Blogg gratis Logga in
Info
Min bild!
Om: Jag heter Jörgen Stafrin, är 42 år och bor i Sundsvall. Jag har i 20 år skrivit krönikor i radion och på webben och har sen 2006 denna blogg. Mellan 2006-2013 så var den mer fokuserad på politik och samhällskritik. Sen gjorde jag små tankeutflykter och betraktelser om vad som hände i Sverige, saker jag såg och hur vi fungerade som folk. Sen 2017 ligger denna blogg dock på is av tidsbrist. Kanske kommer jag tillbaka till den någon gång, men den kommer inte uppdateras på ett bra tag. Men gå gärna tillbaka och läs gamla artiklar om vad som hände mellan 2006-2017, och kommentera gärna, för jag svarar ändå!
Kategorier
Länkar

« Abortregister - sommaren mest obegripliga förslag | En ton - en märklig uppfinning »

Tankar kring äktenskapets bojor
Stafrin | 20 Juli, 2009 00:48
Denna spaning handlar om en sak som jag funderat på ett tag och som inte ska ses som nåt allvarligt, men ändå rätt tänkvärt. I lördags blev jag vittne till ännu en av dessa galna svensexor som dyker upp i tid och otid. Jag och en kille till satt på en bänk och pratade och på bänken bredvid satt två kvinnor. En avklädd yngre man iförd endast ett par guldfärgade stringkallingar kom fram och ville klippa av tvättmärket i tjejernas trosor (för mer info läs här). Jag vill inte vara missunnsam åt alla som ska gifta sig och vill ha en svensexa, men svensexor, och även möhippor, är bevis på en sak som jag egentligen aldrig förstått; varför ett giftermål och äktenskap ska ses som nåt gravallvarligt och ibland rena fängelsestraffet. Tanken med själva svensexan är ”för att mannen/kvinnan ska få uppleva en sista dag i frihet”. Vilken frihet? Gissningsvis (i flera fall i alla fall) har mannen och kvinnan bott ihop ett bra tag så dom kan ju inte vara direkta främlingar för varandra när det gäller ansvar och att leva med en annan. Och varför gifter man sig i överhuvudtaget om man har den inställningen till att leva med den man älskar? Likadant när man lite skämtsamt efter ett tags äktenskap börjar referera till sin fru som ”regeringen” eller dylikt. Kvinnan är alltså den i äktenskapet som håller i pengarna och som bestämmer och plötsligt är ens livskamrat likställt med det högsta beslutande organet i Sverige.
Och när man gifter sig så lovar man att älska varandra TILLS DÖDEN SKILJER OSS ÅT. Andemeningen är ju att man ska älska varandra livet ut, men idag så har många tagit detta med döden på allvar och ser äktenskapet som nåt som man sitter fast i ”tills DÖDEN skiljer oss åt”. Där av så får man en allt ökad liberal syn på otrohet och att färre och färre gifter sig. Många anser dess utom att äktenskap är att äga varandra och man ska vara fri att göra vad man vill.
Som sagt, varför ska äktenskapet av många män (och säkert också av en del kvinnor) ses som nåt dystert och allvarligt, med ljusa kanter omkring, och inte som att man ska få leva med sin livskamrat, kvinnan i sitt liv? Ibland undrar man om det inte hade varit bättre om dom fortsatt leva singel om nu äktenskapet är ett par bojor som ska på. På själva vigseln ser man förstås på det hela med det ljusaste kanter, men det borde väl finnas tillräckligt med kärlek för att kunna se lite ljusare på det hela både före och efter? Bara en intressant tanke som jag tänkt på och som man kan fråga alla som står inför ett bröllop och som frivilligt ställer sig i stringkallingar och samlar tvättlappar i tjejtrosor. Grattis, förresten!

/JS09

Bloggtoppen.se
 #
Add Comment

Ämne

Text

Ditt namn

Din e-mailadress (om du har)

Din hemsida (om du har)

 authimage