För att inte tala om hans märkliga och egentligen usla partyskivor med storbandsjazz, fylld med gap, skrik, skratt och stoj. Hansson & Carlsson har jag inte börjat inse förrän på sista tiden hur avkopplande deras musik egentligen är! Men kanske då framför allt "Göta Kanal", där jag inte tror någon rollfigur haft en mer passande skådespelare. Frågan är inte de flesta av hans komiska rollfigurer varit som självskrivna för honom.
För han försökte att spela seriösa roller också, men förutom "Någonstans i Sverige" så ville den biten aldrig lossna. Hans öde var som ständigt leende clown, en clown vi trots allt älskade för den han var. Jag kommer att sakna Janne "Loffe" Carlsson för hans enkelhet och humor. Tack för alla skratt, "Loffe"!

Papphammar var jag inte något stort fan av, kanske för att jag aldrig varit något fan av den typen av "ramla och göra bort sig"-humor som den karaktären i mångt och mycket stod för. Jo, den sketchen när han ska presentera vädret och allt som kommer ur honom är pinsamma sexuella anspelningar är riktigt kul. Däremot så är Gösta Ekman främst för mig förknippad med Hasse Å Tage och en lång rad legendariska sketcher. Jag kan bara rabbla de flesta av sketcherna i min kanske största favorit av Hasse Å Tages revyer, "Lådan", där Hasse och Tage gjorde en väldigt liten revy med bara Gösta och hans dåvarande fru Fatima Ekman, fast med väldigt långa titlar på sketcherna. Det var där som vi undrade vad dom har för sig i banken efter tre. En annan klassiker är där Hasse Alfredsson och Fatima ska försöka skaffa barn och Hasse frågar en rätt förbluffad Gösta Ekman, som ska föreställa läkare, när barnet kan bli statsminister.
Vi minns också alla Hasse och Göstas drift med "Fredrik Ståhls sägner", deras grova politiska satir i "Grådan", när Gösta lite förläget plockar upp en flöjt ur fickan i "Vad har du i fickan, Jan" eller när Tage Danielsson och Gösta Ekman drev hejdlöst med den svenska biståndsfrågan i "Bolla bolla". Gösta var lysande på att spela lite lätt bortkomna män med lite pinsam attityd och lyckades med sitt otroliga minspel skapa stor humor! Man skulle kunna säga att han i agerandestil i mångt och mycket var lite av föregångaren till Robert Gustafssons nuvarande stil. Gösta Ekmans lite vilsna karaktärer passade också så otroligt bra ihop med Lena Nymans mer bitchiga och tuffa brudar och de båda hade en lysande kemi ihop!
Och filmerna under 60- och 70-talet, "Att angöra en brygga" eller "Mannen som skulle sluta röka", filmer där Gösta Ekman briljerade med sin mimik.
Under 80-talet så blev han Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson med hela folket i "Jönssonligan", en karaktär som skapade stor komik med sitt enorma ego och löjligt stora överlägsenhet, men som också var lysande när han misslyckades och bröt ihop.
Jag är dessutom en av få som tycker att Gösta Ekmans version av "Martin Beck" faktiskt inte alls var dålig utan Ekman lyckade bra att gestalta en lätt trött och sliten poliskommisarie som ska försöka lösa mord med hjälp av ett gäng grava original i sin polisstab. "Roseanna" är faktiskt en väldigt underskattad svensk polisthriller!
Gösta Ekman sa vid ett tillfälle de legendariska orden "Jag var känd redan som spermie", vilket ju var sant, men ändå så lyckades han att inte ryckas med för mycket i kändishysterin utan var en rätt stillsam person utan några större skandaler, som i regel aldrig var med i frågesporter eller kändisprogram och var en väldigt intressant person att lyssna på när han gav intervjuer. Så för den enorma humor, den mimik och de filminsatser som han givit Sverige så kommer jag att sakna Gösta Ekman. Svenska humorklassiker växer inte på träd numera, utan snarare så är de sällsynta frukter som man får skörda och leta för att hitta. Tack för din gåva till svensk humor och svensk underhållning, Gösta!
/JS17
Intressant?

