Jag sitter och lyssnar på en radiodokumentär om Elvis Presley från 1980 och hör om hur Elvis upptäcktes. Hur han egentligen bara skulle göra ett par privatinspelningar till sin mamma och hur skivproducenten Sam Phillips sekreterare tryckt igång en bandspelare för att visa stjärnproducenten vilken talang denne lastbilschaufför var. Det slår mig då plötsligt, hur hade musikbranschen sett ut om bandet trasslat in sig, eller dylikt? Det är dom här små tillfälligheterna som skapat stor musikhistoria.

Samma tankar kan man leka med när det gäller den svenska musikhistorien. När Per Gessle 1986 skrivit en svensk låt som han trodde på, "Svarta glas", och ville ge den till Pernilla Wahlgren så hade hon nobbat den. Gessle var inte på toppen av sin karriär efter Gyllene Tider. Men Per trodde stenhårt på sin låt och valde att översätta den till engelska under titeln "Neverending love" och gjorde låten med kompisen Marie Fredriksson och Roxette var född. Hur hade den svenska musikbranschen sett ut om Pernilla Wahlgren hade sagt ja till Gessles låt?

/JS13

Intressant?