Det pågår ett OS där ute också som jag inte ägnat så mycket intresse åt. Mitt sportintresse på senare år har ju inte varit det allra bästa, men längdåkning, som jag skrivit tidigare är en sport som fortfarande ligger mig varmt om hjärtat, de långa distanserna alltså. Och jag har alltid hävdat att mitt favoritlopp alla kategorier är femmilen i VM i Falun 1993, då Torgny Mogren räddade hela VM på hemmaplan. Stämningen och spänningen då var bland det bästa jag varit med om och så man nästan kunde ta på dem. Men rekord är väl till för att slås och jag tror att det slogs igår på tremilen i Calgary, detta trots också att jag egentligen inte alls gillar detta skiathlon. Jag tycker det är lite för mycket firmafest över att först masstarta och sen behöva byta skidor mitt i loppet.
Men ändå, hatten av och en STOR eloge till Marcus Hellner, Johan Olsson och Anders Södergren, som jag skulle vilja gemensamt kalla ”De tre musketörerna”, en för alla, alla för en! Även om det kanske inte var meningen från början så var det så det blev, Johan Olsson låg ensam i täten en bra bit och de andra låg i klungan efter för att försöka hindra de andra att komma i kapp honom. Och när Olsson inte längre orkade så slog Hellner staven i backen och drog ikapp och tog det med en otrolig spurt och, vips, så hade två som aldrig fått OS-medalj tidigare nu blivit medaljörer. Aldrig har jag varit med om ett sånt taktiskt helt riktigt och otroligt lopp och jag kan förstå och imponeras över Per Elofssons tårar efteråt.
Jag har följt längdåkningen nu sen i mitten av 80-talet och totalt sätt så är detta nog det bästa svenska skidlandslag som Sverige nånsin har haft. Man kan lätt räkna upp de glada dagarna på 80-talet då vi plockade allt med Svan, Wassberg och Mogren, samt en liten medalj på sidan åt Billan Westin. Men framgångarna var just till 98 % på herrsidan och man var nöjd med en brons i början av mästerskapet samt guld på stafett och femmil. Men tack vare framgångarna också för Charlotte Kalla och Anna Haag så har vi idag en sån bredd i svensk skidåkning som aldrig skådats i historien, och då är övervägande av de tävlande dessutom ännu i sin utveckling. I början på 90-talet så ville man lägga ner satsningen på svensk damskidåkning helt. I slutet på 90-talet så ville svenska folket nästan lägga ner satsningen på längd i överhuvudtaget. Så här långt i OS så har Sverige nu fyra medaljer i längdspåren, varav två guld. Och då är både stafetter och långloppen kvar. Ja... även om det tar emot eftersom jag inte alls gillar den sporten, även diverse sprintlopp också.
Det vi såg igår var en av anledningarna till att längdåkning är en så bra sport. Det är psykiskt kamp och det är verkligen jobb och taktik under en längre sträcka. Ja, och med vacker vinternatur runt omkring. Samt med Jacob Hård och Anders Blomqvist som engagerande, kunniga och samtidigt underhållande kommentatorer. Det är idrott som bäst!
På 80-talet när man sa att man gillade längdåkning så sa kompisarna oftast:
”Ja, det är faktiskt kul… när dom ramlar!”
Idag så tror jag ingen skulle komma på tanken att bry sig endast om det. Bra jobbat grabbar!

Bloggtoppen.se