Blogg gratis Logga in
Info
Min bild!
Om: Jag heter Jörgen Stafrin, är 42 år och bor i Sundsvall. Jag har i 20 år skrivit krönikor i radion och på webben och har sen 2006 denna blogg. Mellan 2006-2013 så var den mer fokuserad på politik och samhällskritik. Sen gjorde jag små tankeutflykter och betraktelser om vad som hände i Sverige, saker jag såg och hur vi fungerade som folk. Sen 2017 ligger denna blogg dock på is av tidsbrist. Kanske kommer jag tillbaka till den någon gång, men den kommer inte uppdateras på ett bra tag. Men gå gärna tillbaka och läs gamla artiklar om vad som hände mellan 2006-2017, och kommentera gärna, för jag svarar ändå!
Kategorier
Länkar

« Tänkvärt av Everdahl i "Spanarna" | Framtidssynen har utvecklats, men inte Sverige »

Takidas recension - vart går mediegränsen?
Stafrin | 06 Augusti, 2011 20:02
Det finns vissa gånger då man blir rädd för utvecklingen av det svenska mediesamhället och hur långt man har gått från forntid till nutid. Idag får man säga precis vad man vill i tidingarna. Du har yttrandefrihet och den ska utnyttjas till max. Du får förstås inte GÖRA vad du vill i praktiken, men du får alltså skriva och berätta om det. Och man ska tåla det, för vi har yttrandefrihet. Du får alltså till och med mordhota artister i en recension och det anses helt korrekt. Gör artisten enligt recensenten dålig musik får han skylla sig själv.
1989 blev det rabbalder när Lasse Anrell i Aftonbladet jämförde en julskiva som var producerad av Secret Servicemedlemmen Tim Norell med att det var som att slakta en gris. Norell blev heligt förbannad, skällde ut Anrell i Ulf Elfwings "Efter tre" och uppmanade folk att byta tidning. På den tiden var det bland det grövsta man kunde skriva. Sen fick vi 90-talet då det räckte att Per Bjurman satte en etta i betyg och skrev på en rad: "Detta är otrendigt skit! Köp inte!" vilket var snällare, men inte hjälpte läsaren ett dyft utan man förväntades inse att Per Bjurman med sina års på journalistskolan hade bättre musiksmak än du själv. 00-talet, du får säga alltså vad du vill. Peter Swartling sitter i "Idol" och säger att en sångare där är så dålig att hon endast passar att sjunga på ett sjunkande Estonia och då flockas folket skrattande och applåderande runt TV-soffan. 2011, Chris Lindahl på tidningen Gaffa som recenserar bandet Takidas senaste platta skriver att bandets sångare låter som han hade Downs Syndrom och undrar vad straffet för överlagt mord är. Och när Takida reagerar och polisanmäler saken så får dom bannor och skäll av journalister och av folk på olika diskussionsforum som tycker att dom är divor och inte kan ta kritik. Då undrar åtminstone jag vad nästa steg i utvecklingen är?
De mesta av den kritik som finns mot recensionen är mer riktad mot orden om Downs Syndrom, vilket är lite intressant. Jag förstår inte riktigt hur folk tänker som stödjer Chris Lindahls recension eller bara ber honom be om ursäkt till alla med Downs Syndrom. Självklart är det ett hån mot folk med den sjukdomen, det säger jag inget om, men jag tänker ändå hålla mig till själva hotdelen av recensionen, som sen fort som bara den redigerades bort av Gaffa i nätdelen, men inte i tidningsdelen. Det är ju där det stora skrämmande i utvecklingen ligger.
Jag ska erkänna. Rent musikaliskt så är jag så långt i från ett Takidafan som det går. Den typen av flummig rockmusik lämnar mig helt likgilltig och ointresserad och jag stänger av. Men att sitta och säga rakt ut att man borde ta livet av sångaren, är det OK för det? För mig är det helt oväsentligt här huruvuda man gillar Takidas skiva eller inte. Det är fullständigt oviktigt! Här handlar det om hur pass mycket man kan kränka en människa eller inte och hur långt man får gå i att uttrycka sin ogillande när man har en penna/tangentbord i sin hand. I mina öron är detta ett hot och ett grovt övertramp som gör mig mer illamående än Takidas musik, men som vanligt när nån ifrågasätter vad man får säga eller inte så blir landets journalister och mediamänniskor skräckslagna och gömmer sig huttrande bakom stora plåtsköldar där det står yttrandefriheten på. I detta fall är det Sundsvalls Tidnings redaktör Janne Hallman, som jag tills nu hade en ganska hygglig respekt för, som får stå för denna del av journalistkåren. Så OK, man får tydligen säga vad man vill, men det betyder inte att allt BÖR sägas. Men gissa vad detta kommer att sälja ex av tidningen Gaffa så recensenten har nåt sitt mål, oavsett om Takida vinner i fallet mot recensenten eller inte.
Jag skulle vilja citera Groucho Marx som i sin biografi "Groucho & jag" skrev följande om recensenterna som på 30-talet sågade bröderna Marx teaterpjäser:
"En pjäs anses vara skriven för publiken, men om kritikerna gör tummen ner får publiken aldrig chansen att se den. Vem var det som från början hittade på att kritikernas uppgift är att "fostra" publiken?"

/JS11

Intressant?
 #
Add Comment

Ämne

Text

Ditt namn

Din e-mailadress (om du har)

Din hemsida (om du har)

 authimage