Man slutar aldrig att förvånas. För ca 15 år sen så var Counter Strike och andra skjutspel jättefarligt och kunde skada ungdomar. LAN och Dreamhacks var också farligt, eftersom ungdomarna var vaken hela natten i ett sträck och glode på en skärm och spelade dataspel.

Numera sänder man på SVT finaler från tävlingar i detta, i något som kallas SVT Esport. Jag satt med ungdomarna förr och gäspade medan dom på datorn snabbt förflyttade sig med k-pist och handgranat i den digitala näven och sköt ner soldater. Numera kan hela Sverige följa detta på SVT. Snart blir garanterat Dreamhack och Esport en OS-gren! För många är allt detta som en självklarhet. Varför tycker jag då att utvecklingen känns så otroligt bisarr...?

/JS15

Intressant?
 

Jag fick en deja vu-upplevelse igår när jag såg Charlotte Kallas mirakellopp i skid-VM i Falun. Hon vann överlägset på 10 km och på en chockerande underbar stil i hällande snö före två stora skrällar, två amerikanskor, på silver och bronsplats. Jag fick känslan av att jag upplevt detta förut och härliga idrottsminnen kom över mig.

Jag satt framför TVn redan vid Faluns förra skid-VM, 1993, då femmilen gick. Då vann Torgny Mogren också mot all förmodan, fast då var det inte vädret som var problemet utan svenskarnas usla självförtroende efter ett VM som inte alls gått Sveriges väg. Men han vann, då också före en skräll i form av fransmannen Herve Balland. Det är något med Falun som tydligen lockar fram det lilla extra i skididrott!

Man kan ju säga att där slutar jämförelserna dock, eftersom årets VM kommer att gå till historien som ett långt mer framgångsrikt mästerskap, med Johan Olssons guld idag på 15 km, så på den fronten har det i alla fall skett en utveckling! Jag kan bara säga, grattis Kalla och Olsson!

/JS15

Intressant?
 

Det svenska folkhemmet håller på att skrivas om, åtminstone det som handlar om sport-TV. Sveriges Radio- och TV är inne i en av sina årliga storstädningar bland sina äldre medarbetare och nu är det två av sina mest folkkära sportprofiler som fått stryka på foten, Ralf Edström och Stig Strand. Det som är problemet är just det som dom är, folkkära, för det är ett riktigt fult ord idag. I dagens stressiga och ytliga värld så ska du inte vara något som folk minns och nåt tryggt att hålla fast vid utan nåt ungt med fart och fläkt som kommer ena dan och kan gå andra dan. Sen huruvida Ralf Edström och Stig Strand ska få kommentera idrott i medierna eller inte lägger jag mig inte i. Jag följer vare sig fotboll eller alpina idrotter så jag kunde egentligen inte bry mig mindre. Ralf Edström och Lasse Granqvist var ju förvisso idrottsunderhållning personifierad på sin tid, men Granqvist jobbar inte längre inom koncernen och Halvan funkar inte riktigt samma utan Helan.

Det som istället jag tycker är mer upprörande i så fall är just det faktumet att SVT alltid försöker få sig själva att framstå som så seriösa och aktuella genom att bara peta dom som råkar vara av äldre årgång. Man tror att man kan rucka på svenskens traditioner och trygghetsnarkomani genom att låtsas vara så balla och trendiga och sen blir man förvånad när sen folk hellre letar sig till SVT Play, Öppet Arkiv eller de kommersiella kanalerna. Dom kanalerna som borde stå för det unga, snabba och häftiga, dom som måste satsa på kommersialism på ett annat plan, dom plockar in dom folkkära profilerna, för dom vet vad som krävs för att rida på en popularitetsvåg. Därvid känns ett petande av Ralf Edström eller Stig Strand inte så chockerande egentligen, eftersom det förmodligen inte dröjer länge innan i alla fall Edström dyker upp i antingen TV 4 Sport eller Canal +.

Att satsa på unga krafter är bra, men som med allt annat så handlar det också om att inte låta saker som idrott eller dylikt att bli en intern underhållning för dom redan frälsta utan försöka skapa den där idrottskänslan där man lockar alla till soffan och faran om man inte vågar vara lite folklig även på sport-TV-nivå är att det blir ett gäng invanda nördar som följer idrotten mest och att den där "Stenmark"-effekten, som en gång lockade alla till TVn ses som nåt historiskt. Därför måste man våga satsa på starka personligheter bland sportkommentatorerna, vilket det blir allt färre av idag. Några Åke Strömmer, Lasse Granqvist, Lars-Gunnar Björklund eller dylika karaktäristiska personligheter har inte dykt upp bland sportmedierna på länge och jag tror att det behövs för att skapa ett folkligt sportintresse igen. Om Edströms och Strands ersättare Anja Pärson och Håkan Mild kan bli såna personligheter återstår att se. Om inte så kommer det bli en stor flykt till dom kommersiella kanalernas sportprogram, för vare sig vi vill det eller inte så är svensken beroende av sina folkkära profiler, antingen man skapar nya eller satsar på dom klassiska. Sett ur den synvinkeln så är ett petande av Ralf Edström och Stig Strand inte en bra affär.

/JS14

Intressant?
 

/JS14

Intressant?
 

TV 3 har OS-sändningarna, hmmmm. Intressant och se vad det innebär för längdåkningen och vilka kommentatorer man har. Medan Radiosporten har, eller hade förut i alla fall, proffsen Dagge Sundqvist och Torgny Mogren, och SVT har legenderna Jacob Hård och Anders Blomqvist så undrar i alla fall jag vad TV 3 har att kontra med. Med tanke på kanalens rykte när det gäller sina TV-serier och lite B-aktiga syn på underhållning så kanske dom tar in Adam Alsing och Frank Anderson. Som titeln på en TV-serie som Galenskaparna hade på 90-talet: I väntan på nästa OS...

/JS14

Intressant?
 

Jag måste säga att jag är ju lite förtjust i när man får skaka på huvudet och ställa sig frågan: Hur tänkte dom egentligen här? När saker är så dumt så man kan inte annat än skratta och ta sig för pannan.
Därmed välkomnar jag Zlatan Ibrahimovic till den klubben, den enda klubben han är med i som han inte får ett par miljoner för sitt deltagande. Jag ska inte ens försöka jämföra herr- och damfotboll, eftersom mitt fotbollsintresse numera är nere i skoskaften. Jag kan fundera på idén med att i över huvudtaget skänka en dyr bil för att man slagit ett landslagsrekord.
Men när jag läste om Zlatans åsikter om damfotboll så visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. För han är det skamligt att jämföras med en fotbollsspelande tjej. Men roligast var ju hur han successivt ändrade hela sin personlighet. Från att bara vara en mansgris som drog både herr- och damligan över var sina kammar till att sluta allt med vad det egentligen handlade om:
"De kan få en cykel med min autograf så blir det bra."
Jaha, det var dig själv det handlade om. Med ens blev diskussionen bara patetisk och löjlig. Men man kan ju jämföra. Genom alla år i svensk idrott så har man talat om hur svenska idrottsmän "bara är nöjda om man får komma med i landslaget" eller "glad om man kommer bland dom sex främsta", vilket vi har hånat till leda i Sverige. Jante-Sverige! Nu kommer en person som är så olik detta så hälften vore nog, och då får vi en megadiva som vinner guldbollen sju gånger i rad, blir nästan helgonförklarad av alla fotbollsfans, spelar i landslaget tycks det i mån av tid och som ser ner på en hel könsgrupp för att få sig själv att se bra ut. Jag ska inte hylla Jante, men finns det inget mellanting? Lagom är inte ett dåligt svenskt ord ändå ibland.

