« Arbetsförmedlingschef orolig för nye ministern | Som en boll kommer Bert tillbaks till oss... »
Jag tror vi alla vet hur barn reagerar när ens bror fått en
ny cykel och man själv inte får en. De flesta barn gråter en skvätt och tycker
mamma eller pappa är dum. En del barn går dock över gränsen och stjäl en cykel
ändå. Med vuxna är det annat, framför allt politiker. Och det är lite av det
som kärnvapenprovsprängningarna i Nordkorea handlar om. Jag fördömer också
Nordkorea för detta, men tyvärr var det bäddat för det. Kärnvapen betyder makt
för många länder, några får ha det, andra fördöms för att de försöker skaffa
det. USA har letat i Irak i snart 4 år efter kärnvapen och dessutom startat ett
krig för det. Vilket misslyckande det måste vara nu för George Bush att försöka
övertyga omvärlden att han startade Irakkriget för att hitta kärnvapen, när nu
Nordkorea lugnt kunnat skaffa samma vapen. Men framför allt så får USA det
svårare att övertyga den mindre rika delen av världen varför DE får ha
kärnvapen, men samtidigt med alla medel förhindra andra länder för att få det. Så
för att förhindra länder som Nordkorea från att skaffa kärnvapen så måste man
se till att föregå med gott exempel. När klassklyftorna allt mer
ökar och pengar är ett nyckelord har nu de mindre länderna valt att ta lagen i egna händer för att få det
som vi i väst har haft länge. I det ingår tyvärr också kärnvapen. Rätt eller
inte, det är så det fungerar. Så om FN och EU vill stoppa kärnvapen så måste
man även våga pressa de stora länderna, USA, Kina, Israel m m. Inte bara de
små, även om de små länderna lättare kan drabbas av hybris av tanken att ha ett
stort försvar. Men i en värld där allt handlar om att vara störst så vågar man inte utan några får undantag och då kommer inte de mindre länderna
att lyssna, hur många gånger FN än förhandlar, bönar och predikar.
Samtidigt undrar jag
också hur vi ska reagera på detta, och då menar jag inte FN, EU och
statsmakterna utan vi människor. När Frankrike sprängde i Moruroa 1995 så gick
jag på folkhögskola i Härnösand och där anordnades demonstrationer, tidningarna
fylldes av insändare och franska viner bojkottades. När Indien och Pakistan
sprängde 1998 så talades det stort om att indiske musikern Ravi Shankar inte borde
få motta Polarpriset och att indiska varor skulle bojkottas. Kan vi vänta oss
samma reaktioner idag, 2006, då ekonomin är bättre och ”alla har det bra”? Åter,
jag fördömer provsprängningarna i Nordkorea och tycker att de borde skämmas, men
undrar hur mycket som krävs innan även de stora länderna inser att kärnvapen är
så ett ohyggligt farligt vapen att även de borde fundera på riskerna och vad
deras del i detta är, för tala om det är en sak, men vad vi är beredd att offra
för att ord ska övergå till handling är annat. Det gäller även politiker.
/JS06
