Sverige har tagit sina första OS-medaljer i Peking. Kul, kul! Dessa brukar dock alltid vara medaljer och idrottsmän som ingen kommer ihåg sen när OS-elden har slocknat. Vem minns Pia Hansen från Sidney 2000? Oftast brukar det första OS-guldet mottas med ett stort leende och en klapp på axeln, medan OS-guldet taget av den största stjärnan mottas av glädjetårar och bragdguld. Främst beror det på förstås att de förstnämnda tävlar i grenar som medierna inte är intresserade av och vi svenskar funkar tyvärr så att är inte medierna intresserade så är inte vi det heller normalt. Nu är cykel något mer spritt så Gustav Larsson och Emma Johansson lär väl inte bli bortglömda direkt, men frågan är vad vi blir gladast över vid ett OS. Vilka medaljer smakar bäst? De som är tagna av folk i inte kanske de mest kommersiella sporterna, men som kämpar minst lika hårt som Stefan Holm och Susanna Kallur? De som är tagna av de som syns mest i medierna och de som vi har mest förväntningar på och som utövar sporter som är allmänt kända? Eller medaljer i överhuvudtaget? Jag tror i alla fall att många idrottsmän som kämpar i det glömda vore glada om deras insatser lyftes fram på samma sätt som friidrottarnas, brottarnas eller simmarnas. De sliter lika mycket, blir lika glada vid ett guld, om inte än gladare, men får ut minst av det. Tänk på det när en skytt eller fäktare vinner OS-guld och inte bara Kallur och Klüft.

/JS08