Numera sänder man på SVT finaler från tävlingar i detta, i något som kallas SVT Esport. Jag satt med ungdomarna förr och gäspade medan dom på datorn snabbt förflyttade sig med k-pist och handgranat i den digitala näven och sköt ner soldater. Numera kan hela Sverige följa detta på SVT. Snart blir garanterat Dreamhack och Esport en OS-gren! För många är allt detta som en självklarhet. Varför tycker jag då att utvecklingen känns så otroligt bisarr...?
/JS15
Intressant?

Jag satt framför TVn redan vid Faluns förra skid-VM, 1993, då femmilen gick. Då vann Torgny Mogren också mot all förmodan, fast då var det inte vädret som var problemet utan svenskarnas usla självförtroende efter ett VM som inte alls gått Sveriges väg. Men han vann, då också före en skräll i form av fransmannen Herve Balland. Det är något med Falun som tydligen lockar fram det lilla extra i skididrott!
Man kan ju säga att där slutar jämförelserna dock, eftersom årets VM kommer att gå till historien som ett långt mer framgångsrikt mästerskap, med Johan Olssons guld idag på 15 km, så på den fronten har det i alla fall skett en utveckling! Jag kan bara säga, grattis Kalla och Olsson!
/JS15
Intressant?

Det som istället jag tycker är mer upprörande i så fall är just det faktumet att SVT alltid försöker få sig själva att framstå som så seriösa och aktuella genom att bara peta dom som råkar vara av äldre årgång. Man tror att man kan rucka på svenskens traditioner och trygghetsnarkomani genom att låtsas vara så balla och trendiga och sen blir man förvånad när sen folk hellre letar sig till SVT Play, Öppet Arkiv eller de kommersiella kanalerna. Dom kanalerna som borde stå för det unga, snabba och häftiga, dom som måste satsa på kommersialism på ett annat plan, dom plockar in dom folkkära profilerna, för dom vet vad som krävs för att rida på en popularitetsvåg. Därvid känns ett petande av Ralf Edström eller Stig Strand inte så chockerande egentligen, eftersom det förmodligen inte dröjer länge innan i alla fall Edström dyker upp i antingen TV 4 Sport eller Canal +.
Att satsa på unga krafter är bra, men som med allt annat så handlar det också om att inte låta saker som idrott eller dylikt att bli en intern underhållning för dom redan frälsta utan försöka skapa den där idrottskänslan där man lockar alla till soffan och faran om man inte vågar vara lite folklig även på sport-TV-nivå är att det blir ett gäng invanda nördar som följer idrotten mest och att den där "Stenmark"-effekten, som en gång lockade alla till TVn ses som nåt historiskt. Därför måste man våga satsa på starka personligheter bland sportkommentatorerna, vilket det blir allt färre av idag. Några Åke Strömmer, Lasse Granqvist, Lars-Gunnar Björklund eller dylika karaktäristiska personligheter har inte dykt upp bland sportmedierna på länge och jag tror att det behövs för att skapa ett folkligt sportintresse igen. Om Edströms och Strands ersättare Anja Pärson och Håkan Mild kan bli såna personligheter återstår att se. Om inte så kommer det bli en stor flykt till dom kommersiella kanalernas sportprogram, för vare sig vi vill det eller inte så är svensken beroende av sina folkkära profiler, antingen man skapar nya eller satsar på dom klassiska. Sett ur den synvinkeln så är ett petande av Ralf Edström och Stig Strand inte en bra affär.
/JS14
Intressant?

/JS14
Intressant?

/JS14
Intressant?

