En varning först; detta är en LÅNG spaning, men så är det också åter igen är det dags för decennieskifte, mitt fjärde. Skiftet 1979-80 minns jag inte alls nåt av, jag var trots allt bara fem år. När 1989 skulle bli 1990 så brydde jag mig inte alls om det, mer än att jag gladdes åt alla årskrönikor plus att jag lyssnade när P3 sände åtta timmar med bara 80-talshits. När 90-tals blev 2000-tal så var jag rätt spänd och nyfiken inför det ankommande nya seklet/decenniet. När nu 2000 ska bli 2010 så säger jag ÄNTLIGEN!!! Den som läser denna spaning nu kan tycka att jag låter som en bakåtsträvande gnällspik, men jag står för vartenda ord och jag tror att den som följt mina spaningar har hört en del av detta förr. Jag tänker här och nu totalt såga 00-talet längst fotknölarna: 00-talet var ett fruktansvärt decennium och jag är glad att det är över! Decenniet som gud glömde! Det finns en artikel som kommit i år som sammanfattar hela detta decennium på ett passande sätt. Det var när det stod i alla tidningar i höstas: Anna Anka hetare än budgeten! Den rubriken kan sägas på så många sätt och alla kommer fram till samma sak: Det var det decennium då cynismen och ytligheten rådde som värst! Det är viktigare med ”jag”, titta på kändisar och yta än att få reda på en viktig nyhet som påverkar allas livssituation. Jag har hela tiden jämfört 00-talet med 80-talet x 5 och det håller jag på än. OK, jag förstår, det är ny tid, nytt sekel och nya idéer ska fram, men det får ju finnas gränser. Det viktigaste under 00-talet var "jaget". Att man hade karriär, hade den rätta tekniken, det rätta utseendet, att "jag" hade det roligt och bra och hade den rätta statusen i samhället. Under 80-talet rådde detta också, men då på en personlig nivå och som en personlig trend. Idag förväntas du leva så, det är en livsstil numera.

All ny teknik som formligen invaderat oss, med ipods, mp3-spelare, telefoner med kameror och internet, DVD och Blueray, platta TV-skärmar, USB, digital-TV-boxar, digitalkameror osv osv, har formligen tryckts på oss och vi förväntas ha ALLT på en gång oavsett om det är kris och vi har råd eller inte, annars går ekonomin omkull. Här har det inte varit frågan om att använda förnuftet och tänka efter vad av detta som egentligen är bra och nyttigt eller vad av all denna teknik som egentligen innebär en praktisk förbättring. Vi ska bara köpa, se stolta ut och inse att det är 00-talet. Och är man udda och vägrar köpa nåt av dessa och istället hellre fortsätter med det man gillar av äldre teknik så får man i bästa fall en konstig blick tillbaka. Förstå mig rätt, jag nekar ingen att köpa ny teknik. Det finns teknik som faktiskt ÄR en förbättring. Men mycket av allt som kommer är sånt som bara är till för att det är 00-tal, då SKA det komma en förändring och vi ska bara acceptera det och köpa.

Musiken under 00-talet har helt rasat ihop. Idag så förväntas du lyssna på antingen Rix FMs Idol-Melodifestivalskval eller flummiga rockband/artister av Hultsfredkaraktär eller r ´n b/Hiphop. Med tanke på att människan har utvecklat olika musikstilar sen 1000-talet och idag har exakt hur mycket som helst att lyssna på är det rätt blekt för ett årtionde som ska påstå sig stå för nånting nytt. Men och andra sidan så förväntas man inte komma ihåg nån av låtarna längre för framtiden, genom mp3 som man ska köpa på nätet med kreditkort bara för att få låten raderad en månad senare eller bara få höra den på en enda apparat. Är det en positiv utveckling för människan att man, om du inte vill ladda ner olagligt, måste ha kreditkort för att lyssna på musik och inte heller får behålla det man köper och gillar längre?
Dessutom så har andelen program i TV där man kan få höra artister framföra sina nya låtar blivit färre och färre. Idag får artister i första hand sjunga redan uttjatade slagdängor i "Så ska det låta", "Doobidoo" eller "Sing-a-long" istället för att visa upp ett eget kunnande. Musik som företeelse känns plötsligt inte aktuellt alls nånstans för nåt annat än till skval och fester.