Så jag kan bara buga mig och bocka och säga, grattis Zlatan. Du har inte bara vunnit guldbollen sju gånger, nu har då blivit den, antar jag, sista nominerade till titeln "Årets mest korkade citat"! Det är minst lika prestigefyllt!

/JS13

Intressant?
 

Jag är ju inte den mest idrottstokiga personen som finns numera kanske, men jag har varit det en gång. Det var under gymnasiet som jag följde allt från rally och fotbollsallsvenskan till elitserien, friidrott, längdåkning och utförsåkning. Detta dog med tiden, ju mer pengar som håvades in i idrotten, men det är en annan historia. Kvar har blivit friidrott och längdåkning, som jag ännu tycker är spännande sporter, även om jag är dålig på att se dom på TV. Men minnet från den tiden då man med spänning satt vid TV-rutan och lärde sig alla dom klassiska namnen sitter i än. Då man fascinerades av idrottsmännens uthållighet och kampvilja! Och fortfarande ger Torgny Morgrens guld på femmilen i Faluns skid-VM 1993 mig, som Gunde säger, ståpäls! Därför är det med visst intresse och besvikelse som jag följer Uppdrag Gransknings nyhet om hur flera av dom stjärnor jag såg på den tiden hade onormalt höga blodvärden. Dähli, Smirnov, Silvio Fauner... som hela min idrottsfanatiska uppväxt var en stor lögn!

Nu finns det två sätt att lösa detta. Antingen lägga locket på. Trots allt var det bra många år sen, reglerna för bloddoping har ändrats en hel del sen dess och dagens idrottsmän är med största sannolikhet smartare. Och dom gamla stjärnorna kan ju inte straffas för att ha brytit mot regler som inte var satta då.
Eller så gör man en ordentligt koll i vad som hände, om inte annat för att på djupet granska så man inte riskerar att hamna i samma sits igen. Det handlar trots allt om längdåkningens anseende. Den som efter den finska EPO-skandalen för mer än 10 år sen har putsats upp något och som nu riskerar att hamna nere på noll igen. Inte minst om det skulle visa sig att Internationella Skidförbundet skulle ha mer än ett finger med i det hela. Då är det nattsvart för hela idrotten!

Doping är, som jag har sagt förut, barn av den idrottsvärld som finns idag. Vi lever i en tid då idrott inte längre är den folkrörelse och trevliga fritidssysselsättning den än gång var. Numera är idrott en pengakossa, PR-jippo för länderna som idrottsmännen kommer ifrån och ett sätt att skaffa sig kändisskap och ekonomisk oberoendeskap om du är riktigt duktig! Det skapar press, både från förbunden, från media och från folket/fansen. Men det skapar förstås också girighet. Långt borta är den tiden då man kunde säga som idrottsutövare, proffs eller amatör: Jag gör så gott jag kan. Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl. Den andan var redan riktigt på glid under 90-talet, även om pengarna inte var i riktigt samma nivå, men tillräckligt! Då kommer doping som ett alternativ för vissa. Det som dopingskandaler som detta lockar fram är dessa virrhjärnor som säger:
"Det är lika bra att släppa dopingen fri! Alla dopar sig ändå!"
Förutom att doping är skadligt för kroppen så är det samma som att säga till sina barn:
"Det är ingen idé att du försöker bli duktig! Du måste fuska och ta till olika medel för att bli bra!"

Men sen ger såna här skandaler också lite humor, inte minst när alla mina gamla klassiska favoriter ska sitta och försöka förklara på de mest krystade sätt. Jag skrattade ganska gott när jag hörde på länsnyheterna på Radio Västernorrland där man intervjuade Sundsvalls stora skidstjärna, Vladimir Smirnov, som är en av dom som är listade med högst blodvärden under 90-talet. Han vinner ett VM-guld i alla fall, helt odopad, den som den flummigaste försvarstalaren. Eller vad sägs om:
"Tala om att jag var dopad det är lite för tidigt att säga eftersom vi måste titta vilka uppgifter och detaljer som kommer in i bilden. Var och en kan själv avgöra vad det var."
Eller:
"Det kan inte bekräfta eller dementera att det är mitt blod. Måste man vänta 18 år för att presentera blodvärde. Det kan bli vad som helst."
Sen ledsnar reporten lite och ställer frågan rakt ut: Har du dopat dig eller inte?
Smirnov trampar vidare:
"Jo, men som jag sa, den tydliga diskussionen kommer efteråt. Jag kommer att delta i programmet (SVTs "Debatt"), debatten."
Och det är tydligt att den tydliga diskussionen inte kommer att hållas av Smirnov.
Jag hoppas vid gud att det finns logiska förklaringar, för annars får man med skakande och hängande huvud säga som i USA:
"It's so sad how the mighty will fall..."

Intressant?
 

När jag växte upp och ännu hade ett stort idrottsintresse så tyckte jag att många sportkommentatorer kunde vara så gräsligt tråkiga. Förvisso skulle dom locka en lagom nördig idrottspublik som skulle kunna alla siffror och platser i sömnen, men underhållande tyckte jag att få av dom var. Men det fanns två som stod ut och som snabbt blev mina favoriter just för att dom var annorlundare och gjorde stor radioshow av idrotten, Åke Strömmer och Lars-Gunnar Björklund. Dom var rappa i munnen och personliga på ett helt annat sätt samt att dom samtidigt var så otroligt kunniga. När Åke Strömmer dog 2005 så skrev jag en minneskrönika till min hemsida, Retrogalaxen. Jag borde göra något liknande nu när Lars-Gunnar Björklund gått bort, 75 år gammal, för jag var ett lika stort fan av Lars-Gunnars idrottsjournalistiska verk som Strömmers. Men av tidsbrist så avstår jag och nöjer mig med att på detta sätt hylla en av min barndoms allra härligaste idoler.