Därför försöker jag fokusera på Svenska Akademin och det dom har gjort. Nobelpriset i litteratur för mig kan jämföras med en PR-kupp. Vi ger priset till en författare som få känner till så denne får massmedial uppmärksamhet och PR i ett år och sen glöms bort och hamnar i second hand-affärernas bokhyllor. Fråga mig, jag får på mitt jobb in både Günther Grass, Doris Lessing och Toni Morrison mer eller mindre varje vecka och de säljs inte nåt nämvärt mer bara för att dom en gång vunnit nobelpriset. Därför är valet av Bob Dylan ett intressant stort steg bort från det och något som onekligen skapar intresse för priset och får folk att hoppa till och börja fokusera på priset igen. Man bryter mot gamla oskrivna regler och utmanar. Det är modigt.
Samtidigt när jag hörde om akademins val så undrade jag just då om det hade brunnit för dom. Musik är idag mer eller mindre en slit och släng vara, artister kommer och går och få består. OK, Dylans musik från förr spelas och älskas av många och har bestått. Men aktuell och aktiv idag kan man inte direkt kalla Bob Dylan, om man jämför med flera av de andra nobelpristagarna som ändå varit någorlunda aktiva i sitt yrke vad gäller produktion. Trots allt så var motiveringen att han fick det för de låttexter han hade skrivit FÖRR. Att då ge priset till en rockstjärna för texter han skrev för 40-50 år sen får åtminste mig att börja fundera på om det är ett modigt trendbrott eller om det är slut på bra författare numera och om den unga internetgenerationen, som knappt läser fysiska böcker, har skåpat ut nobelpriset så det bara är detta kvar. Men så illa kan det väl inte vara ännu på bokfronten.
Jag vill dock tro att det finns någon tanke bakom detta val och jag hoppas att det inte är någon början till en helt ny era där gamla hits från 60-talet och journalisternas skivbackar/spellistor belönas med ett pris som normalt borde uppmana folk att läsa lite mer böcker, hur tråkiga och okända de normala vinnarna än brukar vara.
/JS16
Intressant?

För mig var Magnus Härenstam en person som utstrålade både humor, glädje och värme och alltid gjorde det yttersta för att underhålla folk med sin ljusa och lite härligt gnälliga röst, oavsett vad han var med i. Jag upptäckte honom förstås i samband med att han, Brasse Brännström och Eva Rameus lärde mig att läsa och räkna i "Fem myror är fler än fyra elefanter" och efter ett tag så upptäckte jag hans och Brasses underbara sketcher och revyer.
Men han hade också programledarskapet som en talang, när jag varje vecka under 80-talets slut bänkade mig framför TVn för att titta på när han hade det kul med gäster i frågetävlingen "Lagt kort ligger", eller gav en massa svar till frågande tävlande i "Jeopardy".
En bortglömd favorit för mig var en komediserie som Magnus och Brasse gjorde på 70-talet som hette "Skyll inte på mig", där den överdrivet noggranne Magnus bodde combo med den struligare festprissen Brasse gjorde allt för att imponera på tjejer och få pengar. Serien hade en engelsk förlaga, men när den gjordes på svenska var dessa två som självskrivna för rollerna.
Men nu är en av svensk humors allra bästa komikerpar borta, Magnus & Brasse. Paret som kunde vrida och vända på ord och göra komedi av seriösa ämnen och samhällets trender och ändå ta allt med en klackspark. Det är få komiker idag som ens kommer i närheten av vad forntidens humorgäng gjorde och nu försvinner dom en efter en och nu var det alltså Magnus Härenstams tur.
Tack för allt, Magnus, för din humor, kunskap och insats för att roa oss. Du är saknad, men förhoppningsvis sitter du, Eva och Brasse nu någonstans och försöker bräcka varandra med lekar.
/JS15
Intressant?

Här näst väntar vi därmed på "Varuhuset" som en Colin Nutley-tragedi med Helena Bergström som Margaretha Öhman, "Göta Kanal" som en actionfilm i bästa Hamilton-stil med Mikael Persbrant som båtredare och här agent Andersson och den stora Guldbaggevinnaren, Åsa-Nisses senaste film i dramatolkning med titeln, "Åsa-Nisse - tillbaka till fucking Knoholt", med Lukas Moodysson som regissör och Thorsten Flink som Åsa-Nisse.
Gör nåt nytt som blir en modern klassiker och låt dom gamla filmerna få åldras med lite värdighet.
/JS14
Intressant?

Men framför allt är showen en uppvisning i medmänsklighet och rasistmotstånd. Hans ord om alla människors lika värde är väldigt sanna och tänkvärda. Stundtals är showen lite gapig och överspelad, men ändå så kommer budskapet fram, detta med ett leende och med rolig humor på rätta stället, och det är det viktigaste. Så min rekommendation är att se denna show och tänka efter på hur vi människor behandlar varandra.
/JS14
Intressant?

/JS14
Intressant?

