Det är dags att göra något åt den nya folksjukdomen. Barnfetman ökar och svenska idrottsstjärnor går land ur huse och propagerar mot en ökad satsning på idrott i skolan. Nu vill Susanna Kallur, Pernilla Wiberg och Niklas Jihde ha en timmes idrott per dag i skolan. Låt mig först konstatera att jag är glad att jag inte går i skolan längre. En timmes idrott per dag hade fått mig tokig. Men det är inte därför jag opponerar mig mot förslaget. Debatten är lite snedvriden. Visst behövs det mer idrott, men att ha det en timme om dagen löser inget. Problemet ligger inte i idrotten på skolan. Problemet ligger ju i hur mycket barnen idrottar vid sidan av skolan. Med risk att låta som om jag vore 30 år äldre än jag är så är det så att när jag var yngre, på 80-talet, så fanns det två timmar idrott i veckan. Ingen protesterade för på den tiden var barn ute och lekte och rörde på sig mer när skolan var över. Idag så sitter många barn framför datorn, Playstation eller televisionen när skolan är över. Fritidsgårdarnas halvering gör knappast barnen mer rörliga heller. Men det tycks ingen kritisera. Det är på skolan man ska röra på sig, inte hemma. Röra på sig blir alltså viktigare som plikt än som fritidssysselsättning. Men det är av någon anledning lättare att angripa skolan, som har som sysselsättning att fostra barnen, än att angripa föräldrar, för ve den som kommenterar vuxna människors fritid.
Sen kan man koppla detta till den diskussion om betyg som förekommer i riksdagen numera. Ska det vara betyg i idrott då också? Håller det att ha betyg på ett ämne som man har varje dag?
Andemeningen hos idrottstjärnorna är nog god, men det håller inte i längden. Det krävs mer. Barn måste uppmuntras att röra på sig på fritiden, lika mycket som på skolan, annars blir idrott mer ett tvång än en vilja. Sen kan man hoppas att barnen uppmuntras via mer idrott att vilja idrotta på fritiden, men jag tvivlar på att det gäller så många barn som man hoppas på.

/JS07

Bloggtoppen.se