Det är alltid tragiskt när personer som alltid funnits där och gjort så mycket bra saker plötsligt inte längre finns där. Man tror att man är förberedd på att vi inte lever alltid och ändå blir man väldigt chockad när det till slut kommer. Men jag skulle ändå vilja lyfta på hatten i vördnad mot en stor komiker som har gått bort och som varit en del av den klassiska komiska revy- och humorvärld som jag så länge älskat, nämligen Gösta Ekman. Han avled 77 år gammal och var ännu en av personerna kring Hasse Å Tage som nu inte är med oss längre. Dom är inte många i livet längre och färre blir dom.

Papphammar var jag inte något stort fan av, kanske för att jag aldrig varit något fan av den typen av "ramla och göra bort sig"-humor som den karaktären i mångt och mycket stod för. Jo, den sketchen när han ska presentera vädret och allt som kommer ur honom är pinsamma sexuella anspelningar är riktigt kul. Däremot så är Gösta Ekman främst för mig förknippad med Hasse Å Tage och en lång rad legendariska sketcher. Jag kan bara rabbla de flesta av sketcherna i min kanske största favorit av Hasse Å Tages revyer, "Lådan", där Hasse och Tage gjorde en väldigt liten revy med bara Gösta och hans dåvarande fru Fatima Ekman, fast med väldigt långa titlar på sketcherna. Det var där som vi undrade vad dom har för sig i banken efter tre. En annan klassiker är där Hasse Alfredsson och Fatima ska försöka skaffa barn och Hasse frågar en rätt förbluffad Gösta Ekman, som ska föreställa läkare, när barnet kan bli statsminister.

Vi minns också alla Hasse och Göstas drift med "Fredrik Ståhls sägner", deras grova politiska satir i "Grådan", när Gösta lite förläget plockar upp en flöjt ur fickan i "Vad har du i fickan, Jan" eller när Tage Danielsson och Gösta Ekman drev hejdlöst med den svenska biståndsfrågan i "Bolla bolla". Gösta var lysande på att spela lite lätt bortkomna män med lite pinsam attityd och lyckades med sitt otroliga minspel skapa stor humor! Man skulle kunna säga att han i agerandestil i mångt och mycket var lite av föregångaren till Robert Gustafssons nuvarande stil. Gösta Ekmans lite vilsna karaktärer passade också så otroligt bra ihop med Lena Nymans mer bitchiga och tuffa brudar och de båda hade en lysande kemi ihop!
Och filmerna under 60- och 70-talet, "Att angöra en brygga" eller "Mannen som skulle sluta röka", filmer där Gösta Ekman briljerade med sin mimik.

Under 80-talet så blev han Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson med hela folket i "Jönssonligan", en karaktär som skapade stor komik med sitt enorma ego och löjligt stora överlägsenhet, men som också var lysande när han misslyckades och bröt ihop.

Jag är dessutom en av få som tycker att Gösta Ekmans version av "Martin Beck" faktiskt inte alls var dålig utan Ekman lyckade bra att gestalta en lätt trött och sliten poliskommisarie som ska försöka lösa mord med hjälp av ett gäng grava original i sin polisstab. "Roseanna" är faktiskt en väldigt underskattad svensk polisthriller!

Gösta Ekman sa vid ett tillfälle de legendariska orden "Jag var känd redan som spermie", vilket ju var sant, men ändå så lyckades han att inte ryckas med för mycket i kändishysterin utan var en rätt stillsam person utan några större skandaler, som i regel aldrig var med i frågesporter eller kändisprogram och var en väldigt intressant person att lyssna på när han gav intervjuer. Så för den enorma humor, den mimik och de filminsatser som han givit Sverige så kommer jag att sakna Gösta Ekman. Svenska humorklassiker växer inte på träd numera, utan snarare så är de sällsynta frukter som man får skörda och leta för att hitta. Tack för din gåva till svensk humor och svensk underhållning, Gösta!

/JS17

Intressant?
 

Bob Dylan får nobelpriset i litteratur, vad säger man om det? Om jag ska vara ärlig så vet jag inte. Det finns så många vinklar på detta. Först och främst så ska jag villigt erkänna, jag är HELT fel person att bedöma Bob Dylans verk. Jag har aldrig haft något intresse i hans protestsånger och tämligen stela musik. Min favoritlåt med Dylan är "When the night comes falling from the sky" från 1985 och den går mer eller mindre i discotakt, där ligger mitt intresse kring honom så ni vet förutsättningarna.

Därför försöker jag fokusera på Svenska Akademin och det dom har gjort. Nobelpriset i litteratur för mig kan jämföras med en PR-kupp. Vi ger priset till en författare som få känner till så denne får massmedial uppmärksamhet och PR i ett år och sen glöms bort och hamnar i second hand-affärernas bokhyllor. Fråga mig, jag får på mitt jobb in både Günther Grass, Doris Lessing och Toni Morrison mer eller mindre varje vecka och de säljs inte nåt nämvärt mer bara för att dom en gång vunnit nobelpriset. Därför är valet av Bob Dylan ett intressant stort steg bort från det och något som onekligen skapar intresse för priset och får folk att hoppa till och börja fokusera på priset igen. Man bryter mot gamla oskrivna regler och utmanar. Det är modigt.

Samtidigt när jag hörde om akademins val så undrade jag just då om det hade brunnit för dom. Musik är idag mer eller mindre en slit och släng vara, artister kommer och går och få består. OK, Dylans musik från förr spelas och älskas av många och har bestått. Men aktuell och aktiv idag kan man inte direkt kalla Bob Dylan, om man jämför med flera av de andra nobelpristagarna som ändå varit någorlunda aktiva i sitt yrke vad gäller produktion. Trots allt så var motiveringen att han fick det för de låttexter han hade skrivit FÖRR. Att då ge priset till en rockstjärna för texter han skrev för 40-50 år sen får åtminste mig att börja fundera på om det är ett modigt trendbrott eller om det är slut på bra författare numera och om den unga internetgenerationen, som knappt läser fysiska böcker, har skåpat ut nobelpriset så det bara är detta kvar. Men så illa kan det väl inte vara ännu på bokfronten.

Jag vill dock tro att det finns någon tanke bakom detta val och jag hoppas att det inte är någon början till en helt ny era där gamla hits från 60-talet och journalisternas skivbackar/spellistor belönas med ett pris som normalt borde uppmana folk att läsa lite mer böcker, hur tråkiga och okända de normala vinnarna än brukar vara.

/JS16

Intressant?
 

Ibland slår verkligheten en i ansiktet och man påminns om hur skört och kort livet ändå är. Som när man läser på ett diskussionsforum att en av mina idoler inom den svenska komiken nu har gott bort, Magnus Härenstam. Han förlorade kampern mot prostatacancern, 74 år gammal, och avled ikväll.