Men man blir lite konfunderad när läser vissa diskussionsforum som försöker lyfta upp Tore Hedin som en "legend"?! Det finns, och har väl alltid funnits, någon sorts märklig fascination för dessa trasiga och kusliga människor. Jag minns när man var ung på 80-talet och alla ungdomar tyckte att dessa gäng som slogs på gatorna var hur tuffa som helst. Men att tonåringar sitter och tycker att en massa vandaler är tuffa är sorgligt, men en annan sak då många ännu inte lärt sig livets hårda väg. Däremot kan jag tycka att vuxna borde fatta mer att män som Tore Hedin är psykotiska massmördare. Att kalla dom för "legend" är i mina ögon väldigt märkligt. Det kanske är så att vissa saker är så långt borta i tiden, Tore Hedin härjade trots allt runt 1951-52, att man idag har svårt att relatera till detta och ser allt som en sorts fiktion i verkligheten. Eller så fyller män som Tore Hedin sin funktion som den typen av människor som ger oss kalla kårar och sköna rysningar längs ryggraden i vår grå jobbvardag. Välj själv. Sevärd och rekommenderbar är i alla fall hela serien "Skånska mord" om ni skulle få tag i den.
/JS14
Intressant?

Jag tycker inte heller Sven Melander övertygar som René. Nu är det lätt att sitta och jämföra med Golden Kaye, som är original-René, vilket naturligtvis är för mycket att begära, men det kändes ändå fel. Faktum är att något som höll serien så populär var mycket Golden Kayes fullkomliga förmåga att fälla alla dräpande kommentarer vid rätt tillfälle och med rätt stil och minspel. Sven Melander lyckades inte riktigt med det och var i mina öron alldeles för stel och inte alls naturlig som René.
Det finns en som jag tycker gjorde den bästa och mest trovärdiga rolltolkningen och det var Kim Sulocki som fångade Richard Gibsons iskalla, men ändå komiskt pilska Gestapochef Otto Flick på ett träffsäker sätt.
/JS13
Intressant?

/JS12
Intressant?

Tintin är i ropet och har varit det av och till nu under en väldigt lång tid tack vare diskussionen av ett annat album, "Tintin i Kongo". På flera bibliotek har ropen skallat att den boken ska bannlysas och plockas bort för att den stämplas som rasistisk. Skriven i en tid då den afrikanska delen av världen var väldigt outforskad och människan väldigt okunnig på den tiden fick Hergé ett uppdrag av tidningen Le XXème Siècle att göra en berättelse där Tintin åkte till det då Belgiska Kongo, trots att Hergé ville att hans unge journalist skulle åka till USA istället.
Jag är, som alla som läst mina spaningar förstått, en stor kämpe mot rasism och främlingsfientlighet, men att bannlysa "Tintin i Kongo" för hur man såg på Afrika på 30-talet är korkat. Jag hade inte sagt nåt om Tintin hade stått bland afrikanerna och skrikit rent rasistiska slagord eller nåt sånt, men detta får kampen mot rasism att hamna i lätt löjlig dager.
I så fall kan vi bannlysa den klassiska 80-talsfilmen "Gudarna måste vara tokiga", där en afrikansk stam stämplas som totala idioter som aldrig sett en Coca-Colaflaska förr. Vi får bannlysa alla dokument från förr om hur jazzen kom till Sverige på 30-talet, där de färgade i USA framställdes som saker som får "Tintin i Kongo" att framstå som rena Bibeln i jämförelse. Det finns tecknade kortfilmer från 30-talet som också borde bannlysas.
"Tintin i Kongo" är kanske inte ett av Hergés stora mästerverk och beskrivningen av folket där är inte ett föredöme eller särskilt bra, men det är också, som Tintinkännaren Björn Wahlberg beskriver "ett tidsdokument från ett svunnet Europa". Historien kan ingen ändra på och det går inte heller att dölja den, bara lära oss av den för framtiden. Lägg ner lite mer energi istället på att sprida information om främlingsifentlighet och rasism av idag, i en tid då vi vet mycket mer om världen runt om oss och borde ha mer förstånd, men ändå låter främlingsfientliga partier runt om i Europa få mark. DET sprider rasismen mycket mer än en gammal seriebok, skriven långt innan televisionen knappt var uppfunnen.
/JS12
Intressant?