Lars-Gunnar Björklunds stockholmska kunde kommentera vilken sport som helst, men eftersom jag alltid gillat friidrott mest så är det främst där jag minns honom. Han kommenterade Ben Johnsons skandallopp på 100 m i OS i Söul 1988, men var lika hemma på cykelbanan när Bernt Johansson trampade hem OS-guldet i Montreal 1976 , alltid lika glad och trevlig. Och självklart fotboll, där han hade full koll på de flesta fotbollsminnen som hänt genom historien och kunde ledigt rabbla alla som spelade med i Sveriges silverlag från VM 1958. Referat med Lars-Gunnar Björklund var, och är, en fröjd att lyssna på!
Sen antar jag att många fotbollsintresserade lyfter på hatten i vördnad och respekt för att han 1969 startade "Tipsextra" vilket öppnade en helt ny fotbollsvärld för många.

På 80-talet och in i 90-talet ledde han diverse frågesporter i TV med samma entusiasm. Improvisationsteaterserien "Snacket går" kanske några riktigt minnesgoda människor minns. Men givetvis var det "Supersvararna" som var hans skötebarn, frågesporten där han både ställde frågor, pratade och skämtade med de tävlande och skämtade med publiken. Självklart glömmer jag aldrig hans totala glädje när han skulle skicka iväg någon kändis till en veckas fotvandring runt lapplandsfjällen, som var så långt ifrån att ha en sån hobby som möjligt. Lars-Gunnar Björklund spred glädje runt om sig på ett proffsigt, folkligt och kunnigt sätt som få gör idag. Som en av de sista, om inte den sista, jag är osäker där, i Lennart Hylands fotspår kommer han att vara djupt saknad som sportreporter. En som vågade göra idrott mer folklig och rolig och kombinera det med att kliva ut i folkhemmet med frågesporter som folk älskade. När Åke Strömmer dog sa Lars-Gunnar Björklund att Strömmer nu satt någonstans och ljög med Sven Järring och Lennart Hyland. Ljugarbänken har nog fått en deltagare till. En av dom allra största och roligaste. Tack för all glädje, Lars-Gunnar!

/JS12

Intressant?
 

Inget ont om Zlatan nu, men är det bara jag som tycker att det börjar bli dags att producera lite nya fotbollsspelare när samma spelare kan vinna guldbollen sju gånger i rad?

/JS12

Intressant?

 

Det pågår ett OS där ute också som jag inte ägnat så mycket intresse åt. Mitt sportintresse på senare år har ju inte varit det allra bästa, men längdåkning, som jag skrivit tidigare är en sport som fortfarande ligger mig varmt om hjärtat, de långa distanserna alltså. Och jag har alltid hävdat att mitt favoritlopp alla kategorier är femmilen i VM i Falun 1993, då Torgny Mogren räddade hela VM på hemmaplan. Stämningen och spänningen då var bland det bästa jag varit med om och så man nästan kunde ta på dem. Men rekord är väl till för att slås och jag tror att det slogs igår på tremilen i Calgary, detta trots också att jag egentligen inte alls gillar detta skiathlon. Jag tycker det är lite för mycket firmafest över att först masstarta och sen behöva byta skidor mitt i loppet.
Men ändå, hatten av och en STOR eloge till Marcus Hellner, Johan Olsson och Anders Södergren, som jag skulle vilja gemensamt kalla ”De tre musketörerna”, en för alla, alla för en! Även om det kanske inte var meningen från början så var det så det blev, Johan Olsson låg ensam i täten en bra bit och de andra låg i klungan efter för att försöka hindra de andra att komma i kapp honom. Och när Olsson inte längre orkade så slog Hellner staven i backen och drog ikapp och tog det med en otrolig spurt och, vips, så hade två som aldrig fått OS-medalj tidigare nu blivit medaljörer. Aldrig har jag varit med om ett sånt taktiskt helt riktigt och otroligt lopp och jag kan förstå och imponeras över Per Elofssons tårar efteråt.
Jag har följt längdåkningen nu sen i mitten av 80-talet och totalt sätt så är detta nog det bästa svenska skidlandslag som Sverige nånsin har haft. Man kan lätt räkna upp de glada dagarna på 80-talet då vi plockade allt med Svan, Wassberg och Mogren, samt en liten medalj på sidan åt Billan Westin. Men framgångarna var just till 98 % på herrsidan och man var nöjd med en brons i början av mästerskapet samt guld på stafett och femmil. Men tack vare framgångarna också för Charlotte Kalla och Anna Haag så har vi idag en sån bredd i svensk skidåkning som aldrig skådats i historien, och då är övervägande av de tävlande dessutom ännu i sin utveckling. I början på 90-talet så ville man lägga ner satsningen på svensk damskidåkning helt. I slutet på 90-talet så ville svenska folket nästan lägga ner satsningen på längd i överhuvudtaget. Så här långt i OS så har Sverige nu fyra medaljer i längdspåren, varav två guld. Och då är både stafetter och långloppen kvar. Ja... även om det tar emot eftersom jag inte alls gillar den sporten, även diverse sprintlopp också.
Det vi såg igår var en av anledningarna till att längdåkning är en så bra sport. Det är psykiskt kamp och det är verkligen jobb och taktik under en längre sträcka. Ja, och med vacker vinternatur runt omkring. Samt med Jacob Hård och Anders Blomqvist som engagerande, kunniga och samtidigt underhållande kommentatorer. Det är idrott som bäst!
På 80-talet när man sa att man gillade längdåkning så sa kompisarna oftast:
”Ja, det är faktiskt kul… när dom ramlar!”
Idag så tror jag ingen skulle komma på tanken att bry sig endast om det. Bra jobbat grabbar!


 

Jag ska be att få gratulera Svenska Dagbladet till en bragd, att äntligen utse en handikappidrottare till bragdguldet och till sist erkänna handikappidrotten som en del av idrotts-Sverige, även om det krävdes att det saknades kandidater i övrigt detta år. Grattis då också till trefaldiga paralympicssegraren skytten Jonas Jacobsson. Nu kanske idrotten i Sverige kan bli lite mer varierad och man kan börja se de insatser som även dessa idrottare gör, tyvärr i det tysta. Som mycket av idrotten ser ut idag så kan jag ibland tycka att handikappidrottarna står mer för idrott än många av de vi ser på TV göra. Grattis än en gång!