Därmed välkomnar jag Zlatan Ibrahimovic till den klubben, den enda klubben han är med i som han inte får ett par miljoner för sitt deltagande. Jag ska inte ens försöka jämföra herr- och damfotboll, eftersom mitt fotbollsintresse numera är nere i skoskaften. Jag kan fundera på idén med att i över huvudtaget skänka en dyr bil för att man slagit ett landslagsrekord.
Men när jag läste om Zlatans åsikter om damfotboll så visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. För han är det skamligt att jämföras med en fotbollsspelande tjej. Men roligast var ju hur han successivt ändrade hela sin personlighet. Från att bara vara en mansgris som drog både herr- och damligan över var sina kammar till att sluta allt med vad det egentligen handlade om:
"De kan få en cykel med min autograf så blir det bra."
Jaha, det var dig själv det handlade om. Med ens blev diskussionen bara patetisk och löjlig. Men man kan ju jämföra. Genom alla år i svensk idrott så har man talat om hur svenska idrottsmän "bara är nöjda om man får komma med i landslaget" eller "glad om man kommer bland dom sex främsta", vilket vi har hånat till leda i Sverige. Jante-Sverige! Nu kommer en person som är så olik detta så hälften vore nog, och då får vi en megadiva som vinner guldbollen sju gånger i rad, blir nästan helgonförklarad av alla fotbollsfans, spelar i landslaget tycks det i mån av tid och som ser ner på en hel könsgrupp för att få sig själv att se bra ut. Jag ska inte hylla Jante, men finns det inget mellanting? Lagom är inte ett dåligt svenskt ord ändå ibland.
Så jag kan bara buga mig och bocka och säga, grattis Zlatan. Du har inte bara vunnit guldbollen sju gånger, nu har då blivit den, antar jag, sista nominerade till titeln "Årets mest korkade citat"! Det är minst lika prestigefyllt!
/JS13
Intressant?

Nu finns det två sätt att lösa detta. Antingen lägga locket på. Trots allt var det bra många år sen, reglerna för bloddoping har ändrats en hel del sen dess och dagens idrottsmän är med största sannolikhet smartare. Och dom gamla stjärnorna kan ju inte straffas för att ha brytit mot regler som inte var satta då.
Eller så gör man en ordentligt koll i vad som hände, om inte annat för att på djupet granska så man inte riskerar att hamna i samma sits igen. Det handlar trots allt om längdåkningens anseende. Den som efter den finska EPO-skandalen för mer än 10 år sen har putsats upp något och som nu riskerar att hamna nere på noll igen. Inte minst om det skulle visa sig att Internationella Skidförbundet skulle ha mer än ett finger med i det hela. Då är det nattsvart för hela idrotten!
Doping är, som jag har sagt förut, barn av den idrottsvärld som finns idag. Vi lever i en tid då idrott inte längre är den folkrörelse och trevliga fritidssysselsättning den än gång var. Numera är idrott en pengakossa, PR-jippo för länderna som idrottsmännen kommer ifrån och ett sätt att skaffa sig kändisskap och ekonomisk oberoendeskap om du är riktigt duktig! Det skapar press, både från förbunden, från media och från folket/fansen. Men det skapar förstås också girighet. Långt borta är den tiden då man kunde säga som idrottsutövare, proffs eller amatör: Jag gör så gott jag kan. Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl. Den andan var redan riktigt på glid under 90-talet, även om pengarna inte var i riktigt samma nivå, men tillräckligt! Då kommer doping som ett alternativ för vissa. Det som dopingskandaler som detta lockar fram är dessa virrhjärnor som säger:
"Det är lika bra att släppa dopingen fri! Alla dopar sig ändå!"
Förutom att doping är skadligt för kroppen så är det samma som att säga till sina barn:
"Det är ingen idé att du försöker bli duktig! Du måste fuska och ta till olika medel för att bli bra!"
Men sen ger såna här skandaler också lite humor, inte minst när alla mina gamla klassiska favoriter ska sitta och försöka förklara på de mest krystade sätt. Jag skrattade ganska gott när jag hörde på länsnyheterna på Radio Västernorrland där man intervjuade Sundsvalls stora skidstjärna, Vladimir Smirnov, som är en av dom som är listade med högst blodvärden under 90-talet. Han vinner ett VM-guld i alla fall, helt odopad, den som den flummigaste försvarstalaren. Eller vad sägs om:
"Tala om att jag var dopad det är lite för tidigt att säga eftersom vi måste titta vilka uppgifter och detaljer som kommer in i bilden. Var och en kan själv avgöra vad det var."
Eller:
"Det kan inte bekräfta eller dementera att det är mitt blod. Måste man vänta 18 år för att presentera blodvärde. Det kan bli vad som helst."
Sen ledsnar reporten lite och ställer frågan rakt ut: Har du dopat dig eller inte?
Smirnov trampar vidare:
"Jo, men som jag sa, den tydliga diskussionen kommer efteråt. Jag kommer att delta i programmet (SVTs "Debatt"), debatten."
Och det är tydligt att den tydliga diskussionen inte kommer att hållas av Smirnov.
Jag hoppas vid gud att det finns logiska förklaringar, för annars får man med skakande och hängande huvud säga som i USA:
"It's so sad how the mighty will fall..."
Intressant?

