OS är över för den här gången och Kina har lyckats med att få PR för en regim som kommer att liksom vardagen gå tillbaka till det normala. Alla talade om att man skulle påverka och visa sitt missnöje på plats istället för att bojkotta, var tog dessa missnöjesyttringar vägen? Till ingens överraskning så försvann de direkt när invigningen var över och övergick i att skapa PR-jakt för vart ett av de deltagande länderna.
Nå, tävlingarna har ju andra problem också. Vem vågar tro på en segrare längre när nu doping skrivs med stora bokstäver på var och varannan deltagare? Vågar man tro på en rysk världsrekordhållare i stavhopp? Eller vågar man tro på den plötsliga jamaikanska smällen som plötsligt slog till? Vågar man tro på en amerikansk sjufaldig guldmedaljör i simning? Usain Bolts sensation vid sprinten var imponerande, inget snack: Pulveriserade världsrekord... i motvind. Och givetvis så är idrotten något av förstörd av misstroende och misstankar. Naturligtvis kan inte heller jag låta bli att undra varför Jamaika så plötsligt börjar dominera sprint. Men hur man än vrider och vänder på det så kommer man ändå fram till en sak: Man ska inte döma någon förrän beviset är framlagt. Usain Bolt kan mycket väl vara en naturtalang som plötsligt kommit fram vid rätt tillfälle. Och i mina ögon så är han det just nu. Han är vad sprintvärlden behöver, en stjärna som vågar stå ut från massan och gå sina egna vägar och som showar och leker vid banan. Sånt som gör idrotten intressant. Så under förutsättning att Bolt även i fortsättningen får vara fri ifrån doping misstankar så hoppas jag på att få se mer av honom. Han visar att idrott faktiskt ska vara kul också, inte bara pengar och PR. Förmodligen det som friidrotten behöver för att bekämpa dopingstämpeln och få folk att våga tro på den igen. Peppar, peppar...

/JS08