björkman? Eller är det den utländska juryn? Eller är det dom som röstade? Skickade vi fel låt? Eller skickade vi fel artist? Eller är det öststaternas fel? Eller är det tävlingens fel i sig? Vems fel det än är så behöver kvällstidningarna inte kämpa hårt för att hitta en löpsedel som lyser bra i majsolen. Krigsrubriken "Lägg ner skiten" har tidningarna nämligen haft framme varje år nu i 15 års tid. Än mer skrattretande är det när man tänker på att Eurovisions Song Contest på 50-talet skapades för att förena Europas länder i musikalisk förbrödring. Ha ha ha! Lägga ner tävlingen har jag dock, trots mitt eget bristande intresse, aldrig tänkt på. Jag har ingen rätt att kräva nedlägning av nåt som ca 3 miljoner svenskar ser bara för att jag inte gillar musiken. Det enda jag kräver är lite rim och reson och att den bantas och att annan musik nån gång ska få komma fram i etern runt denna tid.
Jag har X antal gånger förr sagt att telefonomröstningen i dess form det är nu inte funkar så det tänker jag inte gå in på igen. OK, jag gjorde visst det ändå. Att sitta och gnälla på Christer Björkman, festivalbossen, är minst sagt löjligt. Det är inte hans fel att vi har en tävling som numera inte ens är en meloditävling. Tävlingen idag kunde byta namn till Eurovision Show Contest eftersom alla länder numera måste showa arslet av sig för att tittaren = jurymedlemmen ska komma ihåg låten. I värsta fall tar man till med nakenchocker.
Spelar det sen verkligen nån roll vilken artist vi skickar? Jag sa i artikeln före att Anna Bergendahls låt var bland det blekaste vi skickat, och när jag som inte följt spektaklet på åtta år kan höra det så är den blek. Vem vi skulle ha skickat har jag inte en aning om eftersom jag inte såg nån av deltävlingarna. Men likväl var det folket som röstade som ville ha låten. Det är inte heller Christer Björkmans fel. Artistvalet spelar ingen roll. Vi skickade The Ark för ett par år sen, ett gigantiskt stort namn med en låt som var så långt i från svensk schlagerfestival som det gick, och den hamnade nästan sist. Och hur mycket man än hoppas så kommer varken Robyn, The Cardigans, Kent, Mando Diao, Soundtrack Of Our Lives eller Roxette att ställa upp i melodifestivalen bara för att Christer Björkman byts ut. Tävlingen i sig måste bli en meloditävling igen, oavsett om skivbolagen kan tjäna miljoner eller inte och oavsett om låtarna blir Sveriges biljett till exportmarknaden eller inte. Dessutom funkar det inte att ha hela nio tävlingar, sex svenska och tre internationella! Nånstans finns det en gräns. Och telefonomröstningarna håller bevisligen inte. Jag har sagt det förr och säger det igen: Det är ni som tittar (ja, dom som tar åt sig) som är skulden. Ni röstar, ni ville ha den här typen av festival som den är och då blir detta resultatet.

/JS10


 

Jag ska verkligen inte försöka analysera det Schlagerfestival... förlåt SVT, Melodifestivalspektakel som pågår just nu för jag är verkligen fel person, eftersom jag inte sett eländet sen 2002 (och planerar inte att bryta den trenden direkt), men Anna Bergendahls fiasko ikväll där hon inte lyckades ta sig till final var väl inte så oväntad. Hennes låt räknas väl inte till det starkaste bidraget vi skickat till tävlingen? I en tid då var bidrag helst ska vara en halv cirkus på scenen så skickar vi en 18-åring med släpig röst som sjunger en snäll poplåt som låter som baksidan på Natalie Imbruglias "Torn" från 1998. Lite felberäknat kanske. Vi borde absolut ha skickat Electric Banana Band istället!

/JS10


 

Skivmässa våren 2010 i Sundsvall är över och jag blev positivt överraskad. Om det i höstas var en fattig mässa med bara ett 10-talutställare så var det fler utställare nu, troligen för att flera av dom i morgon sen ska till Umeå. Jag fick det till nästan 20 st montrar så bara det var en stor tumme upp! Sen vet jag inte om det var taktiskt riktigt att samtidigt krocka med Sundsvalls Vårmässa i Nordichallen, som gick samtidigt, som är ett arrangemang som normalt är numret större som familjeunderhållning än skivmässan för dom tog nog en del besökare. Jag tyckte det var OK antal folk där, men jag vet inte om arrangörerna Pipeline håller med mig. Mässan var lagd på IN-gallerian mitt i stan som var ur utrymmes- och lägessynpunkt en förbättring, även om jag inte vill tänka på vilken hyra Pipeline fick betala för den platsen. Däremot lär man få lite kritik när det gäller handikappanpassning för det var mycket trappor där de som gick med rullator och åkte rullstol fick ledas ner för av utställare och personal. Men arrangörsmässigt sätt en helt OK mässa, i alla fall om man jämför med i höstas.
För min del hittade jag förstås en del, även om jag hade svårt att hitta nåt som verkligen stod ut eller kändes som nåt man letat år efter. Det blev bara vinyl denna gång och bara 80-tal eller jazz, med artister som XTC, Jimmy Smith, Eighth Wonder, Wax, Yazoo, Roxy Music och David Bowie.

