Jag antar att jag borde göra som Gert Fylking, ställa mig på en offentlig plats och bara vråla: "Äntligen!". Sven-Otto Littorin avgår! Som jag har längtat! Bland bloggare och kommentarer till alla artiklar i tidningarna så skämtas det hej vilt numera om vad Littorin borde göra som "arbetslös" och hur hans inkomst borde se ut när han nu "sagt upp sig från sitt jobb". Jag borde delta i den skadeglädjen, men det tänker jag inte göra. Vad tjänar det för syfte? Han ersätts vid en eventuell ny Alliansseger av en annan tomte med samma politik och retorik.
Hans officiella orsak till avhoppet är på grund av de påtryckningar som hans familj, framför allt hans barn, fått utstå och jag kan där förstå honom, även om han säkert hade alliansens bästa inför valet i sikte också. Med största sannolikhet är han en bättre pappa än minister. Men man kan också ifrågasätta medierna. Vi sitter och hånar skadeglatt åt att den man som under fyra år arrogant gett de arbetslösa skulden för sin egen situation och lurat in dom på åtgärder som inte alls ger några jobb. Samtidigt sänks a-kassan och alla arbetslösa får tugga på försäkringskassebeskeden medan företagen bara vill ha gratis arbetskraft i mesta möjliga mån. Littorin har varit en mardröm som minister, inget snack om saken. Han har varit bra på att sätta press på dom arbetslösa och låtsas se ut som att han har saken under kontroll. Men några nya jobb på marknaden har han inte lyckats trolla fram, trots allt snack om sänkt arbetsgivaravgift och alla löften till höger och vänster. Men hans barn har inget med det att göra. Vi kan håna honom hur mycket vi vill och man kan säga vad man vill om Littorins överdrivna snyftarbrev till medierna för att få nån sorts väljarsympati inför valet. Jag hoppas verkligen att man röstar efter eventuell politik den 19 september, inte för att tycka synd om moderaternas stackars lille minister. Man kan också säga vad man vill om Littorins vårdnas- och skilsmässotvist och hur han eventuellt ska ha varit som make. Men varför är det ingen som ifrågasätter det faktum att medierna helt ogenerat idag kan terrorisera barnen för att få en kommentar? Varför får offentligt folk mer idag än nånsin vara mera djur än vanliga människor när som kommer hem från jobbet? Det är en sak att folket är nyfiket och att peta lite på dom, en helt annan att barrikadera utanför hemmet i dagar för att få en skymt av den privata värld som finns bakom dörren. Jag kommer inte att sakna Littorin och jag tycker att det är nåt så in i helvete skönt att han lämnat regeringen, trots att jag vet att det knappast blir bättre. Men jag förstår att gränsen går nånstans, även för en minister. En viktigare fråga just nu är alltså; vart slutar denna medias desperata och idiotiska hetsjakt på de småkronor dom kan tjäna på vilken gröt Emma, Gustav eller Arvid Littorin äter till frukost?

/JS10

Bloggtoppen.se