Lars-Gunnar Björklunds stockholmska kunde kommentera vilken sport som helst, men eftersom jag alltid gillat friidrott mest så är det främst där jag minns honom. Han kommenterade Ben Johnsons skandallopp på 100 m i OS i Söul 1988, men var lika hemma på cykelbanan när Bernt Johansson trampade hem OS-guldet i Montreal 1976 , alltid lika glad och trevlig. Och självklart fotboll, där han hade full koll på de flesta fotbollsminnen som hänt genom historien och kunde ledigt rabbla alla som spelade med i Sveriges silverlag från VM 1958. Referat med Lars-Gunnar Björklund var, och är, en fröjd att lyssna på!
Sen antar jag att många fotbollsintresserade lyfter på hatten i vördnad och respekt för att han 1969 startade "Tipsextra" vilket öppnade en helt ny fotbollsvärld för många.
På 80-talet och in i 90-talet ledde han diverse frågesporter i TV med samma entusiasm. Improvisationsteaterserien "Snacket går" kanske några riktigt minnesgoda människor minns. Men givetvis var det "Supersvararna" som var hans skötebarn, frågesporten där han både ställde frågor, pratade och skämtade med de tävlande och skämtade med publiken. Självklart glömmer jag aldrig hans totala glädje när han skulle skicka iväg någon kändis till en veckas fotvandring runt lapplandsfjällen, som var så långt ifrån att ha en sån hobby som möjligt. Lars-Gunnar Björklund spred glädje runt om sig på ett proffsigt, folkligt och kunnigt sätt som få gör idag. Som en av de sista, om inte den sista, jag är osäker där, i Lennart Hylands fotspår kommer han att vara djupt saknad som sportreporter. En som vågade göra idrott mer folklig och rolig och kombinera det med att kliva ut i folkhemmet med frågesporter som folk älskade. När Åke Strömmer dog sa Lars-Gunnar Björklund att Strömmer nu satt någonstans och ljög med Sven Järring och Lennart Hyland. Ljugarbänken har nog fått en deltagare till. En av dom allra största och roligaste. Tack för all glädje, Lars-Gunnar!
/JS12
Intressant?

/JS12
Intressant?

Men ändå, hatten av och en STOR eloge till Marcus Hellner, Johan Olsson och Anders Södergren, som jag skulle vilja gemensamt kalla ”De tre musketörerna”, en för alla, alla för en! Även om det kanske inte var meningen från början så var det så det blev, Johan Olsson låg ensam i täten en bra bit och de andra låg i klungan efter för att försöka hindra de andra att komma i kapp honom. Och när Olsson inte längre orkade så slog Hellner staven i backen och drog ikapp och tog det med en otrolig spurt och, vips, så hade två som aldrig fått OS-medalj tidigare nu blivit medaljörer. Aldrig har jag varit med om ett sånt taktiskt helt riktigt och otroligt lopp och jag kan förstå och imponeras över Per Elofssons tårar efteråt.
Jag har följt längdåkningen nu sen i mitten av 80-talet och totalt sätt så är detta nog det bästa svenska skidlandslag som Sverige nånsin har haft. Man kan lätt räkna upp de glada dagarna på 80-talet då vi plockade allt med Svan, Wassberg och Mogren, samt en liten medalj på sidan åt Billan Westin. Men framgångarna var just till 98 % på herrsidan och man var nöjd med en brons i början av mästerskapet samt guld på stafett och femmil. Men tack vare framgångarna också för Charlotte Kalla och Anna Haag så har vi idag en sån bredd i svensk skidåkning som aldrig skådats i historien, och då är övervägande av de tävlande dessutom ännu i sin utveckling. I början på 90-talet så ville man lägga ner satsningen på svensk damskidåkning helt. I slutet på 90-talet så ville svenska folket nästan lägga ner satsningen på längd i överhuvudtaget. Så här långt i OS så har Sverige nu fyra medaljer i längdspåren, varav två guld. Och då är både stafetter och långloppen kvar. Ja... även om det tar emot eftersom jag inte alls gillar den sporten, även diverse sprintlopp också.
Det vi såg igår var en av anledningarna till att längdåkning är en så bra sport. Det är psykiskt kamp och det är verkligen jobb och taktik under en längre sträcka. Ja, och med vacker vinternatur runt omkring. Samt med Jacob Hård och Anders Blomqvist som engagerande, kunniga och samtidigt underhållande kommentatorer. Det är idrott som bäst!
På 80-talet när man sa att man gillade längdåkning så sa kompisarna oftast:
”Ja, det är faktiskt kul… när dom ramlar!”
Idag så tror jag ingen skulle komma på tanken att bry sig endast om det. Bra jobbat grabbar!

