Blogg gratis Logga in
Info
Min bild!
Om: Jag heter Jörgen Stafrin, är 42 år och bor i Sundsvall. Jag har i 20 år skrivit krönikor i radion och på webben och har sen 2006 denna blogg. Mellan 2006-2013 så var den mer fokuserad på politik och samhällskritik. Sen gjorde jag små tankeutflykter och betraktelser om vad som hände i Sverige, saker jag såg och hur vi fungerade som folk. Sen 2017 ligger denna blogg dock på is av tidsbrist. Kanske kommer jag tillbaka till den någon gång, men den kommer inte uppdateras på ett bra tag. Men gå gärna tillbaka och läs gamla artiklar om vad som hände mellan 2006-2017, och kommentera gärna, för jag svarar ändå!
Kategorier
Länkar

« En fundering kring buss- och snökaoset just nu... | Krister som Christer i Palmeutredningen »

Radiohälsningen - ett forntida radiofenomen
Stafrin | 14 November, 2016 15:02
Jag plöjde igenom ett gammalt radioprogram nyligen och upptäckte något som verkligen känns som en flashback från Sverige när man var yngre. Ni minns när det fanns önskeprogram eller när någon ringde in till ett program i något ämne. Vad var oftast det sista som personen i fråga skrev i brevet eller sa i radiosamtalet?
"Jag skulle vilja hälsa..."
OK, själva fenomenet att vilja hälsa har jag inga problem med. Om det är någon man inte träffat på länge, en brevvän, släkting som flyttat långt bort eller så, inga problem! Men däremot de som prompt, och här kommer själva grejen, skulle hälsa till personer som man träffade vardagligen.
"Jag skulle vilja hälsa till bästa kompisen Anna i min klass..."
Eller:
"Jag skulle vilja hälsa till hela min klass och mamma och pappa..."
Hade inte programmet varit dryga 20-30 år gammalt så hade jag velat säga:
"Snälla du, varför skriver du till Lördagsbiten i radio för att hälsa till personer som du träffar fortare än brevet hinner komma fram till radion?!"
Men på den här tiden så var det då inte alls lika vanligt att man kunde synas eller höras i något medium. Man ville ta till vara på varje liten chans att visa att man nu gjorde något som någon annan såg på.

Det fanns något i radion förr som lockade folk att bli engagerade och göra lite galna saker när man var med, lite light-version av det som lockar folk att göra konstiga saker framför TV-kameran idag. Och jag var inte bättre. Jag hade skrivit in och önskat till ett önskeprogram som gick i radio 1993, som hette Syster Sara. Programmet fokuserade på 80-talsmusik, vilket självklart var som snask för mig. Plötsligt hör jag min låt i radio och programledaren läste upp mitt brev och jag fick en av mina favoritlåtar spelade. Vad gjorde jag då? Jo, jag ringde till mina kompisar, Jussi, Otto och så vidare, och skulle basunera ut till släkten att jag hade fått mitt namn läst i radio. Alla visste nu lite mer om min musiksmak! Vilken ära! Hade jag då tänkt mig för så hade jag också slängt in i brevet att jag också ville hälsa till de kompisarna jag just hade ringt till.

Idag när vi fått podradio, betydligt fler reklamradiokanaler och alla kan filma sig själv med telefonen och slänga upp på Youtube så är detta inte alls lika viktigt och önskeprogram, när folk surfar runt på Spotify, är inte den mest blomstrande företeelsen. Därför kan det ändå vara lite småcharmigt att höra detta minne från 80-talets ungdomsradio:
"Jag skulle vilja hälsa till världens bästa klasskamrat Anna, och till min mamma och pappa"
Som med största sannolikhet stod i angränsande rum och hörde allt direkt...

/JS16

Intressant?
 #
Add Comment

Ämne

Text

Ditt namn

Din e-mailadress (om du har)

Din hemsida (om du har)

 authimage