Socialdemokraterna. Ett splittrat parti. Ett splittrat land. En splittrad bloggare och spanare. En kompis till mig påminde mig hela dan idag om och sa ideligen: ”Idag klockan 15.00 så är det slut för Juholt, då avgår han!”. Och någonstans förstod jag väl det också, även om jag samtidigt inte riktigt visste om jag ville det eller ville tro på det. För och ena sidan var det bra för socialdemokraterna att Håkan Juholt gick. Det finns inte en chans att man kan vinna ett val och vinna förtroende när medierna fullkomligt vägrar släppa fram den politik som han står för. Inte i ett land som stönar kommunism och vänsterpatrask för varje gång välgörenhet nämns i TV. Och inte om man har gjort så många tabbar längs vägen som Juholt har gjort. Partiet bara rasar och rasar i popularitet och Juholt står i TV och säger sitt: "Det är bra att sanningen kommer fram och vi får chansen att börja om igen", ord han har vevat nu i snart banne mig varje nyhetssändning det senaste halvåret. Håkan Juholt var chanslös inför valet som det såg ut nu.

Samtidigt så är det tragiskt att han får ge vika nu på ett sätt; hans avgång gör att de mer högervridna medierna nu gnuggar händerna och i smyg hoppas på fyra nya år efter 2014 för Alliansen! Man har fått som man velat, man har lyckats kapa ett huvud och fått det att rulla och det med metoder och en stil som för mig på intet sätt har med demokrati att göra. Målet tycks ha varit "Släpp inte fram hans politik för karln kan ju prata för sig där!". Och en sån medietaktik gör mig rädd. Därför vore det bra om Juholt också hade kunnat stanna, hållit sin tunga i styr och prata politik, för det kan han som sagt bevisligen.

När Juholt kom för ett år sen så målades han upp som Socialdemokraternas räddning! Frälsaren med Saddam Hussein-mustasch som red in på arenan, skämtade med medierna på installationstalet och som började med att ta Fas 3 och sjukförsäkringspolitiken till riksdagen och få den underkänd. Och alliansen var skakad och rädd för att förlora sitt triumfkort: Det femte jobbskatteavdraget!
Men sen var det som en usel dator med taskiga program och operativsystem. Flickvännens kriminella förflutna, som jag fortfarande anser inte har nåt med Juholts politik att göra, framför allt eftersom hon bevisligen avtjänat sitt straff, kom som hotande virus på ett system som ändå hade ett starkt virusskydd. Men husaffären bröt ner antivirusprogrammet och brandväggen och sen var det bara för alla rubriker att fylla datorn Juholt med datavirus tills hårdisken idag då kraschade.
Och Juholt har gjort diverse saker som är starkt ifrågasättande, men om en människa inte ens ges möjligheten att förklara sig och ändå göra det han är bäst på och det han har posten för så rasar korthuset till slut. Och frågan är ju om det är ett sånt samhälle och en sån politisk verklighet vi vill ha i en demokrati? Med andra ord, vem styr landet efter detta, politikerna eller media?
Dessutom kan man skaka på huvudet åt det verkställande utskottets hantering av det hela: Först går man ut med att man har fullt förtroende för Juholt och att hans budget är den rätta. Dagen efter så avgår han efter påtryckningar. Antingen har dom ingen aning om vad dom egentligen tycker eller så är det ett väldigt skumt spel för gallerierna, förmodligen en blandning av bägge.

Och frågan är, när nu efterträdaren diskuteras: Vem VÅGAR ta sig an posten som ny partiledare, med vetskapen att minsta lilla snedsteg leder till livstids schavottering i medierna? Jag hävdar ännu att Mikael Damberg är skräckscenariot. Det är möjligt att han skulle följa den politiska strömmen i samhället och därmed stå för "nytänkande", men är det verkligen bra med ett parti som förmodligen sneglar på Alliansen och försöker tävla om att sno de bästa idéerna och sen milda upp dom lite, vilket är vad ett mer högervridet socialdemokraterna med Mikael Damberg i spetsen skulle kunna göra.
Nej, vad Sverige behöver är ett parti med en egen politik som är en opposition och ett ordentligt alternativ för väljarna, det som socialdemokraterna normalt är. Sen kanske det inte är trendigt nog eller hippt för storstaden, men det är definitivt bättre för svensk politik och för oss väljare! Sverige behöver två olika regeringsalternativ att välja mellan! Inte två snarlika. Och det den nya partiledaren behöver vara är en person som har tillräcklig utstrålning och starka idéer att frälsa båda falangerna, samt ta väljare från andra partier.
En sån person är inte Karin Jämtin, hur bra hon än är som politiker. Jag ser ingen sån kandidat hos nån av de föreslagna kandidaterna Östros, Nuder, Bodström eller Österberg heller. Jag tänker dock inte ge upp tron på att socialdemokraterna skulle kunna bli ett hot till valet 2014. Värre mirakel har skett och kommer rätt person med rätt käft och rätt politik så kan det bli intressant. Till dess så är vägen väldigt brant uppför, så vem som än tar över måste ha en väldigt stark bergsbestigningsutrustning och bra klätterskor.

/JS12

Intressant?