Blogg gratis Logga in
Info
Min bild!
Om: Jag heter Jörgen Stafrin, är 42 år och bor i Sundsvall. Jag har i 20 år skrivit krönikor i radion och på webben och har sen 2006 denna blogg. Mellan 2006-2013 så var den mer fokuserad på politik och samhällskritik. Sen gjorde jag små tankeutflykter och betraktelser om vad som hände i Sverige, saker jag såg och hur vi fungerade som folk. Sen 2017 ligger denna blogg dock på is av tidsbrist. Kanske kommer jag tillbaka till den någon gång, men den kommer inte uppdateras på ett bra tag. Men gå gärna tillbaka och läs gamla artiklar om vad som hände mellan 2006-2017, och kommentera gärna, för jag svarar ändå!
Kategorier
Länkar

« Fyra år i Irak och inget nytt | När bör man respektera ett en folkomröstning? »

Göran Perssons testamente till politiken
Stafrin | 20 Mars, 2007 22:05
Igår började den fyra delar långa intervjuserien med Göran Persson, gjord under en 10 års tid av Erik Fichtelius. Ett sorts testamente från Göran Persson till socialdemokraterna har öppnats lagom till dess att Mona Sahlin tillträtt. Det har stått ganska mycket om de hårda ord som Persson sagt om flera av sina forna partikamrater och partiledarkollegor och frågan är; vad förväntar sig Göran själv av denna intervjuserie? Tror han på allvar att han med dessa ord om att Mona Sahlins styrka inte är att tänka, att Carl Bildt är så "jävla dålig" eller att Gustrun Schymann ska ha gått till sexattack mot de andra partiledarna ska kunna bli ihågkommen som en landsfader? I överhuvudtaget verkar han vilja se ner på Carl Bildt och använda TV-tiden till att hånleendes ge tillbaka för gammal ost, vilket känns mer oproffsigt och billigt än stort.
"Carl har ju inget jobb, han bränner sina vänner, jag känner ansvar för honom"
Ursäkta mig, undrar vem som egentligen bränner sina vänner. Det är inte utan att jag fick flashbacks till en intervju med Olof Palme där han fick uppdraget att säga en positiv egenskap om sin ärkerival Ulf Adelssohn:
"Ja, han har säkert ett...väldigt rikt...privatliv..."
Något annat som fick mig att fundera var när jag såg andra programmet; hur kan Persson granska Tomas Bodström så noga som han sa utan att se att han är son till Lennart Bodström? Problemet är att han inte bara stänker ner hela sitt eget parti utan hela den svenska politiska världen och dessutom han själv, för pampstämpeln lär knappast minska nu. Snarare fick jag känslan att Persson utåt sett är en professionell politiker som kan konstens alla regler, men som utanför kameran är en flinande pamp som svär flitigt och baktalar sina flitigaste motståndare.
Däremot visade program två upp det som alltid, enligt mig, varit Perssons starkaste sida; hans intresse och kamp mot främlingsfientligheten. Dessutom måste jag medge att det var lite rörande att se vänskapen mellan Anna Lindh och Göran Persson vid Perssons 50 års kalas.

Vilket som så är dock serien en rent TV-mässigt underhållande dokumentär som ger en viss politisk 90-talsnostalgi, men där effekterna kan bli helt annorlundare än man trott. För vilken part är det som egentligen tjänar på denna dokumentär? Troligen ingen mer än SVT, och minst av allt Persson själv.

/JS07
 #
Add Comment

Ämne

Text

Ditt namn

Din e-mailadress (om du har)

Din hemsida (om du har)

 authimage