Blogg gratis Logga in
Info
Min bild!
Om: Jag heter Jörgen Stafrin, är 42 år och bor i Sundsvall. Jag har i 20 år skrivit krönikor i radion och på webben och har sen 2006 denna blogg. Mellan 2006-2013 så var den mer fokuserad på politik och samhällskritik. Sen gjorde jag små tankeutflykter och betraktelser om vad som hände i Sverige, saker jag såg och hur vi fungerade som folk. Sen 2017 ligger denna blogg dock på is av tidsbrist. Kanske kommer jag tillbaka till den någon gång, men den kommer inte uppdateras på ett bra tag. Men gå gärna tillbaka och läs gamla artiklar om vad som hände mellan 2006-2017, och kommentera gärna, för jag svarar ändå!
Kategorier
Länkar

« Krister som Christer i Palmeutredningen | Nobelmiddagen är ingen grammisgala »

Grattis till 60 år, SVT - trots allt...
Stafrin | 25 November, 2016 23:22
Det här kan bli en rätt lång text så håll i hatten. För 10 år sen skrev jag en krönika på min hemsida, Retrogalaxen, om SVT som då fyllde 50 år (http://www.retrogalaxen.se/svt50.html) så risken finns att detta blir en lite av en upprepning, men och andra sidan så kanske det är vissa saker som förtjänas att upprepas. Jag vill ju inte spoliera födelsedagskalaset för vår statliga TV som denna vecka fyller 60 år, men det intressanta, och något sorgliga, är ändå hur jag har gått från ett av SVTs stora fans under min barndom och uppväxt till att idag se två program under hela året, "Veckans Brott" och "På Spåret". SVT må fylla 60 år, men likväl så tänker jag både hylla och såga denna uppfinning. Hylla för vad den har gett mig under min uppväxt och såga för vad den inte ger mig idag.

Om vi börjar med det positiva, jag bodde vid TVn som ung. Från barnprogrammen till klockan 18 till läggdags vid 21-tiden så var TV-tiden helig. Och oftast så fanns det något som var intressant att se på hela tiden också, oavsett om det var musikprogram, serier, frågesporter, komedier eller deckare. Barnprogrammen, "Fem myror är fler än fyra elefanter", "Ville, Valle & Viktor", "Sagostunden", "Boktipset" med Stefan Mählqvist och soffan hämtad från en explosion på Beckers eller mitt absoluta hatobjekt, den tyska serien "Barnen från Uhlenbusch". Minns någon den serien? Det var en mardröm när man fick höra att DEN serien skulle vara barnprogram och det inte fanns något annat barnprogram än just det! Suuuuck!!!! Och fråga min mamma varför det plötsligt var hål i mina strumpor efter att jag sett Staffan Westerbergs "Lillastrumpa & Syster Yster".

Eftersom jag är ett barn av 80-talet så var förstås det decenniet då jag såg som mest på TV och jag tycker än idag att även om det finns en hel del frågetecken och program där man undrar vad man tänkte egentligen så var SVT ändå som bäst då. Sam Nilsson var chef då och man försökte göra proffsig TV, men gjorde det ändå med glimten i ögat och med lagom amatörmässig krydda. Det var personligt på något sätt, även om det inte var snyggt för en digital-TV. Frågesporterna och underhållningsprogrammen avlöste varandra och artisterna fick chansen att vara med, sjunga den där låten man älskade och hade hört på Tracks, åtföljt av någon sorts lek som i de bästa fallen var lagom tramsig och kul.

Och som jag bänkade mig vid serierna, "Varuhuset" som jag inte missade ett avsnitt av, "Goda grannar" eller senare "Rederiet", som jag också sett alla avsnitt av! Som jag satt klistrad när Jonas Cornell gjorde Stieg Trenters serie om fotografen Harry Friberg och kriminalinspektör Vesper Johnson eller när Olov Svedelids Roland Hassel fick liv i TV. Mina första kontakter med dom svenska deckarna!