För mig var Magnus Härenstam en person som utstrålade både humor, glädje och värme och alltid gjorde det yttersta för att underhålla folk med sin ljusa och lite härligt gnälliga röst, oavsett vad han var med i. Jag upptäckte honom förstås i samband med att han, Brasse Brännström och Eva Rameus lärde mig att läsa och räkna i "Fem myror är fler än fyra elefanter" och efter ett tag så upptäckte jag hans och Brasses underbara sketcher och revyer.
Men han hade också programledarskapet som en talang, när jag varje vecka under 80-talets slut bänkade mig framför TVn för att titta på när han hade det kul med gäster i frågetävlingen "Lagt kort ligger", eller gav en massa svar till frågande tävlande i "Jeopardy".

En bortglömd favorit för mig var en komediserie som Magnus och Brasse gjorde på 70-talet som hette "Skyll inte på mig", där den överdrivet noggranne Magnus bodde combo med den struligare festprissen Brasse gjorde allt för att imponera på tjejer och få pengar. Serien hade en engelsk förlaga, men när den gjordes på svenska var dessa två som självskrivna för rollerna.

Men nu är en av svensk humors allra bästa komikerpar borta, Magnus & Brasse. Paret som kunde vrida och vända på ord och göra komedi av seriösa ämnen och samhällets trender och ändå ta allt med en klackspark. Det är få komiker idag som ens kommer i närheten av vad forntidens humorgäng gjorde och nu försvinner dom en efter en och nu var det alltså Magnus Härenstams tur.
Tack för allt, Magnus, för din humor, kunskap och insats för att roa oss. Du är saknad, men förhoppningsvis sitter du, Eva och Brasse nu någonstans och försöker bräcka varandra med lekar.

/JS15

Intressant?
 

Jag måste säga att svensk filmindustri är riktigt illa ute när man måste ta Jönssonligan, försöka göra om den med nya skådespelare och göra den seriös och helt ändra karaktärerna på rollfigurerna. Det går inte att skapa nåt helt nytt idag, det har vi sett på Hollywoods alla milljoner nya filmversioner på gamla TV-serier och filmverisoner av serietidningarnas superhjältar. Och James Bond är väl det största exemplet, som börjar om från början och hoppas att fansen har amnesi och har glömt att dom andra 100 filmerna finns. Men i Sverige har detta varit hyggligt förskonat ändå, tills nu. Visst, jag erkänner att jag gillar dom klassiska Jönssonligan-filmerna, men detta blir bara patetiskt! Dynamit-Harry är självmordsbenägen och Rocky, som i dom tre första originalfilmerna är ett klantigt fegt matvrak, är här en kvinnlig livsfarlig kassaskåpsexpert. Herre jösses!

Här näst väntar vi därmed på "Varuhuset" som en Colin Nutley-tragedi med Helena Bergström som Margaretha Öhman, "Göta Kanal" som en actionfilm i bästa Hamilton-stil med Mikael Persbrant som båtredare och här agent Andersson och den stora Guldbaggevinnaren, Åsa-Nisses senaste film i dramatolkning med titeln, "Åsa-Nisse - tillbaka till fucking Knoholt", med Lukas Moodysson som regissör och Thorsten Flink som Åsa-Nisse.
Gör nåt nytt som blir en modern klassiker och låt dom gamla filmerna få åldras med lite värdighet.

/JS14

Intressant?
 

Jag avslutade just att titta på komikern Özz Nüjens show "Statsminister Özz Nüjen" och blev mycket överraskad. Jag har aldrig varit ett sånt stort fan av denne komiker utan sett honom som lite väl tramsig allt för ofta. Men i denna show iklär han sig rollen som en statsministerkandidat, den första muslimske statsministerkandidaten. Han visar både upp svenskarnas mentalitet på ett träffsäkersätt, sågar våra nuvarande partier och partiledare och berättar komiska insitenter ur sitt liv.

Men framför allt är showen en uppvisning i medmänsklighet och rasistmotstånd. Hans ord om alla människors lika värde är väldigt sanna och tänkvärda. Stundtals är showen lite gapig och överspelad, men ändå så kommer budskapet fram, detta med ett leende och med rolig humor på rätta stället, och det är det viktigaste. Så min rekommendation är att se denna show och tänka efter på hur vi människor behandlar varandra.

/JS14

Intressant?
 

/JS14

Intressant?
 

Jag såg på "Skånska mord"-filmen om Hurvamorden med Ernst-Hugo Järegård som massmördaren Tore Hedin, polisvikarien som slog ihjäl sina offer, inklusive sina egna föräldrar, och sen tände eld på deras hem. Sen satte han sig och hjälpte till att utreda fallen. Detta är ju då en verklighetsbaserad berättelse och man fasas över hur vidrigt sned i huvudet vissa är, men inser samtidigt att den mest spännande thrillern och deckaren kan man finna i den verkliga svenska kriminalhistorien. En stor eloge också till Ernst-Hugo Järegård som verkligen kan spela dom allra mest kusliga karaktärerna på de mest lysande sätt. Men så ska Järegård också fått hemska mardrömmar om sina rollkaraktärer när han filmade "Skånska mord" på 80-talet.

Men man blir lite konfunderad när läser vissa diskussionsforum som försöker lyfta upp Tore Hedin som en "legend"?! Det finns, och har väl alltid funnits, någon sorts märklig fascination för dessa trasiga och kusliga människor. Jag minns när man var ung på 80-talet och alla ungdomar tyckte att dessa gäng som slogs på gatorna var hur tuffa som helst. Men att tonåringar sitter och tycker att en massa vandaler är tuffa är sorgligt, men en annan sak då många ännu inte lärt sig livets hårda väg. Däremot kan jag tycka att vuxna borde fatta mer att män som Tore Hedin är psykotiska massmördare. Att kalla dom för "legend" är i mina ögon väldigt märkligt. Det kanske är så att vissa saker är så långt borta i tiden, Tore Hedin härjade trots allt runt 1951-52, att man idag har svårt att relatera till detta och ser allt som en sorts fiktion i verkligheten. Eller så fyller män som Tore Hedin sin funktion som den typen av människor som ger oss kalla kårar och sköna rysningar längs ryggraden i vår grå jobbvardag. Välj själv. Sevärd och rekommenderbar är i alla fall hela serien "Skånska mord" om ni skulle få tag i den.

/JS14

Intressant?
 

/JS13

Intressant?
 

OK, åter, precis som "Tintin i Kongo", tanken är säkert bra och välmenande när man nu klipper bort den färgade dockan och den vaggande judiske uppvridningsbare gubben ur "Tomtens verkstad" från Kalle Anka på julafton. Man visar respekt mot invandrare och folk med andra religioner. Men jag tror knappast att just detta är den allra viktigaste saken att visa det genom. Precis som Hergé är detta minnen från en svunnen tid som till skillnad från Tintin-boken är ganska oskyldigt. Men jag tror inte att alla främlingsfientliga partierna i europaparlamentet försvinner av detta eller att vi mindre sitter och pratar bakom ryggen på invandrarna för det. Ägna kampen mot rasism till något mycket viktigare istället än att klippa i tecknade kortfilmer som visas en gång om året.

/JS12

Intressant?
 