Nu har jag inte läst serien mer än de bilder som visats i medierna så jag ska inte recensera den för mycket, men självklart är slutet en viss försköning av verkligheten. Dock är debatten något överdriven och upphausad. Förmodligen är slutet i serien gjord för att barnen ska kunna stänga tidningen med en med en sorts "feel good"-känsla. Ingen är ond, alla är glada och man kan drömma sött på nätterna. Lite det som alltid varit tidningens kännetecken. Om det sen är det som flyktingbarn egentligen ska lära sig eller inte är en annan sak.
Däremot kan jag känna ibland när jag bläddrar i tidningen idag, för det förekommer faktiskt ibland även fast jag passerat 30 (är man seriefreak så är man), att Bamse kan inte ha världens lättaste jobb. Gång på gång har tidningen anklagats för att vara kommunistisk. Och andra sidan är allt som idag är gjort av välvilja mot en annan människa kommunistiskt tydligen. Vi lever i den självständigaste, girigaste och mest egotrippade av världar idag och att i den tiden försöka producera serier som är till för att lära barnen att vara snälla mot varandra, våld löser inga problem, var vänner med alla, alla äter frukt och alla är välkomna i "vårt gäng" kan inte vara det lättaste. Bamseserien har alltid varit en förhoppning mot barnen att skapa en bättre värld. Möjligheten fanns förr, helt klart, men den verkar numera glida längre och längre från verkligheten och Bamses värld är mer ett utopia som få tror på idag. Visst, nu låter det som en dystopi och jag tycker att Rune Andreassons verk och mål med serien ska leva vidare, seriens livskraft är mycket imponerande och tidningens ideologi är vacker, men frågan bör ställas: Hur mycket verklighet finns det egentligen i Bamse nuförtiden och hur mycket tro finns att barnen ska kunna åstadkomma allt det goda som finns i den serien? Eller är Bamse numera bara förströelse och underhållning för barnen i några minuter?
/JS11

Jag tyckte Lasse Eriksson var en av Norrlands mest lysande ståuppkomiker som inte bara underhöll, han gjorde det på ett sätt som gjorde att man också fick tänka till, oavsett om han stod på Norra Brunn och höll stand up-show, roade i "Snacka om nyheter" eller satt i "Telespånarna" i P4 och formulerade svar på folks inringda funderingar. En underfundig humor med ett budskap kring det han sa och med en stil som pulveriserade de flesta norrländska myterna. Dessutom hade han ett brinnande samhällsengagemang för andra människor. Komiker som Lasse Eriksson finns det väldigt få av och han lämnar ett stort tomrum efter sig som underhållare.
/JS11

Sen ska jag väl med barmhärtighet lämna hennes sånginsatser på skiva som inte var lika underhållande, där bland annat Staffan Hellstrand skrivit texter åt henne. Men dom är dock en del av hennes karriär.
Men Lena Nyman som skådespelerska och komiker med sin karakträristiska hesa röst var en krydda som satte färg på revyerna och filmerna. Hon gjorde både komiska insatser och seriösa roller lysande med en energi som få hade. Svensk humor är en profil fattigare!
/JS11

Samma sak med dessa ständiga remakes av gamla klassiska TV-serier, nu när A-team är på väg. Vi har dessutom under under de senaste 15 åren sett Helgonet, som blivit en mystisk tjuv, Miami Vice, som utspelar sig på 2000-talet fast varken Crocket eller Tubbs åldrats, Mission Impossible, där den lugne coole aristokraten Jim Phelps blivit en gubbsjuk massmördare och så vidare och så vidare. Jag vill INTE se fler slakter av klassiska TV-serier i modern tappning på bio! Är det svårt för dagens filmmakare att skapa nya filmer med nytt manus och låta det klassiska få vara klassiskt?! Numera verkar man göra filmer som precis som i musikvärlden, underhållningsvärlden, mediavärlden osv ska gå in genom ett öra och öga och ut lika fort igen utan att man ska minnas nåt. Jag kräver verkligen inte mycket, för jag vill inte heller ha några finstämda snobbiga Oscarsrullar, men just nu verkar det vara som i ordspråket: "Ur intet kommer inget". Skärpning, filmvärlden!
/JS10

