Jan-Olov Anderssons krönika i Aftonbladets TV-bilaga fick mig lite skrattful. Han mer eller mindre sågade nobelfestligheterna för att Bob Dylan inte var där och till exempel kunde framföra en ny låt. Nackdelen med att välja en popstjärna som litteraturpristagare; Nobelpriset blir starstruck! Jag håller med om att Bob Dylans namn skapar intresse för en tillställning som jag personligen inte kunde bry mig mindre om, men att tro att han skulle kunna rädda hela nobelmiddagen är väl något löjeväckande.

Intressant är också att Andersson drar upp hur folk inte minns vinnarna idag i jämförelse med Einstein, Marie Currie, Röntgen och så vidare. Jag håller med, jag är glad om jag minns vinnarna efter att jag läst namnen på text-TV efter att pristagarna annonserats. Men likväl så gjorde nyss nämnda vetenskapsikoner revolutionerande upptäckter, vilket Bob Dylan trots allt inte gjort på 40 år. Nobelpriset är ingen grammisgala där rockjournalisterna ska kunna dräggla över att sina favoritartister ska få bli uppmärksammade igen. Så om idén med att Dylan skulle få litteraturpriset var uppmärksamhet till nobelfestligheterna så har man snubblat på mållinjen.

Intressant?