« Dina realityfavoriter - nu närmast kroppen | Bra ledare om en omöjlig arbetsekvation! »
Tillbakablickar genom 10 år VIII - Facebook
Stafrin | 14 Juni, 2017 14:45
Här är det befogat med en liten uppdatering om saker jag skrev under de år jag haft denna plogg, främst eftersom saker ändrats drastiskt. Den 25 oktober
2007 och 17 mars 2010 så skrev jag två rätt kritiska inlägg om Facebook och bedömde det väl mer eller mindre som djävulens avkomma. Idag kan det för de som
känner mig te sig rätt märkligt att jag då skrev bland annat:
Facebook - medaljens baksida
Facebook är ytterligare ett sätt i mediabruset idag att få synas. Ja, det finns säkert andra anledningar också för en del. Men addar man det med dagens ständiga krav och metoder på att få synas så får jag fram några rader ut TV-serien "Fame" på 80-talet. Ni minns väl signaturen där musiken plötsligt tonas ner och man hör den tuffa dansläraren Miss Grant (Debbie Allen) som säger:
"You want fame? Well, fame costs. And right now you´ll start paying with sweat!"
Hade "Fame" gått idag, 2007, så hade Miss Grant sagt:
"You want fame? Well, fame costs. And right now you´ll start paying with your integrity!"
(Originaltext: http://stafrin.bloggsite.se/post/362/10303)
Eller i den senare artikeln:
Facebook - livets märkliga mysterium
Och i viss mån gammalmodig som jag alltid är så vägrar jag Facebook. Jag var medlem i Lunarstorm under fem år, främst för att några bekanta som jag inte hade kontakt med i levande livet hade den servicen. Men jag hade ingen egentlig användning av den, mer än att skriva av sig lite i olika halvdöda diskussionsforum som ingen mer än ett handfull 15-åringar skrev i.
(Originaltext: http://stafrin.bloggsite.se/post/362/10303)
OK, det går alltid att vara efterklok. Jag varnade för Facebook, jag gick på alla varningsartiklar och var med i klubben VVF, Våga Vägra Facebook! Nu sedan ett par veckor sedan är jag med där själv. Det var främst för att få kontakt med mina vänner över världen som är med i Youtubes "Vinyl Community". Trots allt är det lättare att hålla kontakten där än att skriva i kommentatorsraden på en Youtubefilm gång efter annan. Visst, lite som en Judas kanske man kände sig först och det kändes väldigt märkligt! Bland de som kände mig så tycks jag ha skapat året chock och förvåning, vilket i och för sig är kul!
Men jag tar på mig skämsmössan, viftar med vit flagg och erkänner: OK, jag hade fel! Jag har lärt mig att använda Facebook med förnuft och klokhet efter mitt huvud och kan använda dess fördelar, alltså att ta kontakt med folk jag inte hade samma möjlighet till annars. Sen finns det givetvis en massa nackdelar också, som med allt annat. Man får framför allt inte låta Facebook ta över handen så att den blir viktigare än att träffas på riktigt, ansikte mot ansikte! Precis som med internet överlag så är det ett redskap och underhållningsform, men inte livet självt.
Jag skrev nu också om twitter i 2010-artikeln:
Sak samma med det ännu mer märkliga fenomen som heter Twitter där man prompt måste meddela alla hur man mår idag, vad man gör i detta nu och vad man tycker precis i denna sekund, fast inte får skriva längre än en tidningsingress.
Nej, jag ser fortfarande ingen mening med twitter och planerar inte skaffa det. Men jag har ju som sagt sagt så förr...
/JS17
Intressant?
Facebook - medaljens baksida
Facebook är ytterligare ett sätt i mediabruset idag att få synas. Ja, det finns säkert andra anledningar också för en del. Men addar man det med dagens ständiga krav och metoder på att få synas så får jag fram några rader ut TV-serien "Fame" på 80-talet. Ni minns väl signaturen där musiken plötsligt tonas ner och man hör den tuffa dansläraren Miss Grant (Debbie Allen) som säger:
"You want fame? Well, fame costs. And right now you´ll start paying with sweat!"
Hade "Fame" gått idag, 2007, så hade Miss Grant sagt:
"You want fame? Well, fame costs. And right now you´ll start paying with your integrity!"
(Originaltext: http://stafrin.bloggsite.se/post/362/10303)
Eller i den senare artikeln:
Facebook - livets märkliga mysterium
Och i viss mån gammalmodig som jag alltid är så vägrar jag Facebook. Jag var medlem i Lunarstorm under fem år, främst för att några bekanta som jag inte hade kontakt med i levande livet hade den servicen. Men jag hade ingen egentlig användning av den, mer än att skriva av sig lite i olika halvdöda diskussionsforum som ingen mer än ett handfull 15-åringar skrev i.
(Originaltext: http://stafrin.bloggsite.se/post/362/10303)
OK, det går alltid att vara efterklok. Jag varnade för Facebook, jag gick på alla varningsartiklar och var med i klubben VVF, Våga Vägra Facebook! Nu sedan ett par veckor sedan är jag med där själv. Det var främst för att få kontakt med mina vänner över världen som är med i Youtubes "Vinyl Community". Trots allt är det lättare att hålla kontakten där än att skriva i kommentatorsraden på en Youtubefilm gång efter annan. Visst, lite som en Judas kanske man kände sig först och det kändes väldigt märkligt! Bland de som kände mig så tycks jag ha skapat året chock och förvåning, vilket i och för sig är kul!
Men jag tar på mig skämsmössan, viftar med vit flagg och erkänner: OK, jag hade fel! Jag har lärt mig att använda Facebook med förnuft och klokhet efter mitt huvud och kan använda dess fördelar, alltså att ta kontakt med folk jag inte hade samma möjlighet till annars. Sen finns det givetvis en massa nackdelar också, som med allt annat. Man får framför allt inte låta Facebook ta över handen så att den blir viktigare än att träffas på riktigt, ansikte mot ansikte! Precis som med internet överlag så är det ett redskap och underhållningsform, men inte livet självt.
Jag skrev nu också om twitter i 2010-artikeln:
Sak samma med det ännu mer märkliga fenomen som heter Twitter där man prompt måste meddela alla hur man mår idag, vad man gör i detta nu och vad man tycker precis i denna sekund, fast inte får skriva längre än en tidningsingress.
Nej, jag ser fortfarande ingen mening med twitter och planerar inte skaffa det. Men jag har ju som sagt sagt så förr...
/JS17
Intressant?
Add Comment
