Blogg gratis Logga in
Info
Min bild!
Om: Jag heter Jörgen Stafrin, är 42 år och bor i Sundsvall. Jag har i 20 år skrivit krönikor i radion och på webben och har sen 2006 denna blogg. Mellan 2006-2013 så var den mer fokuserad på politik och samhällskritik. Sen gjorde jag små tankeutflykter och betraktelser om vad som hände i Sverige, saker jag såg och hur vi fungerade som folk. Sen 2017 ligger denna blogg dock på is av tidsbrist. Kanske kommer jag tillbaka till den någon gång, men den kommer inte uppdateras på ett bra tag. Men gå gärna tillbaka och läs gamla artiklar om vad som hände mellan 2006-2017, och kommentera gärna, för jag svarar ändå!
Kategorier
Länkar

« Bengtzing - ingen politiker... | Trots allt behövs Polarpriset »

Monas dilemma - att synas
Stafrin | 23 Augusti, 2010 20:40
Ja, det är spännande, så här en månad innan valet. Opinionsmätningarna talar om ömsom jämt, ömsom Alliansen drar ifrån. Medierna försöker förbrilt piska upp stämningen genom att hitta den minsta skandal som finns. Dagens rubrik i Aftonbladet klår väl allt: "Thomas Bodström nobbar drogtest!", allt för att se om regeringsalternativens båda justitietalesmän har rent mjöl i påsen, där Beatrice Ask accepterade medan Bodström tyckte det var för intigritetskränkande. Och intresseklubben antecknar så pennorna glöder!
Men jag hade tänkt ta upp en sak som jag kommer att ta upp några gånger, och som jag nämnt nån gång tidigare. För de flesta medierna har det gemensamt att ingen av dom ger nåt högt betyg till Mona Sahlin. Hon är tydligen den svaga länken i partiet! Medierna agerar som om Socialdemokraterna lever på en enda sak: Alliansens ignorerande av de svagaste i samhället. Och förmodligen är det så också. Mona Sahlin och Socialdemokraterna har en sak som enligt min åsikt är den stora anledningen till att man inte lyckas nåt nämvärt att skapa en WOW-känsla för partiet hos väljarna: Man syns inte! Och det är inte bara Monas fel, för en del av detta skedde redan under den period efter valet 2006 då Göran Persson fortfarande satt som ledare. Ett oppositionsparti ska vara som en igel på regeringen, kritisera hårt varje förslag som kommer och inte låta medierna och de styrande missa nåt av vad dom tycker! Vart var Socialdemokraterna under A-kassedebatten? Eller under FRA-debatten, där motståndet utgjordes av ungdomsförbunden i första hand, INTE oppositionen som mer eller mindre satt och himlade i taket. Eller under IPRED-debatten? Eller under de riktigt heta diskussionerna om de nya sjukförsäkringsreglerna? Det är trots allt många av partiets arbetarväljare som har råkat illa ut. Sjukförsäkringen och A-kassan är två saker man använder NU i debatterna och på valaffischerna, men varför protesterade man inte DÅ när det hände? Det räcker inte att skicka fram Thomas Östros som hyttar lite med pekfingret i tidningarna och säger: "Dumma er!". Då vinner man inget förtroende!
Sen kommer Mona Sahlin in som partiledare. En kontroversiell politiker som har ett förflutet som är än mer omdiskuterat. Man försöker, men många har inte glömt Tobleronen 1995, eller timeouten eller problemen med svarta dagmammor och obetalda TV-licenser. Jag försöker nu inte dra upp gamla lik. Som ren politiker så har Mona många bra sidor, hennes kamp mot främlingsfientlighet till exempel, samtidigt som hon även har många ytterst tvivelaktiga sidor, så jag har inget egentligt emot henne. Men hon har en liten stämpel på sig än, även om glorian putsats upp något finare under de 15 år som gått. För att få bort det skulle hon behövt synas själv i de ovannämnda debatterna, skrika och protestera och visa sig kompetent att driva sitt antika arbetarparti. Hade hon gjort det så hade nog många ändrat sin syn på henne. Men hon gör inte det! Som Brasse Brännström sa på 70-talet: FEL, FEL, FEL! Hon gömmer sig, skickar åter fram Östros för en liten tidningsblänkare och ställer sig och hoppas att ett och annat samlat tal med allmänt gnäll nånstans på ett torg ska räcka. Men det gör det inte och folk anser att Mona är en svag ledare med ett skumt förflutet. Mediesituationen idag gör att man måste synas för att finnas, man måste visa att man är emot regeringens politik som opposition och man måste kritisera offentligt. Hon är partiets ansikte utåt, trots allt.
Jag är tämligen övertygad om att detta val är Mona Sahlins enda chans att visa sig kompetent som partiordförande. Missar hon makten efter 19 september så tror jag att partiet kommer att kräva en ny och starkare ledare, vem det nu ska bli, med tanke på hur svårt det var att få nån att ställa upp efter Göran Persson.
Så om det inte ska bli fyra år till med Allianskvartetten så måste man omedelbart ändra strategi och lyfta fram Mona som en politiker som vill nåt och som protesterar och vågar något. Ge henne en, även om det inom politiken är ett hemskt ord, image som visar upp en tuff och slagkraftig kvinnlig politiker. Annars är hon förevigt bara en omdiskuterad fotnot i partiets långa och brokiga historia.

/JS10

Bloggtoppen.se
 #
Add Comment

Ämne

Text

Ditt namn

Din e-mailadress (om du har)

Din hemsida (om du har)

 authimage