Precis som i musikbranschens galor så fattar jag inte vad det är för nån som från början fick för sig att film ska bara tyckas och belönas av folk som har en högskoleutbildning på minst 5 år i journalistik, eller i detta fall filmvetenskap. Det är väl ändå folket som tittar, blir underhållna och betalar biljetter. Varför är då dessa mindre kunniga på vad som är bra än Gunnar Relin, bara för att en del av dom föredrar "Göta kanal" som underhållning före Ingemar Bergman?!
När det gäller själva galan så är Johan Glans en fantastisk underhållare, inget snack. Han är en av mina favoritstandupkomiker, men tyvärr var det lite för mycket trams och sketcher som i bästa fall gav mig ett flin. Men jag blev glad över två vinnare, Anki Lidén som bästa kvinnliga biroll och Claes Ljungmark som bästa manliga huvudroll. Jag gillar ju när artister/skådespelare som hållit på ett bra tag äntligen får sitt genombrott. Lidén har under alla år varit Sveriges mesta såpaskådis som varit med i nästan alla svenska såpor utom möjligen "Rederiet" och "Varuhuset". Äntligen får hon en pris för en mer "seriös" roll.
Sak samma med Ljungmark som varit en bakgrundsskådis i många serier i flera år och som äntligen får skina i glansen på egen hand. Heder åt detta. Synd bara att Joel Kinnaman inte fick nåt för sin suveräna tolkning av infiltratören Frank Wagner i "Johan Falk - gruppen för särskilda insatser".
Och apropå "Män som hatar kvinnor" så är det kul också att en thriller äntligen kan få vinna något i en gala som annars präglats av det som varit svensk filmindustris enda mål i alla år; det ständiga letandet efter en ny Ingemar Bergman eller en ny Lukas Moodysson! Filmbranschen måste bredda sig lite än att bara klappas sig på axeln och belöna sig för att man kan göra finstämda konstfilmer som få ser på bio, men som får fem plus av "Filmkrönikan". När ska "eliten" sluta se ner på tycke och smak och acceptera mångfald?
/JS10

/JS09

/JS09

För den som undrar om andra seriefiugrers syn på nedladdning så går Skalman, apropå Bamse, ut i en tidning och säger sig ha tankat sin MP3-spelare med 30000 timmars gratismusik.
"Skalman har säkert uppfunnit en manick som söker reda på ej upphovsrättsskyddad musik", säger Bamses chefredaktör Charlotta Borelius. Var det Skalman som uppfann Google?! Spännande!
Fantomen sägs inte ha tagit ställning än i frågan, men det komiska är att i ett uttalande från chefredaktören Ulf Granberg säger man:
"Men om Fantomen skulle agera skulle han nog värna den lilla människans rätt mot de stora bolagen och koncernerna."
Ja, men då så... då kan man ju sova lugnt!
/JS09

Med risk att låta 90 år gammal så hoppas jag inte det. För studenterna så är det säkert lättare att bara vråla än att lära sig en hel sångtext. Men traditionsbunden som jag är så hör jag nog hellre på den hederliga studentsången än på vad som kan betecknas som traditionellt fylleskrål. Ett kulturarv är på väg att försvinna. Boney M har tagit över studenten. Men OK, jag kanske inte ska vara girig... grattis ändå studenter.
/JS09

Idag (enligt branschen och medierna) så måste du ha en dator och kreditkort för att få lyssna på musik med hjälp av små enstaka ljudfiler. Du får inte behålla musiken längre. Och du ska köpa sånt som ligger på topplistan för skivbolagen kan bara tjäna pengar på det (det är nämligen nästan den enda sorts musik som spelas). Är det det som kallas demokrati och valfrihet? Du kan snart inte ens vissla på en låt på stan utan att en STIM-nisse kommer och ber dig fylla i en blankett. Är det sån kultur vi vill ha? Kultur och pengar har idag ställts mot varandra, efter att ha kunnat jobba sida vid sida hela tiden på en normal nivå. Jag, som anser att kultur, och framför allt musik, vara bland det viktigaste i världen fasar för fortsättningen.
/JS08

Dessa idéer som filmskaparna har kommit på nu med många filmserier, att börja om från början med en serie som på gått i flera filmer i rad är för mig en ganska tveksam förekomst, framför allt eftersom man i många fall ändrar på historien plötsligt. Man förutsätter därmed att tittarna plötsligt ska nollställa sig och glömma bort att de tidigare filmerna helt har existerat. Framför allt i de nya Bondfilmerna där nu (i "Casino Royal" alltså) 007 plötsligt är tillbaka från början innan han blev agent. Normalt sätt så skulle detta i så fall utspelat sig på 50-talet och med en manlig M. Men de nya filmerna är moderna, med både mobiltelefoner och referenser till 11 september, och fortfarande med Judy Dench som den kvinnliga M som första gången presenterades i "Golden eye" 1995. Men det räknas inte utan är utraderat. Hon var med från början. Kalla mig petig, men jag köper inte detta utan tycker det känns lite som att underskatta tittaren och Bondfanet att ingen ändå minns eller håller koll på de tidigare filmerna. Har man slut på idéer så tycker jag att det är lättare att lägga ner serien än att ignorant radera allt det tidigare och börja om.
Det är möjligt att det är nyskapande att göra en ny James Bond och jag må kanske vara rätt gammaldags, men nyskapande för nyskapandets skull och inte för att det ger någonting, som det mycket är i dagens samhälle, är något jag inte köper. Man har haft ett filmkonsept som trots allt har stuckit ut från det mesta action som kommit genom åren och som har gjort James Bond till en karaktär och en rollfigur som folk minns och följt. Men numera är James Bond mer en dussinhjälte av actionmodell som följer en mall som alla actionfilmer ska göra och det gör tror jag, jag kan ha fel på den här punkten dock, att den dagen Daniel Craig ersätts av en mindre populär skådis som James Bond lär filmerna såsmåningom dö ut.
Nu har jag självklart inte sett nya "Quantum of solace" och jag har inget emot att se den, men jag lär se den som en actionfilm i mängden och inte som en James Bond-film. Jag vill ha en cool James Bond med sin vodka martini, uppfinningar, snygga tjejer och bilar med vapen. Som sagt, kalla mig gammaldags, men jag håller helt med Janne Hallman, recensent på Sundsvalls Tidning i sin recension av filmen; Om det inte känns som Bond, vad är då poängen med det hela?
/JS08