/JS08


 

Ibland är folk helt otroliga när det gäller kändiskap och idrott. När nomineringarna för Radiosportens årliga pris, Järringspriset, blev klara så lyste brottaren Ara Abrahamian med sin frånvaro. Järringspriset i sig är en instutition som man kan diskutera. Är det verkligen folkets som har bestämt om kanalen själv väljer ut tio stycken som dom som röstar måste hålla sig till? Annat var det på det glada 80-talet då man fick rösta fritt på vem man ville. Hade man gjort det idag så har dock Ara Abrahamian vunnit och folket gick man ur huse och blev upprörd över att Ara inte var nominerad. Fy skäms Radiosporten som inte blivit folkliga utan håller sig till reglerna för priset. Jag har sen OS sett ett par miljarder artiklar som helgonförklarat Ara Abrahamian och jag lägger verkligen inga värderingar om huruvida han hade rätt när han kastade sin bromsmedalj eller inte. Just det rör mig inte i ryggen. Men likväl börjar jag bli trött på detta eviga tjat om det han gjorde i OS för det ger verkligen folk tunnelseende. För hur modigt det än var att ställa sig upp och protestera mot regler han tyckte var fel så är detta inte ett moralpris eller ett popularitetspris. Som det står i reglerna för priset: "Jerringpriset delas ut en gång per år för årets bästa svenska idrottsprestation, företrädesvis sedd ur ett internationellt perspektiv." Järringpriset ska alltså belöna den som har gjort den idrottsligt bästa insatsen och på den fronten så finns det dom som har gjort starkare saker än Ara Abrahamian. Och det kan inte pratas bort med ord som; "Han skulle ha vunnit OS-guld om detta inte hade skett", för det kan inte en människa veta.
Det är dags att släppa detta med Ara nu och vandra vidare. Låt nu brottningsvärlden ta hand detta med eventuella regeländringar medan vi andra försöker ägna oss åt dom som idrottar idag.

/JS08


 

OS är över för den här gången och Kina har lyckats med att få PR för en regim som kommer att liksom vardagen gå tillbaka till det normala. Alla talade om att man skulle påverka och visa sitt missnöje på plats istället för att bojkotta, var tog dessa missnöjesyttringar vägen? Till ingens överraskning så försvann de direkt när invigningen var över och övergick i att skapa PR-jakt för vart ett av de deltagande länderna.
Nå, tävlingarna har ju andra problem också. Vem vågar tro på en segrare längre när nu doping skrivs med stora bokstäver på var och varannan deltagare? Vågar man tro på en rysk världsrekordhållare i stavhopp? Eller vågar man tro på den plötsliga jamaikanska smällen som plötsligt slog till? Vågar man tro på en amerikansk sjufaldig guldmedaljör i simning? Usain Bolts sensation vid sprinten var imponerande, inget snack: Pulveriserade världsrekord... i motvind. Och givetvis så är idrotten något av förstörd av misstroende och misstankar. Naturligtvis kan inte heller jag låta bli att undra varför Jamaika så plötsligt börjar dominera sprint. Men hur man än vrider och vänder på det så kommer man ändå fram till en sak: Man ska inte döma någon förrän beviset är framlagt. Usain Bolt kan mycket väl vara en naturtalang som plötsligt kommit fram vid rätt tillfälle. Och i mina ögon så är han det just nu. Han är vad sprintvärlden behöver, en stjärna som vågar stå ut från massan och gå sina egna vägar och som showar och leker vid banan. Sånt som gör idrotten intressant. Så under förutsättning att Bolt även i fortsättningen får vara fri ifrån doping misstankar så hoppas jag på att få se mer av honom. Han visar att idrott faktiskt ska vara kul också, inte bara pengar och PR. Förmodligen det som friidrotten behöver för att bekämpa dopingstämpeln och få folk att våga tro på den igen. Peppar, peppar...

/JS08


 

Ibland är svensk idrottsmatematik underbar. När brottaren Ara Abrahamian kastade sin bronsmedalj i backen i OS-brottningen så jublade folk över att han bojkottade bronsmedaljen. Sen när IOK fråntar honom bronsmedaljen så blir folk förbannade för att han blir av medaljen, som de just berömt honom för att han avstod. Svensk logik som bäst...

/JS08


 

Sverige har tagit sina första OS-medaljer i Peking. Kul, kul! Dessa brukar dock alltid vara medaljer och idrottsmän som ingen kommer ihåg sen när OS-elden har slocknat. Vem minns Pia Hansen från Sidney 2000? Oftast brukar det första OS-guldet mottas med ett stort leende och en klapp på axeln, medan OS-guldet taget av den största stjärnan mottas av glädjetårar och bragdguld. Främst beror det på förstås att de förstnämnda tävlar i grenar som medierna inte är intresserade av och vi svenskar funkar tyvärr så att är inte medierna intresserade så är inte vi det heller normalt. Nu är cykel något mer spritt så Gustav Larsson och Emma Johansson lär väl inte bli bortglömda direkt, men frågan är vad vi blir gladast över vid ett OS. Vilka medaljer smakar bäst? De som är tagna av folk i inte kanske de mest kommersiella sporterna, men som kämpar minst lika hårt som Stefan Holm och Susanna Kallur? De som är tagna av de som syns mest i medierna och de som vi har mest förväntningar på och som utövar sporter som är allmänt kända? Eller medaljer i överhuvudtaget? Jag tror i alla fall att många idrottsmän som kämpar i det glömda vore glada om deras insatser lyftes fram på samma sätt som friidrottarnas, brottarnas eller simmarnas. De sliter lika mycket, blir lika glada vid ett guld, om inte än gladare, men får ut minst av det. Tänk på det när en skytt eller fäktare vinner OS-guld och inte bara Kallur och Klüft.

/JS08


 

Snart står idrotten i total centrum. Om ett par veckor är det OS i Peking, det kanske mest uppmärksammaste Olympiska Spelen sen Berlin 1936. Fast då var det bara politiken som stod i centrum. Numera har inte ens förberedelserna kommit i gång förrän dopingskandalerna står som spön i backen och sju ryska världsstjärnor har fastnat med fingrarna i kakburken. Frågan är om man kan säga att vi har det OS vi förtjänar. IOK valde Peking som värd för att det skulle ge mest pengar och som jag tidigare sagt så anser jag att doping är ett resultat av en allt mer kommersialiserad idrottsvärld. Fast det vore kanske inte rätt heller, i alla fall inte mot de som råkar ut för Kinas övervåld och diktaturstyre. Men för mig är det en total gåta hur man inte kunde förutse detta från IOKs sida när man ser hur Kina sett ut. Man har talat hela året om hur Kina har blivit bättre och hur det finns hopp för framtiden. Men när allvaret nalkas så kliver Zeke Varg fram ur fårkostymen och visar sitt rätta ansikte. Hur man på allvar i dessa spel ska kunna tala om ”förbrödring, fred och frihet” på invigningen, som ju är OS standardord, är för mig en gåta. Dessa kommer för alltid vara ord som fått svedda kanter i OS-sammanhang och som får allt mer svårighet att ses som trovärdiga. Dock står jag fortfarande vid att en bojkott av OS inte hade funkat. Inte förrän en massiv bojkott från de största nationerna tillsammans görs – så att säga ”förbrödring” – och det är för mycket pengar på spel för det. Därmed inte sagt att jag inte hoppas på fina spel. Jag är ett stort fan av både OS-friidrotten och Carro Klüft och vill gärna följa dem bägge. Men idrottsvärlden visar åter att de fem OS-ringarna snarare symboliserar fem guldmynt. Och frågan är vad som man mest kommer ihåg från dessa spel om ett år, världsrekord, dopade ryska världsstjärnor eller Hu Jintao. Lycka till, Sverige!