Och på tal om TV, under 00-talet kan och ska alla bli kändisar. Det som under 90-talet var att visa upp några freaks på en öde ö med konstiga egenheter som ska samsas och tävla har under 00-talet nästan blivit synonymt med TV och en del av människans livsstil. Om du inte vill vara med i nån av de traditionella dokussåporna så finns ju alltid auditionvarianten där du ska sjunga och visa upp dig inför en jury som ska kränka dig och det grövsta, men du har i alla fall fått synas. Och har du inte den musikaliska talangen (och du ändå vet med dig om den bristen) kan du alltid ställa upp i de mer dokumentära varianterna där du ska visa upp vilken looser du är, ha kameror med dig hela tiden och sen visa upp hur du misslyckats med det alla andra lyckats med (ja, jag syftar på Lyxfällan, Rent hus och annat). Eller så kan du bara försöka tävla i att gå ner i vikt eller försöka vara otrogen på ett söderhavshotell på bästa sändningstid eller bara söka en fru i TV. Bara du syns i TV och blir känd i Sverige som "Idol-Olle" eller "Paradice-Hotell"-Lisa samt att vi som inte är lika modiga än kan få läsa om allt som händer i dessa program i krigsrubriker på Aftonbladets löpsedel. Under 90-talet blev det ramaskri när TV 4 gjorde programmet "Förlåt mig", där folk grät ut i TV och bad sina vänner om förlåtelse. Idag hade det programmet klassats som mesigt. Förnedring i TV är det som säljer mest. ”Mobbing-TV” kallades dokusåporna på 90-talet, idag kan man skyla över det begreppet genom att kalla det humor och det är då OK.

Om man nu ser på den typen av program som ”Förlåt mig ” var så var det ju ett sätt att visa upp nån sorts medmänsklighet i TV, även fast man gravt misslyckades och sköt över målet. Under 00-talet verkar all medmänsklighet vara borta. Man tvingas att söka skitjobb till skitlön, fast att många företag bara utnyttjar folk som billig eller gratis arbetskraft genom löften, bemanningsföretag och praktiktjänster. Vill man ha högre lön får du läsa om 5-6 år på universitet för att sen när du är klar få reda på av näringslivet att du är för gammal. Man har också tvingats till att jobba fast man har cancer eller knappt kan gå. Kan man tänka kan du jobba, fast än inget företag vill ha en person som inte är 100 % funktionsduglig. Och A-kassan sänktes till bottennivå och höjdes i avgift. Det är DITT fel att du är arbetslös! Men ett sätt att slippa problem var att gå medströms. 00-talet har också inneburit att man i än mindre utsträckning står upp för det man tycker är rätt och säger ifrån när nåt är fel. Ingen säger längre att nåt är fel med EU, trots att unionen mer eller mindre tvingat in land efter land in i ett fördrag där vi steg för steg avsäger oss all makt. Facken sitter idag och nickar och lyder företagen trots att det förekommer mängder av fel på arbetsplatserna. Och nykterhetsrörelsen ska vi inte tala om. Och vad som händer med dom äldre i denna tid då allt anpassas för köpstarka 20-åringar och man bara får ”gilla läget” vet jag inte. När dock väl en reaktion kommer från folket så har detta ignorerats och maktens män har kört över alla. Vi SKA ha både FRA-lag och IPRED, fast ingen gillar det och 80 % reagerade stort under 2008. Vi SKA ha ny regionsbildning och digital-TV fast ingen riktigt förstår varför. Därför att man har nu lärt sig under detta decennium hur svenskarna fungerar: Vi reagerar en kort stund och sen accepterar det. Faktum kvarstår; under 00-talet har demokratin knuffats undan utan att nån riktigt reagerat.

Det som vi reagerade på under slutet av 90-talet när det gäller utseendefixering är det idag få som reagerar på. Fortfarande så är anorexia en dold sjukdom som ingen tänker på, bröst- och ansiktsoperationer är idag helt naturligt, att visa sig lättklädd eller sexig på nåt vis är idag helt normalt på alla plan, kändis eller ej, och företagen har genom det som kallas ”estetisk kompetens” börjat bedöma arbetssökande efter utseende.

Detta är bara en del av det som jag anser har varit det decennium som kallas 00-talet och som jag hoppas vid gud aldrig kommer igen! 10-talet då? Vad kan man hoppas till det (om man nu ska försöka vara lite positiv). Jag förstår också att tekniken utvecklas i den takt den gör, och att samhället i viss mån också gör det, och att det knappast kommer minska på ett tag, men vad jag hoppas på är att man under 10-talet kanske accepterar folks olika vilja till den och låter människan få utvecklas i sin egen takt. Vi är trots allt olika egna individer med olika förutsättningar och intressen och det hoppas jag på att man i en mycket högre grad inser under det kommande decenniet. Mångfald ska vara en tillgång och en resurs, inte ett hot! Att man också tänker lite mer med hjärnan och mindre med plånboken är en annan förhoppning. Detta ger inte mer pengar, men på lång sikt så tror jag att människan mår mycket bättre, för i den takt vi har kört nu det senaste decenniet tror inte jag att många hänger med. Det är bra att leva i nuet, men man måste också våga blicka bakåt för att lära sig av misstagen och blicka framåt för att inte göra om dom, eller nya, igen. Efter 80-talet kom ett lite mer jordnära 90-tal. Det är vad jag hoppas med det nya decenniet, att efter det lyxiga 00-talet kommer ett mer jordnära 10-tal. Om det blir så eller inte får framtiden utvisa. Det är ändå rätt spännande med decennieskiften. Det ger tid till eftertanke och spänning inför framtiden. Och en förhoppning om en bättre värld...

Gott nytt år och decennium!

/JS09 – imorgon JS10