Så här när nyhetstorkan törstar ut oss samhällsbloggare och det knappt finns nåt vettigt att skriva om så tänkte jag göra några längre specialspaningar med diverse åsikter om en del ämnen som ligger mig varmt om hjärtat. Ja, räkna med att det även kommer några under hösten också. Dom är inte anpassade till någon speciell sorts händelse och i många av dom kommer jag att ge mer bakgrund och egna erfarenheter från förr än vad jag kanske gör annars. Och det jag tänkte börja med nu är då musik, till absolut ingens förvåning och i detta fall kombinationen musik och radio. Som radionörd så är detta ett älskat ämne och här börjar jag med den kommersiella radion.

Jag ska medge att 1993, när sändningstillstånden på FM-bandet auktionerades ut bland Sveriges olika föreningar och radionissar så var jag lite fundersam på vad detta innebar. Blir det skräpradio eller finns det kvalitet? Så småningom så startade Radio Rix lite försiktigt med att spela diverse låtar i radion som faktiskt var ett bra komplement när det dök upp en massa skräp i P3. Om inte annat så sände dom det amerikanska programmet ”American Top 40” med Shadau Stevens som presenterade den amerikanska hitlistan, vilket var guld för en listnörd som mig då. Men under slutet av 90-talet så blev 80-talets musik (som då alltid varit det jag lyssnar mest på) nästan bannlyst från alla medier och i det läget var Radio Rix min favoritradio, för där fanns den. Jag började inse att detta med alternativa radiokanaler och konkurrens mot Sveriges Radio inte alls var så dumt, så länge det fyllde en funktion och hade nåt innehåll.

Så gick åren, 80-talet försvann från Radio Rix, numera omdöpt till Rix FM, men jag drömde ändå om en kanal i Stockholm som hette Radio NRJ, som spelade min nya favoritmusik, euro- och trancelåtar. Den typen av musik hördes ALDRIG i normala kanaler och stack ut rejält… ett tag. Sen dess har det förvisso dykt upp kanaler som spelar äldre musik. Sundsvall är begåvad med retrokanalen Radio Guld och Mix Megapol, som spelar en 80-talare i timmen ungefär. Men det är fortfarande samma låtar som spelas där också, för det finns ett gäng gamla hits som ska vevas om och om igen och må vi aldrig få lyssna på några andra nånsin. För här kommer jag nu till dagens kommersiella radiovärld.
I Sundsvall, som är det jag då kan jämföra med, är vi begåvade med Rix FM, Mix Megapol, Radio Guld och hårdrockskanalen Rockklassiker. Det sistnämnda ska jag inte försöka kommentera eftersom jag inte tillhör dess kanals målgrupp. Men OK, det är den enda som kanske sticker ut i musikväg.
Annars är det en sorts kollektiv hjärntvättning av samma låtar om och om och om igen. Som om vi lyssnare är helt dumma i huvudet. På mitt förra jobb så stod Mix Megapol på under en månad i sträck. Jag är verkligen inget fan av Beyonces ”Halo” eller Salem Al Fakirs ”Keep on walking”, verkligen inte, men efter att dessa låtar dykt upp för fjärde gången under en dag så sprang jag så fort jag kunde från radion för att slippa höra den en gång till. Och när Radio Guld skulle introducera nya låtar till sin dagliga spellista så bävade jag faktiskt för att vissa av mina favoritlåtar från det gyllene 80-talet skulle komma. Jag ville inte att dessa helt fantastiska låtar skulle spelas sönder så att jag till slut inte tålde dom längre.

Jag tycker fortfarande att konkurrerande radiokanaler är bra, ett av få fall där jag faktiskt tycker att fri konkurrans är bra, men någonstans kan jag tycka att vi måste börja ställa krav på innehåll eller att man börjar ifrågasätta från något håll vad som egentligen sänds. Vi svenskar är inte fullt så korkade och enfaldiga att det enda vi kan lyssna på är samma låtar från topplistan eller A-has ”Take on me” eller Laura Brannigans ”Self control” för tionde gången. Det måste finnas plats för alternativa kanaler på radiobandet som vågar spränga gränserna för musikaliskt innehåll och som vågar utmana skvalet och de lättlyssnade top 20-hitsen. Eller som kanske vågar ha reportage och intervjuer. Säkert så finns det undantag i södra Sverige, men i hela landet är dessa få. I USA så vågar man ha många radiokanaler där nästan varje musiksmak har sin kanal. Du har fri rätt att gilla och lyssna på vad du vill. Här i Sverige har någon kommit på att det svensken ska lyssna på är nästan samma överallt och samma låtar om och om igen. För tydligen är det vår favoritmusik. Det är den musiken vi konsumerar och läser om i Aftonbladet.
Jamen, självklart! Matas vi med samma låtar om och om igen och inte ges nåt alternativ så är det självklart att det är det lyssnar vi på. Sen ska jag medge, vi har blivit förslappade. Vi tycker det är enklast och smidigast så, att bara ha nåt som går, oavsett vad. Men är det bra för svenskt kulturliv eller vårt musikaliska sinne? Knappast!

Vi kanske skulle våga satsa mer på internetradion, som är det mest variationsrika radiolandet vi har för tillfället. Hur glad blev jag inte när ICA Kvantum i Nacksta i sin radio spelade en holländsk webradiokanal där jag plötsligt bland flera låtar jag aldrig hört förr fick höra tidiga och annars aldrig spelade låtar med Level 42! Fjärran var Rix FM då! Det viktigaste är att vi vågar vidga våra musikaliska vyer mer än vi gör! Annars blir vi några sorts zombier som tröstlöst går och trött mumlar med stirrig blick:
”I see your halo, halo, halo, haloooo….”
eller
”We’re going up-up-up-up-up-up-up”

/JS12

Intressant?