/JS10


 

Jag läser lite intresserat Markus Larssons krönika i Aftonbladet om grammisgalan som gick i veckan. Krönikan kan man läsa här och i den säger han att grammis inte betyder nånting längre, vilket låter som om han återpublicerat en av Per Bjurmans gamla krönikor från 1994. Aftonbladet har sagt samma sak nu i snart 15 år, och det är extra starkt att säga det i år med tanke på att man själv fått ställa in sin egen gala, Rockbjörnen, som man tidigare kunnat vifta i ansiktet på musikbranschens firmafest. Men för en gångs skull har tidningen rätt. En gång i tiden visades grammisgalan i TV på bästa sändningstid från festplatser som Berns. Numera sänds inte galan alls i TV och den hålls i Münchenbryggeriet.
Att skylla på nedladdningstider är lätt, men oavsett om folk laddar ner, köper downloads eller köper skivor så är ju dessa musikpriser inte en belöning till den mest säljande artisten utan man belönar åsikter om vad som har varit bäst och dessa lär man väl ha ändå. Jag har sen tidigare pekat på det faktum att det har varit på tok för många musikgalor. Det som på 90-talet bara var grammisgalan med Rockbjörnen ständigt hånandes dom för att man inte lät folket rösta blev till slut en musikgala för alla medier. P3 Guld, NRG Awards och Nickelodeons musikgala tillkom och så rullade det på. DÅ kan man tala om att en musikgala plötsligt inte betyder nåt. Dock tycker jag att det är intressant med Markus Larssons recept på grammisgalans framtid; "Samtliga vinnare borde silas fram av en kvalificerad expertjury. Då hade utgången blivit mer oviss och spännande och omdiskuterad". Oväntat av en representant för en tidning som alltid skrytit med att man låter folket rösta på deras pris. Expertjuryer har jag alltid tyckt varit korkat. Som alltid tror branschen och media att man kan vara en expert på musikaliska åsikter och att dessa vet mer än folket som köper skivorna. Samtidigt så måste man ordna med hur detta med folkröstningar ska lösas för det är inte vettigt att man ska sitta och ringa in under programmet för då får man representanter för bolagen och artisternas mostrar och fastrar som ringer in, lite som Svensktoppen på 80-talet då man fick ändra röstningsreglerna för att skivbolagen och dansbandens managers massröstade via telefon. Och då kan jag också förstå om Grammisgalan förlorar i betydelse.
Att dessutom försöka hålla en musikgala som nån ska bry sig om i skvalmusikens tidevarv kan inte heller vara lätt. I en tid då musik som företeelse degraderats till nåt som bara ska spelas bland 500 andra låtar på en ipod, som skval i Mix Megapol eller på en fest då alla är upptagna att mingla, skrika och prata så är det inte lätt att få folket att engagera sig i vilken artist som gjort den och den låten. Framför allt inte om nästan den enda gången man får se artisten framföra låtarna i TV och promota den är i Bingolotto eller i Sommarkrysset på sommarloven. Idag har P3 nästan monopol på att göra musikprogram i medierna. Då Grammisgalan var som störst så brydde man sig om musik på ett helt annat sätt. Artisterna fick vara med och sjunga i TVs underhållningsprogram, man såg skivorna lysa från skivaffärernas fönster och man verkligen visste vad man gillade och ville ha. Idag ska du, som jag tidigare sagt, gilla tre saker, Idoldiscoschlager, r ´n b eller Hultsfredsliknande flumrock annars är du bakåtsträvare. Gör musik till nåt som i över huvudtaget betyder nåt idag så tror jag att intresset för musikgalor ökar också.
Jag ska inte ge mig på att summera årets grammisgala allt för mycket eftersom mitt intresse för vinnarna Amanda Jensen, Erik Hassle och Lars Winnerbäck är lika med noll, Thåström har sin bästa karriär bakom sig och att Kent skulle vinna kunde till och med en tondöv lista ut, även om Eskilstunabandet förtjänade det. 80-talsinspirerade Fibes Oh Fibes var väl det enda intressanta namnet bland vinnarna. Grammisgalan är alltså en gäspning och ska det bli nåt annat får det alltså också finnas ett intresse för musik i Sverige som mer än bara en ströupplevelse och pengakossa. Annars kommer nog den också att kasta in handduken till 2011.

/JS10


 

Det finns olika former av ålderstecken. För mig är det inte i huvudsak att fylla år, som jag gjorde för några dar sen. Snarare så var ett ålderstecken när jag hörde en trailer för en livekonsert med Europe i radion. För ca 20 år sen var Europe och Joey Tempest det hippaste som fanns bland unga och dom spelades jämt i P3. "The final countdown" blev årets låt på Tracks 1986! Nu, 2009, spelar Europe live i radion... i P4, kanalen som är till för "de äldre". Då börjar man känna sig något äldre och inse vad åren egentligen har gått! Den dan Europe börjar spelas live i P2 så får man väl en allvarlig ålderskris...

/JS09


 

Nåt som jag alltid förundras över när jag hör en bra låt är; tänk vad en sån enkel sak som en ton har åstadkommit. En enda liten ton har man genom årens lopp vridit och vänt på så att den blivit den jättelika flora av låtar och miljardindustri som kallas musikbranschen. Rätt märkligt egentligen. Tänk om den som först kom på att det gick att göra låtar av en ton hade tänkt på det...

/JS09


 