Som gammal seriesamlare och väldigt intresserad av seriebranschens historia har Tintin alltid tillhört en av mina stora favoriter. Hergés teckningar, förmåga att bygga upp spänning sida efter sida och sen kombinera det med den dråpliga och härliga humorn har alltid lockat mig. Jag är barnsligt förtjust i dom gamla ljudberättelserna från 70- och 80-talet med Tomas Bolme och Åke Lindström! Också historien bakom alla Tintinböckerna, för det finns verkligen en historia kring hans skapande och hur hans samhällssyn plötsligt blev en bok. Mest fascinerad är jag av "Tintin i Tibet" och hur Hergé på ett sånt fint sätt tecknade ner sin eget privata letande efter sin vän Tchang (som hette Tchang i böckerna också) på papper och gjorde det till detta mästerverk i seriegenren.
Tintin är i ropet och har varit det av och till nu under en väldigt lång tid tack vare diskussionen av ett annat album, "Tintin i Kongo". På flera bibliotek har ropen skallat att den boken ska bannlysas och plockas bort för att den stämplas som rasistisk. Skriven i en tid då den afrikanska delen av världen var väldigt outforskad och människan väldigt okunnig på den tiden fick Hergé ett uppdrag av tidningen Le XXème Siècle att göra en berättelse där Tintin åkte till det då Belgiska Kongo, trots att Hergé ville att hans unge journalist skulle åka till USA istället.

Jag är, som alla som läst mina spaningar förstått, en stor kämpe mot rasism och främlingsfientlighet, men att bannlysa "Tintin i Kongo" för hur man såg på Afrika på 30-talet är korkat. Jag hade inte sagt nåt om Tintin hade stått bland afrikanerna och skrikit rent rasistiska slagord eller nåt sånt, men detta får kampen mot rasism att hamna i lätt löjlig dager.
I så fall kan vi bannlysa den klassiska 80-talsfilmen "Gudarna måste vara tokiga", där en afrikansk stam stämplas som totala idioter som aldrig sett en Coca-Colaflaska förr. Vi får bannlysa alla dokument från förr om hur jazzen kom till Sverige på 30-talet, där de färgade i USA framställdes som saker som får "Tintin i Kongo" att framstå som rena Bibeln i jämförelse. Det finns tecknade kortfilmer från 30-talet som också borde bannlysas.

"Tintin i Kongo" är kanske inte ett av Hergés stora mästerverk och beskrivningen av folket där är inte ett föredöme eller särskilt bra, men det är också, som Tintinkännaren Björn Wahlberg beskriver "ett tidsdokument från ett svunnet Europa". Historien kan ingen ändra på och det går inte heller att dölja den, bara lära oss av den för framtiden. Lägg ner lite mer energi istället på att sprida information om främlingsifentlighet och rasism av idag, i en tid då vi vet mycket mer om världen runt om oss och borde ha mer förstånd, men ändå låter främlingsfientliga partier runt om i Europa få mark. DET sprider rasismen mycket mer än en gammal seriebok, skriven långt innan televisionen knappt var uppfunnen.

/JS12

Intressant?
 

Det är alltid intressant att se när drevet går i serievärlden och media försöker skapa skandal av nåt som egentligen är så fiktivt som en tecknad serietidning som ska underhålla en ung publik. Jag skrev tidigare om Kalle Anka och hur tidningen vid ett tillfälle tog parti mot nedladdning (läs här). Nu är det Bamse som skapar rubriker efter att man i en beställningsserie från Migrationsverket låter ett gäng vargflyktingar bli utvisade och därefter bli glada vid hemkomsten för det. Journalisten Mattias Elftorps rasar för att det är "en retuschering av verkligheten" och kallar Bamse världens dummaste björn. Man kan ju först och främst fråga sig vitsen i att Migrationsverket, som i sig inte är världens bästa verk, beställer en tidning med Sveriges mest populära barnhjälte, för en målgrupp som troligen aldrig hört talas om björnen.
Nu har jag inte läst serien mer än de bilder som visats i medierna så jag ska inte recensera den för mycket, men självklart är slutet en viss försköning av verkligheten. Dock är debatten något överdriven och upphausad. Förmodligen är slutet i serien gjord för att barnen ska kunna stänga tidningen med en med en sorts "feel good"-känsla. Ingen är ond, alla är glada och man kan drömma sött på nätterna. Lite det som alltid varit tidningens kännetecken. Om det sen är det som flyktingbarn egentligen ska lära sig eller inte är en annan sak.
Däremot kan jag känna ibland när jag bläddrar i tidningen idag, för det förekommer faktiskt ibland även fast jag passerat 30 (är man seriefreak så är man), att Bamse kan inte ha världens lättaste jobb. Gång på gång har tidningen anklagats för att vara kommunistisk. Och andra sidan är allt som idag är gjort av välvilja mot en annan människa kommunistiskt tydligen. Vi lever i den självständigaste, girigaste och mest egotrippade av världar idag och att i den tiden försöka producera serier som är till för att lära barnen att vara snälla mot varandra, våld löser inga problem, var vänner med alla, alla äter frukt och alla är välkomna i "vårt gäng" kan inte vara det lättaste. Bamseserien har alltid varit en förhoppning mot barnen att skapa en bättre värld. Möjligheten fanns förr, helt klart, men den verkar numera glida längre och längre från verkligheten och Bamses värld är mer ett utopia som få tror på idag. Visst, nu låter det som en dystopi och jag tycker att Rune Andreassons verk och mål med serien ska leva vidare, seriens livskraft är mycket imponerande och tidningens ideologi är vacker, men frågan bör ställas: Hur mycket verklighet finns det egentligen i Bamse nuförtiden och hur mycket tro finns att barnen ska kunna åstadkomma allt det goda som finns i den serien? Eller är Bamse numera bara förströelse och underhållning för barnen i några minuter?

/JS11


 

När det gäller svensk humor så har jag sagt förut att det sorgliga är att mycket av dagens humor handlar om snabba och plumpa repliker och kontroversiella saker för att tänja på gränserna och tjäna pengar. Det finns en liten skara fortfarande som tar humor på större allvar och skämtar med hjärtat och med hjärnan och har en mening med sin humor. Tyvärr blev den skaran en person mindre när Lasse Eriksson dog 61 år, på Reginateaterns scen mitt under en föreställning.
Jag tyckte Lasse Eriksson var en av Norrlands mest lysande ståuppkomiker som inte bara underhöll, han gjorde det på ett sätt som gjorde att man också fick tänka till, oavsett om han stod på Norra Brunn och höll stand up-show, roade i "Snacka om nyheter" eller satt i "Telespånarna" i P4 och formulerade svar på folks inringda funderingar. En underfundig humor med ett budskap kring det han sa och med en stil som pulveriserade de flesta norrländska myterna. Dessutom hade han ett brinnande samhällsengagemang för andra människor. Komiker som Lasse Eriksson finns det väldigt få av och han lämnar ett stort tomrum efter sig som underhållare.