Det är klart att ibland lyckades man inte riktigt, men då var det ändå program som hade en sorts amatörmässig glimt och ett enormt kultstatus, men så är jag barnsligt förtjust i dom där sakerna där man haft seriösa ambitioner, men där man idag får fundera
"Men jösses, hur i hela friden tänkte dom här?!?!"
När Malena Ivarson försökte lansera sex-TV i "Fräcka Fredag" och Lena Philipsson där fick sjunga i ett rum fylld med kuddar föreställandes nakna bröst och penisar. Eller när X antal kändisar i "Solstollarna" förnedras av Ulla-Bella och sen med ett äckligt tillgjort leende flinar och säger:
"Jag älskar Kneeeeegoffs!!!" Eller när vuxna människor plaskar runt med blöjor och hjälmar åtföljt av en flåshurtig Ingvar Oldsberg i "Oss skojare emellan". Jag tror jag kallade programmet i en Youtube-kommentar en gång "Ett caféprogram på extacy". Det programmet var INTE bra, men det var ändå tillräckligt kult att man inte riktigt kunde låta bli att titta med ett försiktigt öga. För detta, tack SVT för min barndom och uppväxt och grattis på 60 årsdagen!

Så till det negativa och, jag vet, det handlar mycket om tycker och smak här. Som sagt, så ser jag två program per år numera, främst för att resten av utbudet är helt ointressant! Det serieformatet som "Varuhuset" eller "Rederiet" bestod av är sen länge stendött. Numera ska det vara realityserier, som jag vägrar att se på! Det kan inte vara lätt att vara svensk skådespelare idag och veta att andelen TV-produktioner man kan vara med i bara minskar.
Underhållningsprogrammen är numera gap, skrik, trams och gärna med en stor dos allsång. Idag får du väldigt sällan se dina artister framföra din låt i dessa program, utan de ska helst framföra någon annans söderspelade låt i en gapig allsångsfrågesport som "Doobidoo" eller "Så ska det låta". Om det inte är melodifestival förstås och den har jag redan sågat i småbitar hundra gånger här på bloggen. Underhållningsprogrammen är numera helst inköpt från utlandet, för det ska köpas och säljas före att underhållas och det ska helst vara glassigt och glamoröst.
Och humor i SVT, hallå, var finns det numera?!

Det fanns en tid då TVn samlade familjen och då programmen var allas angelägenhet. Det var så som man skapade dessa TV-ögonblick som man visade i födelsedagskalaset som man visade i TV ikväll. Det programmet var för övrigt OK, men en aning snuttifierat och jäktande, samt att kameramannen verkade bedårande förälskad i Katarina Sandström som hamnade i blickfånget per parti och minut. Inte för att jag misstycker, det är en väldigt vacker kvinna. Nu handlade det om att försöka beta av 60-års av minnen på kortast möjliga tid. Men visst, det var ett underhållande party och program.

Nu ska jag låta som om jag var 60 år också, men idag så finns hur många kanaler som möjligt, du kan se på TV i alla dess möjliga former, från en normal TV till en ipad till din telefon via både nät och appar. Och du kan även helt strunta i programmen på TV och plöja igenom en hel säsong av serierna från USA på en kväll. Lägg där till att det idag löjligt planerade och proffsmässiga TV-formatet i programmen gör att det knappt finns plats för den lite charmiga amatörmässiga oförberedda chocken som i mångt och mycket skapade våra mest klassiska TV-ögonblick. Därför så känns det som att man ändå hellre tittar längtande tillbaka i SVTs historia och sen knäpper med en suck tillbaka till "Doobidoo" och accepterar sitt öde i nutiden. Frågan är om detta är bra för 60-åringens framtid? Public service som form har dödförklarats flera gånger och med ett TV-bolag som ideligen tittar på de konkurrerande reklamkanalernas och utländska TV-bolagens utbud och popularitet så kan man undra om den också har en framtid? Håll med mig eller inte, men det känns lite som att public service styrka idag mer handlar om att man är stolt över att man i alla fall inte bryter för reklam i programmen. Jag är ett fan av public service som idé, men tyvärr så gör utbudet att jag hellre kollar på en gammal serie på DVD-box eller olika saker som slängts upp på Youtube än på TVs olika kanaler, jag som hade SVT som min näst bästa vän en gång, efter radion förstås...

"Krya på dig ordentligt", önskade jag SVT sist av allt i min krönika för tio år sen. Det känns inte som att det är lönt att tro på att det skulle fungera till 70-årskalaset om tio år, men, visst, det är oerhört kul och imponerande ändå att SVT trots allt överlevt alla dessa år och skapat så otroligt mycket minnen för oss i sofforna. Så, åter, trots allt, tack och grattis SVT...

/JS16

Intressant?

 #
Add Comment

Ämne

Text

Ditt namn

Din e-mailadress (om du har)

Din hemsida (om du har)

 authimage