Jag gissar att ni alla har sett det någon gång, när ni ser något lättare program på TV. Om det är något sportevenemang som panorerar över publiken, eller ett underhållningsprogram som visar bilder från några människor eller om någon får en chans att synas bakom en kändis som filmas för TV. Dom där som alltid ska sträcka upp handen framför kameran och med ett tillgjort leende vinkar frenetiskt. Jag vet inte om det är typiskt svenskt, men det känns väldigt svenskt, att så fort TV-kameran kommer fram i närheten så måste man vinka hem.
"Hej, pappa och mamma! Jag är med i TV!!!"
För några ögonblick kan den mest sansade vuxna människan förvandlas till ett barn när kameran slås på och du är av misstag med i sändningen.

Sen beror det förstås på vart man bor och i vilket sammanhang. Jag minns när jag gick folkhögskola i Härnösand och hade för skolradions räkning fått i uppdrag att med mikrofon intervjua Härnösandsbon om sina semlevanor inför fettisdagen. När det hade gått ett par timmar, fötterna värkte och jag frös om händerna som besatt så hade jag intervjuat EN person, en av skolans lärare. Av alla andra fick jag kalla handen (när jag redan nu hade två svinkalla händer själv), i de flesta fall för man gillade inte mikrofonen och att prata i radio. Skulle detta ske om jag hade gått en skola i Stockholm?

Men jag tycker det är alltid lika fånigt att när man panorerar över publiken på "Allsång på Skansen" så sitter X antal personer längst fram och vinkar med löjliga leenden, allt för att visa att man faktiskt syns i två sekunder i TV. Det kanske är så att det är svenskens inre vilja att bli en kändis som växer en liten kort sekund, även om man vet att väldigt få kommer att i överhuvudtaget bry sig eller minnas denne. Hoppet är kanske det sista som överger om att en dag upptäckas. Kanske är det det som är hemligheten bakom den fåniga TV-vinkningen...

/JS16

Intressant?