/JS08

Det är dags att släppa detta med Ara nu och vandra vidare. Låt nu brottningsvärlden ta hand detta med eventuella regeländringar medan vi andra försöker ägna oss åt dom som idrottar idag.
/JS08

Nå, tävlingarna har ju andra problem också. Vem vågar tro på en segrare längre när nu doping skrivs med stora bokstäver på var och varannan deltagare? Vågar man tro på en rysk världsrekordhållare i stavhopp? Eller vågar man tro på den plötsliga jamaikanska smällen som plötsligt slog till? Vågar man tro på en amerikansk sjufaldig guldmedaljör i simning? Usain Bolts sensation vid sprinten var imponerande, inget snack: Pulveriserade världsrekord... i motvind. Och givetvis så är idrotten något av förstörd av misstroende och misstankar. Naturligtvis kan inte heller jag låta bli att undra varför Jamaika så plötsligt börjar dominera sprint. Men hur man än vrider och vänder på det så kommer man ändå fram till en sak: Man ska inte döma någon förrän beviset är framlagt. Usain Bolt kan mycket väl vara en naturtalang som plötsligt kommit fram vid rätt tillfälle. Och i mina ögon så är han det just nu. Han är vad sprintvärlden behöver, en stjärna som vågar stå ut från massan och gå sina egna vägar och som showar och leker vid banan. Sånt som gör idrotten intressant. Så under förutsättning att Bolt även i fortsättningen får vara fri ifrån doping misstankar så hoppas jag på att få se mer av honom. Han visar att idrott faktiskt ska vara kul också, inte bara pengar och PR. Förmodligen det som friidrotten behöver för att bekämpa dopingstämpeln och få folk att våga tro på den igen. Peppar, peppar...
/JS08

/JS08

/JS08

/JS08

Men det är också så att pengar och moral har aldrig gått hand i hand. Det finns gigantiska pengar i OS och då spelar det ingen roll om man lägger OS i Kina, USA eller Sverige. Moral kan man inte tjäna pengar på. Så det spelar ingen roll hur många som än vill släcka elden, om Norge eller Sverige bojkottar invigningen eller om något sker vid själva spelen, OS ska gå i Kina och Kina kommer att presentera sig själv med världens största och vackraste kulisser som döljer en otäckare sanning. Detta får man inte glömma genom att sätta skygglappar med OS-ringar på, för det är definitivt politik.
/JS08