En sak är säker, man kan inte klaga på effektiviteten hos STIM när det gäller att skramla in pengar. Snart kan du inte låta dig underhållas av musik på din arbetsplats ur en radioapparat längre för då kommer STIM och kräver dig på pengar. Nu ska man dra åt svångremmen ännu mer. OK, det är en sak att det finns en förening som ser till att upphovsmännen får pengar på det dom har gjort. Idén med upphovsrätt är det inget fel på, men det har gått övergränsen då det inte längre handlar om kamp om rättigheter. Girigheten och ytligheten är över alla gränser 2009 och numera uppträder STIM som påtända fanatiska kronofogdar som ska försöka pressa pengar av allt som går. Snart kan man inte gå och vissla en sång på stan utan att en STIM-fogde sätter efter en med block och penna. När man inte ens ska kunna leva ett normalt liv utan att man ska behöva titta över axeln så har man tappat greppet. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Musik är inte längre en kulturyttring som ska glädja folk, det är numera bara en kassakossa som så många som möjligt sak tjäna pengar på och där vi förväntas gapa, svälja och hålla käft. Det är en utveckling som är sorglig för musik är viktigt för folk. För mig personligen har det varit bland det viktigaste som finns. Lite tragikomiskt så går Michael Jacksons minnesstund i TV4 i bakgrunden och stjärna efter stjärna går upp och talar om hur glad folk blev av hans musik och hur viktig den var. Själva företeelsen MUSIK gör människor glada. Och det är trots allt för oss som man gör musik, inte för STIM eller för skivbolagen.
Jag vet inte vilken musik som dom som jobbar på STIM lyssnar på på arbetstid, om man nu har råd med det. Man lyssnar i alla fall inte på Lill Lindfors "Musik ska byggas utav glädje", för den låten är det snart ingen som tror på. Vad man borde lyssna på är The Hooters "Give the music back" för den texten stämmer snart med musikbranschen idag, fast den gjordes redan 1990. STIM uppmuntrar inte folk att lyssna på musik, STIM inte ens hjälper artisterna. STIM tystar musiken!

/JS09


 

Det är intressant att ibland att jämföra dagens skivindustri med 80-talets. Tänk om det här med systemet kring laglig nedladdning hade funnits på 80-talet. Tänk att det är 1985. Du går till en av dom två skivaffärer som finns och köper en vinylsingel med Wham! Dom båda affärerna har olika sätt att handha skivorna. I ena affären får du bara spela skivan på en enda grammofon. I den andra affären får du med en Jiffypåse, där du ska skicka tillbaka skivan till skivbolaget efter en månad.

/JS09


 

Det känns overkligt! Fruktansvärt surrealistiskt! Inte minst igår, när man gick in på Aftonbladets hemsida och krigsrubrikerna lyste:
”MICHAEL JACKSON DÖD!”
Det blev en chock. Genom min uppväxt under hela 80- och 90-talet så har han alltid funnits där i någon form. Jag minns än hur jag åkte på en klassresa 1984 och när vi åkte genom den mörka natten i minibussen med klassen så spelade läraren som körde Michael Jacksons platta ”Thriller”, vilket gjorde ett oerhört intryck på mig. Genom alla år så dök det sen alltid upp ny Jacksonmusik i radion som man skulle ta ställning till. Är detta lika bra som ”Thriller” eller ”Bad”? Ibland blev svaret ja, kanske. Oftast blev svaret nej, men inte illa ändå. Men han fanns ändå alltid där. Om inte annat i alla medier. Nu lyser plötsligt rubrikerna:
”MICHAEL JACKSON DÖD!”
Så vad ska jag skriva om Jackos plötsligt död? En sak är säker, jag tänker skriva om hans musik, för det är så jag vill minnas Michael Jackson, inte för alla skumma rubriker och påhitt han gjorde privat. Problemet är att tre månader tidigare, i mars, så skrev jag om Michael Jacksons planerade avskedsturné ”This is it”. Redan då summerade jag Jacksons karriär, så det är ju redan gjort. Och skriva om hur mycket han har betytt för popmusikens utveckling har exakt varenda nöjeskrönikör med självaktning redan gjort. Man kan fundera hur musikvärlden hade sett ut om inte Michael hade funnits. Hur den amerikanska soulbranschen hade fungerat om det inte dykt upp en liten 11-årig kille tillsammans med sina bröder och sjungit om ”ABC”, ”I want you back” eller ”I´ll be there” som vilken vuxen rhythm ’n bluessångare som helst. Hemska tanke! Så jag tror att, oavsett om man inser det eller inte, oavsett alla rubriker eller inte, så har musikvärlden OERHÖRT mycket att tacka Michael för. Och frågan är om vi nånsin kommer att få någon i en avlägsen framtid som gör nåt i närheten av det Michael har gjort, eftersom musik idag, till skillnad från när Michael Jackson var som störst, bara är en slit-och-släng-vara som är till för att tjäna pengar på?
Om man bläddrar lite i hur Jacksons död har tagits emot på tidningarna så verkar man vara en aning konfunderade bland musikkrönikörerna. Att Michael har haft betydelse är det ingen som tvekar på, men hur hans musik ska tolkas för eftervärlden är det däremot tveksamheter om. Alla är överens om att från ”Thriller” och bakåt var hans storhetsperiod. Därefter så är det ytterst få som tycker att han var bra, men blir tvungen att inse att ”Bad” och ”Dangerous” och alla eventuella hitar därefter ändå var stora succéer. Jag tycker, som jag skrev redan i mars, att man är lite orättvis mot Michaels låtar efter ”Bad”. Han har gjort kanonbra låtar efter 1987 också. ”Leave me alone” och den tillhörande videon som sågade alla mediers skriverier om honom är ett mästerverk. Likadant är hans samarbete med soulgurun Teddy Reiley på ”Remember the time” lysande! För att inte tala om hans sköna duett med syster Janet i ”Scream” med sin rekorddyra video. Men, OK, hur man än vänder på det så kommer även jag fram till att ”Thriller” står i en klass för sig som en av tidernas bästa och mest genomarbetade plattor! Och att hans soul på 70- och det tidiga 80-talet är Michael som bäst. Min favoritlåt med Michael är ett lite udda val, en bortglömd duett han gjorde med brorsan Jermaine 1984 som heter ”Tell me i´m not dreaming”! Skön amerikansk soul som allra bäst. Men det är väl det som är skönheten med Michael Jackson. Att vi alla har nåt minne av honom, på gott eller på ont. Att vi alla har en åsikt om honom. Och att det inte finns nån människa på denna jord som inte hört minst en eller två Michael Jackson-låtar. Kusligt nog så heter en av hans låtar också ”Gone too soon”…
Så jag instämmer i kören; Tack för musiken och underhållningen, Michael, och må du nu få vila i frid!