/JS08


 

Aldrig har väl någon OS-eld haft en vingligare färd till sitt slut mål än denna. I Paris så släktes elden. Jag var på väg att skriva en spaning och fråga om varför, om man nu vill stoppa denna färd, inte bara går fram med en brandsläckare, men det behövdes inte. Denna fråga om OS i Kina har verkligen delat befolkningen. Åsikten om själva OS-karnevalen skrev jag i en spaning för några veckor sen och åsikten står kvar. OS är i Kina, ingen kan stoppa det eftersom för mycket pengar är involverad i allt. Men jag blir lite förbryllad när jag läser hur många säger att man inte ska blanda idrott och politik och att OS är underhållning, inte politik. Maken till naivitet har sällan skådats. Politik betyder ordalagt "det som rör staten" och om inte de pengar som idrottsrörelsen drar in rör staten på något vis så är det något fel. Idrott är bland de mest kommersiellt framgångsrika kassakor vi har, inte minst exportmässigt. Lägger man dessutom OS i Kina så är det ofrånkomligt att politiken dras in. Och politik har genom åren alltid följt idrotten, inte minst OS, för OS är en gigantisk PR-evenemang och man har alltid varit rädd för att detta ska användas till fel sorts PR. Minns Berlin-OS 1936, minns München 1972 eller Moskva-OS 1980. Men nu var det så pass länge sen som något allvarligt politiskt hände och pengarna har bara rullat in. Vi är kanske så bortskämda att vi tror att det är lugna gatan numera. Plötsligt knackar verkligheten på dörren och får oss att inse att OS faktiskt är en del av alla samhällen i hela världen.
Men det är också så att pengar och moral har aldrig gått hand i hand. Det finns gigantiska pengar i OS och då spelar det ingen roll om man lägger OS i Kina, USA eller Sverige. Moral kan man inte tjäna pengar på. Så det spelar ingen roll hur många som än vill släcka elden, om Norge eller Sverige bojkottar invigningen eller om något sker vid själva spelen, OS ska gå i Kina och Kina kommer att presentera sig själv med världens största och vackraste kulisser som döljer en otäckare sanning. Detta får man inte glömma genom att sätta skygglappar med OS-ringar på, för det är definitivt politik.

/JS08


 

Det har talats vitt och brett om Sveriges ställning till OS i Kina. Inte minst nu efter Kinas våld mot Tibet i veckan. Och jag var emot själva utnämningen mot Kina som OS-land redan från början. Det är ett av de få länder i världen vars diktatur vi tycks tillåta, främst för att det finns kärnvapen och pengar där och det vågar ingen utmana. Kina må vara på väg uppåt som en raket ekonomiskt, men den som tror att Kina är på starkt på väg mot en demokratisering bör nog tänka om flera gånger. Att visa snälla leenden och ge fagra löften när ens eget OS är på väg är en sak, men vänta med att hylla Kina till efter OS för att se hur reaktionen är då. Frågan är då om Sverige bör bojkotta Kina-OS. Mitt svar är att det vore ganska meningslöst. Vem skulle bry sig? Det hade varit en sak om flera av världens största idrottsländer hade gått samman och gjort det. Som vid en längdåkningstävling i USA 1989 då längdtopparna försökte sig på en form som hette vågstart, att åkarna startar i grupper om fem och får åka. Alla protesterade och Sverige, Norge, Finland, dåvarande Sovjetunionen och Italien bojkottade
tävlingarna. Man fick krypa till korset och lägga ner experimentet vågstart. Bojkotten lyckades!
Men nu är det inte 1989, det är 2007. En ensam bojkott från Sverige lär knappast märkas lika tydligt, för så stor är inte Sverige som idrottsnation att Kina eller något annat IOK-land bryr sig. Snarare kanske vi skulle framstås som fånar. Ensam är inte stark och bojkotten skulle inte ha någon effekt alls.
Att göra som de flesta idrottsmän och medier säger, att åka dit och påverka Kina är det jag vill, men knappast det som kommer att ske. Det är snarare en önskedröm för alla. OS är inte längre något evenemang där politik spelar någon roll, utan numera ett sportevenemang där pengar spelar en allt större roll. Det som man vid alla invigningar talar om, att OS ska förena världens folk, är mer och mer en klyscha och jag har svårt att tro att man då skulle finna tid och intresse att mitt under spelen komma med något politiskt påverkansförsök från ländernas sida. Jag kan och hoppas att jag har fel, men jag tror inte det. Nu har vi tagit djävulen i båten och får allt ro han i hamn. OS är inte många månader bort och Kina ska ha det. Antingen får vi strunta i det, göra det bästa av situationen eller hoppas på att jag har fel, alltså att medierna trots allt använder spelen till att påverka. Framtiden får utvisa...

/JS08


 

Förra helgen avslutades Tour De Ski och Charlotte Kalla blev skiddrottning. Grattis, grattis! Äntligen har skidsporten den profil att göra till sin mediahjälte som man behöver. Sen gäller det också att se till att Kalla inte blir en Forsberg d v s en stjärna som man tyr sig till så mycket att man helt glömmer bort att kolla bakåt i ledet efter fler storåkare på längden. Satsar man dock rätt nu och jobbar bra med de andra tjejerna i landslaget så kan svensk damskidåkning snart göra samma mirakelvändning som på utförsidan. Där herrlandslaget under hela 80-talet skåpade ut damsidan, för att sen se ett damlandslag som med Pernilla Wiberg i spetsen blev ett av världens bästa.
Tittar man totalt på tävlingen Tour De Ski så applåderar jag idén att göra något speciellt under den tiden som det inte är VM eller OS. Det motiverar åkarna betydligt mer än att "bara" behöva göra världskuppen. Men själva tävligen skulle dock behöva en del upputsning. Först och främst tycker jag att sprinten ska bort eller flyttas till en egen del. Äntligen har sprint fått en egen världskupp så VARFör ska den vara med här? Jag har sagt det förr och jag säger det igen, med risk att få en hel längdfanklubb mot sig efter vad Kalla gjorde på sträckan: Det är döfött att ha sprint med tillsammans med den ordinarie skidcirkusen. Det betyder att en åkare måste kunna åka både femmil och sprint för att kunna vinna allt. Det är som om en 10000-meterslöpare även skulle behöva vinna 100 meter för att ta hem en friidrottskup!
Sen undrar jag vad det är för stolpskott som kom idén att åkarna ska behöva åka uppför en slalombacke? Fast det såg rätt komiskt ut när man såg Kallas sista lopp uppför när man till och med hade med slalomportarna i backen. Det är möjligt att det är mer publikmässigt dragande att sätta åkarna på allt hårdare och spännande grenar. Men problemet är att skidsporten de senaste åren har gått från en seriös och spännande idrott där psykologi och träning spelar roll till en sport där man experimenterar sönder sporten för att kunna håva in de största pengarna. Sprintdistanser mitt i världskuppen, byte av skidor och teknik mitt i en jaktstart och masstart i mindre lopp där en lång rad åkare följs åt från start till mål på en 10 km sträcka. Och nu detta. Till slut finns risken att den en gång seriösa skidsporten blir en blandning mellan gladiatorerna och en snöcirkus.
Men kul är det dock att se Gunde Svan springa vid sidan av Kalla och skrikandes som en galen tupp. Och framför allt kul att se Gunde i den miljö han hör hemma - skidspåren, efter ett antal mer eller mindre lyckade år i nöjesvärlden. Och kul att skid-Sverige har fått ett namn till att lära sig: Charlotte Kalla.