/JS11


 

Det är med sorg jag läser om skådespelerskan Lena Nymans död, en av våra bästa och skönaste komedienner. För mig är Lena Nyman förknippad mest med Hasse & Tage och det är tragiskt hur en efter en ur tidernas bästa revygäng försvinner. Jag kommer dock aldrig att glömma de sköna sketcher där hon med sitt sätt att spela tuffa bitchiga kvinnor gav sketcherna riktig krydda. Mamman som ska köpa sin son en kulpåse i födelsedagspresent i "I sportaffären" ("Säääääätt, va' då för säääättt?"), coola statsbruden som genom ett förhållande med en bonde blir tvungen att bo på landet i "Stadslollan", hon som äntligen kommer fram till "Ring så spelar vi" i "Jag har talat med Hasse Telemar" eller den fräcka tangon med Gösta Ekman i "Vad har du i fickan, Jan?". Men även i Hasse & Tages filmer lyste Lena Nymans komiska storhet, som kronprinsessan Viktoria som gör uppror i "Sopor" eller som fängelsetjejen Frida i "Släpp fångarne loss, det är vår!". Men hon kunde även den seriösa sidan, vilket hon med bravur visade som Ronjas mamma Lovis i "Ronja Rövardotter".
Sen ska jag väl med barmhärtighet lämna hennes sånginsatser på skiva som inte var lika underhållande, där bland annat Staffan Hellstrand skrivit texter åt henne. Men dom är dock en del av hennes karriär.
Men Lena Nyman som skådespelerska och komiker med sin karakträristiska hesa röst var en krydda som satte färg på revyerna och filmerna. Hon gjorde både komiska insatser och seriösa roller lysande med en energi som få hade. Svensk humor är en profil fattigare!

/JS11


 

Jag kom just hem från att ha sett Iron Man 2. Jag ska nu inte recensera den filmen nåt närmare här. Jag tyckte den var OK, varken mer eller mindre. Skön underhållning på två timmar en lördagskväll, även om jag hade svårt för delar av handlingen! Vad jag däremot tänkte fråga är: Vart är fantasin i Hollywood? Jag har varit seriesamlare en gång och Spindelmannen och Marvel var en av de saker jag samlade mest aktivit på för ca 10-15 år sen. Men ändå är jag otroligt mätt på dessa eviga filmatiseringar av seriefigurer, framför allt eftersom de ofta också ändrar i filmen i förhållande till serien. Och, surprise, det är MÅNGA fler till på väg! Vänta er både Thor, Captain America, Avengers, Doctor Strange, en till Batman samt kanske också fler Spidermanfilmer. Samt, inte att för glömma, den kommande Tintinfilmen "Enhörningens hemlighet".
Samma sak med dessa ständiga remakes av gamla klassiska TV-serier, nu när A-team är på väg. Vi har dessutom under under de senaste 15 åren sett Helgonet, som blivit en mystisk tjuv, Miami Vice, som utspelar sig på 2000-talet fast varken Crocket eller Tubbs åldrats, Mission Impossible, där den lugne coole aristokraten Jim Phelps blivit en gubbsjuk massmördare och så vidare och så vidare. Jag vill INTE se fler slakter av klassiska TV-serier i modern tappning på bio! Är det svårt för dagens filmmakare att skapa nya filmer med nytt manus och låta det klassiska få vara klassiskt?! Numera verkar man göra filmer som precis som i musikvärlden, underhållningsvärlden, mediavärlden osv ska gå in genom ett öra och öga och ut lika fort igen utan att man ska minnas nåt. Jag kräver verkligen inte mycket, för jag vill inte heller ha några finstämda snobbiga Oscarsrullar, men just nu verkar det vara som i ordspråket: "Ur intet kommer inget". Skärpning, filmvärlden!

/JS10


 

Jag måste säga att när jag ser debatten som rasar om Guldbaggegalan gällande att kritikerna anser att det är för breda och kommersiella filmer som nomineras så får jag en skrattretande vetskap slängd i ansiktet om hur okunnig jag måste vara på filmbranschen idag. Av dom nominerade filmerna är det bara två jag hört talas om, "Män som hatar kvinnor" och "Johan Falk - gruppen för särskilda insatser" och en, den senare, som jag har sett. Resten är mer eller mindre okända filmer för mig och ändå är det "för breda och kommersiella filmer". Jösses, behöver jag gå på bio eller?!
Precis som i musikbranschens galor så fattar jag inte vad det är för nån som från början fick för sig att film ska bara tyckas och belönas av folk som har en högskoleutbildning på minst 5 år i journalistik, eller i detta fall filmvetenskap. Det är väl ändå folket som tittar, blir underhållna och betalar biljetter. Varför är då dessa mindre kunniga på vad som är bra än Gunnar Relin, bara för att en del av dom föredrar "Göta kanal" som underhållning före Ingemar Bergman?!
När det gäller själva galan så är Johan Glans en fantastisk underhållare, inget snack. Han är en av mina favoritstandupkomiker, men tyvärr var det lite för mycket trams och sketcher som i bästa fall gav mig ett flin. Men jag blev glad över två vinnare, Anki Lidén som bästa kvinnliga biroll och Claes Ljungmark som bästa manliga huvudroll. Jag gillar ju när artister/skådespelare som hållit på ett bra tag äntligen får sitt genombrott. Lidén har under alla år varit Sveriges mesta såpaskådis som varit med i nästan alla svenska såpor utom möjligen "Rederiet" och "Varuhuset". Äntligen får hon en pris för en mer "seriös" roll.
Sak samma med Ljungmark som varit en bakgrundsskådis i många serier i flera år och som äntligen får skina i glansen på egen hand. Heder åt detta. Synd bara att Joel Kinnaman inte fick nåt för sin suveräna tolkning av infiltratören Frank Wagner i "Johan Falk - gruppen för särskilda insatser".
Och apropå "Män som hatar kvinnor" så är det kul också att en thriller äntligen kan få vinna något i en gala som annars präglats av det som varit svensk filmindustris enda mål i alla år; det ständiga letandet efter en ny Ingemar Bergman eller en ny Lukas Moodysson! Filmbranschen måste bredda sig lite än att bara klappas sig på axeln och belöna sig för att man kan göra finstämda konstfilmer som få ser på bio, men som får fem plus av "Filmkrönikan". När ska "eliten" sluta se ner på tycke och smak och acceptera mångfald?

/JS10


 

Det har verkligen hänt nåt med religionen i Sverige när Thomas Di Leva får hålla i helgmålsbönen på SVT...

/JS09


 

Jag bara måste skriva några rader om programledaren och skådespelaren Ulf Larssons död. Ulf Larsson var enligt mig en mycket bra underhållare och programledare som alltid var glad och som underhöll med hjärtat. Han vågade gå emot strömmen och lyfta fram äldre underhållning och humor på ett sätt som ingen annan vågade och som med Måns Herngren och Hannes Holm på 80-talet gjorde humor som då ansågs som nyskapande och udda. Det var genom dessa program, "Storebror och lillebror" och "Namnsdagsserien", som jag såg Ulf för första gången. Och "Söndagsöppet" har väl aldrig varit bättre än det var under Uffes ledning, framför allt gillade jag programinslaget där han tog temperaturen på kändisarnas kunskaper om sin egen karriär. Men framför allt var han ingen diva utan han vågade vara sig själv mot folk och som vågade gå ut och visa med sin egen erfarenhet hur alkohol kan skada! En varmare personlighet i kändis-Sverige fick man nog leta efter. Synd att underhållare som han inte växer på träd idag! Läs även denna fina hyllningskrönika av Jan-Olof Andersson i dagens Aftonblad! Vila i frid, Ulf Larsson!