/JS09


 

Så här års så är ju andelen nyheter att skriva om inte så stor så man får göra funderingarna själv istället för att få allt serverat. Jag och en bekant satt idag och hade en mycket intressant diskussion om musikjournalister och musikjournalistik. Detta är ett kapitel för sig som jag alltid har funnit väldigt intressant att fundera kring. Att musikjournalistik finns till för att visa upp alternativ kultur och musik till det kommersiella skval som spelas i reklamkanalerna tycker jag är helt OK. Det fanns många intressanta såna program på 90-talet. Jag skulle önska att det fanns mer sånt nuförtiden som vågade bredda musikbranschen mer i dessa tider. Men problemet är att kvällspressen har fått alltför stort utrymme att leka någon form av musikprofeter där man ska bestämma åt folket vad som är bra musik. Har Per Bjurman sagt att Håkan Hellström eller Mando Diao är bra så är dom det och tycker man nåt annat är man underlig. Per Bjurman är för övrigt mitt favoritexempel på en journalist som under sin tid som musikjournalist verkade leva mer på att leka åsiktskung än komma med fakta och god journalistik. Men så blev han belönad som en av 90-talets ”viktigaste och kunnigaste musikjournalister”. Detta genom att komma med så seriösa påståenden som:
”Jag vet inte vilka som är dummast, bandet eller dom som går på denna konsert!” (Sagt i en Bloodhound Gang-recension)
Eller genom att 1998 uppta en hel sida i tidningen för att uppmana till bojkott av ”dagismusik” (Drömhus, Modern Talking, Dr Bombay och annan disco som var storaktuell den sommaren) bara för att HAN inte gillade det. Om man blir musikjournalist genom att spendera X antal år i högskola och sen sitta och recensera och bara idiotförklara alla som inte delar min åsikt så borde vägen till berömmelse vara rätt utstakad. Problemet är att i min värld så kan man inte utbilda sig i tycke och smak. Det kommer av sig själv och musik för mig handlar till största delen om tycke och smak.
Är man riktigt stort medium så har man också makt att skapa karriärer om man mjölkar dessa hos folk tillräckligt länge. Jag har alltid hävdat att artister som Kent och Håkan Hellström (även om jag nu gillar Kent) aldrig hade varit så stora som de är idag om inte de haft sina närmaste vänner i medierna som har vevat låtarna om och om igen i P3, alltid gett deras skivor fem plus oavsett vad de gör och alltid hyllat dom i alla krönikor. Samtidigt finns det artister som man lyckats trycka ner i skorna så mycket i krönikor, artiklar och recensioner att folket tar avstånd från dom. Detta har dock mildrats med åren när internet kom och gjorde det möjligt för folk att själva få vara sina egna musikjournalister.
Ett annat sätt att visa sin musikaliska makt inom musiken är inte vilja att folket ska få bestämma om musik. Ett exempel är Melodifestivalen 1999, som var det första året då folket på allvar fick vara med och bestämma festivalens utgång (1993 var bara ett test, anser jag).
”Nu kommer RÄTT LÅT vinna!”, stod det med stora bokstäver på löpsedlarna innan tävlingen eftersom det nu var folket själva som valde vinnaren. Charlotte Nilsson ställde upp med ”Tusen och en natt”, en dansbandsschlager som lät som melodifestivalen alltid låtit. Jag minns att låten sågades längst fotknölarna av festivalrecensenterna och stämplades som gammalmodig och att det skulle bli mycket modernare toner nu när folket bestämde. Men lång näsa blev det när Charlotte Nilsson ändå vann, hos både jury och folk. Nu blev tonerna helt annorlundare. Trots att folket röstat på Charlotte så sågade media vinnarlåten. Fel låt hade vunnit! Folket hade inte rätt. Detta kan vi inte skicka till EM. Och P3 vägrade spela låten i radio. Vad reaktionerna blev när Charlotte Nilsson sen vann hela EM läste jag faktiskt inte.
Och när grammisgalan 2007 skulle få en del av sina kategorier bestämda av folket så satte alla journalister i halsen, minus Aftonbladet för en gång skull eftersom dom ju då har Rockbjörnen som framröstas av folket, och protesterade högljutt. Grammisgalan skulle påverkas av Rix FM och de andra kanalerna. Artister som inte förtjänat en grammis och som inte gjort nåt musikaliskt mästerverk skulle få ett pris. Men vänta – är inte grammisgalan skivbranschens pris, och folket är dom som ska köpa skivorna, borde inte skivköparna då få bestämma om vilka som varit bäst bland det man köpt?! Nej, för nånstans så har en samlad journalistkår kommit överens om att musiksmak är något som man har mer kunskap i och behörighet att tycka om i fall man jobbar på ett stort medium och har utbildning där efter. Vi som konsumerar ska bara gapa, svälja och vara nöjda – ja, och betala förstås. Har musikjournalisterna sagt att Ace Of Base är skit då är det skit och kommer det någon och säger nått annat så kan han inget om musik. Och musik är förstås inte unikt, det är likadant med andra kulturyttringar, det erkänner jag. Så här skrev den ofta så kloke Groucho Marx i sin biografi ”Groucho & jag” om sin syn på hur teaterrecensenter skrev om 30-talets musikalvärld:
"Jag har grunnat på kritikerkåren i många år. En pjäs anses vara skriven för publiken, men om kritikerna gör tummen ner får publiken aldrig chansen att se den. Vem var det som från början hittade på att kritikernas uppgift är att "fostra" publiken? Om premiärpubliken gillar en föreställning och vill ha den, varför skulle då inte resten av teaterpubliken få se den"
Nu är det lätt för mig att sitta och kritisera skivrecensenter i tidningarna, eftersom jag själv recenserar skivor på min hemsida Retrogalaxen. Men likväl så vill jag se recensioner som är skrivna utifrån att läsekretsen inte har hört skivan. Dom bör få sin chans att på ett så korrekt sätt få veta vad den skivan innehåller och sen få ett omdöme som är så sakligt och konstruktivt som möjligt. Inte som många recensenter skriver idag; en geting i Expressen och kommentaren:
”Detta är skit. Köp den inte!”
Samt kanske en liten kommentar att den inte låter tillräckligt trendig.
När jag flyttade hemifrån så slutade jag helt att läsa papperstidningen av både Expressen och Aftonbladet. Jag var trött på att tidningen skulle lägga sina åsikter i min mun och försöka vara ett sorts folkets megafon även när folket inte tyckte som tidningen. Och det är lite det som jag tycker är så skönt nu för tiden, när nu tidningarna då ska ägna sig åt att ”fostra oss”. Jag har inget emot att läsa andras åsikter om en skiva eller film, men inte förrän jag själv har fått bilda mig en uppfattning om det, för det är min hjärna som ska fundera ut åsikten. Det är jag som ska leva med det jag konsumerar. Inte Per Bjurman eller Markus Larsson.