/JS08


 

Den nya nationalarenan i Stockholm kommer att heta Swedbank Arena. Fantasifullt, eller hur? Blir roligt den dagen ett Örnsköldsvikslag kommer upp i Allsvenskan och får uppgiften att deras nästa match är i Swedbank Arena (det är alltså en idrottsarena i Övik också...). Men den viktigaste frågan: Vilket pucko var det som kom på den oerhört korkade idén att alla arenor idag ska vara döpt efter ett företag? Gävles idrottshall är bäst: Läkerol Arena! Eller vad sägs om Timrå IKs hemmaarena, EON Arena? Vi väntar med spänning på att Ånge kommun ska kontra med Vattenfall Arena. Är det bara jag som tycker att näringslivet börjar ta över lite VÄL mycket?! Kommunerna går med på att lägga ut miljoner för att hjälpa till med uppbygget av nya idrottsarenor. Samtidigt så får man inte synas med namnet. För självklart ska företaget ha sitt namn där. Namnen på arenorna låter lika häftigt som reklamkassetterna som företagen gav ut på 70-talet och hade idén dykt upp under 80-talet hade man idag skrattat åt eländet. Men man syns, vilket är viktigast. Inom kort så väntar vi på nästa steg. Nyblivna allsvenska laget Gif Sundsvall kanske spelar nästa säsong under namnet GIF Norrporten. Eller varför inte EON IK istället för Timrå IK? Fast detta har ju en fördel. Om ca 20 år, när denna trend förhoppningsvis har lagt sig, så kanske vi kan sitta och skratta åt den dagen då Brynäs och Timrå spelade i Läkerol Arena. För det som är dåligt idag brukar ju bli kult i framtiden och detta borde passa bra in i det facket...

/JS07

 

Cykelsporten är i gungning efter att den ena toppcyklisten efter den andra fastnat med handen i dopingburken. 63 % av Expressens läsare anser i en undersökning på tidningens hemsida att cykelsporten ska läggas ner. Ska man gå efter den principen så skulle vi i så fall varken ha längdsport, friidrott eller simning, som är idrotter som under de senaste 10 åren också har haft tunga dopingproblem. Det är väl snarare så att vi i så fall kan sluta med idrott helt. Jag skrev redan förra året, i samband med sprintern Justin Gaitlins dopingavslöjande, om att doping kommer ifrån människans desperata jakt på pengar, både ens egna pengar, sponsorernas pengar och idrottsförbundens pengar och inget kommer att ändras förrän man ändrar rutinerna och ekonomin inom idrotten. Nu är det upp till de cyklister som vill kämpa på ett hederligt sätt att försöka rädda cykelsportens anseende, på samma sätt som man har försökt att rädda längdsportens ansikte efter Johann Mühleggs och Larissa Lazutinas avslöjande för några år sen. Detta lagom till att nästa idrott trillar dit på nästa dopingskandal. Det är den idrottsvärld vi lever i 2007. Men att lägga ner en idrott hjälper inget. I så fall skulle det snart bara bli VM i schack kvar.

/JS07


 

Skidslandslaget har genom alla år som jag har följt skidsporten varit mönsterlandslaget. Hittar man ett bråk inom skidlandslaget de senaste 30 åren så gör man det bra. Därför kan bråket mellan Mattias Fredriksson och skidförbundet kännas rätt märkligt. Detta är inget försök till att ta parti för endera sidan. Å ena sidan så ska givetvis ingen åkare behandlas olika, men å andra sidan så var det skidförbundet som från början godkände att Fredriksson fick träna på egen hand. Vad man kan reagera mot är att detta inte ha skötts på ett mer moget sätt av Bengt Stattin. Att hålla på med skrivna avtal om att Fredriksson inte får vara i närheten av åkarna och sitta och vara halvrädd för att de väljer ett hotell där Fredriksson skulle befinna sig på är för mig högstadiemetoder. Sen huruvida Fredriksson skulle ha hånat åkarna eller inte kan ju diskuteras (det låter dock inte trovärdigt). Om så inte är fallet och Stattin har blåljugit så är det än mer tragiskt. Så även om landslaget bör hålla ihop och reglerna ska gälla alla, så har detta skötts väldigt dåligt. Och de som drabbas värst är förstås de åkare som vill träna, men som störs av detta och som ofrivilligt har blivit indragna i en karusell som skidsporten inte är värd.

/JS07

 

Man vet inte om man ska skratta eller gråta efter skandalmatchen mellan Sverige och Danmark i förrgår. Det bevisar väldigt mycket olika saker:
1) Alkohol och idrott hör inte ihop.
2) Att det är för dålig säkerhet för att ha världsfotboll på Parken i Köpenhamn.
3) Att idrottens allt mer kommersiella ställning i samhället gör folk allt mer galna.
4) Att svenska laget har någon form av skyddsängel, eftersom man kunde tappa 3 mål på en period och ändå vinna med 3-0.
5) Att den danske hulliganen troligast får söka uppehållstillstånd i Sverige, eftersom han numera är nästan fredlös i Danmark.
6) Att människans förhållande till idrott är obegripligt.
Jag har kanske lite svårt att förstå att Sverige skulle få hela matchen efter detta. Det hade i praktiken räckt med en paus och sen fortsätta.
Sen tycker jag att det är lite intressant att mannen får skyddad identitet och namnges inte i tidningarna, när hans ansikte ändå finns på varenda löpsedel i hela världen. Detta är väl enda gången möjligen som det är positivare att bli världskänd via Big Brother. En sak i är säker, detta tycks lämna få oberörda i alla fall...

/JS07

 

Innan denna vecka så surade många över att Anja Pärson snuvade Tre Kronor på Bragdguldet. Idag hyllas hon för att hon snuvat alla andra i backarna på alpina guld. Allt stavas revansch. Sug i dig, Anja, för det är du värd, för i år lär du få lite gladare miner om du tar hem Bragdguldet. Grattis!

