Jag tror vi alla vet hur barn reagerar när ens bror fått en ny cykel och man själv inte får en. De flesta barn gråter en skvätt och tycker mamma eller pappa är dum. En del barn går dock över gränsen och stjäl en cykel ändå. Med vuxna är det annat, framför allt politiker. Och det är lite av det som kärnvapenprovsprängningarna i Nordkorea handlar om. Jag fördömer också Nordkorea för detta, men tyvärr var det bäddat för det. Kärnvapen betyder makt för många länder, några får ha det, andra fördöms för att de försöker skaffa det. USA har letat i Irak i snart 4 år efter kärnvapen och dessutom startat ett krig för det. Vilket misslyckande det måste vara nu för George Bush att försöka övertyga omvärlden att han startade Irakkriget för att hitta kärnvapen, när nu Nordkorea lugnt kunnat skaffa samma vapen. Men framför allt så får USA det svårare att övertyga den mindre rika delen av världen varför DE får ha kärnvapen, men samtidigt med alla medel förhindra andra länder för att få det. Så för att förhindra länder som Nordkorea från att skaffa kärnvapen så måste man se till att föregå med gott exempel. När klassklyftorna allt mer ökar och pengar är ett nyckelord har nu de mindre länderna valt att ta lagen i egna händer för att få det som vi i väst har haft länge. I det ingår tyvärr också kärnvapen. Rätt eller inte, det är så det fungerar. Så om FN och EU vill stoppa kärnvapen så måste man även våga pressa de stora länderna, USA, Kina, Israel m m. Inte bara de små, även om de små länderna lättare kan drabbas av hybris av tanken att ha ett stort försvar. Men i en värld där allt handlar om att vara störst så vågar man inte utan några får undantag och då kommer inte de mindre länderna att lyssna, hur många gånger FN än förhandlar, bönar och predikar.
Samtidigt undrar jag också hur vi ska reagera på detta, och då menar jag inte FN, EU och statsmakterna utan vi människor. När Frankrike sprängde i Moruroa 1995 så gick jag på folkhögskola i Härnösand och där anordnades demonstrationer, tidningarna fylldes av insändare och franska viner bojkottades. När Indien och Pakistan sprängde 1998 så talades det stort om att indiske musikern Ravi Shankar inte borde få motta Polarpriset och att indiska varor skulle bojkottas. Kan vi vänta oss samma reaktioner idag, 2006, då ekonomin är bättre och ”alla har det bra”? Åter, jag fördömer provsprängningarna i Nordkorea och tycker att de borde skämmas, men undrar hur mycket som krävs innan även de stora länderna inser att kärnvapen är så ett ohyggligt farligt vapen att även de borde fundera på riskerna och vad deras del i detta är, för tala om det är en sak, men vad vi är beredd att offra för att ord ska övergå till handling är annat. Det gäller även politiker.

/JS06