/JS09


 

Jag tänkte göra en liten allmän tankeutflykt som jag gör då och då, för ibland kan man få funderingar efter exakt vad som helst. Jag har just avslutat en slötittning på slutet av Henrik Schyfferts ”The 90s – ett försvarstal” på TV och jag började tänka på detta decennium. För mig känns 90-talet inte alls långt borta. Att det snart har gott 10 år sen 90-talet slutade känns för mig helt främmande. Men så är årtal, trender och decennier något som är för mig helt främmande. Årtal är en siffra och alla siffror har något bra och något dåligt i sig, som allt i världen. Schyffert rabblade upp mycket som han tyckte var skit och kallade 90-talet för ytligt. Jösses, exakt vad ska man kalla 2000-talet då?! Fast det jag funderar ofta på är hur jag själv har utvecklats i mitt musikaliska intresse sen dess. Under 90-talets första hälft så lyssnade jag på tre saker nästan bara, 80-talspop, jazz och amerikansk soul. Kanske med några ögon ut mot den klassiska musiken. Och gissa om jag ansågs som ute då…
1994, då eurodiscomusiken och powerpopen var som allra störst, då 2 Unlimited, DJ Bobo, Suede och Oasis låg högst på hitlistorna, så spydde jag galla på det som såldes. Eurodisco, att stå och sälja miljoner genom att rappa:
”Get up on that floor and move your body up and down from side to side!!!”
När Oasis och Suede fick fem plus av Per Bjurman så fattade jag noll. Överskattad journalistpop för Hultsfredsnördarna tänkte jag och la suckandes på en Tears for Fears-LP eller en CD med Luther Vandross. Hade Henrik Schyffert gjort denna show 1994 så hade jag hållit med honom i varenda stavelse. Sen började jag 1995 en folkhögskola i Härnösand och lärde mig där att både gilla både Oasis och Suede av en tjejkompis. Och jag lyssnade allt mer på de eurolåtar som testades i Tracks och blev på bara ett år ett gigantiskt fan av all sorts eurodisco, även de låtar jag spydde galla på bara två år tidigare. Märk hur efter min tid jag alltid är för lagom till dess jag började lyssna på 2 Unlimited och Culture Beat så var det så stenute att jag nästan fick be om ursäkt för att jag gillade det. Ibland tar ens musikaliska liv märkliga turer.
Idag är 90-talet ett viktigt decennium, det decennium då jag upptäckte mig själv och det jag står för idag. Och ja, jag lyssnar än på Oasis, 2 Unlimited, men även soul, jazz och 80-tal. Det som oroar mig är om jag var så sen att acceptera hur bra 90-talets musikaliska värld egentligen var, hur lång tid tar det innan jag sitter och gladeligen diggar Darin, Justin Timberlake, Alcazar eller Sahara Hotnights, artister som jag idag inte vill ta i med tång ens? Över min döda kropp säger jag idag. Men hade någon sagt till mig när jag var 12 år att jag 20 år senare gladeligen sätter på en visplatta av Evert Taube så hade jag stirrat ut den personen.
Som sagt, det är givetvis en del av livets utveckling, men det är märkligt ändå hur ens intressen och musikaliska banor kan ta underliga vägar. Och så länge jag slipper bli Rix FMs eller P3s största fan när jag är 40 så gärna för mig. Så, Henrik Schyffert, 90-talet var faktiskt viktigare än man kan tro. Inte riktigt på samma sätt som 80-talet, jag skulle nog inte göra en hemsida om 90-talet, men jag gillar 90-talets musik och det står jag för! Åtminstone fram till 1997. Pojkbandspopen och Aqua därefter kan jag leva utan.

/JS09


 