tävlingarna. Man fick krypa till korset och lägga ner experimentet vågstart. Bojkotten lyckades!
Men nu är det inte 1989, det är 2007. En ensam bojkott från Sverige lär knappast märkas lika tydligt, för så stor är inte Sverige som idrottsnation att Kina eller något annat IOK-land bryr sig. Snarare kanske vi skulle framstås som fånar. Ensam är inte stark och bojkotten skulle inte ha någon effekt alls.
Att göra som de flesta idrottsmän och medier säger, att åka dit och påverka Kina är det jag vill, men knappast det som kommer att ske. Det är snarare en önskedröm för alla. OS är inte längre något evenemang där politik spelar någon roll, utan numera ett sportevenemang där pengar spelar en allt större roll. Det som man vid alla invigningar talar om, att OS ska förena världens folk, är mer och mer en klyscha och jag har svårt att tro att man då skulle finna tid och intresse att mitt under spelen komma med något politiskt påverkansförsök från ländernas sida. Jag kan och hoppas att jag har fel, men jag tror inte det. Nu har vi tagit djävulen i båten och får allt ro han i hamn. OS är inte många månader bort och Kina ska ha det. Antingen får vi strunta i det, göra det bästa av situationen eller hoppas på att jag har fel, alltså att medierna trots allt använder spelen till att påverka. Framtiden får utvisa...
/JS08

Tittar man totalt på tävlingen Tour De Ski så applåderar jag idén att göra något speciellt under den tiden som det inte är VM eller OS. Det motiverar åkarna betydligt mer än att "bara" behöva göra världskuppen. Men själva tävligen skulle dock behöva en del upputsning. Först och främst tycker jag att sprinten ska bort eller flyttas till en egen del. Äntligen har sprint fått en egen världskupp så VARFör ska den vara med här? Jag har sagt det förr och jag säger det igen, med risk att få en hel längdfanklubb mot sig efter vad Kalla gjorde på sträckan: Det är döfött att ha sprint med tillsammans med den ordinarie skidcirkusen. Det betyder att en åkare måste kunna åka både femmil och sprint för att kunna vinna allt. Det är som om en 10000-meterslöpare även skulle behöva vinna 100 meter för att ta hem en friidrottskup!
Sen undrar jag vad det är för stolpskott som kom idén att åkarna ska behöva åka uppför en slalombacke? Fast det såg rätt komiskt ut när man såg Kallas sista lopp uppför när man till och med hade med slalomportarna i backen. Det är möjligt att det är mer publikmässigt dragande att sätta åkarna på allt hårdare och spännande grenar. Men problemet är att skidsporten de senaste åren har gått från en seriös och spännande idrott där psykologi och träning spelar roll till en sport där man experimenterar sönder sporten för att kunna håva in de största pengarna. Sprintdistanser mitt i världskuppen, byte av skidor och teknik mitt i en jaktstart och masstart i mindre lopp där en lång rad åkare följs åt från start till mål på en 10 km sträcka. Och nu detta. Till slut finns risken att den en gång seriösa skidsporten blir en blandning mellan gladiatorerna och en snöcirkus.
Men kul är det dock att se Gunde Svan springa vid sidan av Kalla och skrikandes som en galen tupp. Och framför allt kul att se Gunde i den miljö han hör hemma - skidspåren, efter ett antal mer eller mindre lyckade år i nöjesvärlden. Och kul att skid-Sverige har fått ett namn till att lära sig: Charlotte Kalla.
/JS08

Den nya nationalarenan i Stockholm kommer att heta Swedbank Arena. Fantasifullt, eller hur? Blir roligt den dagen ett Örnsköldsvikslag kommer upp i Allsvenskan och får uppgiften att deras nästa match är i Swedbank Arena (det är alltså en idrottsarena i Övik också...). Men den viktigaste frågan: Vilket pucko var det som kom på den oerhört korkade idén att alla arenor idag ska vara döpt efter ett företag? Gävles idrottshall är bäst: Läkerol Arena! Eller vad sägs om Timrå IKs hemmaarena, EON Arena? Vi väntar med spänning på att Ånge kommun ska kontra med Vattenfall Arena. Är det bara jag som tycker att näringslivet börjar ta över lite VÄL mycket?! Kommunerna går med på att lägga ut miljoner för att hjälpa till med uppbygget av nya idrottsarenor. Samtidigt så får man inte synas med namnet. För självklart ska företaget ha sitt namn där. Namnen på arenorna låter lika häftigt som reklamkassetterna som företagen gav ut på 70-talet och hade idén dykt upp under 80-talet hade man idag skrattat åt eländet. Men man syns, vilket är viktigast. Inom kort så väntar vi på nästa steg. Nyblivna allsvenska laget Gif Sundsvall kanske spelar nästa säsong under namnet GIF Norrporten. Eller varför inte EON IK istället för Timrå IK? Fast detta har ju en fördel. Om ca 20 år, när denna trend förhoppningsvis har lagt sig, så kanske vi kan sitta och skratta åt den dagen då Brynäs och Timrå spelade i Läkerol Arena. För det som är dåligt idag brukar ju bli kult i framtiden och detta borde passa bra in i det facket...
/JS07