/JS07
 

Appropå det faktum att Anja Pärson vann bragdguldet igår (grattis förresten) och svenska folket och media skriker sig hesa för att inte Tre Kronor fick det, en sak som jag ända sen OS funderat på är följande: Innan OS-finalen så var en stor del av svenska folket och medierna missnöjt med det faktum att Sverige lade sig mot Slovakien, flera tyckte att det var fusk och det blev inte bättre av att spelarna och Bengt-Åke Gustafsson ljög och slirade i medierna. En del tyckte till och med att Sverige borde åka ur turneringen. Sen räcker det att laget tar guld och plötsligt är det årets kovändning och folk säger, "så gör alla länder" och "det viktigaste är att vinna" samt "skandal att de inte fick bragdguldet". Inte ofta var det samma människor som först kritiserade Tre Kronor som efter guldet hyllade både sättet och laget. Denna fundering är inte till för att säga bu eller bä om att Tre Kronor inte blev bragdvinnare, för de lär med stor sannolikhet ändå få Järringpriset, utan som en stilla fundering om vad som får en människa att så fort vända åsikt. Är ishockey så spännande och viktig? Sportens värld är underlig...

/JS06
 

En annan het debatt just nu är Lasse Lagerbäcks petande av Christian Wilhelmsson, Zlatan och Olof Mellberg till EM-kvalmatchen mot Liechtenstein, efter att de har varit ute på klubb längre än det står i reglerna. Fansen tycker att det är åt helskotta och experterna tycker att det är rätt och jag sällar mig, för en gångs skull, till experterna. Man sätter upp regler för en anledning, och dessa ska hållas. Passar inte reglerna så är det bara att gå. Lagerbäck har visat på kurage genom att behandla Zlatan och de andra på samma nivå som om det hade varit tre reservspelare som gjort det. Och så viktig kan inte dessa tre vara för matchen. Men problemet är att landslaget för många spelare är inte numera ett hedersuppdrag utan ett extraknäck. Det är nästan mer värt idag att tjäna miljoner som utlandsproffs än att spela i landslaget. Så självklart kan Zlatan och Chippen säga att de kan hoppa av landslaget, för pengarna och stjärnstatusen får de ju ändå. Men förhoppningsvis så har Sverige så pass mycket framförhållning att man kan matcha fram nya spelare som kan bli framtidens stjärnor, och förhoppningsvis lite mindre egocentriska. Bra gjort, Lagerbäck!

/JS06
 

Igår var en relativt svart dag för idrotten. Dels kom det fram att 23 aktiva vid friidrotts-EM är dopingmisstänkta. Dels skandalmatchen mellan Hammarby och Djurgården, då fans sköt in fyrverkeripjäser, sprang in på fotbollsplanen och kastade in saker på planen. När jag såg bilderna från matchen på Sportnytt undrade jag om man nu hade började med tre lag per match, dels Hammarby, dels Djurgården och dels det laget med de gula västarna som verkade spelade amerikansk fotboll.
När det gäller fotbollskravaller i Sverige så görs det väldigt lite. Att tilldöma ett lag poängavdrag eller att ge laget böter är ganska patetiskt och drabbar bara laget. Supportrarna kommer knappast att sluta att bråka för det och fotbollslagen hytter lite med knytnäven.

Att hota med spel för stängda läktare hjälper en match, inget mer.
Dock är jag positiv till Svenska fotbollsförbundets krav på skärpta hulliganlagar som liknar de i England, där fotbollsvåld ses som ett samhällsproblem. Om idrott nu är så pass kommersiellt och handlar numera nästan bara om pengar och samhället ser idrott som en ekonomisk vinst PR-mässigt och idrott som en del av samhället så måste ju samhället vara beredd att ta sitt ansvar. Sätt åt de som vållar skadan, inte fotbollslagen i första hand.Dessutom är det bra att Hammarby också tar sitt ansvar och planerar att stämma flera av de som var med vid bråket. Sen hur pass stor summan blir kan man diskutera, men det bästa med denna skandalmatch mellan Hammarby och Djurgården kan bli resultatet… det juridiska alltså.

/JS06
 

Tidigare har jag skrivit om doping som en del av vårt samhälles överdrivet kommersialistiska och hetsiga syn på idrott. Fotbollslandslagets förbundskapten Lasse Lagerbäck fick smaka på en annan del, när hans hem vandaliserades av hulliganer som ville att han skulle avgå. Givetvis så har hulliganerna ett stort ansvar, för det måste vara enormt svaga människor med taskigt självförtroende som vandaliserar en idrottsman/ledares hem för att de inte spelar som de vill. Men, tråkig som jag kan vara, så vill jag gå djupare och titta på bakgrunden till detta. Jag vill påstå att det finns en andra ansvarig och de är dessa som piskar upp stämningen, alltså media. Minns hur det var efter hockeykvartsfinalen mellan Sverige-Vitryssland i OS för några år sen. Enligt mig en av de absolut svartaste dagar ur idrottsjournalistisk synpunkt. Efter den totala sågning och nästan kränkning av landslaget så blev målvakten Tommy Salos barn mobbade och hans föräldrar trakasserade på stan. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Idrott kan vara kul, men det är inget världskrig. Kan man inte hålla idrott på det underhållande och normala nivån där man diskuterar spelet, spelarna och matchen på en vuxen nivå och sen vandra vidare så kanske man inte ska se på idrott. Och det gäller media också. Ingen jobbar bättre av att ha kniven mot strupen, däremot jobbar man väldigt bra med uppmuntran och goda råd. Som på en vanlig arbetsplats.

/JS06

 

Friidrotts-EM har passerat och benämns som det mest framgångsrika i modern historia. Friidrott är en av de idrotter som Sverige har utvecklats mest i de senaste åren. Jag minns än de tider i början av 90-talet då vi hoppades och var lyckliga för att Monica Westén lyckades ta en fjärde plats på 400 meter häck eller då vi alla gladdes åt nedan nämnda Sven Nylanders alla fjärde platser. Det var då Patrik Sjöberg var vår enda storstjärna. I och med Johan Wissmans silver på 200 meter så har vi numera storstjärnor i de flesta friidrottsstilar. Möjligen saknar vi nåt i kastgrenarna.
Det som jag alltid tycker är roligast, förutom stjärnor som vågar vara sig själva och som tar detta med idrott med lagom ro, så är det när någon som kämpat länge för sin framgång och till sist vinner, eller då nån som ingen trott skulle vinna till slut får göra det. Främst tänker jag då på Susanna Kallurs guld på 110 m häck, belgiska höjdvinnaren Tia Hallebaut och finländaren Jukka Keskisalo, som oväntat vann 3000 meter hinder. Jag tycker detta EM var, förutom de dagar då Sverige tog mer medaljer än nånsin, de tävlingarna då de nya stjärnorna fick visa framfötterna och en ny generation atleter presenterade sig för omvärlden. Nu återstår att se hur dessa står sig mot stjärnorna utanför Europa.
Men mest tror jag ändå att jag minns Carro Klüfts firande på stadion efter sitt sjukampsguld. Ett bevis på varför jag tycker att friidrott, tillsammans med längdåkning, är världens mest underhållande idrott. Här har fotboll och ishockey mycket att lära sig!
Jimmy Nordins fylleskandal och de tre knarkmisstänkta stjärnorna behövs inte kommenteras närmare. Det var också oväntade saker. Men alla fester ska väl ha sin beskärda del av pajaser.
Låt oss bara hoppas nu också att dessa namn som nämnts (av de som var med i EM alltså) också stannar på rätt sida om dopingkontrollen...