Michael Jackson tänker till sist ta farväl med en avskedsturné som kallas ”This is it”. Det känns som om han på nåt sätt försökt ta farväl från karriären förr. Och som att det inte skulle hålla så värst länge. Men det återstår förstås att se. Han gör dock helt rätt som går i pension, rent affärsmässigt sett alltså. Nya låtar med Jacko passerar förbi helt obemärkt numera. Det folk vill höra är hitsen från 80- och 90-talet. Gärna någon dessförinnan också. Då är det nog dags att kliva av medan grytan ännu är varm. Men Michael Jackson är utan tvekan ett fenomen i branschen. Han är lite som Carola här hemma. Det spelar ingen roll vilka skandaler som han råkar utför, inget fastnar utan som en tamaguchi startar han bara om igen. Problemet med Michael är hans skandaler gör att man ändå glömmer det som ändå är hans styrka, musiken. Att han privat är en mysko person med egenheter som ibland för en att backa är en sak, att han dock är en av världens bästa och mest professionella soulartister är en annan. Frågan är vad Michael Jackson blir ihågkommen som i framtiden, i den mån man idag ska komma ihåg någon artist. Som en lysande pop- och soulartist eller som en pedofilmisstänkt freak med operationsdränkt ansikte? I den frågan så tycker jag att man ska, utan att på nåt sätt försvara hans alla underliga påfund, lyssna på musiken och därigenom bestämma sig och inte låta pressen avgöra. Förvisso är flera av låtarna så sönderspelade att man kräks (”Bad”, ”Black or white”) och övervägande av hans låtar om fred på jorden och ren miljö amerikansk smörblask när den är som segast (”Earthsong”, ”Heal the world”, ”They don´t care about us”). Men jag vidhåller fortfarande att ”Thriller” är en av tidernas bästa plattor, att Michaels låtar dessförinnan är soul när den är som allra bäst och att låtar som ”The way you make me feel”, ”Leave me alone”, ”Remember the time” och ”Scream” är lysande musik! Sen om världens befolkning i kristider är beredda att betala multum (som jag gissar det kommer att kosta) för att få se nån av hans tio konserter är en annan sak. Om framtiden vet ingen. Däremot forntiden är en annan sak, ett proffs på scen och en av världens märkligaste varelser utanför. Glöm aldrig detta, hur hans avskedsturné än går...

/JS09


 

När man ser på dagens musikbransch och den girighet som finns så blir man alltid glad när man också vet att det finns musikanter som på ett helt annat sätt framför sin musik och som verkar för musik med ett helt annat mål än dagens artister. En sån var Alf Robertson, som avled i dag, som for runt bland äldre och fattiga och spelade och som skrev otroligt bra låtar som både handlade om kärlek, men också om hur det ser ut i samhället idag och dom som har det svårt. Han skrev om saker som få artister vågade ens ta i och behandla i sina texter, för man är rädd att få en vänsterproggstämpel på sig. Han var kanske en av dom mänskligaste och mest engagerade artisterna vi har haft. Hans låtar är tidlösa och tar country- och schlagermusiken till en helt annan nivå än man är van vid. Vila i frid, Affe! Tack för all musik och ditt engagemang!

Med detta vill jag också önska alla en riktigt trevlig och god jul!

/JS08


 

Ibland får man titt som tätt oroande ålderskänslor och känner sig äldre än man egentligen är. Jag halkade in på ett luciatåg i en skola idag (bevittnade alltså) och blev plötsligt väldigt brydd av att höra Whams "Last christmas" som en lucialåt?! Med ens kände jag hur jag plötsligt åldrades flera år och började undra vart alla fina luciasånger tagit vägen. Kalla mig reaktionär och gammalmodig, men jag vill inte höra listhits mitt ibland "Stilla natt", "Nu tändas tusen juleljus" och "Gläns över sjö och strand". Vad är nästa års luciasång, Pogues och Kirsty McColls "Fairytale of New York"? Eller var det verkligen så länge sen jag såg ett luciatåg att jag inte hängt med? Skrämmande...

/JS08


 

Kompositörerna är förpassade från Green room ut till publiken i nästa års melodifestival. Många av dom är upprörda att tävlingen tycks mer vara till för artisterna. Newsflash: Så har det varit i bra många år nu! Välkommen till verkligheten!

/JS08


 

Ibland är det skönt att kunna tänka en del när man är ute i höstsolen och bara går. Att rensa tankarna. Jag satt vid Selångersån och tittade på när kvällssolen gick ner vid vattnet och funderade en del kring musikbranschen och mitt intresse för musiken. Idag så är mitt intresse för den lika med noll. 98 % av all musik jag köper idag är äldre skivor av vinyl eller 90-tals-CDs. Det ska mycket till innan jag köper något nytt (eller snarare innan jag hittar något nytt som är intressant). Så har det inte alltid varit förstås. Min skivsamling är naturligtvis inte bara ihopköpt på en second handaffär. Och jag känner mig rätt kluven inför detta bristande intresse. Jag gillar att upptäcka ny bra musik och så har det alltid varit. Jag minns med glädje när jag 1999-2000 prenumererade på Mr Musics danssamling Maximum Dance. Varje månad fick jag ny bra euro- och trancemusik i brevlådan och jag upptäckte nya artister och låtar hela tiden. Jag köpte CD-singlar i en aldrig tidigare strid ström dessutom då. 1996 så var musiken som mest variationsrik och jag började lyssna mer och mer på ny sorts musik som jag tidigare sågat, brittpopen och eurodiscon. Detta saknar jag idag. Att kunna upptäcka ny spännande musik, mitt ibland all obegriplig flumrock, melodifestivaldisco och ”Idol”-blask och kunna ägna mig åt det. Mycket av mina musikaliska minnen är förknippade med såna tillfällen. Tyvärr var det länge sen jag hörde någon låt idag som verkligen slagit knock på mig som mycket musik under 80- och 90-talet gjorde.
Samtidigt så vet jag också att för varje dag så går så minskar möjligheten att kunna bevara den musik man tycker om. Får utvecklingen och musikbranschen som den vill i framtiden så köper vi en låt på nätet i en månad innan vi raderar den och förväntas glömma den. Och om inte jag får bevara den musik jag tycker om och behålla den för framtiden så är jag inte intresserad. Musik är för viktigt för mig för att vara en ytlig slit- och släng-vara som bara ska vara som skval och ekonomisk kossa för skivbolagen. Och dessutom så blir den digitala musikutvecklingen ett hot mot framtidens kulturhistoria. Om vi inte bevarar det vi ger ut utan förväntas bara ha det som något som passerar förbi hela tiden, hur ska framtidens folk kunna ta del av det vi lyssnar på idag? Är musik idag BARA till för att bolagen och artisterna ska tjäna pengar? Ska inte vi som konsumerar, eller förväntas konsumera, få ut något av det? Och är vi så ointresserad av musik att vi egentligen skiter i huruvida vi får valuta för det vi köper eller inte? Är det viktigare att vara hipp och följa med i den ”praktiska” digitala utvecklingen än att kunna bevara musiken för framtiden? Och i dessa tider, med dessa frågor, så är det rätt skönt att inte behöva bry engagera sig för mycket, eftersom det som ges ut idag för det mesta är dynga i alla fall. Det känns skönt då att kunna frossa bland vinylskivor och ge blanka f** i vad som säljs och inte och hur det säljs. Att kunna hitta fina jazzplattor bland vinylbackarna eller 80-talsskivan man saknat medan musikbranschen och konsumenterna slåss om hur de nya låtarna ska spridas via nätet. Nej, jag önskar verkligen att trenden vänder, så vi kan börja ta musik på allvar igen och kan börja bevara och delge det vi gillar till andra (nej, jag talar inte om att fildela!). Men när nu det ser ut som det gör så kanske man ska vara glad för det är som det är. Musik är viktigt på mer än ett sätt. DET får man aldrig glömma bort för framtiden!