/JS09


 

Fildelningsdebatten går ner i åldrarna och ingen ska komma undan. Det är alltid rätt komiskt när politiska företrädare ska försöka locka unga entusiaster genom serierna. Men det är inte komiskt för att serierna är komiska utan för att det sprider ett löjets skimmer över allt. För ca 10 år sen försökte EU-parlamentet sig på att lansera en serietidning där man med hjälp av en påhittad superhjälte, Captain Euro, skulle sprida budskapet om EMU. I serievärlden var alla EMU-motståndare onda, vilket absolut inte gjorde att man tog EU på allvar, snarare tvärtom. Nu är det Kalle Anka som gett sig in i fildelningsdebatten i senaste numret av Kalle Anka & Co. Själv var jag seriesamlare under 90-talet fram till 2001 och samlar idag bara på Kalle Anka-serier av tecknaren Don Rosa. I Don Rosas Disneyvärld är nästan allt underhållning och snygga teckningar. Det är serier för mig. Att läsa Kalle Anka-tidningar utgivna idag ger mig ingenting, eftersom de ofta är uselt tecknade och har manus som farit iväg långt sen Carl Barks dagar. Och detta får väl ses som ett bevis på det. Knattarna tankar hem en Ankeborgsartists senaste platta i väntan på att få råd med att köpa den, medan Kalle försöker sälja kopian olagligt. Det slutar med att Joakim Von Anka kommer, representerandes de stora bolagen här, och hotar Kalle med miljonböter som rädd försöker be om förlåtelse i sista rutan. Originalserien är tecknad i Holland och jag vill inte spekulera om det är de holländska skivbolagen (eller påtryckningar från USA?) som försöker serievägen skapa propaganda eller om det bara är ett hjärnsläpp från utgivarna Egmont. Det finns en alternativversioner också där Farbror Joakim säger att Kalle har hjälpt honom med marknadsföringen av skivorna och en tredje där Joakim helt enkelt säger att han skrämdes lite och förväntar att Kalle börjar tjalla på fildelarna (läs alla versionerna här). Vilken sida man än står på så är detta inte den underhållning jag vill ha i en serietidning. Jag vill att en stunds serieläsande ska vara skön tidsfördriv och inte att vardagens debatter ska följa en vart än man går. Jag vill ha humor, äventyr och snygga teckningar, inte en massa propaganda i officiella tidningar. Att Bamse ger ut specialtidningar mot mobbing är helt OK och att det finns minimal smygpropaganda mellan raderna får jag acceptera, men när bolagen börjar använda sig av populära tidningar för att försöka göra öppen reklam tycker jag att det blir patetiskt.
För den som undrar om andra seriefiugrers syn på nedladdning så går Skalman, apropå Bamse, ut i en tidning och säger sig ha tankat sin MP3-spelare med 30000 timmars gratismusik.
"Skalman har säkert uppfunnit en manick som söker reda på ej upphovsrättsskyddad musik", säger Bamses chefredaktör Charlotta Borelius. Var det Skalman som uppfann Google?! Spännande!
Fantomen sägs inte ha tagit ställning än i frågan, men det komiska är att i ett uttalande från chefredaktören Ulf Granberg säger man:
"Men om Fantomen skulle agera skulle han nog värna den lilla människans rätt mot de stora bolagen och koncernerna."
Ja, men då så... då kan man ju sova lugnt!

/JS09


 

Jag var och tittade på ett studentfirande idag och blev rätt paff. Det säkraste tecknet att sommaren är här för mig är att höra studentsången, alltså "Sjung om studentens lyckliga dag, låtom oss fröjdas i ungdomens vår!". Men jag såg ca 15 klasser som gick ut på Hedbergska gymnasiet här i Sundsvall och bara två av dom sjöng studentsången. Min fråga är nu: Är studentsången på utdöende? Har den helt ersatts på trapporna av "EEEEE3BBBBB (insätt valfri klass) TJAAAAALLLAAALLAAALLAAALLAAALLAAAA!!!!"?
Med risk att låta 90 år gammal så hoppas jag inte det. För studenterna så är det säkert lättare att bara vråla än att lära sig en hel sångtext. Men traditionsbunden som jag är så hör jag nog hellre på den hederliga studentsången än på vad som kan betecknas som traditionellt fylleskrål. Ett kulturarv är på väg att försvinna. Boney M har tagit över studenten. Men OK, jag kanske inte ska vara girig... grattis ändå studenter.

/JS09


 

Jag vet att jag har varit inne på detta förr, men jag anser att det är en viktig sak som kräver att upprepas: Vad håller vi på med när det gäller kulturen i världen? Det var när jag såg nyheten om att skivbolaget Warner kräver att deras videor plockas bort från YouTube som dessa tankar kom upp igen. Först funderar man förstås på intelligensen hos Warner när man, i en tid då ny musik, åtminstone i svensk TV, knappt förekommer längre, tackar nej till det största forumet för gratisreklam man kan få. Men sen så tänker man vidare på utvecklingen totalt sett; Tänk att det fanns en tid på 80-talet då det fanns fritt i radion att få lyssna på vilken musik man ville, det fanns dansband, dragspel, jazz, visor, pop, hårdrock, vad du ville. Du fick välja själv också vilket format du skulle köpa i, LP eller Kassett. Dessutom fick du behålla musiken och lyssna på den när du ville och hur ofta du ville. Kulturen blomstrade och var fri och lättsam!
Idag (enligt branschen och medierna) så måste du ha en dator och kreditkort för att få lyssna på musik med hjälp av små enstaka ljudfiler. Du får inte behålla musiken längre. Och du ska köpa sånt som ligger på topplistan för skivbolagen kan bara tjäna pengar på det (det är nämligen nästan den enda sorts musik som spelas). Är det det som kallas demokrati och valfrihet? Du kan snart inte ens vissla på en låt på stan utan att en STIM-nisse kommer och ber dig fylla i en blankett. Är det sån kultur vi vill ha? Kultur och pengar har idag ställts mot varandra, efter att ha kunnat jobba sida vid sida hela tiden på en normal nivå. Jag, som anser att kultur, och framför allt musik, vara bland det viktigaste i världen fasar för fortsättningen.

