Blogg gratis Logga in
Info
Min bild!
Om: Jag heter Jörgen Stafrin, är 42 år och bor i Sundsvall. Jag har i 20 år skrivit krönikor i radion och på webben och har sen 2006 denna blogg. Mellan 2006-2013 så var den mer fokuserad på politik och samhällskritik. Sen gjorde jag små tankeutflykter och betraktelser om vad som hände i Sverige, saker jag såg och hur vi fungerade som folk. Sen 2017 ligger denna blogg dock på is av tidsbrist. Kanske kommer jag tillbaka till den någon gång, men den kommer inte uppdateras på ett bra tag. Men gå gärna tillbaka och läs gamla artiklar om vad som hände mellan 2006-2017, och kommentera gärna, för jag svarar ändå!
Kategorier
Länkar

« Bra artikel om dagens arbetsliv! | V-kongressen går emot Ohly »

Ödets dag på Första Maj
Stafrin | 01 Maj, 2010 21:39
Jahapp, dags igen. Första maj som här i Sundsvall hade som största nyhet tydligen att man ändrade gångväg. Man gick från Folkets Hus och ner till torget. Skulle ha varit rätt kul och se vad som hade hänt om ett tåg hade kommit precis då och första maj-tåget hade fått stå och vänta vid bommarna i ett par minuter och spelat ”Internationalen”. I år hade man då saker att demonstrera mot och tala om så det räckte till och bli över så jag hade väntat mig ett kilometer långt tåg men det var varken längre eller kortare än förra året. Synd eftersom det var sista chansen att skrika sig hes om samhällets utveckling innan valet i höst. Annars ska jag i år inte ge mig in på att analysera sossetalare och annat för jag hann av tidsbrist, tyvärr, inte höra vare sig det nya kommunalrådet Peder Björk eller huvudattraktionen, Sundsvalls kändaste riksdagskvinna Susanne Eberstein. Vet inte om det var av fri vilja som man inte ens satsade på att få hit nåt stort namn eller om man helt enkelt misslyckade, men det är trots allt lite skillnad på attraktionsvärdet mellan Leif Pagrotsky och Susanne Eberstein.
Vänsterns tåg såg jag dock och det mest skrattretande jag anmärkte på var skillnaden på de båda fallangernas entusiasm. Först kom Rättvisepartiet och Syndikalisternas tåg som lite fantasifullt körde med handklapp och rätt höga skrik. Lite festligt och engagerande!
Sen kom Vänsterns tåg med pigga talare som tog ifrån sitt djupaste hjärta och visade verkligen sitt missnöje aktivt mot den nuvarande regeringen.
Sist kom Socialdemokraternas tåg som släpade sig långsamt fram längst Esplanaden som en samling bakfulla sniglar. Det såg faktiskt rätt kul ut!
I Sundsvall för Vänsterpartiet, som alltså var de enda talarna jag hann höra, talade bland annat Christina Höj-Larsen. Hon talade framför allt om en blå elefant i en porslinsbutik som rev ner allt man byggt upp när den vände sig om och nu skulle elefanten ut ur butiken. Den blå elefanten var alltså alliansregeringen. Rätt kul inramning och träffsäkra exempel även om jag kanske inte riktigt köpte jämförelsen med den blå elefanten…
Men som vanligt så var det det yngre gardet som var de bästa talarna. Jag har sagt det för och det tål att upprepas; oavsett partifärg så är de unga mycket bättre och roligare att höra på än de mer erfarna politikerna, för de unga är fulla av entusiasm och låter sitt engagemang oftast färga sina tal. Dom är ännu i politiken för att förändra landet. De erfarna politikerna kan alla tricks i boken, är utstuderade i varje detalj om vad man ska säga och försöker att sälja en vara i första hand. I detta fall var det två unga Vänsterpartister av vardera kön som visade framfötterna bäst och skällde ut regeringen bäst.
Susanne Eberstein hörde jag alltså inte så det hoppar jag över, men hon brukar vara en ganska bra talare så det var nog säkert bra.
Centralt så var det ett lite av ödets dag för Mona Sahlin då det gällde att visa upp sig från sin bästa sida inför valet. Socialdemokraterna har ett ganska förvirrat läge, där de rödgröna har övertaget i opinionsmätningarna och det finns ett stort intresse för själva regeringsbytet. Sahlins själv däremot som statsminister är det dock ljummet intresse för så där gäller det att putsa siffrorna rejält. Därför är det bra att hon har självförtroende och jag är också imponerad över de rödgrönas vilja att gå ut med löften om det som kan bli en försämring för folket vid en seger, inte bara guld och gröna skogar. Man lovar sänkt a-kassa och förbättringar för arbetslösa, unga och pensionärer, men man visar också upp en viss höjning av skatten och man är även beredd att visa upp eventuellt dyrare bensinpriser. Modigt trots allt att våga försämra för att förbättra, även om det krävs oerhört mycket mer åtgärder för att dessa försämringar ska bli rättvist för alla. Dessutom ska man vara försiktig. Man ska inte vräka på med alla generösa kranar på en gång och lova ut miljarder till höger och vänster för att bräcka Alliansen utan kanske se över möjligheterna något först.
Totalt sätt inget speciellt första maj. Varken tal om dess framtid eller eventuella trendighet, men inte heller nån jätteentusiasm. Business as usual med andra ord och med tanke på hur situationen ser ut i Sverige så kanske man hade kunnat göra lite mer och skrika något högre…

/JS10

Bloggtoppen.se

 #
Add Comment

Ämne

Text

Ditt namn

Din e-mailadress (om du har)

Din hemsida (om du har)

 authimage