Blogg gratis Logga in
Info
Min bild!
Om: Jag heter Jörgen Stafrin, är 42 år och bor i Sundsvall. Jag har i 20 år skrivit krönikor i radion och på webben och har sen 2006 denna blogg. Mellan 2006-2013 så var den mer fokuserad på politik och samhällskritik. Sen gjorde jag små tankeutflykter och betraktelser om vad som hände i Sverige, saker jag såg och hur vi fungerade som folk. Sen 2017 ligger denna blogg dock på is av tidsbrist. Kanske kommer jag tillbaka till den någon gång, men den kommer inte uppdateras på ett bra tag. Men gå gärna tillbaka och läs gamla artiklar om vad som hände mellan 2006-2017, och kommentera gärna, för jag svarar ändå!
Kategorier
Länkar

« Uttjatade hårmössor | Stafrins Spaning ändrar stil och karaktär! »

En känsla digital musik inte kan ge...
Stafrin | 01 November, 2013 20:19
Igår var en lite vemodig dag. Jag besökte stans enda skivaffär, Harvest Records, för sista gången. Den stängde igen för gott och nu är det loppisar som gäller om man vill handla skivor. Det är lätt att sitta och gapa över skivutvecklingen, men jag hävdar att det inte bara är skivbranschen som är orsaken till Harvest nedläggning. Men den diskussionen spar jag till en annan gång. Jag skulle kunna sitta och hålla ännu ett brandtal om vikten att få bevara den musik man lyssnar på istället för att ha 200 strölåtar som ligger på en mobiltelefon, vars användning är helt styrd av skivbolagen. Men det har jag gjort så mycket på den här bloggen. Jag är inte säker på att det skulle ändra något ändå.
Jag skulle också kunna hålla en nostalgisk essä över skivaffärerna jag besökt i stan genom åren, men ärligt talat, vem skulle vilja läsa det? Så jag nöjer mig med att beskriva en av min uppväxts skönaste känslor.

På 80-talet så fanns det en skivaffär på stora torget här i Sundsvall som hette Thylins. Det var en bra och stor affär med nya LP-skivor av alla smaker. Madonnas musik var något som jag först rynkade lite på näsan åt. Jag var ju en synthare, alternativt nyblivet jazzfreak, inte lyssnade jag på tjejmusik som det där. Men jag upptäckte 1988 att det fanns ju några bra låtar med popdrottningen, bland annat filmballaden "Live to tell". Den fanns på plattan "True blue" och snabbt som bara den på hösten så sprang jag ner på Thylins och hittade skivan, med den låten på. Jag betalade den glatt och gick ut ur butiken och stod på torget och kände över den stora skivan i eftermiddagsmörkret. Den kändes så fräsch och ny och spännande och omslaget var stort och fint! Jag tog bussen hem igen och spelade skivan. När jag tog ur den ur fodralet så kände man hur den lena svarta skivan gav i från sig sprakade lite ljud av statisk elektricitet innan man la den på skivtallriken och därmed var jag konverterad till att gilla Madonnas musik istället. Jag kan lova att den känslan som jag hade då, och många andra gånger med när jag handlade nya LP-skivor på Thylins, kan man inte få genom en ipod med en låt på mp3-fil eller en streamad melodi på Spotify. Tänk på det! Dom bästa musikminnena har man oftast av saker man jobbar lite för och kan känna och/eller titta på.

/JS13

Intressant?

 #
Add Comment

Ämne

Text

Ditt namn

Din e-mailadress (om du har)

Din hemsida (om du har)

 authimage