"Vadå? Det är ju bara vanlig hygglig materia som behöver omdistribueras till sin ursprungliga lokalisering."
Minns detta när svärföräldrarna, flickvännen eller mormor kommer på besök och se om dom köper det.
/JS08

/JS07

/JS07

Men kan man också fundera på vad hans filmer har inneburit. Jag skäms inte för att säga att jag tycker det mesta av det han har gjort i film väg varit överskattade blytunga dramaproduktioner som jag somnar av. "Kvasiintellektuell skit" var det någon som skrev på ett forum. Känns fel att ta såna ord i munnen idag kanske, men jag tror att ni fattar vad jag menar. Med andra ord, när en Ingmar Bergmanfilm går på TV, så stänger jag av. Man kanske måste ha ett unikt intresse för film och drama för att orka se igenom dom och vara engagerad i dom. Sen kan man diskutera vilken smak jag har eller inte, men det är en annan sak. Det var någon på ett diskussionsforum som sa att i Sverige så har det blivit någon allmän praxis att man SKA gilla Ingmar Bergman för att inte framstå som allt för obildad och jag kan väl instämma i det.
Men det som det också har inneburit är att det skapat en sorts vägg för svensk filmindustri. Ingmar Bergman har blivit någon sorts ribba för som man måste komma över för att svensk film ska få kallas för bra i experter och recensenters ögon. Det som han har gjort är också den stil man helst ska göra för att en film i Sverige ska bli ihågkommen. Det klarar väldigt få och det tror jag är en av anledningarna till att svensk film anses som dålig idag.
Sen kan man också fundera på nyhetsbevakningen kring detta. Det märks att det är nyhetstorka i denna regnsommar. När jag såg nyhetsuppläsaren på extra sändningen av rapport i morse så fick jag flashbacks tillbaka till Palmemordet 1986 och stämningarna i sändningarna då. Sen har det vevats med paneldiskussioner och ideliga dokumentärer som har gått och säkerligen vevas kvällen och veckan lång. Och extra nyhetsutsändningar. Och gissa om det kommer att visas Bergmanfilmer på SVT nu. Bäva månde. Nog för att Bergman var stor, men det får väl finnas gränser.
Men OK, för att säga något positivt och inte bara såga en man som blivit megastor och som just har dött så kan man säga att han trots allt fick filmvärlden utanför Sverige, och till och med i USA, att rikta blickarna mot Sverige. Hela världens medier skriver om Ingmar Bergman nu. Det är stort. Dessutom så valde han att förbli i Sverige, med undantag från åren då han bodde i Tyskland för sina skatteproblem. Han fick inte sånt storhetsvansinne att han tog sin väska och valde att satsa på Hollywood. Det är också stort. Och han gillade "Dallas". Rätta mig om jag har fel men just det meddelandet, att Ingmar Bergman gillade "Dallas", gav nån form av legal status för folket att våga erkänna att de minsann också såg "Dallas". Det är rätt mäktigt. Så visst har Ingmar Bergman betytt en del för svensk film, inget snack, men jag avstår med glädje alla de mängder med filmer som nu kommer att visas på långrad resten av året och jag står för att nyhetsbevakningen känns lite väl överdimensionerat. Han var en stor regissör, men inte gud fader själv.
/JS07