/JS08


 

Emellanåt känns det kul att skriva något som inte rör politik eller världshändelser. Och denna spaning kan man ha invändningar om och kalla för lite väl petig om man vill, men det är kul att få vara det ibland. Det är ju premiär snart för nya Bondfilmen "Quantum of solace" och alla har gjort kollektivt vågen åt Daniel Craig sen han tog över agentmanteln. Jag har då sett alla Bondfilmer som har kommit ut och jag tänker som vanligt vara motvalskärring och säga: Ge oss tillbaka en riktig James Bond! Jag ska verkligen inte såga Daniel Craig som actionskådis. Förra Bondfilmen "Casino Royal" var ingen dålig actionfilm, verkligen inte, men det var banne mig inte en Bondfilm! Och jag kan omöjligen bedöma om Daniel Craig är en bra James Bond, eftersom han numera inte ens är James Bond, mer än till namnet. När man, som man nu har gjort, har skalat av James Bond på nästan alla de karaktäristiska kännetecken som har funnits genom alla filmer så kan jag inte bedöma om han är en James Bond eftersom han inte längre agerar som James Bond.
Dessa idéer som filmskaparna har kommit på nu med många filmserier, att börja om från början med en serie som på gått i flera filmer i rad är för mig en ganska tveksam förekomst, framför allt eftersom man i många fall ändrar på historien plötsligt. Man förutsätter därmed att tittarna plötsligt ska nollställa sig och glömma bort att de tidigare filmerna helt har existerat. Framför allt i de nya Bondfilmerna där nu (i "Casino Royal" alltså) 007 plötsligt är tillbaka från början innan han blev agent. Normalt sätt så skulle detta i så fall utspelat sig på 50-talet och med en manlig M. Men de nya filmerna är moderna, med både mobiltelefoner och referenser till 11 september, och fortfarande med Judy Dench som den kvinnliga M som första gången presenterades i "Golden eye" 1995. Men det räknas inte utan är utraderat. Hon var med från början. Kalla mig petig, men jag köper inte detta utan tycker det känns lite som att underskatta tittaren och Bondfanet att ingen ändå minns eller håller koll på de tidigare filmerna. Har man slut på idéer så tycker jag att det är lättare att lägga ner serien än att ignorant radera allt det tidigare och börja om.
Det är möjligt att det är nyskapande att göra en ny James Bond och jag må kanske vara rätt gammaldags, men nyskapande för nyskapandets skull och inte för att det ger någonting, som det mycket är i dagens samhälle, är något jag inte köper. Man har haft ett filmkonsept som trots allt har stuckit ut från det mesta action som kommit genom åren och som har gjort James Bond till en karaktär och en rollfigur som folk minns och följt. Men numera är James Bond mer en dussinhjälte av actionmodell som följer en mall som alla actionfilmer ska göra och det gör tror jag, jag kan ha fel på den här punkten dock, att den dagen Daniel Craig ersätts av en mindre populär skådis som James Bond lär filmerna såsmåningom dö ut.
Nu har jag självklart inte sett nya "Quantum of solace" och jag har inget emot att se den, men jag lär se den som en actionfilm i mängden och inte som en James Bond-film. Jag vill ha en cool James Bond med sin vodka martini, uppfinningar, snygga tjejer och bilar med vapen. Som sagt, kalla mig gammaldags, men jag håller helt med Janne Hallman, recensent på Sundsvalls Tidning i sin recension av filmen; Om det inte känns som Bond, vad är då poängen med det hela?

/JS08


 

Jag var för ett tag sen på museet här i stan och fick ett tips hur man kan klara sig om någon klagar på ett smutsigt hår eller en smutsig lägenhet. Enligt den engelska socialantropologen Mary Douglas så är smuts en fråga om VAR, inte VAD. Att smuts enbart är saker som är rätt saker på fel ställe. Alltså kan man säga:
"Vadå? Det är ju bara vanlig hygglig materia som behöver omdistribueras till sin ursprungliga lokalisering."
Minns detta när svärföräldrarna, flickvännen eller mormor kommer på besök och se om dom köper det.

/JS08


 

Kandidat nr 1 till titeln årets mest uppblåsta nyhet: Mikael Persbrandt lämnar Dramaten för Statsteatern! OK att Aftonbladet, som lever på skvaller, blåser upp det, men att Rapport och TV 4-nyheterna blåser upp det som en av det viktigaste nyheterna... Fanns det inget viktigare till nyhetssändningarna igår än vad Jan Malmsjö vräkte ur sig i morgonsoffan?

/JS07


 

Rekordmånga bidrag har skickats in till 2008 års melodifestival och Christer Björkman är så glad. Lite underligt med tanke på att 90 % av uppmärksamheten från både media och SVTs sida läggs på de specialinbjudna jokrarna...

/JS07


 

Jag hade hoppats att kunna skriva om något trevligt, politiskt och allmänbildande. Men det sprack direkt på morgonen när jag såg en extra nyhetsutsändning och en dämpad nyhetsuppläsare meddelar att Ingmar Bergman är död. Jag antar att jag inte kommer att kunna skriva om något annat idag, för fler nyheter lär väl inte finnas. Så skyll inte på mig om jag vid fel tillfälle skriver något om Bergman som man kanske inte borde skriva direkt vid dödstillfället (hrrrm...hrrrm). Man kan dela upp Ingmar Bergman i två sorters synsätt. Dels det han har gjort för svensk film, för oavsett så har han gjort att världen ändå sett svensk film. För det ska han respekteras. Inget snack.
Men kan man också fundera på vad hans filmer har inneburit. Jag skäms inte för att säga att jag tycker det mesta av det han har gjort i film väg varit överskattade blytunga dramaproduktioner som jag somnar av. "Kvasiintellektuell skit" var det någon som skrev på ett forum. Känns fel att ta såna ord i munnen idag kanske, men jag tror att ni fattar vad jag menar. Med andra ord, när en Ingmar Bergmanfilm går på TV, så stänger jag av. Man kanske måste ha ett unikt intresse för film och drama för att orka se igenom dom och vara engagerad i dom. Sen kan man diskutera vilken smak jag har eller inte, men det är en annan sak. Det var någon på ett diskussionsforum som sa att i Sverige så har det blivit någon allmän praxis att man SKA gilla Ingmar Bergman för att inte framstå som allt för obildad och jag kan väl instämma i det.
Men det som det också har inneburit är att det skapat en sorts vägg för svensk filmindustri. Ingmar Bergman har blivit någon sorts ribba för som man måste komma över för att svensk film ska få kallas för bra i experter och recensenters ögon. Det som han har gjort är också den stil man helst ska göra för att en film i Sverige ska bli ihågkommen. Det klarar väldigt få och det tror jag är en av anledningarna till att svensk film anses som dålig idag.

Sen kan man också fundera på nyhetsbevakningen kring detta. Det märks att det är nyhetstorka i denna regnsommar. När jag såg nyhetsuppläsaren på extra sändningen av rapport i morse så fick jag flashbacks tillbaka till Palmemordet 1986 och stämningarna i sändningarna då. Sen har det vevats med paneldiskussioner och ideliga dokumentärer som har gått och säkerligen vevas kvällen och veckan lång. Och extra nyhetsutsändningar. Och gissa om det kommer att visas Bergmanfilmer på SVT nu. Bäva månde. Nog för att Bergman var stor, men det får väl finnas gränser.

