Snart firar jag min 32:a julafton. En julafton som troligast inte blir likt någon annan. Nån julstämning har inte alls infunnit sig på grund av snöbristen och min far har hotat med att grilla imorgon om det blir varmare än 10 grader. Det har också hotats med att detta är jularna från och med nu, men det tänker jag inte ens tänka på nu. Nästa jul ska vara vit!
Julen är för mig annars en högtid jag längtar efter. Jag älskar de vackra julsångerna med kör, stråkar och bjällerklang. Alla ljusen som lyser överallt. Snön som ligger vit. Kärleken som lyser överallt. Kalle Anka och hans vänner. Karl-Bertil Jonsson och hans far Tyko. Granen som lyser i alla färger. Julklapparna som man förväntansfullt tittar på under granen. Släkt och vänner som äter julmat och ett ljusdämpat kök klätt i rött. Också det totala lugnet som sen breder ut sig när hysterin är över. Det man möjligen kan fundera över är hur man kan förbereda och längta så mycket efter en enda helg på året som är över lika fort som du hinner äta din första portion risgrynsgröt?
Ständiga försök att ändra på julen hör man om hela tiden. Med nya julsånger som man tror ska ersätta de gamla ”spektaklen”, men lika väl så är det ”White Christmas”, ”När juldagsmorgon glimmar” och ”Hej mitt vinterland” som ljuder. Med nya traditioner där man hotar att byta ut Kalle Anka mot Astrid Lindgren, men där man likväl hör den galna Arracoan driva Kalle tillvansinne år efter år. Där man försöker hitta nya maträtter att införa till julbordet, men där vi ändå äter skinka, köttbullar, kalvsylta och lutfisk. Det enda som möjligen man lyckats ändra på är i så fall vädret, som i år som bekant inte är vit till färgen. Hur än vi försöker så för något oss tillbaka till traditionens högborg igen. Det enda nya som man lyckats föra in på 30 år är möjligen ”Svensson, Svensson jul” som numera är en lika stor tradition. Och må det så förbli! Det känns så skönt med nåt som man kan lita på. Nåt som gör oss trygga i mörkret och nåt som vi bevisligen gillar. Nåt som under en dag på året inte följer trender hela tiden utan där vi kan vara oss själva en stund.
Men vi kan ändå skänka en tanke till de som inte får nån jul som vi. De ensamma, uteliggarna, missbrukarna och de fattiga. De drömmer dock om den jul som vi firar och förhoppningsvis går den drömmen en dag i uppfyllelse.
Visst är julen den allra kommersiellaste högtiden av alla. Ständigt ska vi plågas med så viktiga nyheter som att ”julhandeln slår nytt rekord igen” eller ”platt-TV blir årets julklapp enligt näringslivet”. Julevangeliet hamnar längre och längre bort i folks medvetande. Men någonstans så lyckas detta alltid hamna längst bak i mitt huvud på julafton. Karl-Bertil Jonsson och Tage Danielsson tar ändå ner oss på jorden igen på julaftonskvällen!
Och får jag inte höra ”Oh helga natt” och ”Gläns över sjö och strand” åtminstone en gång varje jul så blir jag besviken. Och den andra har jag redan hört i år.
Så om 44 minuter är äntligen dags! Då är det julafton igen. Och ett grönt gräs ska inte förstöra det för mig! Så från mig till er alla:
En riktigt God Jul!

/JS06