/JS07

Igår utsågs världens sju nya underverk via en omröstning på
internet. Det finns vissa gånger då folkomröstningar inte riktigt passar in och
jag sällar mig till de som tycker att det är så i detta fall. Idén kom av en
schweizare som ville restaurera upp världsarven och så långt är allt gott. Men
sen känns det lite som om det har gått lite PR-jippo och resebyråreklam i idén.
Chansen är stor att de som just har utsetts har utsetts på grund av att de är
flitigt besökta och populära turistmål och inte på grund av att de är några
potentiella underverk. Nå, de utvalda är:
Kinesiska muren i Kina, staden Petra i Jordanien,
Kristusstatyn i Brasilien, Machu Picchu i Peru, pyramiderna i Chichen Itza i
Mexiko, Colosseum i Italien och Taj Mahal i Indien.
Något jag är lite tveksam till är att det enda kvarvarande
underverket från det gamla ”gänget”, Pyramiderna i Egypten, nu plötsligt stryks
och inte är underverk längre. Borde inte ett antal byggnader som stått i så
pass många år och som byggts så stark att den överlevt alla andra underverk få
vara kvar? Och andra sidan kunde det ha varit mycket värre. Tänk om
Frihetsgudinnan i New York, som var en av kandidaterna, hade blivit ett
underverk. Vacker är den, men banne mig inget underverk.
Aftonbladet är snabba och hakar på. All PR är bra PR och nu
ska man låta svenska folket rösta om Sveriges underverk. Plötsligt känns inte
den ordinarie underverksomröstningen längre som ett så stort PR-jippo.
Man kan ju fråga sig om det verkligen behövs en sån här
omröstning 2007. Världen har väl värre saker att oroa sig. Kommer dessutom
dessa nya underverk att kunna bli lika självklara och minnesvärda som
originalen? Och är det smart att göra underverk av byggnader som trots allt människor
har tvingats och torterats till att bygga? Jag kan ju hålla med den skara som undrar varför Påskönsstatyer inte utsågs. Men nu är de utsedda och oavsett vad
man tycker om dessa så är det trots allt maffiga byggnader. Sen om de håller
lika länge, kommersiellt och byggnadsmässigt, som Babylons hängande trädgårdar
eller kolossen på Rhodos återstår att se. Till dessa byggnader (om man nu säger det till byggnader?!) säger jag bara: Grattis!

Vila i frid, Povel Ramel, kanske den siste musikaliske jazzentusiasten!
/JS07

/JS07

I lördags så offentliggjorde moderaterna sitt kulturpolitiska program kallat "Kulturen 2.0". Ett normalt parti hade gjort detta redan till valet men då var man upptagen med att få ihop Alliansens kulturprogram som ju är helt annorlunda (eller...?). Programmet ligger praktiskt sätt egentligen närmare Cecilia Stegö-Chilos kulturpolitik än den som nuvarande kulturminister Lena Adelssohn-Liljeroth driver förnärvarande. Men den är dock fylld med vackra ord och fagra löften, som låter bra. Problemet är att man går emot sig själv på fler en punkt. Moderaterna har talat sig varm om att SVT ska innehålla mer smala program och mindre snedglande på de kommersiella kanalerna.
"Vi prioriterar kvalitet och originalitet i kulturen", avslutar man hela programmet med. Och egentligen borde jag, likt Gert Gylking, ropa äntligen, om det inte hade varit för det att man vet att inget är sant. För samtidigt så är man väldigt glad åt de kommersiella kanalerna och vill att TV-licensen ska bort och betalas genom staten. Tror man verkligen att man kommer att få smalare program med mer kommersiella kanaler? Tror man att intresset för att göra eller se seriösa saker kommer att öka om man samtidigt satsar på ett kommersiellt samhälle som går ut på att starkast ekonomi vinner?
En liknande situation finns på ett annat område inom televisionen. Det finns ett krav idag på att 55 % av public service-programmen ska vara gjorde utanför Stockholm, något som SVT idag egentligen övergivit sen länge. Moderaterna vill i sitt program helt ta bort det kravet, detta samtidigt som man längre ner i texten talar om att hela landet ska speglas i utbudena.
Samma personlighetsklyvning hittar man även på andra ställen i kulturprogrammet. Man talar sig oerhört varm för yttrandefrihet, samtidigt som presstödet ska dras in vilket leder till många tidningars död.
Man ska ta bort litteraturstödet som många klassiker inte kommit ut utan, samtidigt som man hyllar kulturen och litteraturen. Det är tydligt att litteratur inte ingår i den "rätt till kultur i skolan" som man vill föra in i läroplanen.
Inom filmen ska man fördela bidragen till Svenska Filminstitutet så att färre filmer får mer i bidrag. Det vill säga bort med flera mindre rullar med längre budget och fram för gigantiska mastodontfilmer med stora kostnader, och vi ser redan via Hollywoods filmer att de säkert är framgångsrika, men inte nödvändigtvis bra för det. Dessutom vill man avskaffa filmcensuren och släppa igenom vilket skit som helst för vem som helst.
Det som är bra med moderaternas kulturpolitiska program är dock satsningen på kultur i skolan, åtminstone på papperet. Tanken att elevers rätt till kultur i skolan ska slås fast i läroplanen och att scenkonst ska vara ett naturligt inslag i skolans kulturliv är ett sätt att bevara kultur hos ungdomar. Men frågan är bara om det kommer att bli så i praktiken. För programmet innehåller mycket prat och en helt annan verkstad. Tanken är att vi ska få en mer mångfald inom kulturen, men åtgärderna signalerar åt ett helt annat håll. Tron på att företagen både ska kunna bevara den mångfalden samtidigt som man vill att alla ska klara sig självstandigt och slåss på marknadens villkor i dokusåpornas och kommersialismens tidsera är nästan löjligt naiv och cynisk. För kvalitet är inte det samma som kvantitet. Störst är inte bäst, framför allt inte inom kulturen.
/JS07
(Hela moderaternas kulturpolitiska program finns att läsa här!)