Men OK, för att säga något positivt och inte bara såga en man som blivit megastor och som just har dött så kan man säga att han trots allt fick filmvärlden utanför Sverige, och till och med i USA, att rikta blickarna mot Sverige. Hela världens medier skriver om Ingmar Bergman nu. Det är stort. Dessutom så valde han att förbli i Sverige, med undantag från åren då han bodde i Tyskland för sina skatteproblem. Han fick inte sånt storhetsvansinne att han tog sin väska och valde att satsa på Hollywood. Det är också stort. Och han gillade "Dallas". Rätta mig om jag har fel men just det meddelandet, att Ingmar Bergman gillade "Dallas", gav nån form av legal status för folket att våga erkänna att de minsann också såg "Dallas". Det är rätt mäktigt. Så visst har Ingmar Bergman betytt en del för svensk film, inget snack, men jag avstår med glädje alla de mängder med filmer som nu kommer att visas på långrad resten av året och jag står för att nyhetsbevakningen känns lite väl överdimensionerat. Han var en stor regissör, men inte gud fader själv.

/JS07


 

Regalskeppet Wasa utnämndes av Aftonbladet till ett av Sveriges sju underverk. Och Globen. Vi väljer ett skepp från 1700-talet som seglat en gång och som sjönk direkt till ett av Sveriges Underverk. Så om ett par decennier kommer JAS av bli vald till nytt underverk. Eller nya Ullevi... eller varför inte hallandsåsen?!

/JS07


 

Igår utsågs världens sju nya underverk via en omröstning på internet. Det finns vissa gånger då folkomröstningar inte riktigt passar in och jag sällar mig till de som tycker att det är så i detta fall. Idén kom av en schweizare som ville restaurera upp världsarven och så långt är allt gott. Men sen känns det lite som om det har gått lite PR-jippo och resebyråreklam i idén. Chansen är stor att de som just har utsetts har utsetts på grund av att de är flitigt besökta och populära turistmål och inte på grund av att de är några potentiella underverk. Nå, de utvalda är:
Kinesiska muren i Kina, staden Petra i Jordanien, Kristusstatyn i Brasilien, Machu Picchu i Peru, pyramiderna i Chichen Itza i Mexiko, Colosseum i Italien och Taj Mahal i Indien.
Något jag är lite tveksam till är att det enda kvarvarande underverket från det gamla ”gänget”, Pyramiderna i Egypten, nu plötsligt stryks och inte är underverk längre. Borde inte ett antal byggnader som stått i så pass många år och som byggts så stark att den överlevt alla andra underverk få vara kvar? Och andra sidan kunde det ha varit mycket värre. Tänk om Frihetsgudinnan i New York, som var en av kandidaterna, hade blivit ett underverk. Vacker är den, men banne mig inget underverk.
Aftonbladet är snabba och hakar på. All PR är bra PR och nu ska man låta svenska folket rösta om Sveriges underverk. Plötsligt känns inte den ordinarie underverksomröstningen längre som ett så stort PR-jippo.
Man kan ju fråga sig om det verkligen behövs en sån här omröstning 2007. Världen har väl värre saker att oroa sig. Kommer dessutom dessa nya underverk att kunna bli lika självklara och minnesvärda som originalen? Och är det smart att göra underverk av byggnader som trots allt människor har tvingats och torterats till att bygga? Jag kan ju hålla med den skara som undrar varför Påskönsstatyer inte utsågs. Men nu är de utsedda och oavsett vad man tycker om dessa så är det trots allt maffiga byggnader. Sen om de håller lika länge, kommersiellt och byggnadsmässigt, som Babylons hängande trädgårdar eller kolossen på Rhodos återstår att se. Till dessa byggnader (om man nu säger det till byggnader?!) säger jag bara: Grattis!

 

Jag ska med ärlighetens namn säga att jag egentligen alltid föredragit Hasse å Tage före Povel Ramel när det gäller revyhjältar. Jag förstår deras humor mycket bättre. Men att säga att Povel inte hade någon betydelse i svensk underhållning vore att storljuga. Ännu är Martin Ljungs Knäpp Upp-sketcher några av humorvärldens bästa och ännu tycker jag att "De sista entusiasterna" är den kanske bästa revylåten som nånsin skrivits. Men det som jag framför allt tackar Povel Ramel för är för hans insatser inom jazzen. Povel var jazzmusiken trogen in i det sista och var definitivt med att göra den mer folklig och lättillgänglig för en publik som annars kanske mest gillade Glenn Millers "In the mood" eller Louis Armstrongs "What a wonderful world". Med tiden så blev han lite av en svensk Fats Waller, som vitsande och trallande kunde ensam eller med en trio underhålla en publik. Han var utan tvekan en av de stora ikonerna från den stora humoreran. En stor musiker och underhållare med fötterna på jorden och händerna på flygeln. Och ändå känns Hasse å Tage mer lättillgänglig för mig?! Världen är konstig ibland.

Vila i frid, Povel Ramel, kanske den siste musikaliske jazzentusiasten!

/JS07
 

Det är med viss skepsis som jag följer utvecklingen av en Hollywoodbaserad Tintin-rulle gjord av Peter Jackson och Steven Spielberg. Är det verkligen en actionfylld Tintin med sexscener, explosioner och eviga Hollywoodklischer vi vill se? Får vi se Tobey McGuire som Tintin och Sean Connery som Kapten Haddock? Men om Jackson och Spielberg ska göra filmen så borde det väl ligga bäst till att slå ihop "Plan 714 till Sidney" med "Månen tur och retur". Den borde väl ändå kunna klå de kultstämplade franska 60-talsfilmerna i kvalitet, eller?

/JS07
 

I lördags så offentliggjorde moderaterna sitt kulturpolitiska program kallat "Kulturen 2.0". Ett normalt parti hade gjort detta redan till valet men då var man upptagen med att få ihop Alliansens kulturprogram som ju är helt annorlunda (eller...?). Programmet ligger praktiskt sätt egentligen närmare Cecilia Stegö-Chilos kulturpolitik än den som nuvarande kulturminister Lena Adelssohn-Liljeroth driver förnärvarande. Men den är dock fylld med vackra ord och fagra löften, som låter bra. Problemet är att man går emot sig själv på fler en punkt. Moderaterna har talat sig varm om att SVT ska innehålla mer smala program och mindre snedglande på de kommersiella kanalerna.
"Vi prioriterar kvalitet och originalitet i kulturen", avslutar man hela programmet med. Och egentligen borde jag, likt Gert Gylking, ropa äntligen, om det inte hade varit för det att man vet att inget är sant. För samtidigt så är man väldigt glad åt de kommersiella kanalerna och vill att TV-licensen ska bort och betalas genom staten. Tror man verkligen att man kommer att få smalare program med mer kommersiella kanaler? Tror man att intresset för att göra eller se seriösa saker kommer att öka om man samtidigt satsar på ett kommersiellt samhälle som går ut på att starkast ekonomi vinner?
En liknande situation finns på ett annat område inom televisionen. Det finns ett krav idag på att 55 % av public service-programmen ska vara gjorde utanför Stockholm, något som SVT idag egentligen övergivit sen länge. Moderaterna vill i sitt program helt ta bort det kravet, detta samtidigt som man längre ner i texten talar om att hela landet ska speglas i utbudena.

Samma personlighetsklyvning hittar man även på andra ställen i kulturprogrammet. Man talar sig oerhört varm för yttrandefrihet, samtidigt som presstödet ska dras in vilket leder till många tidningars död.

