Idag meddelade folkpartiledaren Lars Leijonborg att han avgår som partiledare för folkpartiet efter 11 år. Ett helt naturligt beslut. Har man så dåliga opinionssiffror som båda han och folkpartiet har, och dessutom har en spionaffär hängandes över sig, så bör man avgå. Leijonborg kommer för mig främst bli ihåkommen för två saker;
- Det är en av få svenska politiker som jag kan imitera
- Hans populistiska språktestkrav som genom att spela på folks skräck efter 11 september gav partiet en nytändning i ett par år.
I övrigt så har han sen varit, mer eller mindre, moderaternas knähund som viftat på svansen och följt med i 90 % av deras förslag. Ibland har han kommit med ett antal mindre lyckade egna förslag och då har hans Allianskamrater tagit honom i örat, varpå han lydigt har gått tillbaka in i ledet igen.
Dock gissar jag att Alliansregeringen knappast vill ställa till med ännu en ministerskandal så han lär förmodligen sitta kvar som utbildningsminister.
Jan Björklund nämns som huvudkandidat till att bli ersättare och detta ska inte påverka partiets politik för fem öre. Däremot ställer jag mig åter frågan: Om partiet ska rycka upp sig efter spionskandalen, är det inte bättre att välja en partiledare helt utan koppling till samma affär? Men jag antar att detta är partiets sak att avgöra. Lejionkungen har i alla fall gjort sitt och abdikerat.

/JS07