/JS08


 

Ibland slår de musikaliska kontrasterna till i rubrikerna utan att man tänker på det och utan att det nog är meningen. En sån gång var igår. Det pushas för fullt på nya "Idol", förnedrings-TVs flaggskepp nummer 1, med den nya juryn som ska åter plocka fram vilken som blir den oturlige vinnaren och vem som blir den storsäljande och lycklige tvåan. Aldrig tycks väl ordspråket "Ingen kommer ihåg en förlorare" stämt mer fel.
Till detta kan man relatera den andra musikaliska nyheten, att jazzmusikens nestor och dittills störste levande legend, Arne Domnérus, har avlidit. Domnérus kunde allt, från swing och bop till modern jazz och folkmusik. Och det blev oftast kanonbra. Och generös. Han var noga med att framlyfta hela orkestern och inte bara sig själv. En jazzlegend som enligt mig nog endast kan överträffas av Lars Gullin och Åke Hasselgård! Han kommer bli saknad.
Och det intressanta är att koppla ihop dessa två företeelser. Denne musiker, Arne Domnérus kämpade och levde för en kulturyttring som människorna bakom "Idol" inte kan stava till, känsla, musikalisk kunnande och ett intresse för själva musiken! Ja, och generositet. Vilken som är bäst är förstås en smaksak, men för mig är Arné Domnérus en mycket större legend och stjärna än vad någon av deltagarna, nutida och tidigare, någonsin kommer att bli. Vila i frid, Dompan!

/JS08


 

En intressant artikel i Aftonbladet om Melodifestivalens nya framtid, intressant mest för E-types kommentarer på slutet som i det mesta är helt riktiga. Duellerna (eller telefonröstning i överhuvudtaget) borgar för freakshows, vilket märktes i årets upplaga. Sen idén med att en internationell jury kan ses som att vi har tappat tron på oss själva så pass att vi inte längre är kapabla att bedöma vår egen musik längre utan måste ha experthjälp. Men faktum är att man därmed förmodligen har plockat bort svenska språket ur tävlingen, för jag kan inte se hur ett bidrag på svenska ska kunna klara en utländsk jury. Troligen lär det också bli färre nya sångare och sångerskor för nu ska det satsas på proffs som slår utomlands. För mig låter det som en desperat tävling som har fått hybris och är nu långt ifrån det som den skapades för en gång.

/JS08


 

Alla tidningar skriver om Madonna idag, och när det för en gångs skull inte handlar om OS så är det väl bara att kapitulera och följa med. Hon fyller 50 år idag, vilket inte en människa kan tro. Den som sett henne i Susanne Lanefeldts gympingdräkt i "Hung up"-videon kan tro att hon på sin höjd har fyllt 40 nyss.
Den som känner mig väl vet att jag under en 20 år period var en storkonsument av Madonnas musik. Min syster köpte till och med en halvt avklädd Madonnaväggklocka åt mig en gång på Kanarieöarna. Madonnas stil som kvinna, ikon, modelejon, förebild, trendsetter osv osv har jag aldrig intresserat mig för. För alla som känner mig väl vet också att jag är noll intresserad av mode och trender. Jag gillar musiken och det musikaliska konceptet, varken mer eller mindre. Och på det området så är Madonna oslagbar. Det roliga var att jag mellan 1987-88 inte tålde henne. Hon gjorde tjejmusik och jag var ju synthdiggare! Sen kom det en låt på "Who´s that girl"-sountracket som hette "The look of love" som jag faktiskt tyckte var kanonbra och sen kom "Like a prayer"-plattan som jag också gillade skarpt. Sen var hon ju supersnygg också...
Sen rullade det på och jag tycker än att låtar som "I´ll remember", "Rain", "Frozen", "Ray of light", "This used to be my playground", "Justify my love" och, inte minst, "Deeper and deeper" är kanonhits. Givetvis har hennes klassiker platta, "Like a virgin", plattan alltså inte låten, en speciell plats i mitt nostalgiska inre. "Into the groove", say no more... Ingen har en sån otrolig "Greatest hits"-katalog att luta sig mot som Madonna. Och visst är hon spektakulär och kul att se live också. Inget snack om saken.
Tyvärr kom det en fransk producent vid namn Mervias och förstörde allt med ett par mediokra plattor och lågpunkten då var Bond-låten "Die another day", som inte bara är den sämsta Bondlåten nånsin utan också en av Madonnas sämsta. Detta då efter hennes nuvarande usla samarbete med Timbaland och den hemska Justin Timberlakeduetten. Synd att en så meriterad artist som Madonna måste nu haka på de allmänna trenderna och anlita hippa skvalpopsproducenter för att få överleva när hon gjort kanonlåtar på egen hand hela sin karriär. Man kan lungt säga att Madonna, med undantag från en förbättring med förra dansplattan "Confessions on a dancefloor", haft en kraftig ökenvandring hela 2000-talet efter nåt vettigt i karriären. Det är väl ytterst tveksamt om "4 minutes" ens kommer i närheten av att bli en Madonnaklassiker i samma stil som "Into the groove" eller "Frozen".
Men OK, ingen kan ta ifrån det faktum att det är en bedrift, att kunna under drygt 25 år kunna spotta ur sig hit efter hit efter hit och som om tiden stått still och inget har hänt fortsätta vara lika stor. Detta också trots ständiga skandaler, utvik, fejkade porrvideor, tramsiga nakna musikvideor och rubriker var och varannan vecka, något som nästan sänkte Britney Spears karriär på ett halvår. Och ingen kan ta ifrån en 25 års musikkatalog fylld av hits som alla känner till och kan sjunga med i, från den som är 10 år till den som är 70. Hon ÄR ett fenomen i popvärlden. Man får väl då säga grattis på 50-årsdagen, Madonna, och hopp en musikalisk förbättring i framtiden.