/JS07

/JS07

Snart firar jag min 32:a julafton. En julafton som
troligast inte blir likt någon annan. Nån julstämning har inte alls infunnit
sig på grund av snöbristen och min far har hotat med att grilla imorgon om det
blir varmare än 10 grader. Det har också hotats med att detta är jularna från
och med nu, men det tänker jag inte ens tänka på nu. Nästa jul ska vara vit!
Julen är för mig annars en högtid jag längtar efter. Jag
älskar de vackra julsångerna med kör, stråkar och bjällerklang. Alla ljusen som
lyser överallt. Snön som ligger vit. Kärleken som lyser överallt. Kalle Anka
och hans vänner. Karl-Bertil Jonsson och hans far Tyko. Granen som lyser i alla
färger. Julklapparna som man förväntansfullt tittar på under granen. Släkt och
vänner som äter julmat och ett ljusdämpat kök klätt i rött. Också det totala
lugnet som sen breder ut sig när hysterin är över. Det man möjligen kan fundera
över är hur man kan förbereda och längta så mycket efter en enda helg på året
som är över lika fort som du hinner äta din första portion risgrynsgröt?
Ständiga försök att ändra på julen hör man om hela tiden. Med
nya julsånger som man tror ska ersätta de gamla ”spektaklen”, men lika väl så
är det ”White Christmas”, ”När juldagsmorgon glimmar” och ”Hej mitt vinterland”
som ljuder. Med nya traditioner där man hotar att byta ut Kalle Anka mot Astrid
Lindgren, men där man likväl hör den galna Arracoan driva Kalle tillvansinne år
efter år. Där man försöker hitta nya maträtter att införa till julbordet, men
där vi ändå äter skinka, köttbullar, kalvsylta och lutfisk. Det enda som
möjligen man lyckats ändra på är i så fall vädret, som i år som bekant inte är
vit till färgen. Hur än vi försöker så för något oss tillbaka till traditionens
högborg igen. Det enda nya som man lyckats föra in på 30 år är möjligen ”Svensson,
Svensson jul” som numera är en lika stor tradition. Och må det så förbli! Det
känns så skönt med nåt som man kan lita på. Nåt som gör oss trygga i mörkret
och nåt som vi bevisligen gillar. Nåt som under en dag på året inte följer
trender hela tiden utan där vi kan vara oss själva en stund.
Men vi kan ändå skänka en tanke till de som inte får nån jul
som vi. De ensamma, uteliggarna, missbrukarna och de fattiga. De drömmer dock om
den jul som vi firar och förhoppningsvis går den drömmen en dag i uppfyllelse.
Visst är julen den allra kommersiellaste högtiden av alla.
Ständigt ska vi plågas med så viktiga nyheter som att ”julhandeln slår nytt
rekord igen” eller ”platt-TV blir årets julklapp enligt näringslivet”. Julevangeliet
hamnar längre och längre bort i folks medvetande. Men någonstans så lyckas
detta alltid hamna längst bak i mitt huvud på julafton. Karl-Bertil Jonsson och
Tage Danielsson tar ändå ner oss på jorden igen på julaftonskvällen!
Och får jag inte höra ”Oh helga natt” och ”Gläns över sjö
och strand” åtminstone en gång varje jul så blir jag besviken. Och den andra
har jag redan hört i år.
Så om 44 minuter är äntligen dags! Då är det julafton igen. Och ett
grönt gräs ska inte förstöra det för mig! Så från mig till er alla:
En riktigt God Jul!
/JS06

/JS06
