Blogg gratis Logga in
Info
Min bild!
Om: Jag heter Jörgen Stafrin, är 42 år och bor i Sundsvall. Jag har i 20 år skrivit krönikor i radion och på webben och har sen 2006 denna blogg. Mellan 2006-2013 så var den mer fokuserad på politik och samhällskritik. Sen gjorde jag små tankeutflykter och betraktelser om vad som hände i Sverige, saker jag såg och hur vi fungerade som folk. Sen 2017 ligger denna blogg dock på is av tidsbrist. Kanske kommer jag tillbaka till den någon gång, men den kommer inte uppdateras på ett bra tag. Men gå gärna tillbaka och läs gamla artiklar om vad som hände mellan 2006-2017, och kommentera gärna, för jag svarar ändå!
Kategorier
Länkar

« Thorbjörn Fälldin - en klassisk karaktäristisk norrlänning... | Den mest meningslösa skivan... »

Den fåniga svenska TV-vinkningen
Stafrin | 31 Juli, 2016 20:40
Jag gissar att ni alla har sett det någon gång, när ni ser något lättare program på TV. Om det är något sportevenemang som panorerar över publiken, eller ett underhållningsprogram som visar bilder från några människor eller om någon får en chans att synas bakom en kändis som filmas för TV. Dom där som alltid ska sträcka upp handen framför kameran och med ett tillgjort leende vinkar frenetiskt. Jag vet inte om det är typiskt svenskt, men det känns väldigt svenskt, att så fort TV-kameran kommer fram i närheten så måste man vinka hem.
"Hej, pappa och mamma! Jag är med i TV!!!"
För några ögonblick kan den mest sansade vuxna människan förvandlas till ett barn när kameran slås på och du är av misstag med i sändningen.

Sen beror det förstås på vart man bor och i vilket sammanhang. Jag minns när jag gick folkhögskola i Härnösand och hade för skolradions räkning fått i uppdrag att med mikrofon intervjua Härnösandsbon om sina semlevanor inför fettisdagen. När det hade gått ett par timmar, fötterna värkte och jag frös om händerna som besatt så hade jag intervjuat EN person, en av skolans lärare. Av alla andra fick jag kalla handen (när jag redan nu hade två svinkalla händer själv), i de flesta fall för man gillade inte mikrofonen och att prata i radio. Skulle detta ske om jag hade gått en skola i Stockholm?

Men jag tycker det är alltid lika fånigt att när man panorerar över publiken på "Allsång på Skansen" så sitter X antal personer längst fram och vinkar med löjliga leenden, allt för att visa att man faktiskt syns i två sekunder i TV. Det kanske är så att det är svenskens inre vilja att bli en kändis som växer en liten kort sekund, även om man vet att väldigt få kommer att i överhuvudtaget bry sig eller minnas denne. Hoppet är kanske det sista som överger om att en dag upptäckas. Kanske är det det som är hemligheten bakom den fåniga TV-vinkningen...

/JS16

Intressant?

 #
Add Comment

Ämne

Text

Ditt namn

Din e-mailadress (om du har)

Din hemsida (om du har)

 authimage