/JS06
 

Holy shit, säger jag bara om nyheten om gripandet av friidrottslegenderna Patrik Sjöberg och Sven Nylander för narkotikabrott. Kanske inte Patrik Sjöberg så mycket, för han är (eller kanske snarare var) en av dessa som hängde på Spy Bar, bråkade på krogen och slogs med INXS Michael Hutchance. Men Sven Nylander, som varit den som nästan uttalat sig mest mot doping och droger inom idrotten. Men så kan det gå, från Gossen Ruda till Zeke Varg på en dag.

/JS06

 

Låt mig instämma i hyllningskören till Carolina Klüft efter hennes EM-guld i sjukamp i går. Efter en nervös start gick det på räls sen. Förvisso försämrades i och för sig inte möjligheterna av att Eunice Barber blev skadad, men ändå. Carro är, liksom Tony Richardsson som jag skrev om förra veckan, en unik stjärna som med glimten i ögat och glädje gör sin idrott till ett nöje. Hon är en av få som inte ser detta som ett tredje världskrig utan gör det hon ska. Jag hoppas verkligen att hon får fortsätta vara så och att omvärlden inte försöker förändra henne, för får vi fler som hon så kanske idrott blir idrott igen i framtiden. Det är såna idrottspersoner som blir folkkära. Människor som vågar vara sig själva. Så jag kan väl bara instämma i ett grattis till Carro! Och dessutom har EM ju bara börjat…

/JS06

 

Igår meddelade speedwaystjärnan Tony Rickardsson att han lägger av med speedway. Därmed förlorar Sverige en av sina mest färgstarka idrottsstjärnor. Rickardsson, för mig, är en glad spoling som alltid har haft en tid över för media och kommentarer, även i motgångar, och som verkligen haft förmågan att trots svidande förlust kunna lägga det åt sidan och ta i med nya tag. En man som inte ser idrott som ett tredje världskrig, utan med ett skratt och glatt humör kunnat göra det han gillar. Vi behöver fler såna idrottsstjärnor. Självklart kommer idrottsvärlden och speedwayarenan vara tommare utan Tony Rickardsson, men jag får väl säga som Robert Gustafsson:
"Jag ä iiint' bitter!"

/JS06

 

Åter igen hände det. En världsstjärna inom friidrotten åkte fast. Som en deja vu upplevelse från 1988. Justin Gaitlin, världsrekordhållaren på 100 meter, har enligt testerna använt doping. Det lite skrämmande är att då, 1988, när Ben Johnson åkte fast i OS i Söul så hamnade idrottsvärlden i kollektiv chock. Hur kunde en världsmästare göra så? Idag så förvånar detta ingen. Man säger lite lätt "Va?!" och bläddrar sen vidare i tidningen. Efter både Marion Jones och Tim Montgomerys misstänkta dopingfall (som ännu inte klarats upp) så är det som om folk är vana och inte bryr sig om detta på samma sätt. Och en del av de som bryr sig utropar det oerhört korkade meningen:
"Det är lika bra att släppa dopingen fri"
Kan man vara intresserad av idrott och samtidigt stå för detta? Hur kan man då säga åt sina barn att kämpa väl när de ska ha fotbollsmatch eller dylikt, då de själva står för att det är OK att fuska. Och att man dessutom förespråkar legalisering av krafthöjande droger. Samtidigt så är det kanske inte så konstigt att vissa idrottsmän dopar sig idag. Idrottsvärlden blivit så beroende av pengar och människan mer och mer girig att man blir desperat. Jag menar, man erbjuds såna offantliga summor idag för världsrekord och guldmedaljer att många idrottsmän får det svårare och svårare att säga till sig själv efter loppen:
"Äsch, jag missade idag. Jag får försöka bättre nästa gång!"
Dessutom har idrottsmannen väldiga krav på sig. Från media, från fansen, från idrottsförbund och från sponsorer. Det är inte längre att göra sitt bästa, som man fått lära sig som barn. Numera verkar det som om en idrottsman ska vara Stålmannen, Hulken och Spindelmannen i en och samma person. Misslyckas man när man är på topp så stenas man och förlorar alla pengarna. Så även om jag tycker att doping är idiotiskt, så är det inte konstigt att många dopar sig, då de inte längre får vara människor och pengar styr idrotten. Så vill man få bukt med doping så kanske man måste ta idrotten och idrottsmännen ner på jorden igen. Nu återstår det att se om Justin Gaitlin medvetet har dopat sig eller ej, men om han har gjort det så är han ännu ett desperat offer i det giriga affärsföretaget som kallas idrottsvärlden.

/JS06
 

Människan har ett märkligt förhållande till idrott. Före fotbolls-VM så har vi chansen till VM-guld. Ja, vi är praktiskt taget redan världsmästare, enligt alla experter och journalister. När sen VM är över för Sveriges del så har jorden gått under och spelarna är snudd på landsföräddare. En syndabock ska fram. Till nästa VM då är vi världsmästare igen. Allvarligt talat, jag har inte sett en enda match i VM och bryr mig noll egentligen hur det går för Sverige, men om man bara spelar 0-0 mot ett lilleputtland som Trinidad, ägnar nästan all vaken tid till att med lupp analysera ett liten dispyt mellan två spelare, får endast 1-0 mot Paragay och knappt 2-2 mot England så är inte oddsen stora att man ska slå gigantiska Tyskland heller. Redan så har förbundskapten Lagerbäcks avgång krävts av Expressen. Syndabocken är funnen. Men som vanligt är det en helt annan sak att sitta i soffan och kräva en sak och sitta på bänken vid en match som förbundskapten och kräva nåt annat. Något som vi svenskar har väldigt svårt att tänka på, eller fotbollsfanet i överhuvudtaget.
Trots att mitt intresse för VM är rekordlågt så erkänner jag att jag gärna ser en av två vinnaralternativ. Antingen ett nytt Brasilienguld. Där är ett lag som har kul när de spelar och som gör det med stil. Eller så vill jag se en helt ny oväntad vinnare, ett land som aldrig förut haft en sucks chans att vinna. För är det bara jag som är döless på att samma lag är i finalerna varenda VM, Tyskland, Argentina, Italien etc etc?
Nå, det finns ju fördelar med Sveriges förlust idag. SIBA andas nog ut som slipper betala tillbaka sina pengar till kunderna. Och vi slipper snart höra Elias & Franz sjunga om Zlatan. Samt alla de 99 andra vattniga VM-låtarna detta år. Alltid nåt...

/JS06

 

Jag diggar Sibas reklam denna vecka på nåt konstigt vis...
"Pengarna tillbaka - om Sverige vinner VM-guld i USA!"
Visst är det kul med positivt tänkande!

/JS06