/JS07

Skidslandslaget har genom alla år som jag har följt skidsporten varit mönsterlandslaget. Hittar man ett bråk inom skidlandslaget de senaste 30 åren så gör man det bra. Därför kan bråket mellan Mattias Fredriksson och skidförbundet kännas rätt märkligt. Detta är inget försök till att ta parti för endera sidan. Å ena sidan så ska givetvis ingen åkare behandlas olika, men å andra sidan så var det skidförbundet som från början godkände att Fredriksson fick träna på egen hand. Vad man kan reagera mot är att detta inte ha skötts på ett mer moget sätt av Bengt Stattin. Att hålla på med skrivna avtal om att Fredriksson inte får vara i närheten av åkarna och sitta och vara halvrädd för att de väljer ett hotell där Fredriksson skulle befinna sig på är för mig högstadiemetoder. Sen huruvida Fredriksson skulle ha hånat åkarna eller inte kan ju diskuteras (det låter dock inte trovärdigt). Om så inte är fallet och Stattin har blåljugit så är det än mer tragiskt. Så även om landslaget bör hålla ihop och reglerna ska gälla alla, så har detta skötts väldigt dåligt. Och de som drabbas värst är förstås de åkare som vill träna, men som störs av detta och som ofrivilligt har blivit indragna i en karusell som skidsporten inte är värd.
/JS07

Man vet inte om man ska skratta eller gråta efter skandalmatchen mellan Sverige och Danmark i förrgår. Det bevisar väldigt mycket olika saker:
1) Alkohol och idrott hör inte ihop.
2) Att det är för dålig säkerhet för att ha världsfotboll på Parken i Köpenhamn.
3) Att idrottens allt mer kommersiella ställning i samhället gör folk allt mer galna.
4) Att svenska laget har någon form av skyddsängel, eftersom man kunde tappa 3 mål på en period och ändå vinna med 3-0.
5) Att den danske hulliganen troligast får söka uppehållstillstånd i Sverige, eftersom han numera är nästan fredlös i Danmark.
6) Att människans förhållande till idrott är obegripligt.
Jag har kanske lite svårt att förstå att Sverige skulle få hela matchen efter detta. Det hade i praktiken räckt med en paus och sen fortsätta.
Sen tycker jag att det är lite intressant att mannen får skyddad identitet och namnges inte i tidningarna, när hans ansikte ändå finns på varenda löpsedel i hela världen. Detta är väl enda gången möjligen som det är positivare att bli världskänd via Big Brother. En sak i är säker, detta tycks lämna få oberörda i alla fall...
/JS07

/JS07

/JS06

/JS06

När det gäller fotbollskravaller i Sverige så görs det väldigt lite. Att tilldöma ett lag poängavdrag eller att ge laget böter är ganska patetiskt och drabbar bara laget. Supportrarna kommer knappast att sluta att bråka för det och fotbollslagen hytter lite med knytnäven.
Att hota med spel för stängda läktare hjälper en match,
inget mer.
Dock är jag positiv till Svenska fotbollsförbundets krav på
skärpta hulliganlagar som liknar de i England, där fotbollsvåld ses som ett
samhällsproblem. Om idrott nu är så pass kommersiellt och handlar numera nästan
bara om pengar och samhället ser idrott som en ekonomisk vinst PR-mässigt och
idrott som en del av samhället så måste ju samhället vara beredd att ta sitt
ansvar. Sätt åt de som vållar skadan, inte fotbollslagen i första hand.Dessutom är det bra att Hammarby också tar sitt ansvar och planerar att
stämma flera av de som var med vid bråket. Sen hur pass stor summan blir kan
man diskutera, men det bästa med denna skandalmatch mellan Hammarby och
Djurgården kan bli resultatet… det juridiska alltså.