Man ska ta bort litteraturstödet som många klassiker inte kommit ut utan, samtidigt som man hyllar kulturen och litteraturen. Det är tydligt att litteratur inte ingår i den "rätt till kultur i skolan" som man vill föra in i läroplanen.

Inom filmen ska man fördela bidragen till Svenska Filminstitutet så att färre filmer får mer i bidrag. Det vill säga bort med flera mindre rullar med längre budget och fram för gigantiska mastodontfilmer med stora kostnader, och vi ser redan via Hollywoods filmer att de säkert är framgångsrika, men inte nödvändigtvis bra för det. Dessutom vill man avskaffa filmcensuren och släppa igenom vilket skit som helst för vem som helst.

Det som är bra med moderaternas kulturpolitiska program är dock satsningen på kultur i skolan, åtminstone på papperet. Tanken att elevers rätt till kultur i skolan ska slås fast i läroplanen och att scenkonst ska vara ett naturligt inslag i skolans kulturliv är ett sätt att bevara kultur hos ungdomar. Men frågan är bara om det kommer att bli så i praktiken. För programmet innehåller mycket prat och en helt annan verkstad. Tanken är att vi ska få en mer mångfald inom kulturen, men åtgärderna signalerar åt ett helt annat håll. Tron på att företagen både ska kunna bevara den mångfalden samtidigt som man vill att alla ska klara sig självstandigt och slåss på marknadens villkor i dokusåpornas och kommersialismens tidsera är nästan löjligt naiv och cynisk. För kvalitet är inte det samma som kvantitet. Störst är inte bäst, framför allt inte inom kulturen.

/JS07

(Hela moderaternas kulturpolitiska program finns att läsa här!)

 

Ibland är livet så orättvist. Vissa människor dör unga och får inte chansen att leva sitt liv till fullo och uppfylla sina drömmar. Johanna Sällström var en begåvad skådespelerska som verkligen kunde gå in i sina roller och få dom trovärdiga. Dessutom var hon en av få skådespelande ungdomar som efter "Tre Kronor" lyckades bryta sig ur "såpakändisfacket" och bli stor skådespelare på egen hand. Hon fick bara 32 år i livet innan hon dog. Svenskt kulturliv är en personlighet och talang fattigare.

/JS07
 

När jag såg Guldbaggegalan, tittar på de senaste årens succéer på galan, läser diskussionen om hur uselt svenskt filmår det varit och när jag hör styvmorsbehandlingen mot den nuvarande supersuccéen "Göta kanal 2" så kan jag inte låta bli att undra när svensk film ska börja göra filmer för att låta oss biopublik helt enkelt bli underhållna och inte för ständigt att krysta fram den filmskapare som mest kan likna en 2000-talets unga nyskapande Ingmar Bergman. Jag vet inte om jag är ensam med den åsikten, men i de flesta fall på de senaste årens Guldbaggegalor så har det handlat om filmer som fått fem plus i medierna, men som man aldrig någonsin ens sett filmaffischen på i sin stad och som lyser med sin frånvaro på biotoppen. Man kan fundera vem filmer görs för idag, recensenter, guldbaggejuryn eller folket. Men det är väl som vanligt, experterna vet mest, konsumenterna vet inget...

/JS07
 

Snart firar jag min 32:a julafton. En julafton som troligast inte blir likt någon annan. Nån julstämning har inte alls infunnit sig på grund av snöbristen och min far har hotat med att grilla imorgon om det blir varmare än 10 grader. Det har också hotats med att detta är jularna från och med nu, men det tänker jag inte ens tänka på nu. Nästa jul ska vara vit!
Julen är för mig annars en högtid jag längtar efter. Jag älskar de vackra julsångerna med kör, stråkar och bjällerklang. Alla ljusen som lyser överallt. Snön som ligger vit. Kärleken som lyser överallt. Kalle Anka och hans vänner. Karl-Bertil Jonsson och hans far Tyko. Granen som lyser i alla färger. Julklapparna som man förväntansfullt tittar på under granen. Släkt och vänner som äter julmat och ett ljusdämpat kök klätt i rött. Också det totala lugnet som sen breder ut sig när hysterin är över. Det man möjligen kan fundera över är hur man kan förbereda och längta så mycket efter en enda helg på året som är över lika fort som du hinner äta din första portion risgrynsgröt?
Ständiga försök att ändra på julen hör man om hela tiden. Med nya julsånger som man tror ska ersätta de gamla ”spektaklen”, men lika väl så är det ”White Christmas”, ”När juldagsmorgon glimmar” och ”Hej mitt vinterland” som ljuder. Med nya traditioner där man hotar att byta ut Kalle Anka mot Astrid Lindgren, men där man likväl hör den galna Arracoan driva Kalle tillvansinne år efter år. Där man försöker hitta nya maträtter att införa till julbordet, men där vi ändå äter skinka, köttbullar, kalvsylta och lutfisk. Det enda som möjligen man lyckats ändra på är i så fall vädret, som i år som bekant inte är vit till färgen. Hur än vi försöker så för något oss tillbaka till traditionens högborg igen. Det enda nya som man lyckats föra in på 30 år är möjligen ”Svensson, Svensson jul” som numera är en lika stor tradition. Och må det så förbli! Det känns så skönt med nåt som man kan lita på. Nåt som gör oss trygga i mörkret och nåt som vi bevisligen gillar. Nåt som under en dag på året inte följer trender hela tiden utan där vi kan vara oss själva en stund.
Men vi kan ändå skänka en tanke till de som inte får nån jul som vi. De ensamma, uteliggarna, missbrukarna och de fattiga. De drömmer dock om den jul som vi firar och förhoppningsvis går den drömmen en dag i uppfyllelse.
Visst är julen den allra kommersiellaste högtiden av alla. Ständigt ska vi plågas med så viktiga nyheter som att ”julhandeln slår nytt rekord igen” eller ”platt-TV blir årets julklapp enligt näringslivet”. Julevangeliet hamnar längre och längre bort i folks medvetande. Men någonstans så lyckas detta alltid hamna längst bak i mitt huvud på julafton. Karl-Bertil Jonsson och Tage Danielsson tar ändå ner oss på jorden igen på julaftonskvällen!
Och får jag inte höra ”Oh helga natt” och ”Gläns över sjö och strand” åtminstone en gång varje jul så blir jag besviken. Och den andra har jag redan hört i år.
Så om 44 minuter är äntligen dags! Då är det julafton igen. Och ett grönt gräs ska inte förstöra det för mig! Så från mig till er alla:
En riktigt God Jul!

/JS06

 

Bert Karlsson slår till igen! Nu ska han ge ut en bok där han klankar ner på kändisar och politiker och gör grova personliga påhopp på dem. Säga vad man vill om karln, men han vet hur man stannar i rampljuset i alla fall. Och han har förstås berättat allt om sina egna snedsteg också...? Troligast inte, för det finns inget bokförlag som vill ge ut en bok som är tjockare än Sveriges Rikes Lag-bok.

/JS06