/JS08


 

Årets bästa bortförklaring till en förlust, i debatten om Charlotte Perrellis miss i festivalen i lördags:
- skicka modernare låtar!
Plötsligt minns ingen att Sverige skickade The Ark förra året, som väl är det modernaste som varit i den tävlingen från Sverige, och det gick väl inte bättre det?!

/JS08


 

Jaha, Melodifestivaldags igen. Jag var på en tillställning i söndags där frågan kom upp och en bekant till mig sa ignorerande:
"Och vet du hur mycket jag bryr mig i det!"
Och de senaste två festivalerna tror jag att jag har givit ganska klara besked i spaningarna om vad jag tycker om festivalen i sitt nuvarande utseende. I år har diskussionerna gått i andra banor än normalt, efter att nyheten kablats ut att Irlands barnstjärna Dustin The Turkey, den välbekanta kalkonen, ska vara med. Och det jag säger nu kan en schlagerfestivalfantast ta med en nypa salt för det är sagt att en person som struntar helt i hur det går för Charlotte Perrelli eller ESCs framtid. Men jag hoppas faktiskt att kalkonen vinner. Inte för låten eller bidragets skull. Jag har faktiskt sett den och den är så usel som man vet inte om man ska skratta eller gråta. På papperet borde jag hålla med låten, eftersom den ju är en ironi över de senaste årens pajasbidrag som intagit festivalen sen Lordis seger. Men problemet är att det ju finns en gräns för hur mycket show en parodi får vara. Om problemet blir att ingen lyssnar på budskapet i en protestlåt utan alla stirrar blint på det udda i föreställningen, så är det kanske inte ett sånt bra sätt att protestera på. Men i detta fallet så vill jag se debatten som följer om Dustin The Turkey vinner. Kanske då, och först då, så kanske man till sist får en diskussion om inte tävlingen gått för långt i sitt strävande efter PR och röster. Kanske då börjar man fundera om tävlingen verkligen handlar om musik längre, eller om vi i Sverige i praktiken kan skicka de dansande bröderna Marklund från "Pistvakt", en strippande Linda Rosing eller Björne i John Travolta-klädsel. Så Irlands budskap kanske får den effekt som man vill ha, men inte på det sätt som man kanske har tänkt sig.

/JS08


 

Utan skandaler säljer inte ens den stora melodifestivalen. Nu är det norske artisten Åge Sten Nilsen som attackerar Charlotte Perrelli och säger att hon ser ut som en transvistit. OK, kritisera att hon doppat huvudet i sminkburken är inte precis nytt så det lämnar vi. Det som jag fastnade för var dock orden:
"Det låter som att det framförs av en maskin"
Det är väldigt modigt att säga det i en tävling där maskiner framför all musik som det sjungs till och en tygdocka är en av de största segerkandidaterna. Med andra ord kan man undra om någon ändå lär höra någon skillnad i Belgrad.

/JS08


 

Jag fick åter funderingar som jag har skrivit lite om förr, men som jag ändå tycker tål att nämnas igen. Jag satt och lyssnade igenom några inspelningar med Fatboy Slim, Apollo 440, The Avalanches och andra artister som gjorde låtar som stack ut från det slätstrukna mainstream som spelades överallt. Låtar som:
- The Avalanches "Frontier psychiatrist" (kanske den sjukaste låt jag hört)
- Fatboy Slim "Because we can"
- Apollo 440 "Stop the rock"
- Sash! "Intercontinental invaders"
Låtar som trots sin egentligen okommersiella stil ändå fick folk att med ett leende låna sitt öra till den.
På 70- och 80-talet var vi också begåvade med låtar som stack ut ordentligt och som gjorde att man blev glad åt att höra den. Inte för att den nödvändigtvis var en skickligt gjord och bra låt och den var garanterat än mindre kommersiell än låtarna ovan. Men de vågade göra något som inte fanns i andra låtar.
- Erki Tosavainens underbara svenska discomassaker på Neil Sedakas "Oh carol" från 1972
- Leena Skog och Anders Näströms respektlösa tolkning av"Je t´aime" som skulle fått Jane Barkin och Serge Geinsbourg att rodna som tomater.
- På tal om Leena Skog, hennes sköna version av Arne Quicks klassiker "Rosen", betitlat "Svaret från rosen".
- Eller Kieslowsky & Fiskes engelska version av just "Rosen".
Var finns de som vågar göra såna låtar idag? Låtar som vågar sticka ut och som är gjord med glimten i ögat eller med finess och lite lekfullhet. Idag är allt så inställt på att låta exakt lika hela tiden. Ve den artist som vågar sticka ut och göra något udda. Ska man sälja, och det ska man annars har man inget i musiken att göra, så ska ma