Tidigare har jag skrivit om doping som en del av vårt samhälles överdrivet kommersialistiska och hetsiga syn på idrott. Fotbollslandslagets förbundskapten Lasse Lagerbäck fick smaka på en annan del, när hans hem vandaliserades av hulliganer som ville att han skulle avgå. Givetvis så har hulliganerna ett stort ansvar, för det måste vara enormt svaga människor med taskigt självförtroende som vandaliserar en idrottsman/ledares hem för att de inte spelar som de vill. Men, tråkig som jag kan vara, så vill jag gå djupare och titta på bakgrunden till detta. Jag vill påstå att det finns en andra ansvarig och de är dessa som piskar upp stämningen, alltså media. Minns hur det var efter hockeykvartsfinalen mellan Sverige-Vitryssland i OS för några år sen. Enligt mig en av de absolut svartaste dagar ur idrottsjournalistisk synpunkt. Efter den totala sågning och nästan kränkning av landslaget så blev målvakten Tommy Salos barn mobbade och hans föräldrar trakasserade på stan. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Idrott kan vara kul, men det är inget världskrig. Kan man inte hålla idrott på det underhållande och normala nivån där man diskuterar spelet, spelarna och matchen på en vuxen nivå och sen vandra vidare så kanske man inte ska se på idrott. Och det gäller media också. Ingen jobbar bättre av att ha kniven mot strupen, däremot jobbar man väldigt bra med uppmuntran och goda råd. Som på en vanlig arbetsplats.
/JS06

Det som jag alltid tycker är roligast, förutom stjärnor som vågar vara sig själva och som tar detta med idrott med lagom ro, så är det när någon som kämpat länge för sin framgång och till sist vinner, eller då nån som ingen trott skulle vinna till slut får göra det. Främst tänker jag då på Susanna Kallurs guld på 110 m häck, belgiska höjdvinnaren Tia Hallebaut och finländaren Jukka Keskisalo, som oväntat vann 3000 meter hinder. Jag tycker detta EM var, förutom de dagar då Sverige tog mer medaljer än nånsin, de tävlingarna då de nya stjärnorna fick visa framfötterna och en ny generation atleter presenterade sig för omvärlden. Nu återstår att se hur dessa står sig mot stjärnorna utanför Europa.
Men mest tror jag ändå att jag minns Carro Klüfts firande på stadion efter sitt sjukampsguld. Ett bevis på varför jag tycker att friidrott, tillsammans med längdåkning, är världens mest underhållande idrott. Här har fotboll och ishockey mycket att lära sig!
Jimmy Nordins fylleskandal och de tre knarkmisstänkta stjärnorna behövs inte kommenteras närmare. Det var också oväntade saker. Men alla fester ska väl ha sin beskärda del av pajaser.
Låt oss bara hoppas nu också att dessa namn som nämnts (av de som var med i EM alltså) också stannar på rätt sida om dopingkontrollen...
/JS06

Holy shit, säger jag bara om nyheten om gripandet av friidrottslegenderna Patrik Sjöberg och Sven Nylander för narkotikabrott. Kanske inte Patrik Sjöberg så mycket, för han är (eller kanske snarare var) en av dessa som hängde på Spy Bar, bråkade på krogen och slogs med INXS Michael Hutchance. Men Sven Nylander, som varit den som nästan uttalat sig mest mot doping och droger inom idrotten. Men så kan det gå, från Gossen Ruda till Zeke Varg på en dag.
/JS06

Låt mig instämma i hyllningskören till Carolina Klüft efter hennes EM-guld i sjukamp i går. Efter en nervös start gick det på räls sen. Förvisso försämrades i och för sig inte möjligheterna av att Eunice Barber blev skadad, men ändå. Carro är, liksom Tony Richardsson som jag skrev om förra veckan, en unik stjärna som med glimten i ögat och glädje gör sin idrott till ett nöje. Hon är en av få som inte ser detta som ett tredje världskrig utan gör det hon ska. Jag hoppas verkligen att hon får fortsätta vara så och att omvärlden inte försöker förändra henne, för får vi fler som hon så kanske idrott blir idrott igen i framtiden. Det är såna idrottspersoner som blir folkkära. Människor som vågar vara sig själva. Så jag kan väl bara instämma i ett grattis till Carro! Och dessutom har EM ju bara börjat…
/JS06
"Jag ä iiint' bitter!"
/JS06

"Det är lika bra att släppa dopingen fri"
Kan man vara intresserad av idrott och samtidigt stå för detta? Hur kan man då säga åt sina barn att kämpa väl när de ska ha fotbollsmatch eller dylikt, då de själva står för att det är OK att fuska. Och att man dessutom förespråkar legalisering av krafthöjande droger. Samtidigt så är det kanske inte så konstigt att vissa idrottsmän dopar sig idag. Idrottsvärlden blivit så beroende av pengar och människan mer och mer girig att man blir desperat. Jag menar, man erbjuds såna offantliga summor idag för världsrekord och guldmedaljer att många idrottsmän får det svårare och svårare att säga till sig själv efter loppen:
"Äsch, jag missade idag. Jag får försöka bättre nästa gång!"
Dessutom har idrottsmannen väldiga krav på sig. Från media, från fansen, från idrottsförbund och från sponsorer. Det är inte längre att göra sitt bästa, som man fått lära sig som barn. Numera verkar det som om en idrottsman ska vara Stålmannen, Hulken och Spindelmannen i en och samma person. Misslyckas man när man är på topp så stenas man och förlorar alla pengarna. Så även om jag tycker att doping är idiotiskt, så är det inte konstigt att många dopar sig, då de inte längre får vara människor och pengar styr idrotten. Så vill man få bukt med doping så kanske man måste ta idrotten och idrottsmännen ner på jorden igen. Nu återstår det att se om Justin Gaitlin medvetet har dopat sig eller ej, men om han har gjort det så är han ännu ett desperat offer i det giriga affärsföretaget som kallas idrottsvärlden.
/JS06

Människan har ett märkligt förhållande till idrott. Före fotbolls-VM så har vi chansen till VM-guld. Ja, vi är praktiskt taget redan världsmästare, enligt alla experter och journalister. När sen VM är över för Sveriges del så har jorden gått under och spelarna är snudd på landsföräddare. En syndabock ska fram. Till nästa VM då är vi världsmästare igen. Allvarligt talat, jag har inte sett en enda match i VM och bryr mig noll egentligen hur det går för Sverige, men om man bara spelar 0-0 mot ett lilleputtland som Trinidad, ägnar nästan all vaken tid till att med lupp analysera ett liten dispyt mellan två spelare, får endast 1-0 mot Paragay och knappt 2-2 mot England så är inte oddsen stora att man ska slå gigantiska Tyskland heller. Redan så har förbundskapten Lagerbäcks avgång krävts av Expressen. Syndabocken är funnen. Men som vanligt är det en helt annan sak att sitta i soffan och kräva en sak och sitta på bänken vid en match som förbundskapten och kräva nåt annat. Något som vi svenskar har väldigt svårt att tänka på, eller fotbollsfanet i överhuvudtaget.
Trots att mitt intresse för VM är rekordlågt så erkänner jag att jag gärna ser en av två vinnaralternativ. Antingen ett nytt Brasilienguld. Där är ett lag som har kul när de spelar och som gör det med stil. Eller så vill jag se en helt ny oväntad vinnare, ett land som aldrig förut haft en sucks chans att vinna. För är det bara jag som är döless på att samma lag är i finalerna varenda VM, Tyskland, Argentina, Italien etc etc?
Nå, det finns ju fördelar med Sveriges förlust idag. SIBA andas nog ut som slipper betala
tillbaka sina pengar till kunderna. Och vi slipper snart höra Elias &
Franz sjunga om Zlatan. Samt alla de 99 andra vattniga VM-låtarna detta
år. Alltid nåt...
/JS06
